Bo Siegbahn; Fransmännen inför Europavalen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO SIEGBAHN:
f ransmännen
inför Europavalen
Den politiska debatten och särlinjerna i fråga om Europapolitiken har varit svåra att urskilja i
Frankrike trots president Mitterands starka engagemang för
partiets uppslutning kring Europatanken.
För gemene man ter sig inte
valen angelägna och har drunknat i den allmänna politiska diskussionen. De mer insiktsfulla
vet dessutom att Europaparlamentet har mycket begränsade
befogenheter.
Fransmännen visar med sitt
patriotiska sinnelag mindre förståelse för den franske EGkommissionens president Jacques De/ors’ integreringstankar
än för Mrs Thatchers mer pragmatiska awisande av alltför
mycken överstatlighet.
Ambassadören och f d riksdagsmannen Bo Siegbahn bor
numera i Paris.
D
et sista årets politiska utveckling i
Frankrike har för de båda
blocken medfört både framgångar och något oväntade besvikelser. För socialisterna blev presidentvalet i maj förra
året en ytterst välkommen revansch för de
senaste årens kraftiga förluster i samtliga
val efter 1981. Mitterands segersiffra
uppgick till 58 %.
Redan att han gick segrande ur valet
och särskilt att han vann så stort kan sä-
kerligen tillskrivas hans skickliga valkampanj – eller snarare frånvaron av sådan.
Han vägrade att ta upp alla känsliga frå-
gor och koncentrerade sig istället på att
söka framstå som en samlare av det franska folket för att med kraft kunna föra dess
talan inför de påfrestningar som ikraftträdandet av den Europeiska Enhetstanken 1992 säkerligen kommer att ställa
landet inför. ”Landsfadersargumentet”
uppskattades i vida kretsar, vilka kände
sig främmande för den franska politikens
irrgångar. Därjämte förklarade Mitterand
att han inte tänkte fortsätta socialiseringarna av industrin enligt sitt valprogram
1981 och heller inte resocialisera de företag som privatiserats under Chirac.
En medverkande faktor till hans seger
var splittringen på den ”borgerliga” sidan.
Denna tog kraftigt avstånd från allt samröre med Le Pens parti längst ut på flygeln, vilket under de gångna åren visat sig
alltmer attraktivt för stora grupper och i
presidentvalets första omgång tog 15 %
av de röstande. I valets andra omgång var
det många av dessa, som i avsaknaden av
varje vilja till kompromiss, ställde sig
utanför och därigenom berövade högern
viktiga röster.
Slutligen var inbördesfejden mellan två
kandidater uppslitande och de sår som
270
åsamkades samarbetet kunde inte helas
veckan mellan valomgångarna.
Bland socialisterna fanns det två meningar om hur man skulle förfara efter en
eventuell seger. Skulle man, liksom 1981,
upplösa riksdagen i förtid, eller skulle
man låta den sitta kvar under hela mandattiden. Mitterand vägrade visligen att
uttala sig. Efter den betydande valsegern
tvekade han dock inte. Han hoppades
säkerligen att kunna få en absolut majoritet där till sitt förfogande. Härutinnan
missräknade han sig emellertid. De
borgerliga leden hade nödtorftigt kunnat
slutas igen och man gick i inte obetydlig
utsträckning fram med gemensamma listor eller enades om att den som fick högsta röstetalet i första omgången därefter
skulle vara gemensam kandidat.
Resultatet blev att det borgerliga
blocket vann majoritet bland de röstande
men på grund av det komplicerade valsättet förlorade sin majoritet i parlamentet. Socialisterna skulle emellertid tvingas
att i vissa frågor söka stöd, antingen av
kommunisterna eller en falang bland de
borgerliga väljarna. Socialisterna lyckades dock få in några representanter från
den borgerliga vänsterkanten i regeringen
men eftersom man inte var beredd att förhandla om ett gemensamt minimiprogram, betraktades dessa personer snarare
som överlöpare än som kompromissmän.
För båda blocken fanns sålunda anledning till besvikelse, som stärktes under de
snart därefter kommande kommunalvalen. En ganska stor villrådighet kom att
prägla den följande utvecklingen, och det
politiska livet blev ganska töcknigt. (En
viss parallellitet med Sverige kan spåras.)
