Bo Siegbahn; Kyrkligt inhopp
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBAn
BO SIEGBAHN:
Kyrkligt inhopp
M
an kan till nöds förstå den
känsla av att befinna sig utanför
som tycks känneteckna en del
svenska kyrkaledare inför olika sociala
och politiska manifestationer i dagens
Sverige. Trots att kyrkans centrala uppgift
måste vara att verka för människors själsliga välbefinnande, har under de senare
åren kyrkan sökt sig ett vidare arbetsfält.
Man har trott sig ha en speciell uppgift
att fylla när det gäller fredssträvandena
och har till den ändan skapat ett särskilt
fredsforskningsinstitut i Uppsala. Det är
emellertid tvivel underkastat om kyrkan
på egen hand här kan åstadkomma så stora ting; vettigare vore säkerligen att söka
verka inom befintliga organisationers
ram.
Ett annat verksamhetsfält som kan
äventyra kyrkans anseende är tillkomsten
av den s k novemberveckan. Här söker de
ansvariga att på olika sätt driva kravet på
en isolerad svensk nedrustning, med en
angiven första målsättning att skära ned
militärutgifterna med 2,5 % om året. Vilka allmänna överväganden ligger bakom
dessa krav? Det behöver ju inte särskilt
sägas att en stor opinion i och för sig är för
en betydande internationell nedrustning
med vad det skulle kunna innebära av
ökade resurser till andra angelägna uppgifter.
Särskilt på det internationella fältet är
det anledning att uppmana till viss försiktighet, då okunnighet om internationella
förhållanden lätt kan leda vilse. Inom
Kyrkornas Världsråd har detta många
gånger visat sig. Svenska religiösa ledares
entusiasm att på ett alltför tidigt stadium
välja in ryska ortodoxa kyrkan, då man
borde insett att ingen rysk kyrkarepresentant tidigare kunde agera utan uttryckliga
order från den politiska ledningen är ett
exempel.
Ärkebiskopen Werkström var för nå-
gon tid sedan i spetsen för en kyrklig delegation på officiellt besök i Mellanöstern.
Därvid hade han i ett förberett tal för israeliska ledare framhållit hur lycklig han
var över att befinna sig iPalestina och därefter övergått till att ge israelerna en del
välmenta men kraftfulla råd om hur de
skulle tackla sina utrikespolitiska problem.
Man måste akta sig så att inte kyrkarepresentanter i bästa välvilja medverkar
till att snarare försämra än förbättra Sveriges relationer och möjligheter att göra
konstruktiva insatser i strävandena mot
en bättre och fredligare värld.
BO SIEGBAHN:
Kyrkligt inhopp
M
an kan till nöds förstå den
känsla av att befinna sig utanför
som tycks känneteckna en del
svenska kyrkaledare inför olika sociala
och politiska manifestationer i dagens
Sverige. Trots att kyrkans centrala uppgift
måste vara att verka för människors själsliga välbefinnande, har under de senare
åren kyrkan sökt sig ett vidare arbetsfält.
Man har trott sig ha en speciell uppgift
att fylla när det gäller fredssträvandena
och har till den ändan skapat ett särskilt
fredsforskningsinstitut i Uppsala. Det är
emellertid tvivel underkastat om kyrkan
på egen hand här kan åstadkomma så stora ting; vettigare vore säkerligen att söka
verka inom befintliga organisationers
ram.
Ett annat verksamhetsfält som kan
äventyra kyrkans anseende är tillkomsten
av den s k novemberveckan. Här söker de
ansvariga att på olika sätt driva kravet på
en isolerad svensk nedrustning, med en
angiven första målsättning att skära ned
militärutgifterna med 2,5 % om året. Vilka allmänna överväganden ligger bakom
dessa krav? Det behöver ju inte särskilt
sägas att en stor opinion i och för sig är för
en betydande internationell nedrustning
med vad det skulle kunna innebära av
ökade resurser till andra angelägna uppgifter.
Särskilt på det internationella fältet är
det anledning att uppmana till viss försiktighet, då okunnighet om internationella
förhållanden lätt kan leda vilse. Inom
Kyrkornas Världsråd har detta många
gånger visat sig. Svenska religiösa ledares
entusiasm att på ett alltför tidigt stadium
välja in ryska ortodoxa kyrkan, då man
borde insett att ingen rysk kyrkarepresentant tidigare kunde agera utan uttryckliga
order från den politiska ledningen är ett
exempel.
Ärkebiskopen Werkström var för nå-
gon tid sedan i spetsen för en kyrklig delegation på officiellt besök i Mellanöstern.
Därvid hade han i ett förberett tal för israeliska ledare framhållit hur lycklig han
var över att befinna sig iPalestina och därefter övergått till att ge israelerna en del
välmenta men kraftfulla råd om hur de
skulle tackla sina utrikespolitiska problem.
Man måste akta sig så att inte kyrkarepresentanter i bästa välvilja medverkar
till att snarare försämra än förbättra Sveriges relationer och möjligheter att göra
konstruktiva insatser i strävandena mot
en bättre och fredligare värld.