Per Dahl; Kollokvium om Europa
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILLSIST
PER DAHL:
Kollokvium om Europa
S
verige och Europa. Begreppsparet
nämns nu nästan dagligen i massmedia; låt vara att alla som använder uttrycket inte godtar den underförstådda motsatsställningen. Sverige eller
Europa? För några i vår historia blev valet en realitet. Adelsmän och lärda i den
sena vasatidens Sverige som tröttnat på
saltsill, nattmörker och den evangeliska
trons snabbt stelnande ortodoxi försvann
ned till den europeiska kulturen och Polens intellektuellt inspirerande jesuitkollegier. Några återvände till riket, en riskabel hemlängtan som kunde leda ända bort
till Kajaneborgs kalla celler.
Organisationen Mälarföreningens kollokvium om Europa i Stockholm i slutet
av april kunde lätt leda åhörarens tankar
till denna mer sällan nämnda gräns mellan Sverige och den europeiska gemenskapen. Inbjudna talare var kardinalen
Franz König, ärkebiskop och ordförande
för Vatikanens sekretariat för icke-troende, Boris Groys, ryskfödd idehistoriker
som nu verkar iVästtyskland, fil dr Tore S
Nyberg, universitetslektor i Odense och
specialist på birgittinerorden och slutligen
den katolske stockholmsbiskopen Hubertus Brandenburg. Talarnas och frågeställarnas självklara Sverige-i-Europaperspektiv har samma dragkraft idag som
för fyrahundra år sedan.
Kristendomen har visserligen sitt ursprung iAsien, konstaterade kardinal Kö-
nig, men Europa blev snart missionens
centrum. Namn som Sankt Patrick och
Sankt Benedikt bidrog till formandet av
kristenheten. Under sekler var enheten
självklar – italienaren verkade som ärkebiskop i Canterbury och anglosaxaren
som biskop i Skara utan att nationsgränser ställde hinder i vägen. Kristendomen
blev den faktor som sammanband men
också utvecklade de olika nationernas
kulturer. Vilken identitet skulle Ryssland
haft utan missionen? Under sekler talade
också Europa för mänskligheten, dess
tankar var universella, fullföljde kardinalen. Från Europa kom inte bara tron utan
även kätteriet och den moderna ateismen.
Hur är det i dag? Har vår kontinent fortfarande något att ge mänskligheten?
Trons roll när det europeiska san1hället
skapades var också Tore Nybergs stora
tema i anförandet om Norden och det
europeiska arvet. De nordiska staterna
och det nordiska samhället fick, som vi
vet, avgörande utvecklingsimpulser genom missionen. Utan tron hade väsentliga samhällsbegrepp varit utom räckhåll
för våra förfäder.
Samma tema varierades ytterligare i
Boris Groys briljanta expose över rysk
kultur under tio sekler: kampen mot isolering. Groys betonade den stora paradoxen: Ryssland valde kristendomen för
att komma i kontakt med sin omvärld.
Vladimir valde att träda iförbindelse med
sin tids högst civiliserade nation: Bysans,
och med den kyrka som vårdade det direkta arvet från fornkyrkan. Men när Bysans fallit stod Ryssland åter ensamt: som
den enda representanten för den rätta
tron och det klassiska arvet. Moskva, det
tredje Rom, blev därmed det sanna Europas vakt mot såväl tatarer i öst som kättare och skismatiker i väst! Tsarens undersåtar de enda sanna europeerna! När
Rysslands intelligentia efter sekler åter
vill bryta isoleringen väljer den igen det
som utlovar rika mellanfolkliga förbindelser: den internationella marxismen. Och
åter visar det sig att det som skulle ge kontakt ledde till djup isolering!
336
Mot marxisterna ställde Groys de slavofila tänkarna. De är lika missförstådda
som okända i väst, konstaterade han. Det
finns egentligen inte något speciellt ”pittoreskt” slaviskt hos dem, inskärpte
Groys. När de hävdar Rysslands egenart
är det Ryssland som bärare av de alleuropeiska, ja universella värden som gått förlorade i väst. Så strävade t ex Solovjev efter en återförening mellan den ortodoxa
kyrkan och Rom!
Diskussion som denna ställer onekligen frågor till en undersåte i ett land vars
tro av en forskare som Groys tycks räknas
in bland katolicismens bakgårdsvegetation. Kommer all EG- och Europadebatt
inom politik och ekonomi att påverka oss
så länge våra egna kulturella och intellektuella ramar antingen är snävt nationella
eller lika snävt USA-inspirerade? Skall vi
någon gång bli lika självklart internationellt sinnade som Birgitta Birgersdotter
var när hon begav sig till Rom 1349 för att
få sin ordensregel fastställd?
