Hugo Hegeland; Franska revolutionen jämlikhetsidéer och nutiden

HUGO HEGELAND:
Franska revolutionens jämlikhetsideer och nutiden
Till följd av en rad aktiva åtgärder under Ludvig XVI:s regering
hade fransmännen blivit mer
jämlika-långt innan revolutionen
var ett faktum. Den jämlikheten
skapade emellertid också en
förutsättning för majoritetens
despoti i revolutionens senare
fas.
Franska revolutionen slog
fast allas likhet inför lagen, utsträckte rösträtten för män, lagfäste yttrandefriheten och obligatorisk grundskola åt alla. Fortfarande torde dock klasskillnaderna vara mer utpräglade i
Frankrike än i jämförbara länder.
l socialdemokratins Sverige
har den franska parollen om frihet, jämlikhet och broderskap
blivit trygghet, jämställdhet och
solidaritet.
Professor Hugo Hegeland är
riksdagsman (m).
De underlägsna revolterar för att bli jämlika, och de jämlika för att bli överlägsna.
Sådan är den sinnesförfattning som frambringar revolutioner.
ARISTOTELES
U
ppfattningarna om franska revolutionens betydelse går isär. Däremot torde de flesta förknippa
revolutionen med den uppfordrande parollen: Frihet, järnlikhet och broderskap,
som också tjänade som lösenord. Senare
togs den upp som valspråk för 2:a republiken 1848-52 och präglades på franska
mynt. Efter nederlaget mot Tyskland
1940 lät marskalk Petainbyta ut präglingen mot devisen Arbete, familj och fosterland. När kriget slutligen vänts i seger,
återgick man till den tidigare präglingen.
Uppfattningarna torde emellertid
också gå isär om vilken betydelse de välkända slagorden hade, om hur mycket
som uppnåddes av framför allt jämlikhet.
Uttrycket frihet och järnlikhet hade tidigare framförts av Montesquieu – i ett
brev från år 1729, vari han skriver att ”I
London finns frihet och jämlikhet”. CarlGöran Ekenwald menar att tillägget ”broderskap” endast är ett förinnerligande av
begreppet jämlikhet. Det kan ligga något i
det, d v s vi är så järnlika att vi är bröder,
åtminstone i biblisk bemärkelse. Men den
ledande franske företrädaren för den moderna mentalitetshistoriska forskningen,
Michel Vovelle, menar att under den jakobinska perioden åren 1792-94, då politiken var som radikalast – särskilt under
sansculotternas tid – var järnlikheten och
broderskapet viktigare än friheten.
Begreppet järnlikhet tillhör dock, i likhet med många andra politiska slagord,
de mindre kristallklara. Douglas Rae ur- 312
skiljer fem olika kriterier på jämlikhet: om
den avser individer eller grupper, är global eller marginell, avser mål eller medel,
ting eller person och om den är relativ eller absolut (Equa/ities, Harvard University Press 1981, ss 133-34). Antalet teoretiskt möjliga kombinationer blir därmed
108 olika varianter av jämlikhet! Så utförliga var inte de franska revolutionärerna.
Man slog fast allas likhet inför lagen, utsträckte rösträtten för män, lagfäste yttrandefriheten och obligatorisk grundskola åt alla. Allra först gav man samtliga
medlemmar av den inkallade nationalförsamlingen en röst var mot den tidigare
ordningen med en röst per stånd. Vidare
avskaffade man livegenskapen, förstatligade kyrkans egendom – som senare såldes ut – och genomförde en radikal jordreform samt att skatt skulle betalas efter
förmåga, d v s skatt efter bärkraft och så-
lunda progressivt utformad mot den dittillsvarande tionden, som ju var proportionell. Ja, man avskaffade allt som betraktades som privilegier sammanfattar
Thomas Carlyle i sin berömda bok om revolutionen.
