Hans von Friesen; Västtyskland och Europavalet
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS VON FRIESEN:
Västtyskland
och Europavalet
l de flesta EG-länder har Europavalen främst blivit en mätare
på inrikespolitiska stämningar.
Europafrågorna har kommit i
andra hand.
Detta är i hög grad fallet i
Västtyskland där utfallet av Europavalet i stort sett blev detsamma som vid delstats- och
kommunalval tidigare i år. Kristdemokraterna rönte kraftiga
röstförluster, socialdemokraterna gick något tillbaka och De
Gröna stod stilla. Endast de hö-
gerextremistiska republikanerna
kunde utropa sig till vinnare.
Om röstfördelningen mellan
partierna blir densamma vid de
kommande förbundsdagsvalen,
finns det inte längre någon regeringsduglig majoritet i Västtyskland. Att ha republikanerna som
tungan på vågen är ett skräckscenario som övriga partier har
allt intresse av att förhindra.
Hans von Friesen är skribent i
EG-frågor och känd bl a från
Sveriges Radio.
D
e västtyska kristdemokraternas
första reaktion på utgången av
Europavalen den 18 juni var, att
det kunde ha gått mycket värre. Resultatet
var visserligen inte bra, men prognoserna
hade förutsagt betydligt större förluster,
förklarade således partisekreterare Heiner GeiBier. Förbundskansler Helmut
Kohl karakteriserade framgången för de
högerextremistiska republikanerna som
en belastning men inte ett hot. Utländska
kommentarer visar tydligt, att Västtysklands internationella anseende har lidit
skada.
Detta är nuläget. Situationen blir ännu
mer bekymmersam om republikanerna
också kommer in i förbundsdagen vid valen i december 1990. I så fall kan VästTysklands goda rykte som en stabil och
tillförlitlig demokrati vara i fara. Detta är
inte endast ett ideologiskt problem utan
också ett parlamentariskt. Om röstfördelningen mellan partierna blir densamma
vid de kommande förbundsdagsvalen
som vid årets Europaval, finns det ingen
regeringsduglig majoritet. Varken den nuvarande regeringskoalitionen mellan
kristdemokraterna, deras bayerska systerparti CSU och fridemokraterna å ena
sidan eller de båda oppositionspartierna
socialdemokraterna och De Gröna å den
andra skulle i så fall förfoga över ett flertal
i förbundsdagen. Republikanerna skulle
bli tungan på vågen. Detta är ett parlamentariskt skräckscenario, som övriga
partier har allt intresse av att förhindra.
De båda stora partierna, kristdemokrater och socialdemokrater, har alltsedan 1950-talet utvecklats till s k folkpartier, d v s deras väljarkårer är ett tvärsnitt av hela befolkningen. Trots att vanligtsvis inget av dem har haft egen majori- 382
tet i förbundsdagen, har det alltid gått att
få till stånd politiskt handlingsdugliga regeringar därför att fridemokraterna som
regel har stått till förfogande som koalitionspartner. Nu kan läget förändras med
resultat, att Västeuropas viktigaste land
hotas av politisk instabilitet.
Inrikespolitisk mätare
I de flesta EG-länder har Europavaleli
främst blivit en mätare på inrikespolitiska
stämningar. Europafrågorna har kommit i
andra hand. Detta var denna gång i hög
grad fallet i Västtyskland. Ansvaret härför
åvilar till stor del de politiska partierna,
som under valrörelsen sköt Europapolitiken i bakgrunden till förmån för inrikespolitiken. Europasamarbetet nämndes
vanligtvis i ytterst allmänna ordalag som
”I tyskt intresse: ja till Europa” (kristdemokraterna), ”Vi är Europa” (socialdemokraterna) och ”Det liberala Europa
lönar sig” (fridemokraterna). Däremot
försökte republikanerna vädja till EGfientliga stämningar med parollen ”Ja till
Europa, nej till detta EG”. Ett annat hö-
gerextremistiskt parti, tyska folkunionen,
sammanfattade sitt Europabudskap så
här: ”Först Tyskland, sedan Europa”.
