Anders Åslund; Vart är Sovjetunionen på väg
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ÅSLUND:
Vart är Sovjetunionen
på väg?
l Sovjetunionen håller ett sekel
av statssocialism på att gå till
ända. Den sovjetiska socialismen har inte fallit offer för någon
yttre fiende utan för en inre nedbrytningsprocess, orsakad av
systemets egen förljugenhet.
Sovjetunionen har börjat med
att revidera ideologin medan Kina och Ungern startade med att
reformera ekonomin. En ekonomisk reform kan inte genomföras utan att först bryta statsoch partibyråkratins förlamande
grepp om samhället.
Det är svårt att nu tänka sig
en återgång till ortodox kommunism.
Anders As/und är docent.
S
edan Michail Gorbatjov valdes till
generalsekreterare i det sovjetiska
kommunistpartiet i mars 1985, har
Sovjetunionen attraherat mer uppmärksammat än någonsin förr. Det intresse
världen ägnar glasnost, perestrojka och
demokratisering synes fullt berättigat. Ett
århundradets drama spelas upp inför våra
ögon: Ett sekel av statssocialism håller på
att gå till ända. Socialismen består som
byråkratiskt system, men dess ande har
dött.
statssocialismens misslyckande
Ingen yttre fiende har fällt den sovjetiska
socialismen, utan den har fallit offer för
en inre nedbrytningsprocess. De inre
motsägelserna har blivit alltför överväldigande. Den sovjetiska läran lovade frihet
men Stalin bjöd terror; den förespeglade
världens högsta ekonomiska effektivitet,
men ekonomin drabbades av en relativ
tillbakagång; i stället för jämlikhet etablerades ett stelt privilegiesamhälle; kulturell
fägring förbyttes i likformighet; lovordade
moraliska värden uteblev, och samhällsmoralen förföll. Den enda odisputabla
topprestationen är en supermakts militära styrka, men president Reagans upprustning överskuggade även den. När
trycket lättat, har allt detta blivit uppenbart!
Misslyckandena är odisputabla, och
många av dagens sovjetiska intellektuella
är oförvitliga sanningssökare. Med mod
och styrka ser de sanningen i vitögat.
Glasnost bjuder dem en smärtfylld njutning. Hellre än att leva i en förljugen värld
exponerar de sanningen, hur hemsk den
än är. Ju mer det ”kommando-administrativa systemets” misslyckanden belyses,
desto ohjälpligare komprometteras det.
Socialismen finns kvar som institutionella och mentala blockeringar, men den
sovjetiska debatten hämtar sin inspiration
ur helt andra källor. Vi västerlänningar
möter oftast välutbildade, västorienterade huvudstadsbor, som drömmer om ett
~normalt” samhälle, präglat av demokrati
och marknadsekonomi. Dessa liberaler
ömmar för rättssamhälle och mänskliga
fri- och rättigheter.
Deras främsta företrädare är generalsekreterare Michail Gorbatjov själv samt
Den andra huvudströmningen i den
sovjetiska idevärlden är den ryska
nationalismen.
politbyråmedlemmarna Alexander Jakovlev (partiansvarig för utrikespolitik), Eduard Sjevardnadze (utrikesminister) och
Vadim Medvedev. I oktober 1988, talade
Medvedev t o m väl om socialdemokratin
som ideologi. Jag tror faktiskt, att dessa
herrar helst skulle vara högersocialdemokrater som Kjell-Olof Feldt, om de själva
fick bestämma. Det får de emellertid inte,
för de är bara fyra av tolv i den kollegialt
beslutande politbyrån och deras maktbas
är svag. Dessutom måste de anpassa sig till
de ramar som samhället givit dem.
Den moraliska krisen
Den andra huvudströmningen i den sovjetiska idevärlden är den ryska natonalismen. Dess företrädare ser den moraliska
krisen som roten till det onda, medan liberalerna talar om en systemkris och med
orätt framstår som fixerade vid den ekonomiska krisen. Russofilerna värnar om
den ortodoxa kyrkan, naturen och en
19
idealiserad rysk bonde av anno dazumal.