Avskaffandet av feodalismen innebar
bl a att en rad skilda länsrättigheter försvann och att ett centraliserat samhälle infördes, där lagarna gällde lika för alla regioner. Aret var 1804 då förslaget om lika
lag för hela landet antogs – code civilvilket förde de tidigare mycket åtskilda
provinserna närmare varandra- ett rejält
steg mot regional jämlikhet. Det är dock
värt att minnas att det inte var främst den
lägsta klassen i samhället som gjorde uppror, som vände sig mot de stora klassskillnaderna, utan medelklassen, bestående
av borgare, hantverkare, köpmän, advokater o s v. En följd av revolutionen var
emellertid att antalet rotlösa ökade samtidigt som en väldig omflyttning skedde
inom landet. Alla revolutionsfrälsta instämde dock i den berömda kampsången
(:a ira där man utan reservationer sjöng:
– Den som höjer sig, skall sänkas ner!
Jantelagen i tidig fransk tappning.
Man avskaffade också alla titlar, bestämde att tilltalsordet skulle vara ”du”
och anropet ”medborgare” – citoyen,
som ursprungligen betyder stadsbo eller
stadsborgare, d v s en person som tack
vare sin hemvist åtnjöt vissa rättigheter.
När väl de ”mänskliga rättigheterna” var
nedskrivna, antagna och kungjorda gällde
de alla med hemvist i Frankrike. Citoyen
kom därmed att bli liktydigt med medborgare, innebärande att alla skulle ha lika möjligheter att tillsammans med andra
delta i det egna samhällets utformning, för
att anknyta till en definition av den brittiske statsvetaren Dennis F. Thompson. Det
dröjde dock till1944 innan även kvinnorna fick rösträtt! Då var det ändå kvinnor
och ur de lägsta samhällsklasserna som i
tusental tågade till Versailles och återförde kungen och drottningen till Paris.
Rolf Dahrendorf har också dröjt vid
begreppet medborgarskap och menar att
ursprunget till klasskillnader återfinns i
maktstrukturen. Han skiljer mellan kvalitativa olikheter och kvantitativa, där medborgarskapet främst syftar på kvalitativa
skmnader medan de kvantitativa skillnaderna, som sammanhänger med den
olika fördelningen av livschanser, inte
gärna låter sig elimineras (The Modern
Social Conflict, London 1988, s 36)- en
uppfattning som först framfördes av den
engelske sociologen T H MarshalL Enligt
Dahrendorf är kvalitativa olikheter oförenliga med ett fritt samhälle medan kvantitaliva olikheter kan utgöra en stimulans
till ökande livschanser.
Kvalitativ jämlikhet
Iden om jämlikhet i kvalitativ bemärkelse
är naturligtvis äldre än franska revolutionen och går tillbaka åtminstone till kristendomens lära om alla människors likhet
inför Gud. Därifrån var steget inte långt
till tanken på likhet inför lagen, särskilt
om lagen ansågs given eller inspirerad av
Gud. Gud var rättvis och kravet på likhet
inför lagen kunde framställas som ett rättvisekrav. Betecknande är att kyrkan var
först med att tillämpa jämlikhetskravet.
Redan på 1100-talet öppnade kyrkan i
Frankrike sina kadrer för alla – rik och
fattig, ofrälse och adelsman – och en följd
därav blev att jämlikheten började tränga
in även i rikets styrelse. Alexander de
Tocqueville kunde t o m skriva:- Jämlikhetens gradvisa utveckling tillhör Försynens världsplan och bär alla kännetecken härpå: den är universell, den är beständig, den undandrar sig människans
påverkan; alla händelser, liksom alla människor tjänar till att främja den (Jämlikheten vårt öde: I urval och översättning av
Anders Byttner, Ratio 1986, s 14). Så enkelt är det inte, som också Douglas Rae
visar, men man bör inte, påpekar Lars
Gustafsson i ett efterord till nyss nämnda
bok, förbise att fransmännen blivit mer
jämlika långt innan revolutionen var ett
faktum- ett resultat av en rad aktiva åtgärder under Ludvig XVI:s regering. Tyvärr skapade den järnlikheten också en
förutsättning för majoritetens despoti i revolutionens senare fas.
