Hans Zetterberg; Ödesmakter och ideologier
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS L ZETIERBERG:
Ödesmakter och
ideologier
Vi lever alla i en liten värld och
en stor. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen,
hembygden, de naturliga nätverken. Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, fö-
retagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna.
Vårt sekel har sett en våldsam utveckling av den stora
världens ödeskrafter – marknaderna och byråkratierna. Det
stora slaget i vårt sekel har
emellertid stått mellan byråkratin
och marknaden.
Ett enda svenskt parti – moderaterna – accepterar dualismen mellan den lilla och stora
världen. Moderaterna vill stärka
familjen och det viktigaste i den
stora världen marknaden.
Hans Zetterberg är ordförande i moderata samlingspartiets
politiska framtidsgrupp, men artikeln är uttryck för hans egna
funderingar.
Hans Zetterberg är professor.
••
O
deSlnakterna i den moderna tillvaron heter byråkratin och marknaden. De politiska ideologierna
definieras och omdefinieras hela tiden för
att ange människans relation till dessa
ödesmakter.
Miljöpartiet har mest intresserat sig för
vad ödesmakterna gör åt naturen, inte åt
samhället, ett ovanligt politiskt grepp.
Centern har mest intresserat sig för vad
de gör med hembygden. Kds har mest
intresserat sig för vad ödesmakterna gör
med familjen. Moderaterna, folkpartiet
och socialdemokraterna vill på olika sätt
använda ödesmakterna för att nå politiska mål.Det är deras inställningjag vill diskutera i denna artikel.
Den lilla världen och den stora
President George Bush byggde sin valkampanj 1988 och sitt installationstal ijanuari 1988 på formeln: ”Omsorg hemmavid, konkurrens på bortaplan” (Compassion at home, competitiveness abroad).
Det är en bra formel för en nations framgång. Den sammanfattar insikter om hur
samhällslivet fungerar som det tagit samhällsfilosofin flera århundraden att utveckla.
Intellektuellt kom genombrottet vid
förra sekelskiftet. Man upptäckte då att
den lilla världen följde andra sociologiska
lagar än den stora världen. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den stora
världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna,
fackföreningarna. Man uttryckte skillnaden på olika sätt. Gemeinschaft är annorlunda än Gesellschaft, sade de tyska sociologerna (Töennis 1897). Det som gäl- 258
ler för primärgrupper gäller inte för sekundärgrupper, sade de amerikanska sociologerna nästan samtidigt (Cooley
1902). När ett århundrade gått, bör vi vara redo att omsätta denna insikt i praktisk
politik.
Samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet, gemensamma ägodelar behövs
för att den lilla världen skall fungera.
Konkurrens, marknader, vinstintresse,
kompetensgradering, privat äganderätt
behövs för att den större världen skall
fungera. Dessutom en smula god byråkrati. Tankegångar av detta slag var vanliga
hos sekelskiftets sociologer och har i vår
tid gjorts relevanta för ekonomi och statskunskap av Friedrich von Hayek.
Den stora världens ödesmakter
Redan som barn möter vi den stora världens ödesmakter, byråkratin och marknaden.
I familjen, den lilla världens viktigaste
enhet, ger föräldrarna kärlek och omsorg
till sina barn, lär dem tala, lär dem lyda
regler, lär dem att umgås, hjälper dem utveckla en livsstil. Den lilla världens trygghet omger barnet.
Tidigt möter numera svenska barn den
stora världen. Den dag de börjar på dagis
träder KOMMUNEN och FACKET in i
deras liv. Om barnskötaren inte kommer
nästa dag förväntas allt gå vidare som
vanligt med en ersättare – ungefär som
ett ärende i en förvaltning. Det är en
chock att få klart för sig att när klockan
nått något som kallas arbetstidens slut vill
inte fröken bry sig om barnen mer. Ingen,
inte ens det mest gulliga eller mest olyckliga av barnen kan nu ställa krav på dagispersonalen. Barnen har svårt att förstå
detta. De är vana vid att föräldrar ger sina
egna barn mer kärlek än de ger andras
barn. Barnskötaren älskar alla lika och
kärleken upphör klockan 18.00. Barnen
har mött den stora världens första ödesmakt: byråkratin och dess rättvisa. Den är
sannerligen svår att förstå för den oinvigde.
