Ledare; Sverige och Östeuropa
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
••
Sverige och Osteuropa
S
ocialdemokratisk utrikespolitik intresserar sig framför allt för fjärran
länder. Detta har varit ett lätt observerbart fenomen under 60- och 70-talet
då Vietnam, Sydafrika, Chile, Kuba och
Nicaragua tilldragit sig den socialdemokratiska utrikesledningens särskilda intresse.
Inte ens i dessa tider av renässans för
vår del av världen, det gamla Europa,
med den spännande och även för Sveriges
framtid utomordentligt betydelsefulla
EG-integrationen i väst och de likaledes
omvälvande reformprocesserna i öst,
tycks den svenska utrikesledningen vilja
ägna sitt främsta intresse åt närområdet.
Visserligen arbetar utrikeshandelsavdelningen idogt med EG-EFTA-frågorna, det skall gärna medges, men den
främsta utrikesledningen, den bestående
av Sten Andersson och närstående, ägnar
numera sina arbetsinsatser i första hand
åt freden i Mellanöstern.
Särskilt anmärkningsvärd är regeringens passivitet i förhållande till utvecklingen i Östeuropa. När hördes ett svenskt
statsråd sist göra ett konstruktivt inlägg
till förmån för reformprocesserna i Sovjet, i Polen eller Ungern eller i de baltiska
delrepublikerna? Ändå är det naturligtvis
så, att Sverige är intimt berört av det som
nu sker i Östeuropa. Vi är det i säkerhetspolitiskt hänseende som ett långt neutralt
gränsland mellan Warszawa-pakten och
Nato. Vi är det som östersjöstat i både
ekologiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt hänseende. De löften som glasnost
och perestrojka ger om en öppnare och
mera demokratisk värld i öst med rivna
murar och taggtrådsstängsel och en bättre
vardag för människorna i Östeuropa, innehåller löften också för oss om en hejdad
miljöförstöring, om ekonomiskt och kulturellt samarbete med våra nära grannfolk runt Östersjön.
Hur kommer det då sig, att när debatten och diskussionens vågor går höga ute i
Europa och Förenta staterna om hur väst
bäst skall kunna understödja reformprocesserna i öst med krediter, företagsutbildning, joint ventures, strukturlån, investeringsgarantier etc, så förs ingen likartad debatt i Sverige. Särskilt tyst har det
varit från det svenska utrikesdepartementet. Inte ens när Sverige inbjöds till den
sammankomst i Bryssel som EG-kommissionen arrangerade för att diskutera
den västliga hjälpen till Östeuropa fann
UD för gott att klarlägga sin inställning i
t ex en presskommunike eller liknande.
I övriga Västeuropa liksom i Förenta
staterna har tankarna på en ny Marshallplan avvisats. Dels anser väst sig inte besitta resurserna och dels är man orolig för
att stora statliga krediter bara skulle uppmuntra öst att bli kvar i de nuvarande
centralistiska och destruktiva strukturerna. Väst vill understödja en verklig reformprocess som leder till marknadsekonomi och demokrati och som återinför
privat ägande och privat företagsamhet.
Det är på dessa områden som Sverige
också kan göra en insats. Vi kan dela med
oss av våra företagartraditioner, våra kunskaper om hur ett effektivt familjejordbruk skall bedrivas, våra institutionella
traditioner, vår utbildning och forskning.
Vi kan i likhet med Västtyskland och
Storbritannien inbjuda personer från öst
för studier och praktik vid våra högskolor,
vid företag och organisationer. Vi kan införa investeringsgarantier för företagsinvesteringar i öst.
I socialdemokratisk och centerpartistisk anti-EG-retorik återfinns ofta argumentet att det vore fel av Sverige att gå
med i EG därför att vi då inte skulle kunna fullgöra en brohyggarfunktion gentemot Östeuropa. Verkligheten är den att
flera av EG:s medlemsländer är betydligt
mera intresserade och generösa brobyggare gentemot öst än vad Sverige är. Såväl
Västtyskland som Storbritannien finansierar redan företagsledarprogram för
östeuropeer och de uppmuntrar på olika
sätt sitt näringsliv att investera i öst. Flera
av västvärldens ledare har avlagt upp- 341
märksammade statsbesök i Polen och
Ungern. Vår egen statsminister har besökt ett av de mest slutna av östländerna,
nämligen DDR.
Den brohyggarfunktion som Sverige
fullgör utförs just nu framför allt av det
privata näringslivet och av olika organisationer som intresserar sig för och vill understödja demokratiseringen av Östeuropa. Det är vackert så, men även Sverige
som nation måste ha en Östeuropa-politik. Också vi har ett ansvar för att stödja
reformprocesserna i öst.