Skulle man våga sammanfatta synen på
jämlikhetssträvandena under franska revolutionen kan man förenklat säga att det
313
främst rörde sig om jämlikhet i kvalitativ
bemärkelse- delvis en följd av attjämlikhetskravet framfördes samtidigt med kravet på frihet. Detta är också en förklaring
till att man i varje fall hos den tidiga liberalismen nöjde sig med en mer formell
jämlikhet, innebärandejust likhet inför lagen och avskaffandet av alla oförtjänta
privilegier, medan socialisterna vände på
sammanhangen och förklarade att utan
jämlikhet ingen frihet.
Intressant är att Marx inte alls var intresserad av jämlikhet. Han ville, som bekant, avskaffa klasserna; sedan skulle staten vittra bort. Och Engels yttrade om
järnlikhetstanken att det var lika bra att vi
en gång för alla la allt sådant nonsens åt sidan! Jämlikhet i det klasslösa samhället
trodde han inte på. Den sanningen illustrerades suveränt av George Orwell när
han i Djurfarmen berättar om hur man på
husgaveln först fastslog att alla djur är
jämlika, men senare, när svinen tillägnat
sig herraväldet i farmen, tillade uttrycket
”några djur är dock mera järnlika än andra”.
I flera avseenden stannade de olika
kraven på jämlikhet på papperet. Några
iakttagare gör t o m gällande att Frankrike framstod som ett mer utpräglat klasssamhälle efter revolutionen än före! Och
fortfarande torde klasskillnaderna vara
mera utpräglade i Frankrike än i jämförbara länder. Visserligen inleds rättighetsförklaringen med att alla människor föds
lika och att sociala skillnader inte skall
grundas på annat än kompetens och duglighet, men detta bäddar för ett meritokratiskt samhälle, som mycket väl kan
uppvisa större sociala skillnader än ett
samhälle som accepterar skillnader på
grund av arv.
314
För att uppnå det hägrande jämlikhetsmålet krävs enligt moderna, rättrogna socialister l) en radikal demokratisering av
utbildningen, 2) en verklig attack mot
ärftliga klasser grundade på innehav av
stora förmögenheter, 3) en utvidgning av
den statliga sektorn i näringslivet och av
statens roll vid kapitalbildningen, 4) ett
vittgående inflytande över produktionen
för alla däri deltagande samt 5) en ekonomisk ordning med decentraliserade, kollektiva företag som kräver medverkan
från både fackliga organisationer och enskilda löntagare.
Svensk jämlikhetssträvan
Den svenska socialdemokratin har mer
eller mindre genomfört de fyra första villkoren. Lagen om medbestämmande i arbetslivet, den solidariska lönepolitiken
och de s k löntagarfonderna betraktas av
många som reella steg mot ökad jämlikhet. Som Thorsten Nybom nyligen på-
pekat innebär emellertid socialdemokratins övergång direkt efter andra världskriget från 1930-talets minimistandardprinciper till inkomstbortfallsprincipen i
flertalet centrala välfärdsprogram såsom
ATP, sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd m fl i själva verket en prioritering av
solidariteten framför likheten (”Den
socialdemokratiska staten – exemplet
Sverige”, Nyt norsk tidsskrift 1988:1, s 28).
Ändå tycks ingen riktigt nöjd. Jämlikheten synes lika svår att fånga som lyckan.
Precis som för Alice i Underlandet måste
löntagarna springa fortare och fortare för
att stå kvar på samma relativa plats, d v s
bland de andra klasserna.