Deras fanbärare är kulturpersonligheter som de omtyckta författarna Valentin
Rasputin, Viktor Astafev och Vasilij Belov samt målaren Ilja Glazunov. I den politiska ledningen är det främst den tidigare
andresekreteraren Jegor Ligatjov som exploaterar den ryska nationalismen. Hans
tal karaktäriseras av appeller för moralisk
förnyelse, disciplin, ordning, renlevnad
och avskildhet från omvärlden.
Mellan dessa två extrema motpoler sö-
ker ett antal teknokrater valhänt balansera i politbyråns mitt. Dessutom rymmer
politbyrån fortfarande ett par konservativa kommunister som vill ha så litet förändring som möjligt. De har inget annat
val än att söka skydd hos Ligatjov, trots att
de inte motsvarar hans höga krav.
Ironiskt nog är detta samma ideströmningar som vi läste om i historien. Idemässigt tycks Ryssland ha återvänt till utgångspunkten på 1880-talet, då västorienterade ”zapadniki” stred mot slavofiler och socialisterna ännu var ett kuriosum. Det liberala tänkandet utvecklas nu
snabbt under västligt inflytande, men vad
skall hända med den primitivistiska gröna
ideströmningen? Min gissning är att den
kommer att utvecklas mot populistisk
egalitarism, allt efter som reformer och
strukturrationalisering ger upphov till nyrikedom och iögonfallande konsumtion.
Det är karaktäristiskt att en russofil
miljökämpe som Rasputin vänder sig mot
felande människor men inte bryr sig om
systemet. Därifrån är steget inte långt till
att konstatera att de felande har ”utländska” (d v s judiska) efternamn, vilket förbundet Parnjat (Minnet) gör. En journalist
i Komsomolskaja pravda, E Losoto, har
t o m betecknat de extrema ryska natio- 20
nalisterna som nazister. Man känner förvisso igen den wagnerianska motviljan
mot industrin som föröder naturen och de
nationalromantiska dragen.
Konfrontation på bred front
När dessa strömningar kämpar mot varandra, fördröjs beslut i vitala frågor och
de beslut som fattas blir motsägelsefulla.
En grundläggande regel är att alla sovjetiska beslut är kompromisser. Det är lika
naivt som missvisande att tala om ”Gorbatjovs reformer”. Att så många viktiga
beslut ändå fattats visar att de nya ledarna
inser att landet befinner sig i en allvarlig
kris och att tiden är knapp. Därför enas de
hellre om en halvdan kompromiss än vilar
på hanen.
Många grundläggande frågor kräver
emellertid ett klart ja eller nej. De sovjetiska liberalerna inser uppenbarligen detta.
Därför började Sovjetunionen med att revidera ideologin, medan Kina och Ungern startade med att reformera ekonomin.
Många västliga experter hävdar att den
sovjetiska ledningen härvid begått ett
misstag. Min uppfattning är tvärt om att
den cyniska sovjetiska statsapparaten använder doktrinära ideologiska argument
så skickligt, att det var nödvändigt att bryta dogmatikens järngrepp om reform
skulle bli möjlig. På ideologins område
har reformisterna vunnit en viktig strategisk seger. Det är svårt att nu tänka sig en
återgång till ortodox kommunism.
Inte heller var det möjligt att genomföra ekonomisk reform utan att först bryta stats- och partibyråkratins förlamande
grepp om samhället. Redan i december
1984 – innan han blivit partichef- förordade Gorbatjov demokratisering och
glasnost. Efter att inledningsvis ha fått
ringa gehör för sina ekonomiska reformideer, tog Gorbatjov upp temat demokratisering i januari 1987. Oavsett hur långt
han vill gå i denna riktning, behöver Gorbatjov ett folkligt tryck för att kunna balansera och begränsa den allsmäktiga byråkratins makt.
Mot en polsk kris?
Det suraste äpple Gorbatjov tvingats bita
i är nog ekonomin. Inte blir det bättre av
att de centrala ekonomiska posterna kontrolleras av teknokrater i politbyråns mitt.