Det är värt att utreda hur barn fostrade
av en byråkrati blir som vuxna. Vad får de
för slags samvete, ansvarskänsla, självförtroende, självuppfattning, livslust?
Barnskötaren älskar alla lika och
kärleken upphör kl18.00.
Ett lika lärorikt möte med den stora
världen kommer när barnen första gången själva köper sitt godis. Med förundran
lär sig barnen att kakaon i chokladbiten
har framställts i Afrika och fraktats hundratals mil. Sockret kommer från Skåne
och omslagspapperet från Norrland.
Fraktbåten var byggd i Korea och lastbilarna i Södertälje, med däck från Frankrike och tändstift från USA.
Det är ingen planbyråkrati som ordnat
att barnen kan köpa sin chokladbit i kiosken utan att beställa den i förväg. Barnen
har stött på det moderna samhällets andra ödesmakt: världsmarknaden. Dess olika delmarknader samordnade genom
prisbildning – Adam Smiths osynliga
hand- har ombesörjt att de får sin chokladbit.
Det är lika svårt för barnen att förstå
marknadens moral som byråkratins.
Handlarn delar inte med sig av chokladkakor som de snälla syskonen gör. De
som skördat chokladen, de som odlat
sockret, de som ordnat transporterna är
själviska nog att begära lön för mödan.
Allra svårast är det att begripa att den stora marknaden fungerar utan att någon
förälder, chef eller politiker bestämmer
allting. Det har inte ens flertalet vuxna begripit.
Som tumregel har kommit att gälla att i
socialdemoratins Sverige köper man varor på marknaden för sina egna pengar
och får skattefinansierade tjänster gratis
eller nästan gratis av byråkratin. Detta har
gjort oss till västvärldens stora materialister, vilket är illa nog. Det är också en stor
barlast när vi går in i en tidsålder i vilken
de avancerade länderna blir flexibla serviceekonomier snarare än prylekonomier.
I socialdemokratins Sverige köper
man varor på marknaden för sina
egna pengar och får skattefinansierade tjänstergratis eller nästan gratis av byråkratin.
Våldsam utveckling av
marknaderna och byråkratierna
Vårt sekel har sett en våldsam utveckling
av den stora världens ödeskrafter, marknaderna och byråkratierna. Samtidigt har
den lilla världens viktigaste enhet, familjen, förlorat en hel del funktioner till
marknaden och byråkratin, och familjen
har förlorat i stabilitet, självständighet
och integritet.
Det stora slaget i vårt sekel har emellertid stått mellan byråkratin och marknaden. Marknadsstyrning av näringslivet
har överallt visat sig överlägsen byråkratstyre. Idag argumenterar knappast någon
för ren planhushållning längre. Man vet
från teoretiska och praktiska studier att
259
planhushållarna inte kan ha perfekt kunskap om framtiden; de skapar alltid oplanerade konsekvenser av sina planerade
åtgärder. Man vet från erfarenhet i både
i-länder och u-länder att marknadsekonomierna blomstrar mer än planekonomierna. I marknadsekonomierna finns
effektivitet och överflöd. I planekonomierna finns ineffektivitet och köer. Nyliberalismen har spikat fast denna tes med
stor framgång.
Debatten i Sverige gäller nu om denna
insikt skall få slå igenom också utanför varuproduktionen, på tjänstesektorn och
det sociala området. Kan barnomsorgen
lika självklart som sophämtningen överlå-
tas till rnarknadsstyrning, konkurrens,
vinstintresse och valfrihet? frågade man i
valrörelsen 1982. Svaren värker långsamt
fram.