De gamla klasskillnaderna i det svenska samhället är visserligen borta men inte bara naturen utan även människorna
tycks hata tomrum. I de försvunna klassernas ställe har nya klasser dykt upp,
dock med andra mått för sin avgränsning
än de klassiska. Dessa klassers maktställning är en följd av den politiska jämlikhet
som i dag karakteriserar alla demokratiska länder, varför man haft lite svårt att kritisera deras maktställning. Den är ju ett
resultat av folkets val och som företrädare
för folket vill de allas väl och bör därför
inte ge anledning till kritik. Följaktligen
har man vänt sig till andra områden för att
fastslå skillnader. Ett första sådant område är naturligtvis egendomen, där Ernst
Wigforss tidigt gjorde ett försök till utjämning genom införandet av kvarlåtenskapsskatten. Den föranledde emellertid
så stark kritik att t o m socialdemokraterna efter några år fann anledning att backa
och besluta om skattens avskaffande,
dock mera formellt, d v s mer till namnet
än gagnet. Avskaffandet kombinerades
med konfiskatoriska höjningar av arvsskatten. I dag har Sverige också den högsta förmögenhetsskatten av alla demokratiska länder, långt högre än revolutionens
hemland Frankrike, som kräver skatt
först vid en nära åtta gånger större förmögenhet än Sverige!
När det gäller att skapa likheter i inkomsthänseende har socialdemokraterna
fortsatt sin kvantitativt betonade jämlikhetspolitik och drivit upp även marginalskatterna till konfiskatoriska höjder. Förblindade av denna jämlikhetssträvan har
de skapat ett skattesystem som de själva
betecknar som perverst, ja ruttet och
tvingats inse att de användna medlen ej leder till målet.
Tre slags ojämlikhet
En anledning till uppvaknandet kan vara
en mer sofistikerad syn på begreppet jämlikhet. I den ny1igen utgivna studien Medborgamas makt (av Olof Petersson, Anders Westholm och Göran Blomberg,
Carlssons förlag 1989, ss 18ft) skiljer författarna mellan tre slags ojämlikhet, nämligen avseende spridning, differentiering
och kumulering. Det enklaste exemplet på
ojämlikhet avseende spridning är inkomstskillnader. Fullständigjämlikhet rå-
der då alla har lika stor inkomst och spridningen följaktligen är lika med noll. Så
långt vill bara några få, fanatiska jämlikhetsivrare gå.
I dag har mången konstaterat att vi i
Sverige, trots bestående inkomstolikheter, gått för långt i utjämnande syfte i
betydelsen att vi inte längre får tillräckligt
med arbetskraft till olika yrken beroende
på att ersättningen anses för låg. En följd
har blivit att man allt mer börjat tala om
jämställdhet i stället för jämlikhet, att inkomster bör jämställas med hänsyn till arbetets art. Olikheter i inkomst kan då accepteras ur jämställdhetssynpunkt), men
relaterar man sedan spridning i inkomstskillnader till skillnader i exempelvis valdeltagande, anser man sig kunna
konstatera skillnader i politisk jämlikhet
och är fortfarande inte nöjd med situationen! Spridningen inom en grupp kan
dock vara större än mellan olika grupper,
varför slutsatser om politisk ojämlikhet
måste vara högst osäkra.
Då kan det ligga mer i talet om ojämlikhet avseende differentiering, t ex i fråga
om sambandet mellan social tillhörighet
och medborgarskapets förverkligande.
Frånvaron av samband kan då tolkas som
ett tecken på politisk jämlikhet. Men un- 315
derlåtenhet att utnyttja sin rösträtt kan vara lika stor i vitt skilda samhällsklasser.
En del högutbildade medborgare kan avstå från att rösta på grund av förakt för det
politiska spelet medan andra, lågutbildade grupper avstår därför att det politiska
spelet framstår som helt obegripligt.
