Carl Johan Ljungberg; Washington i förvandling
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– ~–
.-
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Washington i förvandlin_g
Washington har förändrats och
”vem som helst kunde känna igen
Washington som en huvudstad,
är nu inte längre bara ett poli- men ingen kunde gissa att det
tiskt centrum med senatorer och var Amerikas huvudstad, ty det såg eurokongressledamöter för att inte peiskt ut. Där fanns föga av New Yorks,
tala om de respekterade fördel- Chicagos eller Detroits tornhöga regeltingar som där delar med sig av bundenhet, men ganska mycket av behagsitt kunnande. liga kurvor, balkonger och lyckligt avrunDe intellektuella”sätter alltmer dad värdighet … Till och med regnet- ty
sin prägel på staden då univerdet regnade – tycktes älskvärdare igrannsitet, forskningsinstitut och flera
skapet av dylik förnäm behagfullhet och
föll vänligare över Capitoliums dom än
samhällstidskrifter flyttat dit. någonsin över skyskrapornas sidor och
Washington har blivit en av da- skarpa vinklar.”
gens mest stimulerande platser Så skildras Washington av Eric Linkvad gäller kvalificerad samtida later i hans kostliga bok Juan i Amerika,
politisk debatt. där vi får följa hur den brittiska odågan
Juan Motley flackar runt i förbudstidens l
och de halsbrytande äventyrens amerikanska 20-tal.
Kanske fordras det en europe för att se
den amerikanska huvudstaden så. Över
staden har amerikanerna själva än hopat
översvallande patriotisk beundran, än ett
lika ändlöst förakt mot denna symbol för
byråkrati, politiskt kannstöperi och korruption.
Men om Washington ibland ansetts
som en dyster nödvändighet (Charles
Dickens skrev t ex att man måste kommenderas för att bo där) verkar många
idag tycka att staden har stora fördelar
och till och med avsevärd charm. Det
märks på inflyttningen som idag är hög,
totalt bor här cirka 3,6 miljoner, och på
att regionen byggs ut och får välutrustade
nya förstäder och kommunikationer. Utöver sin roll som politisk arena är Washington idag en plats dit affärsmän, forskare, och journalister gärna kommer. staden
l Carl Johan Ljungberg är Ph D.
l
har de senaste åren erövrat en genuin kulturell profil, detta i hård strid med New
280
York, Boston och San Francisco. Man behöver inte ens längre övertala skickliga
sångare eller musiker att komma hit och
framträda.
De som först kommer till Washington
slås ofta av stadsbildens nästan komiska
skillnad mellan paradstråken med deras
stora format och den viktorianska små-
stad i tegel som till synes ändlöst utbreder
sig därbortom. Det tycks som om två stä-
der med våld ympats ihop.
Särprägeln hos stadsdelarna upptäcker
man efterhand: Georgetown med dess
borgarhus från tidigt 1800-tal, residensen
vid Massachusetts Avenue (idag ofta ambassader), kvarteren runt Dupont Circle
med gallerier, bokaffärer och cafeer, chinatown, och de katolska klostrens och
skolornas Brookland har alla växt fram
spontant men anpassar sig ganska väl till
den grundplan som ritades upp för 200 år
sedan. Här möts bokstavligen ”North”
och ”South”.
Många tänker gärna på Washington
som en nyhetsvignett, en pampig men intetsägande bakgrund för republikens beslutsfattare och för dess president. Pompans roll skall inte underskattas i ett ungt,
oroligt land som behöver tecken för stabilitet. Ändå finns det mycket av inre styrka
och genuin tradition också i en så föränderlig miljö som denna.
En politisk marknad
Washington är inte bara USA:s symboliska centrum, utan även en politisk marknad. Här finns cirka 100 000 politiskt
sysselsatta, från Capitoliuns förtroendevalda och ledande statstjänstemän till de
medhjälpare, talskrivare, informatörer
och andra som på olika sätt knutits till
kongressen. Mest i fokus är jämte presidenten troligen senatorerna, som åtnjuter
en för mångas begrepp enorm respekt.