Bland alla de ekonomiska lagar som antagits är det endast lagen om kooperativ
Idemässigt tycks Ryssland ha återvänt till utgångspunkten på 1880-
talet.
från maj 1988 som är konsekvent liberal
och marknadsorienterad. Övriga lagar
och förordningar måste skrivas om,för att
reformen skall kunna lyckas. Därtill kommer att byråkratin ändå ignorerar alla lagar som inte tjänar dess intressen.
En ekonomisk knäckfråga är pris-, finans- och penningpolitiken. En marknadsorienterad reform måste åtföljas av
en kraftig förbättring av marknadsbalanserna. Då räcker det inte med att strama åt finans- och penningpolitik, utan
den allmänna prisnivån måste höjas med
antagligen minst 15 procent.
I stället sker nu motsatsen. Penninginkomsterna ökar nästan dubbelt så
mycket som planerat, och uppbackade av
en massiv folklig opinion stålsätter sig de
konservativa och reaktionära mot prisböjningar. Trots att en förödande överefterfrågan redan råder, planeras ett budgetunderskott om hela 11,4 procent av
BNP för 1989, och i en kronisk bristekonomi innebär ett budgetunderskott alls
ingen ekonomisk stimulans. Om ingenting drastiskt görs, kommer det säkert att
bli ännu större. Den självklara följden är
att gapet mellan tillgång och efterfrågan
ökar. Ransonering sprids och köerna blir
allt längre.
Detärlika naivtsom missvisandeatt
tala om ”Gorbatjovs reformer”.
Även i andra avseenden hotar reformen att hamna mellan två stolar. Det gamla systemets stabilitet går hädan, utan att
marknadens balans och dynamik kunnat
börja verka. Den finansiella situationen
påminner dessvärre om Polen 1979. Om
reformen inte forceras och kombineras
med en strikt finans- och penningpolitik,
kan krisen mycket väl intensifieras som i
Polen 1980-81.
En nödvändig förutsättning för att den
ekonomiska reformen skall kunna accelereras synes vara att politbyrån får en majoritet som önskar långt radikalare reformer. Gorbatjov behöver helt enkelt genomföra en kupp som ställer Ligatjov
med anhängare utanför politbyrån. Hans
minikupp i slutet av september 1988
räckte inte ända fram. Att i detta läge fö-
respråka demokratiska metoder i ledarstriden framstår som naivt och utopiskt.
Valet står mellan Gorbatjovs successiva
demokratisering eller ingen demokratisering alls.
Aven om Gorbatjov lyckas tillvälla sig
en majoritet i politbyrån för en radikal re- 21
formpolitik, kommer den ekonomiska situationen att förbli svår i flera år. Problemet är att det gamla systemet måste raseras innan en ny marknadsekonomi kan
byggas, och i en övergångsperiod kanske
inget system fungerar. I bästa fall kan nationalinkomsten stagnera under de närmaste två-tre åren.
Den uppenbara frågan inför denna
kombinaton av sjunkande levnadsstandard och ökad frihet är hur länge de sovjetiska arbetarna kommer att ge sig till
tåls. Gissningsvis kommer vi relativt snart
att få se omfångsrika strejker i gigantiska
prestigeföretag – ofta med mer än
100 000 arbetare- i de stora industristä-
derna mellan Moskva och Ural, där levnadsförhållanden och förtrycket varit
värst. strejker och social oro hör demokratiska samhällen till, men anpassningsperioden kan bli lång och krisfylld.
Att den sovjetiska ledningen skulle
kunna mildra den ekologiska kris som
Stefan Hedlund beskrivit så väl vore för
mycket begärt. Myndigheterna kan stänga
särskilt miljöfarliga fabriker och investera
litet i rening, men det hjälper föga. Varken
ekonomiska eller politiska förhållanden
synes emellertid tillåta krafttag på medellång sikt.
Till detta kommer nationalitetsproblemen som varje svensk tidningsläsare är
väl bekant med. I en artikelserie i ”The
New York Review of Books” har den
framstående btittiske journalisten Timothy Garton Ash målat upp spektret av ”ottomanisering”, varmed han menar långsamt sönderfall genom småkrig längs imperiets rand. Andra erinrar sig exempelvis dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
A andra sidan har en mångnationell stat
som Indien redan i fyra decennier lyckats
22
hantera sina nationalitetsproblem inom
en demokratisk stat. Hotet är uppenbart,
men dess karaktär är diffus.