Vad slutligen gäller ojämlikhet avseende kumulering skiljer den amerikanske filosofen Michael Waltzer mellan enkel och
komplex jämlikhet och menar att fullständig jämlikhet föreligger när allting i ett
samhälle är till salu och alla medborgare
har lika mycket pengar att köpa för. Ett
sådant samhälle kan givetvis inte länge
bestå. För att återställa den utrerade jämlikheten krävs då en centraliserad och
kraftfull stat som skulle komma att ledas
av mäktiga myndighetspersoner. Po1itisk
jämlikhet fordrar i sin tur inrättandet av
nya organ, och man skulle snart hamna i
ett samhälle som tvärtom hotar jämlikheten – ett förhållande som framlidne
professorn i nationalekonomi, Ivar Sundbom, också påpekat. Han skrev att ”även
om överflyttningen av makten till tidigare
egendomslösa grupper sker i jämlikhetens namn, så är detta icke någon garanti för att de tidigare proletärerna vilja
dela med sig av sin makt. Inga personer
äro mer konservativa än f d revolutionä-
rer. Jämlikhetskraven glömmas snabbt,
när makten erövrats” (Politisk makt och
ekonomiska lagar, Norstedts 1952. ss
26-27).
För att komma ur detta dilemma föreslår Waltzer att man accepterar olikheter,
förutsatt att olika varor och nyttigheter inte är fritt omsättningsbara. Då erhölle
man ett samhälle som skulle kännetecknas av s k komplex jämlikhet, där det inte
föreligger någon enda norm för rättvis
316
fördelning utan varje sfär av samhället har
sin egen rättvisenorm. Ett samhälle präglat av komplex jämlikhet skulle alltså innebära motsatsen till tyranni. Ojämlikheter i ett avseende ”smittar av sig” till
andra områden, d v s olikheter kumulerar över olika sfärer (Spheres ofJustice: A
Defence of Pluralism and Equality, Basil
Blackwell, Oxford 1983, ss 19-20).
Utbildning
I fråga om möjligheter till utbildning, har
förvisso mycket gjorts i enlighet med den
liberala doktrinen att alla bör ges lika
chanser, men inte heller detta anses tillräckligt. Tvärtom har man tvingats konstatera att den sociala snedrekryteringen
till högskolan har ökat, trots att syftet med
högskolereformen var det motsatta – ett
problem som regeringen ser mycket allvarligt på enligt tidigare utbildningsministern Lennart Bodström (vid ett symposium i april 1988 under titeln ”Skolan
inför det tjugoförsta seklet”, Stockholm
1988, red David Ottoson, s 12). Han ansåg följande tre punkter viktiga för skolan
i framtiden: Jämlikhet, kvalitet och frihet!
Såväl politiker och myndighetspersoner
som kamrater och medstuderande uppmanades anstränga sig för att få bort utslagningen i skolan.
-Respekt för svaghet såg Bodström
som en av det 21:a århundradets huvudparoller. Uppfattningen erinrar om ett liknande påpekande av Daniel Bell: att ett
grundläggande kriterium på järnlikhet är
att varje människa har rätt att bli respekterad (i The Tokyo Journal, återgivet i
Dialogue 1975:2). Men som den engelske
sociologen W G Runciman framhållit fö-
religger det en viktig skillnad mellan respekt och beröm. En meritokrati i ordets
bästa bemärkelse består av dem som gjort
sig förtjänta av beröm. De är bäst på var
sitt område, enligt deras kamrater.
Respekt för svaghet är emellertid en
dålig utgångspunkt för skolans arbete, vilket både Torsten Husen, diskussionsledare, och Per Unekel framhöll vid nämnda
symposium. Unekel fann det viktigare att
skolan letar upp det som hos varje människa är unikt, en invändning som statssekreteraren i utbildningsdepartementet,
Sverker Gustavsson, inte ansåg djupsinnig nog därför att respekt för svaga, enligt
honom, betydde att göra alla delaktiga:
-Relationer präglade av auktoritär underkastelse och nedlåtande förakt skall
ersättas av relationer präglade av järnlikhet och ömsesidig respekt (a a s 49). Det
finns dock ingenting som säger att vi gör
en person delaktig i något bara för att vi
respekterar dennes svaghet.