Partiernas uppträdande medförde, att
det politiska utfallet av det västtyska
Europavalet i stort sett blev detsamma
som vid delstats- och kommunalval tidigare i år. Kristdemokraterna gick starkt
tillbaka och blev därmed klara förlorare.
De tappade 8,2 procent av sina tidigare
väljare jämfört med 1984 års Europaval
och 6,5 procent jämfört med 1987 års
förbundsdagsvaL Men socialdemokraterna kunde inte vinna nya väljare utan gick
t o m något tillbaka. Trots kristdemokratemas kraftiga röstförluster blev
socialdemokraterna inte heller största
parti. Fridemokraterna balanserade på
den magiska gräns om fem procent av
rösterna, som är förutsättningen för mandat. De lyckades denna gång undgå en katastrof genom att hamna på 5,6 procent av
rösterna. Det är en mycket liten marginal,
som inte utgör någon garanti för framtiden. Till skillnad från sina meningsfränder i andra länder stod De Gröna och
stampade på samma fläck. Endast republikanerna kunde utropa sig som vinnare.
Tur i oturen
Ändå hade Helmut Kohl tur i oturen. Det
var viktigt för honom, att väljarna inte betraktar socialdemokraterna som ett trovärdigt alternativ. Lika betydelsefullt var,
att det bayerska CSU klarade sig ännu
sämre än Kohls eget CDU. I Bayern som
helhet fick republikanerna 14,6 procent
av rösterna. Genomsnittet för hela landet
låg på 7,1 procent. I Västtyskland utanför
Bayern hamnade republikanerna på 5,5
procent. Detta omöjliggör varje kritik mot
Kohl från CSU:s sida. Även i BadenWiirttemberg kunde republikanerna notera stora framgångar med en röstandel
på 8,7 procent. Därmed är delstatens regeringschef Lothar Späth, som ofta har
nämnts som en tänkbar förbundskansler,
åtminstone tills vidare inte ett akut hot
mot Kohl.
Samtidigt med Europavalen hölls kommunalval i delstaterna Rheinland-Pfalz
och Saar. Även där gick kristdemokraterna starkt tillbaka. I Rheinland-P(alz, ett
traditionellt kristdemokratiskt fäste, där
Kohl var regeringschef åren 1969-76,
blev socialdemokraterna för första gången största parti. Kristdemokraterna förlorade majoriteten i gamla högborgar
som Koblenz och Trier. Republikanerna
ställde inte upp överallt, men i de kommuner, där de hade egna kandidater, klarade
de utan svårigheter mandatspärren på
fem procent. Det skedde, liksom på andra
håll, genom inbrytningar bland kristdemokraternas konservativa stamväljare.
En faktor att räkna med
Debatten är nu i full gång om, vad som
kan göras för att driva tillbaka republikanerna. Förslag har t o m framförts om att
försöka få partiet förbjudet av författningsdomstolen i Karlsruhe. Detta har
dock avvisats av ledande politiker från
olika partier med motiveringen, att republikanerna måste bekämpas med politiska medel, och att ett partiförbud bara
skulle göra dem till martyrer. Här tjänar
1956 års ingripande mot kommunistpartiet som ett varnande exempel.
Det finns en möjlighet, att republikanerna faller på eget grepp och försvinner
från den politiska scenen lika snabbt som
de gjorde sin entre. Partiledaren Franz
Schönhuber lever på många sätt farligt.
Det har den senaste tiden kommit besvä-
rande upgifter om hur han enväldigt styr
och ställer i sitt parti. En maktkamp har
brutit ut inom partigruppen i Västberlins
delstatsparlament. Åklagarmyndigheten i
Miinchen har inlett en förundersökning
om hur Schönhuber har handskats med
det partistöd, som han har fått av allmänna medel.