En snabbt framväxande pluralism
När locket lyfts av den sovjetiska verkligheten, har det monotont strömlinjeformade förvandlats till en fascinerande mångfald. Folk lär sig successivt att diskutera
utan att bli hysteriska när de hör annorlunda ideer. Den sovjetiska debatten utvecklas snabbt, och ofta i oförutsedda banor, när fokus vandrar mellan olikartade
frågor. Observatören lämnas i ovisshet
om vilka spänningar som kommer att vara
avgörande ens på kort sikt. Många krafter,
som arbetarna och den ukrainska nationalismen, slumrar alltjämt.
I ljuset av dessa inhemska problem
framstår förändringarna i sovjeisk utrikespolitik som rätt naturliga, och utrikespolitiken är en del av politiken som
Gorbatjovs män har starkast kontroll
över. För det första har den bortdöende
ideologin ersatts med gammal hederlig
realpolitik. Flertalet utrikespolitiska motsättningar kvarstår, men ryssarna har närmat sig ett västligt tankesätt Rimligen berövas sovjetisk utrikespolitik därmed den
obehagliga messianism, som tidigare kunnat motivera expansion.
För det andra anpassar Sovjetunionen
äntligen munnen efter matsäcken. De väldiga militär- och biståndskostnaderna
uppfattas som orimliga. Frågan är bara
vad som skall skäras, hur, hur mycket
samt vad man skall göra i stället. Klokt
nog försöker den sovjetiska ledningen
kompensera och maskera sina tillbakadraganden med en aktivare – och allt
skickligare- utrikespolitik.
slutsatsen blir att det finns alla skäl att
ta den nya sovjetiska utrikespolitiken på
allvar. Sovjetunionen har blivit en mer sofistikerad motspelare på den diplomatiska arenan, men ett mindre uppenbart hot.
Ett smolk i bägaren för ett litet land i närområdet är att så kraftiga interna omvälvningar i sovjetblocket kan leda till oberäknelig instabilitet i regionen.
Mot en spansk eller polsk
utveckling?
Om Gorbatjov verkligen lyckades, vore
det en enastående bedrift och utan tvivel
till gagn för omvärlden, men kan Sovjetunionen verkligen demokratiseras lika
lätt som Spanien efter general Franco?
Gorbatjov behöver genomföra en
kupp som ställer Ligatjov utanför
politbyrån.
Spanien hade inte en så omfångsrik byrå-
kratisk apparat, och de problem Sovjetunionen står inför är vida värre. Medan
den sovjetiska byråkratin reduceras till
rimliga proportioner och befogenheter,
kommer samhällsmaskineriet att fungera
sämre. Frågan är hur stora spänningar
samhället orkar med.
Vad är då alternativet? I tal efter tal försöker Gorbatjov övertyga folket om att
det inte finns något alternativ, vilket snarast visar folkets klentrogenhet. Det mest
uppenbara alternativet är någon form av
auktoritär, snarare än totalitär, diktatur –
en ”Jaruzelski”-lösning. I fjolårets första
nummer av Novyj mir drog publicisten
Andrej Nujkin paralleller mellan läget i
Indonesien 1963 (före Suhartos militärkupp) och dagens Sovjetunion.
Jämförelserna haltar dock. Jaruzelski
har knappast löst några problem, och
Sovjetunionen har inte längre någon karismatisk militär ledare. Kan en civilist i
stället leda en kupp? Det vore mer i linje
Hur länge kommer de sovjetiska arbetarna att ge sig till tåls?
23
med Chrusjtjovs kupp 1957, och det vore
det sannolikaste reaktionära alternativet
till Gorbatjov. På sin höjd kunde en auktoritatär diktatur bli ett mellanspel, men
den kunde förhindra ett direkt sammanbrott.
Det synes inte finnas någon enkel väg
ut ur det sovjetiska dilemmat. Det är därför Gorbatjov har en reell chans. Likväl är
det svårt att föreställa sig en direkt övergång från en totalitär diktatur till en demokrati.