Också andra personer anses eller anser
sig i olika avseenden prominenta. Kring
maktens centrum utbreder sig en rad synliga eller informella nätverk, sällskap och
klubbar med syfte att politiskt eller finansiellt stödja olika ändamål. Washington är
ett politiskt drama, invecklat och ändlöst
som Dynastin eller Dallas.
Washington har de senaste åren
erövrat en genuin kulturell profil i
hård strid med New York, Boston
och San Fransisco.
Det har förstås inte alltid varit så. Går
vi bara tillbaka till sekelskiftet finner vi en
stad, vars politiska och sociala liv var begränsat och därtill på grund av klimatet
närmast upphörde under sommarhalvåret. Presidenten for då med centrala politiker och diplomater i släptåg till Newport eller andra badorter. En svensk diplomat stationerad iWashington vid sekelskiftet skriver träffande, att staden då närmast förde en kurortstillvaro.
Den stora förändringen har kommit
med USA:s nya stormaktsroll, men också
med välfärdsstaten. Under president
Roosevelt växte stora federala förvaltningar upp. De som bestått spelar idag en
roll som blott påverkats marginellt av åtta
Reagan-år. Men med den växande staten
kom också företagen och intressegrupperna, fack, yrkes- och näringsorganisationer, och dessas inflyttning i Washington pågår ännu. Jättekontorshusen kring
K Street och Connecticut Avenue liksom
väster om Potomac i Rosslyn och Crystal
City vittnar om storföretagens närvaro.
Ingen har råd att inte finnas där. Köpslåendet med maktgrupper och företag är
en del av den demokratiska vardagen.
I statsmaktens och den korporativa ansvällningens spår kommer även en ny arkitektur. Det är inte mera hus i litet format, byggda i georgiansk anda och enkel
förnämitet eller jättar i romersk stil utan
nybyråkratiska mammutlådor. Ett gott
exempel ger New Executive Office Building med sin postfunktionella tegelfasad,
strax intill Lafayette Square norr om Vita
huset.
Under president Roosevelt växte
stora federala förvaltningar upp.
Att överblicka eller genuint förstå det
som sker i denna maktmetropol är knappast möjljgt. Varje försök härtill tvingas
använda bildspråk. Lagstiftrungen är en
”dans” har det sagts, eller ett ”spel”; med
såväl öppna som dolda regler. Bilderna
antyder, att beslutsfattandet trots mekaniska inslag också har drag av öppenhet
och konst. Senast har journalisten Hendrick Smith nyttjat spelsymbolen i sin
grundljga studie The Power Game: How
Washington Works från 1987, men inte
heller Smith lyckas väl helt nöjaktigt förklara reglerna för detta spel.
Senat och kongress
De 100 senatorerna och 435 kongressmännen är inte bara hårt arbetande förtroendemän och -kvinnor. Deras uppgift
tolkas av omvärlden gärna i ljuset av utbredda föreställningar: De antas ibland
föra vidare 1600-talets dygdigt-puritan- 281
ska town meeting, ibland vara egeruntressets härolder. Deras roll höjs lika lätt till
skyarna som släpas i smutsen.
Men också bland yrkesmässiga iakttagare av maktspelet i Washington glömmer många, att dessa skarpt skiftande
toJknjngar av det politiska uppdraget delvis återspeglar grundsynen i landets författrung. Grundlagsfäderna hade nämligen både en stark tro på mänruskors fria
samverkan, och en aillng om mänskliga
avigsidor som själviskhet och benägenhet
för split. T o m i regeringskvarterens
stadsbild har denna dubbelhet avsatt sig:
Mot kongressbyggnaden svarar Vita huset, på uppfordrande avstånd, och kongressen tycks i sin tur nästan bevakas av
Högsta Domstolens strama fasad, innanför vilken kongressbeslutens författrungsenlighet granskas.
Den realism i synen på mänruskan som
uttrycks i konstitutionen har också funrut
en god företrädare i den man som givit
denna stad dess namn: revolutionsgeneralen och presidenten George Washington.