Acceptera dualismen!
Vi lever alla i skärningspunkten mellan
den lilla och den stora världen.
Kvinnor i Sverige märker det mest. De
riskerar att slitas ut därför att de engagerar sig i den stora världens yrkesarbete
och samtidigt tar fullt ansvar för den lilla
världen. skattetrycket är så hårt att även
de som vill annorlunda tvingas gå ut i arbetslivet för att hushållet skall få sitt.
Det är inte alltid lätt att förstå att vad
som gäller i den lilla världen inte gäller i
den stora. Det blir den stora läxan i de politiska diskussionerna framöver.
Socialdemokrater och socialliberaler
tycker att politikens uppgift är att utsträcka den lilla världens solidaritet till att
gälla också i den stora världen. Socialisterna vill göra det med hjälp av omfördelning av inkomster och med offentliga
i
\
l
260
vårdmonopol, dvs med hjälp av byråkrati.
Socialliberalerna håller på det hela taget
med, men vill numera inte ha offentliga
monopol utan kan tänka sig flera marknadsinslag i leveransen av välfärden. De
ser också gärna mer av u-hjälp.
Den gemensamma nämnaren mellan
socialdemokrater och socialliberaler är
att de tror att goda superföräldrar som
heter statsmakterna (och kallas ”samhället”) skall ge oss trygghet i livets alla skeden. Så bygger man ut omsorgsapparaten
och försvarar ett skyhögt skattetryck för
dess finansiering. Men man glömmer att
den stora världen inte fungerar som den
lilla världen.
Det är inte bara så att den offentliga
välfärden har alla planhushållningens
vanliga svagheter: ineffektivitet och köer.
Det kan man, som ofta påpekas från liberalt håll, i någon mån motverka genom att
tillåta privata skattefinansierade alternativ till de offentligproducerade, typ City
Akuten och Pysslingen.
Efterkrigstidens sociala välfärdsutbyggnad i socialdemokratisk och socialliberal anda har i hög grad segregerat välfärdskonsumenterna från vardagens normala liv. Barn sänds till daghem, arbetslö-
sa till omskolningscentrum, missbrukare
till behandlingshem, sjuka till sjukhus, äldre till ålderdomshem, senildementa till
långvård. Som regel gäller att där välfärdspolitiken griper in bryts de sociala
kontakterna från den lilla världen upp.
Det finns ett grymt, människoplågande
inslag i vår älskade välfärdsstat.
Moderaterna – ensamma bland de
svenska partierna – accepterar dualismen mellan den lilla och stora världen.
Det viktigaste i den lilla världen, familjen,
vill vi stärka. Varken marknad eller byrå-
krati får slå sönder familjens integritet.
Det viktigaste i den stora världen, marknaden, vill vi också stärka. Där marknaden inte kan leverera – och bara där –
vill vi ha en stark byråkrati med hedervärda, välutbildade, välbetalda ämbetsmän
och garnmaldags ämbetsmannaansvar.
Socialdemokrater och folkpartister
som i olika tonarter predikar den lilla
världens dygder för den stora världens
institutioner gör det lätt för sig: de har ytligt sett framstått som segrare i välfärdsdebatter. De nyliberaler som predikar
marknadens välsignelser för både byrå-
kratin och den lilla världen gör det också
alltför lätt för sig: marknaden kan förvisso
ersätta det mesta av vår nuvarande byrå-
krati, men inte den lilla världens solidariska ordning.
Vi som är liberalkonservativa kräver
mer eftertänksamhet av vårt auditorium.
Vi vill ha omsorg hemmavid och konkurrens på bortaplan. För sådana är livets
faktiska villkor, vare sig vi tycker om det
eller ej. Att tro att det kan vara annorlunda är att drömma. Att medvetet leva rikt
och fullt med denna verklighet är moderatens existensiella villkor.