Vart är Sovjetunionen
på väg?
l Sovjetunionen håller ett sekel
av statssocialism på att gå till
ända. Den sovjetiska socialismen har inte fallit offer för någon
yttre fiende utan för en inre nedbrytningsprocess, orsakad av
systemets egen förljugenhet.
Sovjetunionen har börjat med
att revidera ideologin medan Kina och Ungern startade med att
reformera ekonomin. En ekonomisk reform kan inte genomföras utan att först bryta statsoch partibyråkratins förlamande
grepp om samhället.
Det är svårt att nu tänka sig
en återgång till ortodox kommunism.
Anders As/und är docent.
S
edan Michail Gorbatjov valdes till
generalsekreterare i det sovjetiska
kommunistpartiet i mars 1985, har
Sovjetunionen attraherat mer uppmärksammat än någonsin förr. Det intresse
världen ägnar glasnost, perestrojka och
demokratisering synes fullt berättigat. Ett
århundradets drama spelas upp inför våra
ögon: Ett sekel av statssocialism håller på
att gå till ända. Socialismen består som
byråkratiskt system, men dess ande har
dött.
statssocialismens misslyckande
Ingen yttre fiende har fällt den sovjetiska
socialismen, utan den har fallit offer för
en inre nedbrytningsprocess. De inre
motsägelserna har blivit alltför överväldigande. Den sovjetiska läran lovade frihet
men Stalin bjöd terror; den förespeglade
världens högsta ekonomiska effektivitet,
men ekonomin drabbades av en relativ
tillbakagång; i stället för jämlikhet etablerades ett stelt privilegiesamhälle; kulturell
fägring förbyttes i likformighet; lovordade
moraliska värden uteblev, och samhällsmoralen förföll. Den enda odisputabla
topprestationen är en supermakts militära styrka, men president Reagans upprustning överskuggade även den. När
trycket lättat, har allt detta blivit uppenbart!
Misslyckandena är odisputabla, och
många av dagens sovjetiska intellektuella
är oförvitliga sanningssökare. Med mod
och styrka ser de sanningen i vitögat.
Glasnost bjuder dem en smärtfylld njutning. Hellre än att leva i en förljugen värld
exponerar de sanningen, hur hemsk den
än är. Ju mer det ”kommando-administrativa systemets” misslyckanden belyses,
desto ohjälpligare komprometteras det.
Socialismen finns kvar som institutionella och mentala blockeringar, men den
sovjetiska debatten hämtar sin inspiration
ur helt andra källor. Vi västerlänningar
möter oftast välutbildade, västorienterade huvudstadsbor, som drömmer om ett
~normalt” samhälle, präglat av demokrati
och marknadsekonomi. Dessa liberaler
ömmar för rättssamhälle och mänskliga
fri- och rättigheter.
Deras främsta företrädare är generalsekreterare Michail Gorbatjov själv samt
Den andra huvudströmningen i den
sovjetiska idevärlden är den ryska
nationalismen.
politbyråmedlemmarna Alexander Jakovlev (partiansvarig för utrikespolitik), Eduard Sjevardnadze (utrikesminister) och
Vadim Medvedev. I oktober 1988, talade
Medvedev t o m väl om socialdemokratin
som ideologi. Jag tror faktiskt, att dessa
herrar helst skulle vara högersocialdemokrater som Kjell-Olof Feldt, om de själva
fick bestämma. Det får de emellertid inte,
för de är bara fyra av tolv i den kollegialt
beslutande politbyrån och deras maktbas
är svag. Dessutom måste de anpassa sig till
de ramar som samhället givit dem.
Den moraliska krisen
Den andra huvudströmningen i den sovjetiska idevärlden är den ryska natonalismen. Dess företrädare ser den moraliska
krisen som roten till det onda, medan liberalerna talar om en systemkris och med
orätt framstår som fixerade vid den ekonomiska krisen. Russofilerna värnar om
den ortodoxa kyrkan, naturen och en
19
idealiserad rysk bonde av anno dazumal.