Denne,som utmärkte sig för sin fasthet
och återhållsamhet som revolutionsledare, sägs som fredsledare ha varit försiktig
på gränsen till anonymitet. Gentleman till
sitt yttre var han som alla puritaner på
vakt mot sin egen ondska. ”Han går långsamt fram, man kunde säga att han känner sig tyngd av framtidens frihet och
fruktan att skada den,” säger Chateaubriand träffsäkert om Washington.
Idag, påpekar de som följer den politiska processen, är mediernas och opiruonstekillkernas stora roll den kanske
största utmaningen mot Washingtons traditionella maktstruktur. Dagens makthavare nyttjar till synes hämillngslöst TY,
video, och masspost, riktade till känsliga
282
väljargrupper. Politikern har blivit en entreprenör som frambringar politiskt stöd.
Risken att inte omväljas är hans fasa. Med
hjälp av dyra konsulter väjer han för
maktutövandets blindskär och laddar upp
inför de lokala 1V-tittarna på bästa sändningstid.
Respekterade fördettingar
Men Washington är inte bara en stad för
dem som just nu har makten. Där finns
också de som lämnat den, eller som behö-
ver känna dess vinddrag för att kunna reflektera över den. Med den professionella
ivern hos de nykomna blandas den milda
resignationen hos dem som följt spelet
längre. I Washington kan man höra respekterade fördettingar dela med sig av
sitt kunnande, på det nytert respektlösa
sätt som är amerikanens signum. Här vet
alla, det Truman visste; ”A statesman is a
politician who has been dead for a couple
of years.”
Denna förmåga att se politiken på avstånd bygger ytterst på känslan att livets
mål nås i det civila samhällets hägn, i familjer, affärer eller ideell verksamhet. Dagens amerikan tillämpar därmed ett klassiskt mönster för en god styresman: att
endast motvilligt ta på sig offentliga uppdrag. I detta land har det därför aldrig
setts som en skam att efter avslutad offentlig tjänst återvända till den privata tillvaro varifrån man kommit.
Ett problem idag är, att klyftan mellan
detta privatliv och offentligheten på senare år ökat också i USA. De som tar offentliga uppdrag blir professionella, och mer
tillfälliga inhopp blir av flera skäl så gott
som omöjliga. En Ted Kennedys exempel
följs ofta: fler politiker omväljs än någonsin. Samtidigt isoleras politikerna när deras uppdrag utförs allt längre från väljarna. Istället för det lokalt förankrade deltidsombudet träder en yrkes- och heltidspolitiker som blir alltmer formad (en del
skulle säga deformerad) av Washingtons
beslutsmiljöer.
Att skälla på de styrande som ineffektiva, omoraliska och korrumperade har
länge varit uppskattat också i valtider.
Höstens presidentval slog därvid inga
rekord. Också presidentkandidater har
utnyttjat sådana folkliga stämningar när
det passat, men också förstått att nyttja
”A statesman is a politician who
has been deadfor a coup/e ofyears.”
det kunnande huvudstaden rymmer när
de väl nått makten. Häromåret sällade sig
även annars väluppfostrade Wall Street
Journal till denna skara, då man (apropå
Bork-fallet) klagade över ett Washington
som ”vältrar sig i hyckleri” och som blivit
”en karaktärsmordets och den mysande
självbelåtenhetens bisarra dypöl”.
Centrum för intellektuella
En grupp som ändrat sin inställning till
det Washington företräder är de intellektuella, denna oskarpa men till inflytandet
så påtagliga grupp. Att dess stöd är viktigt
visste t ex Roosevelt, som genom att ge
författare och forskare arbete vann deras
djupa lojalitet. Var tongivande samhällstidskrifter och forskningsinstitut finns ger
en uppenbar vink om var stimulansen antas finnas. När den ansedda nyliberala
tidskriften Public Interest nyligen flyttade
sin redaktion från New York till Washington, ansågs det av många som symboliskt.
Med The New Republic och The American Spectator (som flyttade dit 1985)
finns därmed tre av USA:s mest tongivande debattfora i Washington.