Valen till Europaparlamentet
Det politiska intresset kom efter hand att
rikta sig mot valen till Europaparlamentet
ijuni i år. Dessa föll egentligen utanför ramen för det vanliga politiska livet. Till en
början är dessa proportionella. Därigenom uppnår man en överensstämmelse mellan röster och mandat, vilket är ägnat att gagna smågrupper. Le Pens parti,
Nationella Fronten (FN), som vid de sista
parlamentsvalen förlorade alla sina mandat utom ett, blev ånyo en faktor att räkna
med. Helt allmänt blev också handlingsmarginalerna större, beroende bl a på att
valen ansågs mindre känsliga ur inrikespolitisk synpunkt men naturligtvis också
genom det proportionella valsystemet.
På ledande håll ansåg man det högeIigen önskvärt, mot bakgrund av resultatet av de tidigare valen, att i görligaste
mån uppträda enat. På högerkanten sade
man sig emellertid fortfarande inte önska
något samarbete med FN men däremot
enades gaullistpartiet under Chirac och
partigruppen UDF under Giscard d’ Estaing att gå samman i en gemensam lista.
Denna enighet bröts dock på ett ganska tidigt stadium genom att förra presidenten i Europaparlamentet, Simone
Veil, från vänsterfalangen inom UDF, beslöt att bilda en egen lista.
Efter hand togs bl a denna splittring
som förevändning av ”fyrtioåringarna”
inom borgerligheten att börja propagera
för egen lista till vilken man hoppades att
de båda övriga partierna skulle ansluta
sig. En ganska förvirrad diskussion uppstod. Man hade från ”ungdomarna” svårt
att peka på några skiljaktigheter i politisk
inriktning, särskilt när det gällde Europapolitiken, utan inskränkte sig vanligen att
tala om betydelsen av enighet och behovet
av föryngring. Så småningom blev kritiken från partiledningarnas sida så stark
att fyrtioåringarna splittrades och listan
drogs in. För en utomstående iakttagare
kan det nog synas som om kritiken för
överårighet hos ledargarnityret var något
överdriven och kanske mer vittnade om
en viss segeryra från kommunalvalet, då
bl a Lyon, Toulouse och Grenoble erövrades av de unga lejonen, som alla ingick i
den nya gruppen.
Helt allmänt kan man konstatera att
från båda sidor den politiska debatten
och särlinjerna i fråga om Europapolitiken varit svåra att urskilja. Ehuru vissa
grupper inom socialistpartiet tidigare varit ganska ljumma anhängare av Europatanken, delvis av rädsla för liberal dominans inom EG, borgade Mitterands starka engagemang i frågan för partiets uppslutning, förhoppningsvis i socialistisk
tappning, kring Europatanken.
På högerkanten hade ju gaullistpartiet
traditionellt varit ganska ointresserat av
närmare samgående men denna tendens
bestred Chirac och hans närmaste medarbetare med stor och ganska övertygande kraft.
Man kan hävda att franska valkampanjer, även som de ibland, som före presidentval, kan bli i tiden ganska utdragna
processer, saknar den koncentrerade intensitet som utmärker val i andra länder,
t ex Sverige. Man kan säga att Europavalen drunknat i den allmänna politiska
diskussionen.
Skälen härtill är ganska uppenbara.
Det viktigaste är säkerligen att valen till
Europaparlamentet för väljarna inte ter
sig särskilt angelägna, att gemene man
271
inte inser hur dessa kan påverka hans
ekonomiska och allmänna siuation, varvid de kan se tillbaka på den gångna valperioden. Vidare vet de mer insiktsfulla
att parlamentet har mycket begränsade
befogenheter. Dessutom ger dessa mandat inte på något sätt samma prestige som
val till ”hemmaorganisationer”.
Vad beträffar socialisterna har Mitterand understrukit att Europa ”måste bli
en social skapelse eller inte alls”, en begränsning som är ägnad att minska väljarintresset
På den andra sidan har den stora listan
Giscard d’ Estaing som första namn även
om åtskilliga gaullister förekommer inom
dess ram. Emellertid får man räkna med
att många gaullister icke kommer att känna sig uppkallade att stödja den utan kanske i viss mån kommer att hellre rösta på
Le Pens lista.
Sammanfattningsvis kan man förmoda
så här före valet att valdeltagandet, som
redan vid de tidigare hållna valen visat en
tendens att gå ned under 60 %, kommer
att bli ganska lågt, då man inte känner sig
direkt berörd. Skall Europatanken få
verklig livskraft hos de stora väljarskarorna måste man nog så småningom söka finna en närmare anknytning mellan medborgarnas välgång och ett intimare europeiskt samgående. För närvarande kan
man påstå att fransmännen med sitt patriotiska sinnelag visar mindre förståelse
för den franske EG-komrnissionens president Jacques DeJors’ integreringstankar
än för Margret Thatchers mer pragmatiska avvisande av alltför mycken överstatlighet. (Paris 1989-05-07)
f ransmännen
inför Europavalen
Den politiska debatten och särlinjerna i fråga om Europapolitiken har varit svåra att urskilja i
Frankrike trots president Mitterands starka engagemang för
partiets uppslutning kring Europatanken.