Men i dagsläget är republikanerna en
faktor att räkna med. Övriga partier måste därför anpassa sig till en ny inrikespolitisk situation. Den förhärskande uppfatt- 383
ningen bland kristdem9kraterna är, att republikanerna inte är rumsrena, och att det
därför inte går att samarbeta med dem.På
detta föreligger det t o m ett formellt partibeslut.
Här finns samtidigt ett dilemma. Det
går inte att vinna tillbaka de konservativa
väljare, som har gått förlorade det senaste
halvåret, genom att stämpla dem som nynazister eller vilseledda dumbommar. En
sådan taktik skulle förmodligen bara gynna republikanerna.
Missnöjda konservativa
De tidigare kristdemokraterna, som har
röstat republikanskt, har gjort det därför,
att de anser, att deras gamla parti har gått
för långt till vänster. Framför allt tycker
de, att kristdemokraterna försummar nationella intressen. Några är missnöjda
med vad de stämplar som en slapphänt
invandrarpolitik. Andra anklagar regeringen Helmut Kohl för att vara för eftergiven mot länder, som ställer ekonomiska
krav på Västtyskland.
I dessa kretsar är Willy Brandts östpolitik fortfarande omstridd. När Schlesientyskarnas intresseorganisation höll årsmöte två veckor efter Europavalen, förklarade CSU-ledaren, finansminister
Theo Waigel, att tidigare tyska områden
öster om floderna Oder och Neisse, som
sedan det andra världskrigets slut tillhör
Polen, fortfarande ingick i den olösta
Tysklandsfrågan. Utrikesminister HansDietrich Genscher protesterade omedelbart, men Helmut Kohl teg. Kort därefter
sköt förbundskanslern ett planerat besök
i Polen på framtiden. Många såg detta
som ett försök att inför hotet från republikanerna blidka en tysk-nationell opinion.
384
SPD:s problem
Socialdemokraterna har det inte heller
lätt. De inser, att de inte kan erövra makten av egen kraft, och att detta möjligen
inte ens går med stöd från De Gröna. Tanken har därför väckts om att försöka vinna fridemokraterna för ett nytt maktskifte
i Bonn. Fridemokraterna själva säger sig
inte vara särskilt intresserade, vilket är
begripligt. De klarade med näppe och
nöd att utplånas efter att år 1982 ha bruti”t
med socialdemokraterna och i stället gått
i koalition med kristdemokraterna. Deras
ställning är betydligt svagare i dag än för
sju år sedan. De löper allvarlig risk att
hamna utanför förbundsdagen efter 1990
års val och vill därför undvika de påfrestningar, som skulle bli följden av att ännu
en gång byta politisk sida.
Möjligheten av en s k stor koalition
mellan kristdemokrater och socialdemokrater har också diskuterats. Men detta
betraktas allmänt som en nödlösning,
som kan komma ifråga endast, om det
inte går att på annat sätt få till stånd en
funktionsduglig regering. Risken bedöms
också som stor, att en storkoalition skulle
leda till fortsatta framgångar för republikanerna.
Det finns en tendens hos båda de stora
partierna att betrakta republikanerna
som huvudsakligen ett taktiskt problem.
Kristdemokraterna vill vinna tillbaka tidigare väljare men vet inte, hur detta skall
gå till. Socialdemokraterna ser en möjlighet att åter komma i regeringsställning
och vill därför maximalt utnyttja en kris
för sin politiska huvudmotståndare.
Därför saknas det en nykter och saklig
upplysning från politikernas sida om republikanernas mål och medel. Denna
uppgift har i stället övertagits av massmedia. Här har framför allt 1V utfört en
berömvärd insats. I en serie program har
republikanernas ledare och förkunnelse
utsatts för en kritisk granskning. Samtidigt har ett allvarligt försök gjorts att reda ut, varför vissa människor har röstat på
detta missnöjesparti. Detta har varit undersökande journalistik, när den är som
bäst.