En liknande tendens finns kanske vad
gäller universiteten. Så flyttade George
Mason University, där bl a nobelpristagaren James Buchanan verkar, för några år
sedan till Fairfax en halvtimme från Capitolium. Det vitala Institute for Humane
Studies låg tidigare i Californien, medan
the Center for Law and Economics förr
fanns vid Emory University. Det politiskt
tongivande ideinstitutet Heritage Faundatian förlades redan då det skapades vid
70-talets slut till Washington. 1988 flyttade ”enmansinstitutionen” Irving Kristol,
inspiratör och finansiär av Reagan-årens
många debattinitiativ, från New York till
Washington, också detta ett tidens tecken.
Klart är att livet innanför Washingtons
beltway har dragningskraft, på samma
odefinierbara men klara sätt (om inte i
samma skala) som Paris lockade sekelskiftets författare och konstnärer, eller
New York så många av efterkrigstidens
intellektuella och affärsmän. Livet i
283
Washington närs inte bara av magin hos
det förflutna, eller ens av den makt som
vilar hos kongressen, utan av en lyckligt
upprymd känsla, att där det tänks fritt är
det en lust att leva, och dit dras man av fri
vilja.
Washingtons framträdande som idecentrum är förenat med löften men givetvis också med vissa risker. Man kan å ena
sidan utnyttja de kunskaper och den erfarenhet som världens mest sammansatta
politiska process alstrar. (Det märks redan på kursutbudet vid regionens många
goda universitet). Å andra sidan lockar
sysslandet med dagsfrågor ständigt till ett
slags hybris, av vilken en följd kan bli försummelse av politikens principiella och
tidlösa frågor till förmån för mer lukrativ
dagsanalys.
Vilket som just här skall ta överhanden
är ovisst. Än så länge är i varje fall
Washington en av dagens mest stimulerande platser vad gäller kvalificerad samtida politisk debatt, något som förhoppningsvis inte skall påverkas av att den nu
tillträdande administrationen sagts vara
mer pragmatisk än ideinriktad.
.-
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Washington i förvandlin_g
Washington har förändrats och
”vem som helst kunde känna igen
Washington som en huvudstad,
är nu inte längre bara ett poli- men ingen kunde gissa att det
tiskt centrum med senatorer och var Amerikas huvudstad, ty det såg eurokongressledamöter för att inte peiskt ut. Där fanns föga av New Yorks,
tala om de respekterade fördel- Chicagos eller Detroits tornhöga regeltingar som där delar med sig av bundenhet, men ganska mycket av behagsitt kunnande. liga kurvor, balkonger och lyckligt avrunDe intellektuella”sätter alltmer dad värdighet … Till och med regnet- ty
sin prägel på staden då univerdet regnade – tycktes älskvärdare igrannsitet, forskningsinstitut och flera
skapet av dylik förnäm behagfullhet och
föll vänligare över Capitoliums dom än
samhällstidskrifter flyttat dit. någonsin över skyskrapornas sidor och
Washington har blivit en av da- skarpa vinklar.”
gens mest stimulerande platser Så skildras Washington av Eric Linkvad gäller kvalificerad samtida later i hans kostliga bok Juan i Amerika,
politisk debatt. där vi får följa hur den brittiska odågan
Juan Motley flackar runt i förbudstidens l
och de halsbrytande äventyrens amerikanska 20-tal.
Kanske fordras det en europe för att se
den amerikanska huvudstaden så. Över
staden har amerikanerna själva än hopat
översvallande patriotisk beundran, än ett
lika ändlöst förakt mot denna symbol för
byråkrati, politiskt kannstöperi och korruption.