Ödesmakter och
ideologier
Vi lever alla i en liten värld och
en stor. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen,
hembygden, de naturliga nätverken. Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, fö-
retagen, marknaderna, partierna, fackföreningarna.
Vårt sekel har sett en våldsam utveckling av den stora
världens ödeskrafter – marknaderna och byråkratierna. Det
stora slaget i vårt sekel har
emellertid stått mellan byråkratin
och marknaden.
Ett enda svenskt parti – moderaterna – accepterar dualismen mellan den lilla och stora
världen. Moderaterna vill stärka
familjen och det viktigaste i den
stora världen marknaden.
Hans Zetterberg är ordförande i moderata samlingspartiets
politiska framtidsgrupp, men artikeln är uttryck för hans egna
funderingar.
Hans Zetterberg är professor.
••
O
deSlnakterna i den moderna tillvaron heter byråkratin och marknaden. De politiska ideologierna
definieras och omdefinieras hela tiden för
att ange människans relation till dessa
ödesmakter.
Miljöpartiet har mest intresserat sig för
vad ödesmakterna gör åt naturen, inte åt
samhället, ett ovanligt politiskt grepp.
Centern har mest intresserat sig för vad
de gör med hembygden. Kds har mest
intresserat sig för vad ödesmakterna gör
med familjen. Moderaterna, folkpartiet
och socialdemokraterna vill på olika sätt
använda ödesmakterna för att nå politiska mål.Det är deras inställningjag vill diskutera i denna artikel.
Den lilla världen och den stora
President George Bush byggde sin valkampanj 1988 och sitt installationstal ijanuari 1988 på formeln: ”Omsorg hemmavid, konkurrens på bortaplan” (Compassion at home, competitiveness abroad).
Det är en bra formel för en nations framgång. Den sammanfattar insikter om hur
samhällslivet fungerar som det tagit samhällsfilosofin flera århundraden att utveckla.
Intellektuellt kom genombrottet vid
förra sekelskiftet. Man upptäckte då att
den lilla världen följde andra sociologiska
lagar än den stora världen. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den stora
världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, partierna,
fackföreningarna. Man uttryckte skillnaden på olika sätt. Gemeinschaft är annorlunda än Gesellschaft, sade de tyska sociologerna (Töennis 1897). Det som gäl- 258
ler för primärgrupper gäller inte för sekundärgrupper, sade de amerikanska sociologerna nästan samtidigt (Cooley
1902). När ett århundrade gått, bör vi vara redo att omsätta denna insikt i praktisk
politik.
Samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet, gemensamma ägodelar behövs
för att den lilla världen skall fungera.
Konkurrens, marknader, vinstintresse,
kompetensgradering, privat äganderätt
behövs för att den större världen skall
fungera. Dessutom en smula god byråkrati. Tankegångar av detta slag var vanliga
hos sekelskiftets sociologer och har i vår
tid gjorts relevanta för ekonomi och statskunskap av Friedrich von Hayek.
Den stora världens ödesmakter
Redan som barn möter vi den stora världens ödesmakter, byråkratin och marknaden.
I familjen, den lilla världens viktigaste
enhet, ger föräldrarna kärlek och omsorg
till sina barn, lär dem tala, lär dem lyda
regler, lär dem att umgås, hjälper dem utveckla en livsstil. Den lilla världens trygghet omger barnet.
Tidigt möter numera svenska barn den
stora världen. Den dag de börjar på dagis
träder KOMMUNEN och FACKET in i
deras liv. Om barnskötaren inte kommer
nästa dag förväntas allt gå vidare som
vanligt med en ersättare – ungefär som
ett ärende i en förvaltning. Det är en
chock att få klart för sig att när klockan
nått något som kallas arbetstidens slut vill
inte fröken bry sig om barnen mer. Ingen,
inte ens det mest gulliga eller mest olyckliga av barnen kan nu ställa krav på dagispersonalen. Barnen har svårt att förstå
detta. De är vana vid att föräldrar ger sina
egna barn mer kärlek än de ger andras
barn. Barnskötaren älskar alla lika och
kärleken upphör klockan 18.00. Barnen
har mött den stora världens första ödesmakt: byråkratin och dess rättvisa. Den är
sannerligen svår att förstå för den oinvigde.
