Att bo och bygga
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att bo och bygga
I mitten på 1960-talet publicerade fritidsutredningen sina betänkanden. Där analyserades frågan huruvida människor ville
ha sina fritidshus avskilt belägna eller om
de föredrog att de låg i fritidsbyar med
tillgång till allehanda servicefunktioner.
En betydande majoritet av de tillfrå-
gade svarade till utredningens ilska att de
valde det förstnämnda alternativet. Eftersom detta inte överensstämde med utredningens förutfattade mening, avfärdades det med den motiveringen, att man
nog inte till fullo insett fördelarna med
den kollektiva servicen. Bara man fick
pröva på denna, skulle man säkert inse
hur mycket bättre det var att kunna begagna sig av sådan.
Delvis hade utredningen rätt. Svensson
fattade inte finessen med Konsumbutiker
– vilka annars? – bekvämlighetsinrättningar och grillbarer i byar, där husen
klumpats ihop så att man utan besvärande stillhet och lantlig ro fick tillfälle att
riktigt ingående frottera sig med varandra.
Det har Svensson än mindre insett idag
och lär knappast göra det framdeles heller. Ett av skälen till att ett fritidshus är
så efterlängtat för honom torde nämligen
vara att han emellanåt vill kornrna ifrån
dessa och liknande uttryck för den kollektiva civilisationen, att han vill återvända
till den avskilda natur som fortfarande
finns kvar i någorlunda ofördärvat skick.
Han vill dessutom gärna äga en bit mark,
så som hans förfäder gjort i århundraden.
Men just på markägandets område har
regeringen de senaste åren kastat lystet
socialistiska blickar. Man är exempelvis
väldigt pigg på att stimulera kommunerna
till dyra markköp. Men man vill inte att
de säljer marken, sedan de sett till att den
använts på ett samhällstillvänt sätt. Att
avyttra marken vore ju ett ideologiskt brott
av första ordningen. Enskilt markägande
bör snarast betraktas som Baggböleri, och
garantin för att marken utnyttjas rätt kan
givetvis endast ges om det allmänna upphöjer sig till feodalherre.
Ringaktningen mot de enskilda människornas åsiktspreferenser har också kommit till uttryck inom bostadspolitiken. I
Sverige är andelen småhus mindre än i
de flesta europeiska länder. Ändå vet
man mycket väl att många fler önskar
bo på marken och inte i sterila höghus.
Istället för att bygga upp en socialistisk
lekstuga på markpolitikens område vore
det lämpligt att söka närma sig medborgarnas behov och önskningar. Mark- och
bostadspolitiken bör mera renodlat inriktas på främst två framtidsalternativ för
människorna. Det ena är en året-runtvilla. Men med tillhörande trädgård tar
den plats. Angeläget måste därför vara,
att man undersöker möjligheterna att genom förbättrade kommunikationer – bl a
snabba pendeltåg – skapa villaområden
även på ganska stora avstånd från storstä-
derna. Planeras en sådan boendeform rationellt, kan den också medverka till en
121
väsentligt förbättrad miljö- och landskapsvård.
Det andra alternativet är att man bor i
ett hyreshus och därjämte äger en fritidsbostad. Det aktualiserar en större frihet ifråga om byggandet av sådana. Rimligen borde man i åtminstone begränsad
omfattning få uppföra sommarstugor i anslutning till befintliga jordbruksfastigheter. Som Moderata Samlingspartiet framhållit i sin stora partimotion till 1972 års
riksdag skulle detta också kunna innebära
ökade utkomstmöjligheter för jordbrukarna, i och med att de kunde bistå med
service i olika former.
Men regeringspartiets kontakt med gräsrötterna är dålig. Under fjolårets riksdag
genomdrev socialdemokraterna bl a tillsättandet av en utredning rörande äganderätten till naturtillgångarna under jord.
Det lyckligaste vore onekligen om detta
hugskott snarast begravdes sex fot under
markytan. Efter flera kollisioner mellan
den enskildes prioriteringar och regeringens socialiseringsiver borde man nu söka
åstadkomma en mark- och bostadspolitik
som underlättar för människorna att komma ifrån de ofta själlösa och känslokalla
betongkolosser, i vilka många mot sin vilja
inhyses till priset av ett överflöd av stress
och kriminalitet.