Men om Washington ibland ansetts
som en dyster nödvändighet (Charles
Dickens skrev t ex att man måste kommenderas för att bo där) verkar många
idag tycka att staden har stora fördelar
och till och med avsevärd charm. Det
märks på inflyttningen som idag är hög,
totalt bor här cirka 3,6 miljoner, och på
att regionen byggs ut och får välutrustade
nya förstäder och kommunikationer. Utöver sin roll som politisk arena är Washington idag en plats dit affärsmän, forskare, och journalister gärna kommer. staden
l Carl Johan Ljungberg är Ph D.
l
har de senaste åren erövrat en genuin kulturell profil, detta i hård strid med New
280
York, Boston och San Francisco. Man behöver inte ens längre övertala skickliga
sångare eller musiker att komma hit och
framträda.
De som först kommer till Washington
slås ofta av stadsbildens nästan komiska
skillnad mellan paradstråken med deras
stora format och den viktorianska små-
stad i tegel som till synes ändlöst utbreder
sig därbortom. Det tycks som om två stä-
der med våld ympats ihop.
Särprägeln hos stadsdelarna upptäcker
man efterhand: Georgetown med dess
borgarhus från tidigt 1800-tal, residensen
vid Massachusetts Avenue (idag ofta ambassader), kvarteren runt Dupont Circle
med gallerier, bokaffärer och cafeer, chinatown, och de katolska klostrens och
skolornas Brookland har alla växt fram
spontant men anpassar sig ganska väl till
den grundplan som ritades upp för 200 år
sedan. Här möts bokstavligen ”North”
och ”South”.
Många tänker gärna på Washington
som en nyhetsvignett, en pampig men intetsägande bakgrund för republikens beslutsfattare och för dess president. Pompans roll skall inte underskattas i ett ungt,
oroligt land som behöver tecken för stabilitet. Ändå finns det mycket av inre styrka
och genuin tradition också i en så föränderlig miljö som denna.
En politisk marknad
Washington är inte bara USA:s symboliska centrum, utan även en politisk marknad. Här finns cirka 100 000 politiskt
sysselsatta, från Capitoliuns förtroendevalda och ledande statstjänstemän till de
medhjälpare, talskrivare, informatörer
och andra som på olika sätt knutits till
kongressen. Mest i fokus är jämte presidenten troligen senatorerna, som åtnjuter
en för mångas begrepp enorm respekt.
Också andra personer anses eller anser
sig i olika avseenden prominenta. Kring
maktens centrum utbreder sig en rad synliga eller informella nätverk, sällskap och
klubbar med syfte att politiskt eller finansiellt stödja olika ändamål. Washington är
ett politiskt drama, invecklat och ändlöst
som Dynastin eller Dallas.
Washington har de senaste åren
erövrat en genuin kulturell profil i
hård strid med New York, Boston
och San Fransisco.
Det har förstås inte alltid varit så. Går
vi bara tillbaka till sekelskiftet finner vi en
stad, vars politiska och sociala liv var begränsat och därtill på grund av klimatet
närmast upphörde under sommarhalvåret. Presidenten for då med centrala politiker och diplomater i släptåg till Newport eller andra badorter. En svensk diplomat stationerad iWashington vid sekelskiftet skriver träffande, att staden då närmast förde en kurortstillvaro.
Den stora förändringen har kommit
med USA:s nya stormaktsroll, men också
med välfärdsstaten. Under president
Roosevelt växte stora federala förvaltningar upp. De som bestått spelar idag en
roll som blott påverkats marginellt av åtta
Reagan-år. Men med den växande staten
kom också företagen och intressegrupperna, fack, yrkes- och näringsorganisationer, och dessas inflyttning i Washington pågår ännu. Jättekontorshusen kring
K Street och Connecticut Avenue liksom
väster om Potomac i Rosslyn och Crystal
City vittnar om storföretagens närvaro.
Ingen har råd att inte finnas där. Köpslåendet med maktgrupper och företag är
en del av den demokratiska vardagen.
I statsmaktens och den korporativa ansvällningens spår kommer även en ny arkitektur. Det är inte mera hus i litet format, byggda i georgiansk anda och enkel
förnämitet eller jättar i romersk stil utan
nybyråkratiska mammutlådor. Ett gott
exempel ger New Executive Office Building med sin postfunktionella tegelfasad,
strax intill Lafayette Square norr om Vita
huset.