••
Sverige och Osteuropa
S
ocialdemokratisk utrikespolitik intresserar sig framför allt för fjärran
länder. Detta har varit ett lätt observerbart fenomen under 60- och 70-talet
då Vietnam, Sydafrika, Chile, Kuba och
Nicaragua tilldragit sig den socialdemokratiska utrikesledningens särskilda intresse.
Inte ens i dessa tider av renässans för
vår del av världen, det gamla Europa,
med den spännande och även för Sveriges
framtid utomordentligt betydelsefulla
EG-integrationen i väst och de likaledes
omvälvande reformprocesserna i öst,
tycks den svenska utrikesledningen vilja
ägna sitt främsta intresse åt närområdet.
Visserligen arbetar utrikeshandelsavdelningen idogt med EG-EFTA-frågorna, det skall gärna medges, men den
främsta utrikesledningen, den bestående
av Sten Andersson och närstående, ägnar
numera sina arbetsinsatser i första hand
åt freden i Mellanöstern.
Särskilt anmärkningsvärd är regeringens passivitet i förhållande till utvecklingen i Östeuropa. När hördes ett svenskt
statsråd sist göra ett konstruktivt inlägg
till förmån för reformprocesserna i Sovjet, i Polen eller Ungern eller i de baltiska
delrepublikerna? Ändå är det naturligtvis
så, att Sverige är intimt berört av det som
nu sker i Östeuropa. Vi är det i säkerhetspolitiskt hänseende som ett långt neutralt
gränsland mellan Warszawa-pakten och
Nato. Vi är det som östersjöstat i både
ekologiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt hänseende. De löften som glasnost
och perestrojka ger om en öppnare och
mera demokratisk värld i öst med rivna
murar och taggtrådsstängsel och en bättre
vardag för människorna i Östeuropa, innehåller löften också för oss om en hejdad
miljöförstöring, om ekonomiskt och kulturellt samarbete med våra nära grannfolk runt Östersjön.
Hur kommer det då sig, att när debatten och diskussionens vågor går höga ute i
Europa och Förenta staterna om hur väst
bäst skall kunna understödja reformprocesserna i öst med krediter, företagsutbildning, joint ventures, strukturlån, investeringsgarantier etc, så förs ingen likartad debatt i Sverige. Särskilt tyst har det
varit från det svenska utrikesdepartementet. Inte ens när Sverige inbjöds till den
sammankomst i Bryssel som EG-kommissionen arrangerade för att diskutera
den västliga hjälpen till Östeuropa fann
UD för gott att klarlägga sin inställning i
t ex en presskommunike eller liknande.
I övriga Västeuropa liksom i Förenta
staterna har tankarna på en ny Marshallplan avvisats. Dels anser väst sig inte besitta resurserna och dels är man orolig för
att stora statliga krediter bara skulle uppmuntra öst att bli kvar i de nuvarande
centralistiska och destruktiva strukturerna. Väst vill understödja en verklig reformprocess som leder till marknadsekonomi och demokrati och som återinför
privat ägande och privat företagsamhet.
Det är på dessa områden som Sverige
också kan göra en insats. Vi kan dela med
oss av våra företagartraditioner, våra kunskaper om hur ett effektivt familjejordbruk skall bedrivas, våra institutionella
traditioner, vår utbildning och forskning.
Vi kan i likhet med Västtyskland och
Storbritannien inbjuda personer från öst
för studier och praktik vid våra högskolor,
vid företag och organisationer. Vi kan införa investeringsgarantier för företagsinvesteringar i öst.
I socialdemokratisk och centerpartistisk anti-EG-retorik återfinns ofta argumentet att det vore fel av Sverige att gå
med i EG därför att vi då inte skulle kunna fullgöra en brohyggarfunktion gentemot Östeuropa. Verkligheten är den att
flera av EG:s medlemsländer är betydligt
mera intresserade och generösa brobyggare gentemot öst än vad Sverige är. Såväl
Västtyskland som Storbritannien finansierar redan företagsledarprogram för
östeuropeer och de uppmuntrar på olika
sätt sitt näringsliv att investera i öst. Flera
av västvärldens ledare har avlagt upp- 341
märksammade statsbesök i Polen och
Ungern. Vår egen statsminister har besökt ett av de mest slutna av östländerna,
nämligen DDR.
Den brohyggarfunktion som Sverige
fullgör utförs just nu framför allt av det
privata näringslivet och av olika organisationer som intresserar sig för och vill understödja demokratiseringen av Östeuropa. Det är vackert så, men även Sverige
som nation måste ha en Östeuropa-politik. Också vi har ett ansvar för att stödja
reformprocesserna i öst.