För gemene man ter sig inte
valen angelägna och har drunknat i den allmänna politiska diskussionen. De mer insiktsfulla
vet dessutom att Europaparlamentet har mycket begränsade
befogenheter.
Fransmännen visar med sitt
patriotiska sinnelag mindre förståelse för den franske EGkommissionens president Jacques De/ors’ integreringstankar
än för Mrs Thatchers mer pragmatiska awisande av alltför
mycken överstatlighet.
Ambassadören och f d riksdagsmannen Bo Siegbahn bor
numera i Paris.
D
et sista årets politiska utveckling i
Frankrike har för de båda
blocken medfört både framgångar och något oväntade besvikelser. För socialisterna blev presidentvalet i maj förra
året en ytterst välkommen revansch för de
senaste årens kraftiga förluster i samtliga
val efter 1981. Mitterands segersiffra
uppgick till 58 %.
Redan att han gick segrande ur valet
och särskilt att han vann så stort kan sä-
kerligen tillskrivas hans skickliga valkampanj – eller snarare frånvaron av sådan.
Han vägrade att ta upp alla känsliga frå-
gor och koncentrerade sig istället på att
söka framstå som en samlare av det franska folket för att med kraft kunna föra dess
talan inför de påfrestningar som ikraftträdandet av den Europeiska Enhetstanken 1992 säkerligen kommer att ställa
landet inför. ”Landsfadersargumentet”
uppskattades i vida kretsar, vilka kände
sig främmande för den franska politikens
irrgångar. Därjämte förklarade Mitterand
att han inte tänkte fortsätta socialiseringarna av industrin enligt sitt valprogram
1981 och heller inte resocialisera de företag som privatiserats under Chirac.
En medverkande faktor till hans seger
var splittringen på den ”borgerliga” sidan.
Denna tog kraftigt avstånd från allt samröre med Le Pens parti längst ut på flygeln, vilket under de gångna åren visat sig
alltmer attraktivt för stora grupper och i
presidentvalets första omgång tog 15 %
av de röstande. I valets andra omgång var
det många av dessa, som i avsaknaden av
varje vilja till kompromiss, ställde sig
utanför och därigenom berövade högern
viktiga röster.
Slutligen var inbördesfejden mellan två
kandidater uppslitande och de sår som
270
åsamkades samarbetet kunde inte helas
veckan mellan valomgångarna.
Bland socialisterna fanns det två meningar om hur man skulle förfara efter en
eventuell seger. Skulle man, liksom 1981,
upplösa riksdagen i förtid, eller skulle
man låta den sitta kvar under hela mandattiden. Mitterand vägrade visligen att
uttala sig. Efter den betydande valsegern
tvekade han dock inte. Han hoppades
säkerligen att kunna få en absolut majoritet där till sitt förfogande. Härutinnan
missräknade han sig emellertid. De
borgerliga leden hade nödtorftigt kunnat
slutas igen och man gick i inte obetydlig
utsträckning fram med gemensamma listor eller enades om att den som fick högsta röstetalet i första omgången därefter
skulle vara gemensam kandidat.
Resultatet blev att det borgerliga
blocket vann majoritet bland de röstande
men på grund av det komplicerade valsättet förlorade sin majoritet i parlamentet. Socialisterna skulle emellertid tvingas
att i vissa frågor söka stöd, antingen av
kommunisterna eller en falang bland de
borgerliga väljarna. Socialisterna lyckades dock få in några representanter från
den borgerliga vänsterkanten i regeringen
men eftersom man inte var beredd att förhandla om ett gemensamt minimiprogram, betraktades dessa personer snarare
som överlöpare än som kompromissmän.
För båda blocken fanns sålunda anledning till besvikelse, som stärktes under de
snart därefter kommande kommunalvalen. En ganska stor villrådighet kom att
prägla den följande utvecklingen, och det
politiska livet blev ganska töcknigt. (En
viss parallellitet med Sverige kan spåras.)
Valen till Europaparlamentet
Det politiska intresset kom efter hand att
rikta sig mot valen till Europaparlamentet
ijuni i år. Dessa föll egentligen utanför ramen för det vanliga politiska livet. Till en
början är dessa proportionella. Därigenom uppnår man en överensstämmelse mellan röster och mandat, vilket är ägnat att gagna smågrupper. Le Pens parti,
Nationella Fronten (FN), som vid de sista
parlamentsvalen förlorade alla sina mandat utom ett, blev ånyo en faktor att räkna
med. Helt allmänt blev också handlingsmarginalerna större, beroende bl a på att
valen ansågs mindre känsliga ur inrikespolitisk synpunkt men naturligtvis också
genom det proportionella valsystemet.