Under president Roosevelt växte
stora federala förvaltningar upp.
Att överblicka eller genuint förstå det
som sker i denna maktmetropol är knappast möjljgt. Varje försök härtill tvingas
använda bildspråk. Lagstiftrungen är en
”dans” har det sagts, eller ett ”spel”; med
såväl öppna som dolda regler. Bilderna
antyder, att beslutsfattandet trots mekaniska inslag också har drag av öppenhet
och konst. Senast har journalisten Hendrick Smith nyttjat spelsymbolen i sin
grundljga studie The Power Game: How
Washington Works från 1987, men inte
heller Smith lyckas väl helt nöjaktigt förklara reglerna för detta spel.
Senat och kongress
De 100 senatorerna och 435 kongressmännen är inte bara hårt arbetande förtroendemän och -kvinnor. Deras uppgift
tolkas av omvärlden gärna i ljuset av utbredda föreställningar: De antas ibland
föra vidare 1600-talets dygdigt-puritan- 281
ska town meeting, ibland vara egeruntressets härolder. Deras roll höjs lika lätt till
skyarna som släpas i smutsen.
Men också bland yrkesmässiga iakttagare av maktspelet i Washington glömmer många, att dessa skarpt skiftande
toJknjngar av det politiska uppdraget delvis återspeglar grundsynen i landets författrung. Grundlagsfäderna hade nämligen både en stark tro på mänruskors fria
samverkan, och en aillng om mänskliga
avigsidor som själviskhet och benägenhet
för split. T o m i regeringskvarterens
stadsbild har denna dubbelhet avsatt sig:
Mot kongressbyggnaden svarar Vita huset, på uppfordrande avstånd, och kongressen tycks i sin tur nästan bevakas av
Högsta Domstolens strama fasad, innanför vilken kongressbeslutens författrungsenlighet granskas.
Den realism i synen på mänruskan som
uttrycks i konstitutionen har också funrut
en god företrädare i den man som givit
denna stad dess namn: revolutionsgeneralen och presidenten George Washington.
Denne,som utmärkte sig för sin fasthet
och återhållsamhet som revolutionsledare, sägs som fredsledare ha varit försiktig
på gränsen till anonymitet. Gentleman till
sitt yttre var han som alla puritaner på
vakt mot sin egen ondska. ”Han går långsamt fram, man kunde säga att han känner sig tyngd av framtidens frihet och
fruktan att skada den,” säger Chateaubriand träffsäkert om Washington.
Idag, påpekar de som följer den politiska processen, är mediernas och opiruonstekillkernas stora roll den kanske
största utmaningen mot Washingtons traditionella maktstruktur. Dagens makthavare nyttjar till synes hämillngslöst TY,
video, och masspost, riktade till känsliga
282
väljargrupper. Politikern har blivit en entreprenör som frambringar politiskt stöd.
Risken att inte omväljas är hans fasa. Med
hjälp av dyra konsulter väjer han för
maktutövandets blindskär och laddar upp
inför de lokala 1V-tittarna på bästa sändningstid.
Respekterade fördettingar
Men Washington är inte bara en stad för
dem som just nu har makten. Där finns
också de som lämnat den, eller som behö-
ver känna dess vinddrag för att kunna reflektera över den. Med den professionella
ivern hos de nykomna blandas den milda
resignationen hos dem som följt spelet
längre. I Washington kan man höra respekterade fördettingar dela med sig av
sitt kunnande, på det nytert respektlösa
sätt som är amerikanens signum. Här vet
alla, det Truman visste; ”A statesman is a
politician who has been dead for a couple
of years.”
Denna förmåga att se politiken på avstånd bygger ytterst på känslan att livets
mål nås i det civila samhällets hägn, i familjer, affärer eller ideell verksamhet. Dagens amerikan tillämpar därmed ett klassiskt mönster för en god styresman: att
endast motvilligt ta på sig offentliga uppdrag. I detta land har det därför aldrig
setts som en skam att efter avslutad offentlig tjänst återvända till den privata tillvaro varifrån man kommit.