M atti H äggström
I mitten på 1960-talet publicerade fritidsutredningen sina betänkanden. Där analyserades frågan huruvida människor ville
ha sina fritidshus avskilt belägna eller om
de föredrog att de låg i fritidsbyar med
tillgång till allehanda servicefunktioner.
En betydande majoritet av de tillfrå-
gade svarade till utredningens ilska att de
valde det förstnämnda alternativet. Eftersom detta inte överensstämde med utredningens förutfattade mening, avfärdades det med den motiveringen, att man
nog inte till fullo insett fördelarna med
den kollektiva servicen. Bara man fick
pröva på denna, skulle man säkert inse
hur mycket bättre det var att kunna begagna sig av sådan.
Delvis hade utredningen rätt. Svensson
fattade inte finessen med Konsumbutiker
– vilka annars? – bekvämlighetsinrättningar och grillbarer i byar, där husen
klumpats ihop så att man utan besvärande stillhet och lantlig ro fick tillfälle att
riktigt ingående frottera sig med varandra.
Det har Svensson än mindre insett idag
och lär knappast göra det framdeles heller. Ett av skälen till att ett fritidshus är
så efterlängtat för honom torde nämligen
vara att han emellanåt vill kornrna ifrån
dessa och liknande uttryck för den kollektiva civilisationen, att han vill återvända
till den avskilda natur som fortfarande
finns kvar i någorlunda ofördärvat skick.
Han vill dessutom gärna äga en bit mark,
så som hans förfäder gjort i århundraden.
Men just på markägandets område har
regeringen de senaste åren kastat lystet
socialistiska blickar. Man är exempelvis
väldigt pigg på att stimulera kommunerna
till dyra markköp. Men man vill inte att
de säljer marken, sedan de sett till att den
använts på ett samhällstillvänt sätt. Att
avyttra marken vore ju ett ideologiskt brott
av första ordningen. Enskilt markägande
bör snarast betraktas som Baggböleri, och
garantin för att marken utnyttjas rätt kan
givetvis endast ges om det allmänna upphöjer sig till feodalherre.
Ringaktningen mot de enskilda människornas åsiktspreferenser har också kommit till uttryck inom bostadspolitiken. I
Sverige är andelen småhus mindre än i
de flesta europeiska länder. Ändå vet
man mycket väl att många fler önskar
bo på marken och inte i sterila höghus.
Istället för att bygga upp en socialistisk
lekstuga på markpolitikens område vore
det lämpligt att söka närma sig medborgarnas behov och önskningar. Mark- och
bostadspolitiken bör mera renodlat inriktas på främst två framtidsalternativ för
människorna. Det ena är en året-runtvilla. Men med tillhörande trädgård tar
den plats. Angeläget måste därför vara,
att man undersöker möjligheterna att genom förbättrade kommunikationer – bl a
snabba pendeltåg – skapa villaområden
även på ganska stora avstånd från storstä-
derna. Planeras en sådan boendeform rationellt, kan den också medverka till en
121
väsentligt förbättrad miljö- och landskapsvård.
Det andra alternativet är att man bor i
ett hyreshus och därjämte äger en fritidsbostad. Det aktualiserar en större frihet ifråga om byggandet av sådana. Rimligen borde man i åtminstone begränsad
omfattning få uppföra sommarstugor i anslutning till befintliga jordbruksfastigheter. Som Moderata Samlingspartiet framhållit i sin stora partimotion till 1972 års
riksdag skulle detta också kunna innebära
ökade utkomstmöjligheter för jordbrukarna, i och med att de kunde bistå med
service i olika former.
Men regeringspartiets kontakt med gräsrötterna är dålig. Under fjolårets riksdag
genomdrev socialdemokraterna bl a tillsättandet av en utredning rörande äganderätten till naturtillgångarna under jord.
Det lyckligaste vore onekligen om detta
hugskott snarast begravdes sex fot under
markytan. Efter flera kollisioner mellan
den enskildes prioriteringar och regeringens socialiseringsiver borde man nu söka
åstadkomma en mark- och bostadspolitik
som underlättar för människorna att komma ifrån de ofta själlösa och känslokalla
betongkolosser, i vilka många mot sin vilja
inhyses till priset av ett överflöd av stress
och kriminalitet.
M atti H äggström