-Skulle skolans syfte inte vara att skapa jämlikhet? undrade emellertid Sverker
Gustavsson retoriskt.- Jo, i vissa avseenden kan naturligtvis skolan skapa jämlikhet men i andra tvärtom bädda för karriä-
rer som annars inte vore möjliga och därmed mer främja ojämlikhet än jämlikhet.
Det är ju skolan som skapar de utslagna.
Ojämlikheten blir större bl a därför att
barn från icke-studiemotiverade hem ställer högre krav på sig själva och därför
snabbare avstår från att försöka.
Lennart Bodström ville dock problematisera begreppet järnlikhet i anslutning
till en avhandling betitlad Utbildningsexplosion, jämlikhet och avlänkning, utarbetad av Mae Murray, medarbe.tare på
departementet, som menar att diskussionen av tillträdet till olika utbildning inte
kan vara enda uttrycket för socialdemokratisk jämlikhetspolitik: -En utjämning
mellan olika grupper, klasser och befattningsnivåer är också viktigt. Huvudsaken
blir då inte att så många som möjligt ur arbetarklassen skall kunna klättra upp till
de inflytelserika, intressanta arbetena
utan att alla arbeten ändras så att de förtjänar denna karaktäristik! Tanken är helt
verklighetsfrämmande i varje bierarktiskt
uppbyggt samhälle. Snarare borde man
eftersträva att göra alla arbeten olika
eftersom människorna är olika. Då kan
slutresultatet bli jämlikhet, åtminstone i
avseende på arbetstillfredsställelse!
Lika startmöjHgheter är ingen garanti
för lika slutresultat. De olikheter i inkomsthänseende som uppstår till följd av
allas rätt till utbildning kan korrigeras
med inkomstutjämnande ingrepp. Men
detta anses inte tillräckligt för att garantera medborgarna en likvärdig standard,
varför man gått vidare med en rad s k
trygghetsformer. Och år 1984 antog alla
medlemsländerna i WHO:s Europaregion 38 mål för hälsoutvecklingen inom
och mellan länderna fram till år 2000! Inte ens för Sverige är emellertid chanserna
goda för att de uppställda målen skall nås.
Enligt en folkhälsorapport år 1987 från
socialstyrelsen tyder ingenting på att utvecklingen går mot en utjämning av hälsoskillnaderna mellan olika grupper i samhället. Fakta visar att klyftorna förjupas
och att vi kommer att få tilltagande sociala
skillnader i sjuklighet och dödlighet.
Arbetsmarknaden
Kraven på jämlikhet på arbetsmarknaden
har bHvit allt intensivare, framför allt i betydelsen att män och kvinnor skall järnställas. Politisk järnställdhet mellan könen
317
fick vi 1922 men först 1979 antog riksdagen en lag om järnställdhet som innehåller inte endast förbud mot könsdiskriminering utan också bestämmelser om en
rad aktiva åtgärder för jämställdhet, bl a
att ”främja en jämn fördelning mellan
kvinnor och män i skilda typer av arbete
och inom olika kategorier av arbetstagare”; en betoning, således, av den mer
kvantitativa aspekten. Redan i regeringsformens målsättningsstadganden fastslås
att ”den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika värde” och att ”det allmänna skall tillförsäkra
män och kvinnor lika rättigheter”.
Vi har fått inte bara en jämställdhetslagstiftning utan också en delegation för
järnställdhetsforskning, JämFo, och ett
sekretariat för jämställdhetsfrågor (båda
underställda arbetsmarknadsdepartementet). Vi har fått jämställdhetskommitteer och jämställdhetshandläggare och
1976, strax före regeringsskiftet, utfärdade den socialdemokratiska regeringen
ett järnställdhetscirkulär, vari hävdades
att en järnnare könsfördelning kan ge ökade möjligheter att ta till vara kvinnors och
mäns olika erfarenheter från samhälle
och arbetsliv. Naturligtvis har vi också en
jämställdhetsombudsman, JärnO, men
när Stockholms socialdemokratiska kvinnorlistrikt gick ut och krävde att jämställdhetsombudsmannen, som är en
kvinna, hädanefter skall kallas Järnställdhetsombudet, tycktes man plötsligt förflyttad till den franska revolutionens mest
högljudda dagar, då folket i jämlikhetens
namn krävde att alla kyrkspiror som höjde sig över hustaken skulle kapas.