Deras fanbärare är kulturpersonligheter som de omtyckta författarna Valentin
Rasputin, Viktor Astafev och Vasilij Belov samt målaren Ilja Glazunov. I den politiska ledningen är det främst den tidigare
andresekreteraren Jegor Ligatjov som exploaterar den ryska nationalismen. Hans
tal karaktäriseras av appeller för moralisk
förnyelse, disciplin, ordning, renlevnad
och avskildhet från omvärlden.
Mellan dessa två extrema motpoler sö-
ker ett antal teknokrater valhänt balansera i politbyråns mitt. Dessutom rymmer
politbyrån fortfarande ett par konservativa kommunister som vill ha så litet förändring som möjligt. De har inget annat
val än att söka skydd hos Ligatjov, trots att
de inte motsvarar hans höga krav.
Ironiskt nog är detta samma ideströmningar som vi läste om i historien. Idemässigt tycks Ryssland ha återvänt till utgångspunkten på 1880-talet, då västorienterade ”zapadniki” stred mot slavofiler och socialisterna ännu var ett kuriosum. Det liberala tänkandet utvecklas nu
snabbt under västligt inflytande, men vad
skall hända med den primitivistiska gröna
ideströmningen? Min gissning är att den
kommer att utvecklas mot populistisk
egalitarism, allt efter som reformer och
strukturrationalisering ger upphov till nyrikedom och iögonfallande konsumtion.
Det är karaktäristiskt att en russofil
miljökämpe som Rasputin vänder sig mot
felande människor men inte bryr sig om
systemet. Därifrån är steget inte långt till
att konstatera att de felande har ”utländska” (d v s judiska) efternamn, vilket förbundet Parnjat (Minnet) gör. En journalist
i Komsomolskaja pravda, E Losoto, har
t o m betecknat de extrema ryska natio- 20
nalisterna som nazister. Man känner förvisso igen den wagnerianska motviljan
mot industrin som föröder naturen och de
nationalromantiska dragen.
Konfrontation på bred front
När dessa strömningar kämpar mot varandra, fördröjs beslut i vitala frågor och
de beslut som fattas blir motsägelsefulla.
En grundläggande regel är att alla sovjetiska beslut är kompromisser. Det är lika
naivt som missvisande att tala om ”Gorbatjovs reformer”. Att så många viktiga
beslut ändå fattats visar att de nya ledarna
inser att landet befinner sig i en allvarlig
kris och att tiden är knapp. Därför enas de
hellre om en halvdan kompromiss än vilar
på hanen.
Många grundläggande frågor kräver
emellertid ett klart ja eller nej. De sovjetiska liberalerna inser uppenbarligen detta.
Därför började Sovjetunionen med att revidera ideologin, medan Kina och Ungern startade med att reformera ekonomin.
Många västliga experter hävdar att den
sovjetiska ledningen härvid begått ett
misstag. Min uppfattning är tvärt om att
den cyniska sovjetiska statsapparaten använder doktrinära ideologiska argument
så skickligt, att det var nödvändigt att bryta dogmatikens järngrepp om reform
skulle bli möjlig. På ideologins område
har reformisterna vunnit en viktig strategisk seger. Det är svårt att nu tänka sig en
återgång till ortodox kommunism.
Inte heller var det möjligt att genomföra ekonomisk reform utan att först bryta stats- och partibyråkratins förlamande
grepp om samhället. Redan i december
1984 – innan han blivit partichef- förordade Gorbatjov demokratisering och
glasnost. Efter att inledningsvis ha fått
ringa gehör för sina ekonomiska reformideer, tog Gorbatjov upp temat demokratisering i januari 1987. Oavsett hur långt
han vill gå i denna riktning, behöver Gorbatjov ett folkligt tryck för att kunna balansera och begränsa den allsmäktiga byråkratins makt.
Mot en polsk kris?
Det suraste äpple Gorbatjov tvingats bita
i är nog ekonomin. Inte blir det bättre av
att de centrala ekonomiska posterna kontrolleras av teknokrater i politbyråns mitt.