Västtyskland
och Europavalet
l de flesta EG-länder har Europavalen främst blivit en mätare
på inrikespolitiska stämningar.
Europafrågorna har kommit i
andra hand.
Detta är i hög grad fallet i
Västtyskland där utfallet av Europavalet i stort sett blev detsamma som vid delstats- och
kommunalval tidigare i år. Kristdemokraterna rönte kraftiga
röstförluster, socialdemokraterna gick något tillbaka och De
Gröna stod stilla. Endast de hö-
gerextremistiska republikanerna
kunde utropa sig till vinnare.
Om röstfördelningen mellan
partierna blir densamma vid de
kommande förbundsdagsvalen,
finns det inte längre någon regeringsduglig majoritet i Västtyskland. Att ha republikanerna som
tungan på vågen är ett skräckscenario som övriga partier har
allt intresse av att förhindra.
Hans von Friesen är skribent i
EG-frågor och känd bl a från
Sveriges Radio.
D
e västtyska kristdemokraternas
första reaktion på utgången av
Europavalen den 18 juni var, att
det kunde ha gått mycket värre. Resultatet
var visserligen inte bra, men prognoserna
hade förutsagt betydligt större förluster,
förklarade således partisekreterare Heiner GeiBier. Förbundskansler Helmut
Kohl karakteriserade framgången för de
högerextremistiska republikanerna som
en belastning men inte ett hot. Utländska
kommentarer visar tydligt, att Västtysklands internationella anseende har lidit
skada.
Detta är nuläget. Situationen blir ännu
mer bekymmersam om republikanerna
också kommer in i förbundsdagen vid valen i december 1990. I så fall kan VästTysklands goda rykte som en stabil och
tillförlitlig demokrati vara i fara. Detta är
inte endast ett ideologiskt problem utan
också ett parlamentariskt. Om röstfördelningen mellan partierna blir densamma
vid de kommande förbundsdagsvalen
som vid årets Europaval, finns det ingen
regeringsduglig majoritet. Varken den nuvarande regeringskoalitionen mellan
kristdemokraterna, deras bayerska systerparti CSU och fridemokraterna å ena
sidan eller de båda oppositionspartierna
socialdemokraterna och De Gröna å den
andra skulle i så fall förfoga över ett flertal
i förbundsdagen. Republikanerna skulle
bli tungan på vågen. Detta är ett parlamentariskt skräckscenario, som övriga
partier har allt intresse av att förhindra.
De båda stora partierna, kristdemokrater och socialdemokrater, har alltsedan 1950-talet utvecklats till s k folkpartier, d v s deras väljarkårer är ett tvärsnitt av hela befolkningen. Trots att vanligtsvis inget av dem har haft egen majori- 382
tet i förbundsdagen, har det alltid gått att
få till stånd politiskt handlingsdugliga regeringar därför att fridemokraterna som
regel har stått till förfogande som koalitionspartner. Nu kan läget förändras med
resultat, att Västeuropas viktigaste land
hotas av politisk instabilitet.
Inrikespolitisk mätare
I de flesta EG-länder har Europavaleli
främst blivit en mätare på inrikespolitiska
stämningar. Europafrågorna har kommit i
andra hand. Detta var denna gång i hög
grad fallet i Västtyskland. Ansvaret härför
åvilar till stor del de politiska partierna,
som under valrörelsen sköt Europapolitiken i bakgrunden till förmån för inrikespolitiken. Europasamarbetet nämndes
vanligtvis i ytterst allmänna ordalag som
”I tyskt intresse: ja till Europa” (kristdemokraterna), ”Vi är Europa” (socialdemokraterna) och ”Det liberala Europa
lönar sig” (fridemokraterna). Däremot
försökte republikanerna vädja till EGfientliga stämningar med parollen ”Ja till
Europa, nej till detta EG”. Ett annat hö-
gerextremistiskt parti, tyska folkunionen,
sammanfattade sitt Europabudskap så
här: ”Först Tyskland, sedan Europa”.