Det är värt att utreda hur barn fostrade
av en byråkrati blir som vuxna. Vad får de
för slags samvete, ansvarskänsla, självförtroende, självuppfattning, livslust?
Barnskötaren älskar alla lika och
kärleken upphör kl18.00.
Ett lika lärorikt möte med den stora
världen kommer när barnen första gången själva köper sitt godis. Med förundran
lär sig barnen att kakaon i chokladbiten
har framställts i Afrika och fraktats hundratals mil. Sockret kommer från Skåne
och omslagspapperet från Norrland.
Fraktbåten var byggd i Korea och lastbilarna i Södertälje, med däck från Frankrike och tändstift från USA.
Det är ingen planbyråkrati som ordnat
att barnen kan köpa sin chokladbit i kiosken utan att beställa den i förväg. Barnen
har stött på det moderna samhällets andra ödesmakt: världsmarknaden. Dess olika delmarknader samordnade genom
prisbildning – Adam Smiths osynliga
hand- har ombesörjt att de får sin chokladbit.
Det är lika svårt för barnen att förstå
marknadens moral som byråkratins.
Handlarn delar inte med sig av chokladkakor som de snälla syskonen gör. De
som skördat chokladen, de som odlat
sockret, de som ordnat transporterna är
själviska nog att begära lön för mödan.
Allra svårast är det att begripa att den stora marknaden fungerar utan att någon
förälder, chef eller politiker bestämmer
allting. Det har inte ens flertalet vuxna begripit.
Som tumregel har kommit att gälla att i
socialdemoratins Sverige köper man varor på marknaden för sina egna pengar
och får skattefinansierade tjänster gratis
eller nästan gratis av byråkratin. Detta har
gjort oss till västvärldens stora materialister, vilket är illa nog. Det är också en stor
barlast när vi går in i en tidsålder i vilken
de avancerade länderna blir flexibla serviceekonomier snarare än prylekonomier.
I socialdemokratins Sverige köper
man varor på marknaden för sina
egna pengar och får skattefinansierade tjänstergratis eller nästan gratis av byråkratin.
Våldsam utveckling av
marknaderna och byråkratierna
Vårt sekel har sett en våldsam utveckling
av den stora världens ödeskrafter, marknaderna och byråkratierna. Samtidigt har
den lilla världens viktigaste enhet, familjen, förlorat en hel del funktioner till
marknaden och byråkratin, och familjen
har förlorat i stabilitet, självständighet
och integritet.
Det stora slaget i vårt sekel har emellertid stått mellan byråkratin och marknaden. Marknadsstyrning av näringslivet
har överallt visat sig överlägsen byråkratstyre. Idag argumenterar knappast någon
för ren planhushållning längre. Man vet
från teoretiska och praktiska studier att
259
planhushållarna inte kan ha perfekt kunskap om framtiden; de skapar alltid oplanerade konsekvenser av sina planerade
åtgärder. Man vet från erfarenhet i både
i-länder och u-länder att marknadsekonomierna blomstrar mer än planekonomierna. I marknadsekonomierna finns
effektivitet och överflöd. I planekonomierna finns ineffektivitet och köer. Nyliberalismen har spikat fast denna tes med
stor framgång.
Debatten i Sverige gäller nu om denna
insikt skall få slå igenom också utanför varuproduktionen, på tjänstesektorn och
det sociala området. Kan barnomsorgen
lika självklart som sophämtningen överlå-
tas till rnarknadsstyrning, konkurrens,
vinstintresse och valfrihet? frågade man i
valrörelsen 1982. Svaren värker långsamt
fram.