Bland alla de ekonomiska lagar som antagits är det endast lagen om kooperativ
Idemässigt tycks Ryssland ha återvänt till utgångspunkten på 1880-
talet.
från maj 1988 som är konsekvent liberal
och marknadsorienterad. Övriga lagar
och förordningar måste skrivas om,för att
reformen skall kunna lyckas. Därtill kommer att byråkratin ändå ignorerar alla lagar som inte tjänar dess intressen.
En ekonomisk knäckfråga är pris-, finans- och penningpolitiken. En marknadsorienterad reform måste åtföljas av
en kraftig förbättring av marknadsbalanserna. Då räcker det inte med att strama åt finans- och penningpolitik, utan
den allmänna prisnivån måste höjas med
antagligen minst 15 procent.
I stället sker nu motsatsen. Penninginkomsterna ökar nästan dubbelt så
mycket som planerat, och uppbackade av
en massiv folklig opinion stålsätter sig de
konservativa och reaktionära mot prisböjningar. Trots att en förödande överefterfrågan redan råder, planeras ett budgetunderskott om hela 11,4 procent av
BNP för 1989, och i en kronisk bristekonomi innebär ett budgetunderskott alls
ingen ekonomisk stimulans. Om ingenting drastiskt görs, kommer det säkert att
bli ännu större. Den självklara följden är
att gapet mellan tillgång och efterfrågan
ökar. Ransonering sprids och köerna blir
allt längre.
Detärlika naivtsom missvisandeatt
tala om ”Gorbatjovs reformer”.
Även i andra avseenden hotar reformen att hamna mellan två stolar. Det gamla systemets stabilitet går hädan, utan att
marknadens balans och dynamik kunnat
börja verka. Den finansiella situationen
påminner dessvärre om Polen 1979. Om
reformen inte forceras och kombineras
med en strikt finans- och penningpolitik,
kan krisen mycket väl intensifieras som i
Polen 1980-81.
En nödvändig förutsättning för att den
ekonomiska reformen skall kunna accelereras synes vara att politbyrån får en majoritet som önskar långt radikalare reformer. Gorbatjov behöver helt enkelt genomföra en kupp som ställer Ligatjov
med anhängare utanför politbyrån. Hans
minikupp i slutet av september 1988
räckte inte ända fram. Att i detta läge fö-
respråka demokratiska metoder i ledarstriden framstår som naivt och utopiskt.
Valet står mellan Gorbatjovs successiva
demokratisering eller ingen demokratisering alls.
Aven om Gorbatjov lyckas tillvälla sig
en majoritet i politbyrån för en radikal re- 21
formpolitik, kommer den ekonomiska situationen att förbli svår i flera år. Problemet är att det gamla systemet måste raseras innan en ny marknadsekonomi kan
byggas, och i en övergångsperiod kanske
inget system fungerar. I bästa fall kan nationalinkomsten stagnera under de närmaste två-tre åren.
Den uppenbara frågan inför denna
kombinaton av sjunkande levnadsstandard och ökad frihet är hur länge de sovjetiska arbetarna kommer att ge sig till
tåls. Gissningsvis kommer vi relativt snart
att få se omfångsrika strejker i gigantiska
prestigeföretag – ofta med mer än
100 000 arbetare- i de stora industristä-
derna mellan Moskva och Ural, där levnadsförhållanden och förtrycket varit
värst. strejker och social oro hör demokratiska samhällen till, men anpassningsperioden kan bli lång och krisfylld.
Att den sovjetiska ledningen skulle
kunna mildra den ekologiska kris som
Stefan Hedlund beskrivit så väl vore för
mycket begärt. Myndigheterna kan stänga
särskilt miljöfarliga fabriker och investera
litet i rening, men det hjälper föga. Varken
ekonomiska eller politiska förhållanden
synes emellertid tillåta krafttag på medellång sikt.
Till detta kommer nationalitetsproblemen som varje svensk tidningsläsare är
väl bekant med. I en artikelserie i ”The
New York Review of Books” har den
framstående btittiske journalisten Timothy Garton Ash målat upp spektret av ”ottomanisering”, varmed han menar långsamt sönderfall genom småkrig längs imperiets rand. Andra erinrar sig exempelvis dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
A andra sidan har en mångnationell stat
som Indien redan i fyra decennier lyckats
22
hantera sina nationalitetsproblem inom
en demokratisk stat. Hotet är uppenbart,
men dess karaktär är diffus.
