Bakom ordens dimmor
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Bakom ordens dimmor
I ett föregående häfte av Svensk Tidskrift citerades en deklaration av statsminister Pahne i Oslo i november förra
året. Han sade, att då läget i Centraleuropa ser ut att kunna stabiliseras, bör
man inte destabilisera läget i norra Europa genom att Sverige ändrar sin grundläggande utrikespolitik. Det finns skäl att
erinra sig detta uttalande, då man studerar 1970 års försvarsutrednings nu framlagda betänkande. Om detta blir normgivande för den fortsatta försvarsplaneringen, blir läget i Nordeuropa destabiliserat, inte omedelbart, men om få år. En
avsevärd försvagning av den svenska försvarskraften måste medföra ett sådant
resultat.
Det är brukligt, att försvarsutredningar
inleder sina betänkanden med en granskning av det militärpolitiska läget. Så sker
även denna gång. Med tillfredsställelse
kan man konstatera, att blott obetydlig
extra skönmålning har ägt rum. Detaljer
kan diskuteras, men i det hela är bedömningen realistisk: också att ingen tendens
till nedrustning eller minskade försvarsutgifter kan skönjas i världen finns nämnt.
slutsatsen härav borde, skulle man tro,
bli den, att Sverige måste uppehålla dagens försvar oförändrat, kanske också
stoppa dess nu pågående automatiska försvagning.
Utredningens majoritet drar inte denna slutsats. I stället kommer den med
obönhörlig inkonsekvens till förslag som,
genomförda, ger oss ett väsentligt reducerat försvar och därtill ett icke balanserat sådant. Orsakerna är uppenbara. Regeringen har meddelat inom vilka ekonomiska gränser den önskar att förslagen
skall ligga. Därefter har hr Lange och
hans partivänner rättat sig.
har vidare önskat en rekommendation
flygplanet Viggen fortsättningsvis ut\i•ecl<:-1
las. Utredningen kommer fram till att
bör ske.
Att vi skall fortsätta att tillverka V
gen är självklart – flygvapnets
frågar sig endast hur stort antalet
Men inom de kostnadsramar, som
ningen räknar med, kan Viggen inte
mas, om även andra försvarsgrenar
få sitt. Utredningen förklarar att det
litära försvaret bör vara i allt vä1;entli~:t
balanserat. I samma andedrag fö1rsäkr<ul
den, att denna målsättning är re<Lliserl:>at
»i högre eller lägre grad». Den stamrta:l
själv vid en lägre, och värdet av den
cipiella inställningen reduceras i m<)tS1tal
rande mån.
Konkret går reduceringen ut över
rinen och armen. Inom den förra
ubåtar inte byggas, men »mö,jliJ:?;hf!teJcna.:l
att bygga skall bibehållas. Detta lär
bära att ubåtar fortfarande skall få
på papperet, ett medgivande vars
skräckande effekt på en angripare
noli!kt är begränsad. Hr Hemelius
kar också i sin reservation att
ingalunda är ett »fredens hav». Där
sig för närvarande stora delar av en
världens största flottor.
Armens slagstyrka, brigaderna,
komma att reduceras med upp till 40
cent. Det hade varit tacknämligt, om
redningen skrivit detta rakt fram. U
rekommenderar sparsamhet när
gäller utbildningen inom armen.
har den uppmärksammat, att
för många officerare binds vid staber
av utredningar i stället för att utvid förbanden. På denna punkt
den rätt: tillförs utbildningen tillräckresurser kan en kortare utbildningstid
resultat. Men man tycker att utredkunnat taga avstånd från hr Wehuvudlösa påhitt om en utbildningspå under ett halvår för »icke striförband» och lokalförsvarsförband
fl. Vilka förband är icke stridande?
de och andra förband råkar i strid,
möjlighet tyvärr ingår i förutsätt- ~ill,~<:t,u<:t för allt försvar, kan med svagt
IULU’UU<>uco förband ingenting annat inträffa
en katastrof.
1970 års försvarsutredning har lagt sig
med ett honnörsord, som heter handBakom en dimridå av laddade
blänker handlingsfriheten fram som
ledstjärna. Utredningen har haft att
sig om principerna för vår försvarsHela landet skall segt farriktigt. Den vet, att trots försvarsnedgående trend och därmed
försvagning av vår nuvarande
är denna för närvarande någortillfredsställande. Försvaret bygger
59
nämligen på tidigare lagd grund. I dag
kan vi mobilisera ett hållbart försvar. Om
låt oss säga fem år kan vi mobilisera ett
som är svagare. Var finns då handlingsfriheten?
Denna begränsas av att efter ett antal
år av indragningar och urholkningar
måste försvaret åter tillföras avsevärt höjda anslag för att det skall kunna motsvara sina uppgifter. Metoden är otillfredsställande och i jämförelse med kontinuerliga tillräckliga anslag betungande.
Men sker inte detta, har försvaret redan
efter en dryg femårsperiod försvagats inifrån i sådan grad att ingen handlingsfrihet finns kvar. Ar 1939 saknade vi en så-
dan. Först 1945, då andra världskriget
var över, hade vi skaffat oss handlingsfrihet, dvs vi hade fått ett tillräckligt starkt
försvar för att vi skulle kunna stå emot
en angripare av 1939 eller 1940 års modell.
Om dessa förhållanden är utredningens majoritet medveten. Men den är bunden av regeringens direktiv, vilka i sin tur
förestavats av det ekonomiska läge i vilket regeringen har försatt oss. Vad utredningen gör är, vad inga vackra ord kan
dölja, att den inom programplaneringens
kostnadsramar skjuter svårigheterna framför sig, mot en oviss framtid.