Allt detta järnställande har dock skett
på mannens villkor, att kvinnor på alla
områden skall få exakt samma rättigheter
318
som mannen har. Jämlikhet blir då ingenting annat än prestationslikhet, som träffande sagts. Och i en debattartikel i Aftonbladet (11.2.87) skrev chefen för arbetsmarknadsdepartementet att det
grundläggande felet med jämställdhetspolitiken är målet: att kvinnorna skall in i
mansvärlden. Anna-Greta Leijon hade då
studerat en intern rapport i regeringskansliet, vilken var mycket kritisk mot
jämställdhetsarbetet. Avskaffa jämställdhetspolitiken och ge oss i stället en kvinnopolitik! uppmanades hon.
Intressant nog återkom Anna-Greta
Leijon till jämställdhetsfrågorna i riksdagens finansdebatt- på årets internationella kvinnodag den 8 mars – och anförde att av världens samlade arbetstimmar
står kvinnorna för två tredjedelar men utgör hälften av arbetskraften och att deras
inkomster utgör blott en tiondel av världens samlade inkomster. Ännu orättvisare sades förmögenhetsfördelningen i
världen vara, där kvinnornas del uppgår
till blott en hundradel – hur man nu har
lyckats räkna ut detta.
-Det är långt kvar till jämställdhet och
jämlikhet också i vårt eget land, fortsatte
hon, där vi sades ha en mer uppdelad,
mer segregerad arbetsmarknad än i
många jämförbara länder. Kvinnorna dominerar fortfarande låglöneyrkena. Att
kunna kombinera förvärvsarbetet med
barnafödande och ett gott föräldraskap är
och förblir en nyckel till jämställdheten i
övrigt, vilket därmed ansågs motivera ”en
rejäl utbyggnad av föräldraförsäkringen”.
Hon hävdade också att ”full sysselsättning
är det främsta redskap vi har för jämlikhet
och rättvisa” (a a , ss 31 och 33;, se även
Inga Persson-Tanimuras artikel Ӏr vi
jämställda nu?” – i Tvärsnitt 1988:1 –
som nämner att den svenska jämställdhetslagen är mer tandlös än den amerikanska, vilket möjligen kan förklaras av
vår konfliktundvikande kultur). Belysande är att även finansministern i samma debatt tog upp jämställdhetsfrågorna: ”Rättvisan kräver att jämlikhet råder också i
fråga om rätten till arbete. Alla som vill
arbeta skall också få göra det”, förklarade
han (ss 47-48) och presterade ett oväntat
argument för likalöneprincipen: ”Med lika lön för lika arbete och små löneskillnader totalt, blir det lättare för dem vars fö-
retag kommer i kris att finna arbeten i
ungefär samma löneläge som det man
har” – ett ohållbart argument, då det
tvärtom är så att ju mindre löneskillnaderna är, desto svårare blir det för den
mindre kvalificerade arbetskraften att få
arbete samtidigt som den mer kvalificerde söker sig till länder med klara löneskillnader.
Den motsatta uppfattningen tecknade
Kjell-Olof Feldt på följande sätt: ”Stora
löneskillnader, svaga fackliga organisationer, låga skatter och små gemensamrna
åtaganden – det nyliberala framgångsreceptet” – och ställde detta påstådda recept mot vad socialdemokraterna tror på,
att ”människan är en i grunden solidarisk
varelse, som drivs av sin önskan efter
trygghet, kamratskap och personlig utveckling minst lika mycket som av jakten
på pengar” (s 46). Därmed har den franska revolutionens beryktade paroll om frihet, jämlikhet och broderskap av socialdemokraterna tvåhundra år senare omformulerats till trygghet, jämställdhet och
solidaritet!