Partiernas uppträdande medförde, att
det politiska utfallet av det västtyska
Europavalet i stort sett blev detsamma
som vid delstats- och kommunalval tidigare i år. Kristdemokraterna gick starkt
tillbaka och blev därmed klara förlorare.
De tappade 8,2 procent av sina tidigare
väljare jämfört med 1984 års Europaval
och 6,5 procent jämfört med 1987 års
förbundsdagsvaL Men socialdemokraterna kunde inte vinna nya väljare utan gick
t o m något tillbaka. Trots kristdemokratemas kraftiga röstförluster blev
socialdemokraterna inte heller största
parti. Fridemokraterna balanserade på
den magiska gräns om fem procent av
rösterna, som är förutsättningen för mandat. De lyckades denna gång undgå en katastrof genom att hamna på 5,6 procent av
rösterna. Det är en mycket liten marginal,
som inte utgör någon garanti för framtiden. Till skillnad från sina meningsfränder i andra länder stod De Gröna och
stampade på samma fläck. Endast republikanerna kunde utropa sig som vinnare.
Tur i oturen
Ändå hade Helmut Kohl tur i oturen. Det
var viktigt för honom, att väljarna inte betraktar socialdemokraterna som ett trovärdigt alternativ. Lika betydelsefullt var,
att det bayerska CSU klarade sig ännu
sämre än Kohls eget CDU. I Bayern som
helhet fick republikanerna 14,6 procent
av rösterna. Genomsnittet för hela landet
låg på 7,1 procent. I Västtyskland utanför
Bayern hamnade republikanerna på 5,5
procent. Detta omöjliggör varje kritik mot
Kohl från CSU:s sida. Även i BadenWiirttemberg kunde republikanerna notera stora framgångar med en röstandel
på 8,7 procent. Därmed är delstatens regeringschef Lothar Späth, som ofta har
nämnts som en tänkbar förbundskansler,
åtminstone tills vidare inte ett akut hot
mot Kohl.
Samtidigt med Europavalen hölls kommunalval i delstaterna Rheinland-Pfalz
och Saar. Även där gick kristdemokraterna starkt tillbaka. I Rheinland-P(alz, ett
traditionellt kristdemokratiskt fäste, där
Kohl var regeringschef åren 1969-76,
blev socialdemokraterna för första gången största parti. Kristdemokraterna förlorade majoriteten i gamla högborgar
som Koblenz och Trier. Republikanerna
ställde inte upp överallt, men i de kommuner, där de hade egna kandidater, klarade
de utan svårigheter mandatspärren på
fem procent. Det skedde, liksom på andra
håll, genom inbrytningar bland kristdemokraternas konservativa stamväljare.
En faktor att räkna med
Debatten är nu i full gång om, vad som
kan göras för att driva tillbaka republikanerna. Förslag har t o m framförts om att
försöka få partiet förbjudet av författningsdomstolen i Karlsruhe. Detta har
dock avvisats av ledande politiker från
olika partier med motiveringen, att republikanerna måste bekämpas med politiska medel, och att ett partiförbud bara
skulle göra dem till martyrer. Här tjänar
1956 års ingripande mot kommunistpartiet som ett varnande exempel.
Det finns en möjlighet, att republikanerna faller på eget grepp och försvinner
från den politiska scenen lika snabbt som
de gjorde sin entre. Partiledaren Franz
Schönhuber lever på många sätt farligt.
Det har den senaste tiden kommit besvä-
rande upgifter om hur han enväldigt styr
och ställer i sitt parti. En maktkamp har
brutit ut inom partigruppen i Västberlins
delstatsparlament. Åklagarmyndigheten i
Miinchen har inlett en förundersökning
om hur Schönhuber har handskats med
det partistöd, som han har fått av allmänna medel.