I ett föregående häfte av Svensk Tidskrift citerades en deklaration av statsminister Pahne i Oslo i november förra
året. Han sade, att då läget i Centraleuropa ser ut att kunna stabiliseras, bör
man inte destabilisera läget i norra Europa genom att Sverige ändrar sin grundläggande utrikespolitik. Det finns skäl att
erinra sig detta uttalande, då man studerar 1970 års försvarsutrednings nu framlagda betänkande. Om detta blir normgivande för den fortsatta försvarsplaneringen, blir läget i Nordeuropa destabiliserat, inte omedelbart, men om få år. En
avsevärd försvagning av den svenska försvarskraften måste medföra ett sådant
resultat.
Det är brukligt, att försvarsutredningar
inleder sina betänkanden med en granskning av det militärpolitiska läget. Så sker
även denna gång. Med tillfredsställelse
kan man konstatera, att blott obetydlig
extra skönmålning har ägt rum. Detaljer
kan diskuteras, men i det hela är bedömningen realistisk: också att ingen tendens
till nedrustning eller minskade försvarsutgifter kan skönjas i världen finns nämnt.
slutsatsen härav borde, skulle man tro,
bli den, att Sverige måste uppehålla dagens försvar oförändrat, kanske också
stoppa dess nu pågående automatiska försvagning.
Utredningens majoritet drar inte denna slutsats. I stället kommer den med
obönhörlig inkonsekvens till förslag som,
genomförda, ger oss ett väsentligt reducerat försvar och därtill ett icke balanserat sådant. Orsakerna är uppenbara. Regeringen har meddelat inom vilka ekonomiska gränser den önskar att förslagen
skall ligga. Därefter har hr Lange och
hans partivänner rättat sig.
har vidare önskat en rekommendation
flygplanet Viggen fortsättningsvis ut\i•ecl<:-1
las. Utredningen kommer fram till att
bör ske.
Att vi skall fortsätta att tillverka V
gen är självklart – flygvapnets
frågar sig endast hur stort antalet
Men inom de kostnadsramar, som
ningen räknar med, kan Viggen inte
mas, om även andra försvarsgrenar
få sitt. Utredningen förklarar att det
litära försvaret bör vara i allt vä1;entli~:t
balanserat. I samma andedrag fö1rsäkr<ul
den, att denna målsättning är re<Lliserl:>at
»i högre eller lägre grad». Den stamrta:l
själv vid en lägre, och värdet av den
cipiella inställningen reduceras i m<)tS1tal
rande mån.
Konkret går reduceringen ut över
rinen och armen. Inom den förra
ubåtar inte byggas, men »mö,jliJ:?;hf!teJcna.:l
att bygga skall bibehållas. Detta lär
bära att ubåtar fortfarande skall få
på papperet, ett medgivande vars
skräckande effekt på en angripare
noli!kt är begränsad. Hr Hemelius
kar också i sin reservation att
ingalunda är ett »fredens hav». Där
sig för närvarande stora delar av en
världens största flottor.
Armens slagstyrka, brigaderna,
komma att reduceras med upp till 40
cent. Det hade varit tacknämligt, om
redningen skrivit detta rakt fram. U
rekommenderar sparsamhet när
gäller utbildningen inom armen.
har den uppmärksammat, att
för många officerare binds vid staber
av utredningar i stället för att utvid förbanden. På denna punkt
den rätt: tillförs utbildningen tillräckresurser kan en kortare utbildningstid
resultat. Men man tycker att utredkunnat taga avstånd från hr Wehuvudlösa påhitt om en utbildningspå under ett halvår för »icke striförband» och lokalförsvarsförband
fl. Vilka förband är icke stridande?
de och andra förband råkar i strid,
möjlighet tyvärr ingår i förutsätt- ~ill,~<:t,u<:t för allt försvar, kan med svagt
IULU’UU<>uco förband ingenting annat inträffa
en katastrof.
1970 års försvarsutredning har lagt sig
med ett honnörsord, som heter handBakom en dimridå av laddade
blänker handlingsfriheten fram som
ledstjärna. Utredningen har haft att
sig om principerna för vår försvarsHela landet skall segt farriktigt. Den vet, att trots försvarsnedgående trend och därmed
försvagning av vår nuvarande
är denna för närvarande någortillfredsställande. Försvaret bygger
59
nämligen på tidigare lagd grund. I dag
kan vi mobilisera ett hållbart försvar. Om
låt oss säga fem år kan vi mobilisera ett
som är svagare. Var finns då handlingsfriheten?
Denna begränsas av att efter ett antal
år av indragningar och urholkningar
måste försvaret åter tillföras avsevärt höjda anslag för att det skall kunna motsvara sina uppgifter. Metoden är otillfredsställande och i jämförelse med kontinuerliga tillräckliga anslag betungande.
Men sker inte detta, har försvaret redan
efter en dryg femårsperiod försvagats inifrån i sådan grad att ingen handlingsfrihet finns kvar. Ar 1939 saknade vi en så-
dan. Först 1945, då andra världskriget
var över, hade vi skaffat oss handlingsfrihet, dvs vi hade fått ett tillräckligt starkt
försvar för att vi skulle kunna stå emot
en angripare av 1939 eller 1940 års modell.
Om dessa förhållanden är utredningens majoritet medveten. Men den är bunden av regeringens direktiv, vilka i sin tur
förestavats av det ekonomiska läge i vilket regeringen har försatt oss. Vad utredningen gör är, vad inga vackra ord kan
dölja, att den inom programplaneringens
kostnadsramar skjuter svårigheterna framför sig, mot en oviss framtid.