Ett problem idag är, att klyftan mellan
detta privatliv och offentligheten på senare år ökat också i USA. De som tar offentliga uppdrag blir professionella, och mer
tillfälliga inhopp blir av flera skäl så gott
som omöjliga. En Ted Kennedys exempel
följs ofta: fler politiker omväljs än någonsin. Samtidigt isoleras politikerna när deras uppdrag utförs allt längre från väljarna. Istället för det lokalt förankrade deltidsombudet träder en yrkes- och heltidspolitiker som blir alltmer formad (en del
skulle säga deformerad) av Washingtons
beslutsmiljöer.
Att skälla på de styrande som ineffektiva, omoraliska och korrumperade har
länge varit uppskattat också i valtider.
Höstens presidentval slog därvid inga
rekord. Också presidentkandidater har
utnyttjat sådana folkliga stämningar när
det passat, men också förstått att nyttja
”A statesman is a politician who
has been deadfor a coup/e ofyears.”
det kunnande huvudstaden rymmer när
de väl nått makten. Häromåret sällade sig
även annars väluppfostrade Wall Street
Journal till denna skara, då man (apropå
Bork-fallet) klagade över ett Washington
som ”vältrar sig i hyckleri” och som blivit
”en karaktärsmordets och den mysande
självbelåtenhetens bisarra dypöl”.
Centrum för intellektuella
En grupp som ändrat sin inställning till
det Washington företräder är de intellektuella, denna oskarpa men till inflytandet
så påtagliga grupp. Att dess stöd är viktigt
visste t ex Roosevelt, som genom att ge
författare och forskare arbete vann deras
djupa lojalitet. Var tongivande samhällstidskrifter och forskningsinstitut finns ger
en uppenbar vink om var stimulansen antas finnas. När den ansedda nyliberala
tidskriften Public Interest nyligen flyttade
sin redaktion från New York till Washington, ansågs det av många som symboliskt.
Med The New Republic och The American Spectator (som flyttade dit 1985)
finns därmed tre av USA:s mest tongivande debattfora i Washington.
En liknande tendens finns kanske vad
gäller universiteten. Så flyttade George
Mason University, där bl a nobelpristagaren James Buchanan verkar, för några år
sedan till Fairfax en halvtimme från Capitolium. Det vitala Institute for Humane
Studies låg tidigare i Californien, medan
the Center for Law and Economics förr
fanns vid Emory University. Det politiskt
tongivande ideinstitutet Heritage Faundatian förlades redan då det skapades vid
70-talets slut till Washington. 1988 flyttade ”enmansinstitutionen” Irving Kristol,
inspiratör och finansiär av Reagan-årens
många debattinitiativ, från New York till
Washington, också detta ett tidens tecken.
Klart är att livet innanför Washingtons
beltway har dragningskraft, på samma
odefinierbara men klara sätt (om inte i
samma skala) som Paris lockade sekelskiftets författare och konstnärer, eller
New York så många av efterkrigstidens
intellektuella och affärsmän. Livet i
283
Washington närs inte bara av magin hos
det förflutna, eller ens av den makt som
vilar hos kongressen, utan av en lyckligt
upprymd känsla, att där det tänks fritt är
det en lust att leva, och dit dras man av fri
vilja.
Washingtons framträdande som idecentrum är förenat med löften men givetvis också med vissa risker. Man kan å ena
sidan utnyttja de kunskaper och den erfarenhet som världens mest sammansatta
politiska process alstrar. (Det märks redan på kursutbudet vid regionens många
goda universitet). Å andra sidan lockar
sysslandet med dagsfrågor ständigt till ett
slags hybris, av vilken en följd kan bli försummelse av politikens principiella och
tidlösa frågor till förmån för mer lukrativ
dagsanalys.
Vilket som just här skall ta överhanden
är ovisst. Än så länge är i varje fall
Washington en av dagens mest stimulerande platser vad gäller kvalificerad samtida politisk debatt, något som förhoppningsvis inte skall påverkas av att den nu
tillträdande administrationen sagts vara
mer pragmatisk än ideinriktad.