Men i dagsläget är republikanerna en
faktor att räkna med. Övriga partier måste därför anpassa sig till en ny inrikespolitisk situation. Den förhärskande uppfatt- 383
ningen bland kristdem9kraterna är, att republikanerna inte är rumsrena, och att det
därför inte går att samarbeta med dem.På
detta föreligger det t o m ett formellt partibeslut.
Här finns samtidigt ett dilemma. Det
går inte att vinna tillbaka de konservativa
väljare, som har gått förlorade det senaste
halvåret, genom att stämpla dem som nynazister eller vilseledda dumbommar. En
sådan taktik skulle förmodligen bara gynna republikanerna.
Missnöjda konservativa
De tidigare kristdemokraterna, som har
röstat republikanskt, har gjort det därför,
att de anser, att deras gamla parti har gått
för långt till vänster. Framför allt tycker
de, att kristdemokraterna försummar nationella intressen. Några är missnöjda
med vad de stämplar som en slapphänt
invandrarpolitik. Andra anklagar regeringen Helmut Kohl för att vara för eftergiven mot länder, som ställer ekonomiska
krav på Västtyskland.
I dessa kretsar är Willy Brandts östpolitik fortfarande omstridd. När Schlesientyskarnas intresseorganisation höll årsmöte två veckor efter Europavalen, förklarade CSU-ledaren, finansminister
Theo Waigel, att tidigare tyska områden
öster om floderna Oder och Neisse, som
sedan det andra världskrigets slut tillhör
Polen, fortfarande ingick i den olösta
Tysklandsfrågan. Utrikesminister HansDietrich Genscher protesterade omedelbart, men Helmut Kohl teg. Kort därefter
sköt förbundskanslern ett planerat besök
i Polen på framtiden. Många såg detta
som ett försök att inför hotet från republikanerna blidka en tysk-nationell opinion.
384
SPD:s problem
Socialdemokraterna har det inte heller
lätt. De inser, att de inte kan erövra makten av egen kraft, och att detta möjligen
inte ens går med stöd från De Gröna. Tanken har därför väckts om att försöka vinna fridemokraterna för ett nytt maktskifte
i Bonn. Fridemokraterna själva säger sig
inte vara särskilt intresserade, vilket är
begripligt. De klarade med näppe och
nöd att utplånas efter att år 1982 ha bruti”t
med socialdemokraterna och i stället gått
i koalition med kristdemokraterna. Deras
ställning är betydligt svagare i dag än för
sju år sedan. De löper allvarlig risk att
hamna utanför förbundsdagen efter 1990
års val och vill därför undvika de påfrestningar, som skulle bli följden av att ännu
en gång byta politisk sida.
Möjligheten av en s k stor koalition
mellan kristdemokrater och socialdemokrater har också diskuterats. Men detta
betraktas allmänt som en nödlösning,
som kan komma ifråga endast, om det
inte går att på annat sätt få till stånd en
funktionsduglig regering. Risken bedöms
också som stor, att en storkoalition skulle
leda till fortsatta framgångar för republikanerna.
Det finns en tendens hos båda de stora
partierna att betrakta republikanerna
som huvudsakligen ett taktiskt problem.
Kristdemokraterna vill vinna tillbaka tidigare väljare men vet inte, hur detta skall
gå till. Socialdemokraterna ser en möjlighet att åter komma i regeringsställning
och vill därför maximalt utnyttja en kris
för sin politiska huvudmotståndare.
Därför saknas det en nykter och saklig
upplysning från politikernas sida om republikanernas mål och medel. Denna
uppgift har i stället övertagits av massmedia. Här har framför allt 1V utfört en
berömvärd insats. I en serie program har
republikanernas ledare och förkunnelse
utsatts för en kritisk granskning. Samtidigt har ett allvarligt försök gjorts att reda ut, varför vissa människor har röstat på
detta missnöjesparti. Detta har varit undersökande journalistik, när den är som
bäst.