Acceptera dualismen!
Vi lever alla i skärningspunkten mellan
den lilla och den stora världen.
Kvinnor i Sverige märker det mest. De
riskerar att slitas ut därför att de engagerar sig i den stora världens yrkesarbete
och samtidigt tar fullt ansvar för den lilla
världen. skattetrycket är så hårt att även
de som vill annorlunda tvingas gå ut i arbetslivet för att hushållet skall få sitt.
Det är inte alltid lätt att förstå att vad
som gäller i den lilla världen inte gäller i
den stora. Det blir den stora läxan i de politiska diskussionerna framöver.
Socialdemokrater och socialliberaler
tycker att politikens uppgift är att utsträcka den lilla världens solidaritet till att
gälla också i den stora världen. Socialisterna vill göra det med hjälp av omfördelning av inkomster och med offentliga
i
\
l
260
vårdmonopol, dvs med hjälp av byråkrati.
Socialliberalerna håller på det hela taget
med, men vill numera inte ha offentliga
monopol utan kan tänka sig flera marknadsinslag i leveransen av välfärden. De
ser också gärna mer av u-hjälp.
Den gemensamma nämnaren mellan
socialdemokrater och socialliberaler är
att de tror att goda superföräldrar som
heter statsmakterna (och kallas ”samhället”) skall ge oss trygghet i livets alla skeden. Så bygger man ut omsorgsapparaten
och försvarar ett skyhögt skattetryck för
dess finansiering. Men man glömmer att
den stora världen inte fungerar som den
lilla världen.
Det är inte bara så att den offentliga
välfärden har alla planhushållningens
vanliga svagheter: ineffektivitet och köer.
Det kan man, som ofta påpekas från liberalt håll, i någon mån motverka genom att
tillåta privata skattefinansierade alternativ till de offentligproducerade, typ City
Akuten och Pysslingen.
Efterkrigstidens sociala välfärdsutbyggnad i socialdemokratisk och socialliberal anda har i hög grad segregerat välfärdskonsumenterna från vardagens normala liv. Barn sänds till daghem, arbetslö-
sa till omskolningscentrum, missbrukare
till behandlingshem, sjuka till sjukhus, äldre till ålderdomshem, senildementa till
långvård. Som regel gäller att där välfärdspolitiken griper in bryts de sociala
kontakterna från den lilla världen upp.
Det finns ett grymt, människoplågande
inslag i vår älskade välfärdsstat.
Moderaterna – ensamma bland de
svenska partierna – accepterar dualismen mellan den lilla och stora världen.
Det viktigaste i den lilla världen, familjen,
vill vi stärka. Varken marknad eller byrå-
krati får slå sönder familjens integritet.
Det viktigaste i den stora världen, marknaden, vill vi också stärka. Där marknaden inte kan leverera – och bara där –
vill vi ha en stark byråkrati med hedervärda, välutbildade, välbetalda ämbetsmän
och garnmaldags ämbetsmannaansvar.
Socialdemokrater och folkpartister
som i olika tonarter predikar den lilla
världens dygder för den stora världens
institutioner gör det lätt för sig: de har ytligt sett framstått som segrare i välfärdsdebatter. De nyliberaler som predikar
marknadens välsignelser för både byrå-
kratin och den lilla världen gör det också
alltför lätt för sig: marknaden kan förvisso
ersätta det mesta av vår nuvarande byrå-
krati, men inte den lilla världens solidariska ordning.
Vi som är liberalkonservativa kräver
mer eftertänksamhet av vårt auditorium.
Vi vill ha omsorg hemmavid och konkurrens på bortaplan. För sådana är livets
faktiska villkor, vare sig vi tycker om det
eller ej. Att tro att det kan vara annorlunda är att drömma. Att medvetet leva rikt
och fullt med denna verklighet är moderatens existensiella villkor.