En snabbt framväxande pluralism
När locket lyfts av den sovjetiska verkligheten, har det monotont strömlinjeformade förvandlats till en fascinerande mångfald. Folk lär sig successivt att diskutera
utan att bli hysteriska när de hör annorlunda ideer. Den sovjetiska debatten utvecklas snabbt, och ofta i oförutsedda banor, när fokus vandrar mellan olikartade
frågor. Observatören lämnas i ovisshet
om vilka spänningar som kommer att vara
avgörande ens på kort sikt. Många krafter,
som arbetarna och den ukrainska nationalismen, slumrar alltjämt.
I ljuset av dessa inhemska problem
framstår förändringarna i sovjeisk utrikespolitik som rätt naturliga, och utrikespolitiken är en del av politiken som
Gorbatjovs män har starkast kontroll
över. För det första har den bortdöende
ideologin ersatts med gammal hederlig
realpolitik. Flertalet utrikespolitiska motsättningar kvarstår, men ryssarna har närmat sig ett västligt tankesätt Rimligen berövas sovjetisk utrikespolitik därmed den
obehagliga messianism, som tidigare kunnat motivera expansion.
För det andra anpassar Sovjetunionen
äntligen munnen efter matsäcken. De väldiga militär- och biståndskostnaderna
uppfattas som orimliga. Frågan är bara
vad som skall skäras, hur, hur mycket
samt vad man skall göra i stället. Klokt
nog försöker den sovjetiska ledningen
kompensera och maskera sina tillbakadraganden med en aktivare – och allt
skickligare- utrikespolitik.
slutsatsen blir att det finns alla skäl att
ta den nya sovjetiska utrikespolitiken på
allvar. Sovjetunionen har blivit en mer sofistikerad motspelare på den diplomatiska arenan, men ett mindre uppenbart hot.
Ett smolk i bägaren för ett litet land i närområdet är att så kraftiga interna omvälvningar i sovjetblocket kan leda till oberäknelig instabilitet i regionen.
Mot en spansk eller polsk
utveckling?
Om Gorbatjov verkligen lyckades, vore
det en enastående bedrift och utan tvivel
till gagn för omvärlden, men kan Sovjetunionen verkligen demokratiseras lika
lätt som Spanien efter general Franco?
Gorbatjov behöver genomföra en
kupp som ställer Ligatjov utanför
politbyrån.
Spanien hade inte en så omfångsrik byrå-
kratisk apparat, och de problem Sovjetunionen står inför är vida värre. Medan
den sovjetiska byråkratin reduceras till
rimliga proportioner och befogenheter,
kommer samhällsmaskineriet att fungera
sämre. Frågan är hur stora spänningar
samhället orkar med.
Vad är då alternativet? I tal efter tal försöker Gorbatjov övertyga folket om att
det inte finns något alternativ, vilket snarast visar folkets klentrogenhet. Det mest
uppenbara alternativet är någon form av
auktoritär, snarare än totalitär, diktatur –
en ”Jaruzelski”-lösning. I fjolårets första
nummer av Novyj mir drog publicisten
Andrej Nujkin paralleller mellan läget i
Indonesien 1963 (före Suhartos militärkupp) och dagens Sovjetunion.
Jämförelserna haltar dock. Jaruzelski
har knappast löst några problem, och
Sovjetunionen har inte längre någon karismatisk militär ledare. Kan en civilist i
stället leda en kupp? Det vore mer i linje
Hur länge kommer de sovjetiska arbetarna att ge sig till tåls?
23
med Chrusjtjovs kupp 1957, och det vore
det sannolikaste reaktionära alternativet
till Gorbatjov. På sin höjd kunde en auktoritatär diktatur bli ett mellanspel, men
den kunde förhindra ett direkt sammanbrott.
Det synes inte finnas någon enkel väg
ut ur det sovjetiska dilemmat. Det är därför Gorbatjov har en reell chans. Likväl är
det svårt att föreställa sig en direkt övergång från en totalitär diktatur till en demokrati.