PER DAHL:
Kollokvium om Europa
S
verige och Europa. Begreppsparet
nämns nu nästan dagligen i massmedia; låt vara att alla som använder uttrycket inte godtar den underförstådda motsatsställningen. Sverige eller
Europa? För några i vår historia blev valet en realitet. Adelsmän och lärda i den
sena vasatidens Sverige som tröttnat på
saltsill, nattmörker och den evangeliska
trons snabbt stelnande ortodoxi försvann
ned till den europeiska kulturen och Polens intellektuellt inspirerande jesuitkollegier. Några återvände till riket, en riskabel hemlängtan som kunde leda ända bort
till Kajaneborgs kalla celler.
Organisationen Mälarföreningens kollokvium om Europa i Stockholm i slutet
av april kunde lätt leda åhörarens tankar
till denna mer sällan nämnda gräns mellan Sverige och den europeiska gemenskapen. Inbjudna talare var kardinalen
Franz König, ärkebiskop och ordförande
för Vatikanens sekretariat för icke-troende, Boris Groys, ryskfödd idehistoriker
som nu verkar iVästtyskland, fil dr Tore S
Nyberg, universitetslektor i Odense och
specialist på birgittinerorden och slutligen
den katolske stockholmsbiskopen Hubertus Brandenburg. Talarnas och frågeställarnas självklara Sverige-i-Europaperspektiv har samma dragkraft idag som
för fyrahundra år sedan.
Kristendomen har visserligen sitt ursprung iAsien, konstaterade kardinal Kö-
nig, men Europa blev snart missionens
centrum. Namn som Sankt Patrick och
Sankt Benedikt bidrog till formandet av
kristenheten. Under sekler var enheten
självklar – italienaren verkade som ärkebiskop i Canterbury och anglosaxaren
som biskop i Skara utan att nationsgränser ställde hinder i vägen. Kristendomen
blev den faktor som sammanband men
också utvecklade de olika nationernas
kulturer. Vilken identitet skulle Ryssland
haft utan missionen? Under sekler talade
också Europa för mänskligheten, dess
tankar var universella, fullföljde kardinalen. Från Europa kom inte bara tron utan
även kätteriet och den moderna ateismen.
Hur är det i dag? Har vår kontinent fortfarande något att ge mänskligheten?
Trons roll när det europeiska san1hället
skapades var också Tore Nybergs stora
tema i anförandet om Norden och det
europeiska arvet. De nordiska staterna
och det nordiska samhället fick, som vi
vet, avgörande utvecklingsimpulser genom missionen. Utan tron hade väsentliga samhällsbegrepp varit utom räckhåll
för våra förfäder.
Samma tema varierades ytterligare i
Boris Groys briljanta expose över rysk
kultur under tio sekler: kampen mot isolering. Groys betonade den stora paradoxen: Ryssland valde kristendomen för
att komma i kontakt med sin omvärld.
Vladimir valde att träda iförbindelse med
sin tids högst civiliserade nation: Bysans,
och med den kyrka som vårdade det direkta arvet från fornkyrkan. Men när Bysans fallit stod Ryssland åter ensamt: som
den enda representanten för den rätta
tron och det klassiska arvet. Moskva, det
tredje Rom, blev därmed det sanna Europas vakt mot såväl tatarer i öst som kättare och skismatiker i väst! Tsarens undersåtar de enda sanna europeerna! När
Rysslands intelligentia efter sekler åter
vill bryta isoleringen väljer den igen det
som utlovar rika mellanfolkliga förbindelser: den internationella marxismen. Och
åter visar det sig att det som skulle ge kontakt ledde till djup isolering!
336
Mot marxisterna ställde Groys de slavofila tänkarna. De är lika missförstådda
som okända i väst, konstaterade han. Det
finns egentligen inte något speciellt ”pittoreskt” slaviskt hos dem, inskärpte
Groys. När de hävdar Rysslands egenart
är det Ryssland som bärare av de alleuropeiska, ja universella värden som gått förlorade i väst. Så strävade t ex Solovjev efter en återförening mellan den ortodoxa
kyrkan och Rom!
Diskussion som denna ställer onekligen frågor till en undersåte i ett land vars
tro av en forskare som Groys tycks räknas
in bland katolicismens bakgårdsvegetation. Kommer all EG- och Europadebatt
inom politik och ekonomi att påverka oss
så länge våra egna kulturella och intellektuella ramar antingen är snävt nationella
eller lika snävt USA-inspirerade? Skall vi
någon gång bli lika självklart internationellt sinnade som Birgitta Birgersdotter
var när hon begav sig till Rom 1349 för att
få sin ordensregel fastställd?