På ledande håll ansåg man det högeIigen önskvärt, mot bakgrund av resultatet av de tidigare valen, att i görligaste
mån uppträda enat. På högerkanten sade
man sig emellertid fortfarande inte önska
något samarbete med FN men däremot
enades gaullistpartiet under Chirac och
partigruppen UDF under Giscard d’ Estaing att gå samman i en gemensam lista.
Denna enighet bröts dock på ett ganska tidigt stadium genom att förra presidenten i Europaparlamentet, Simone
Veil, från vänsterfalangen inom UDF, beslöt att bilda en egen lista.
Efter hand togs bl a denna splittring
som förevändning av ”fyrtioåringarna”
inom borgerligheten att börja propagera
för egen lista till vilken man hoppades att
de båda övriga partierna skulle ansluta
sig. En ganska förvirrad diskussion uppstod. Man hade från ”ungdomarna” svårt
att peka på några skiljaktigheter i politisk
inriktning, särskilt när det gällde Europapolitiken, utan inskränkte sig vanligen att
tala om betydelsen av enighet och behovet
av föryngring. Så småningom blev kritiken från partiledningarnas sida så stark
att fyrtioåringarna splittrades och listan
drogs in. För en utomstående iakttagare
kan det nog synas som om kritiken för
överårighet hos ledargarnityret var något
överdriven och kanske mer vittnade om
en viss segeryra från kommunalvalet, då
bl a Lyon, Toulouse och Grenoble erövrades av de unga lejonen, som alla ingick i
den nya gruppen.
Helt allmänt kan man konstatera att
från båda sidor den politiska debatten
och särlinjerna i fråga om Europapolitiken varit svåra att urskilja. Ehuru vissa
grupper inom socialistpartiet tidigare varit ganska ljumma anhängare av Europatanken, delvis av rädsla för liberal dominans inom EG, borgade Mitterands starka engagemang i frågan för partiets uppslutning, förhoppningsvis i socialistisk
tappning, kring Europatanken.
På högerkanten hade ju gaullistpartiet
traditionellt varit ganska ointresserat av
närmare samgående men denna tendens
bestred Chirac och hans närmaste medarbetare med stor och ganska övertygande kraft.
Man kan hävda att franska valkampanjer, även som de ibland, som före presidentval, kan bli i tiden ganska utdragna
processer, saknar den koncentrerade intensitet som utmärker val i andra länder,
t ex Sverige. Man kan säga att Europavalen drunknat i den allmänna politiska
diskussionen.
Skälen härtill är ganska uppenbara.
Det viktigaste är säkerligen att valen till
Europaparlamentet för väljarna inte ter
sig särskilt angelägna, att gemene man
271
inte inser hur dessa kan påverka hans
ekonomiska och allmänna siuation, varvid de kan se tillbaka på den gångna valperioden. Vidare vet de mer insiktsfulla
att parlamentet har mycket begränsade
befogenheter. Dessutom ger dessa mandat inte på något sätt samma prestige som
val till ”hemmaorganisationer”.
Vad beträffar socialisterna har Mitterand understrukit att Europa ”måste bli
en social skapelse eller inte alls”, en begränsning som är ägnad att minska väljarintresset
På den andra sidan har den stora listan
Giscard d’ Estaing som första namn även
om åtskilliga gaullister förekommer inom
dess ram. Emellertid får man räkna med
att många gaullister icke kommer att känna sig uppkallade att stödja den utan kanske i viss mån kommer att hellre rösta på
Le Pens lista.
Sammanfattningsvis kan man förmoda
så här före valet att valdeltagandet, som
redan vid de tidigare hållna valen visat en
tendens att gå ned under 60 %, kommer
att bli ganska lågt, då man inte känner sig
direkt berörd. Skall Europatanken få
verklig livskraft hos de stora väljarskarorna måste man nog så småningom söka finna en närmare anknytning mellan medborgarnas välgång och ett intimare europeiskt samgående. För närvarande kan
man påstå att fransmännen med sitt patriotiska sinnelag visar mindre förståelse
för den franske EG-komrnissionens president Jacques DeJors’ integreringstankar
än för Margret Thatchers mer pragmatiska avvisande av alltför mycken överstatlighet. (Paris 1989-05-07)