Är politik att vilja eller vela

JON PETER WIESELGREN:
Är politik att vilja eller att vela?
Denna artikel har författaren, departementssekreterare Jon Peter Wieselgren,
försett med en underrubrik: En konservativ betraktelse. H an anknyter till statsministerns val av titel till en bok,
»Politik är att vilja», och påpekar att
man måste vilja något, dvs att vilja
fordrar ett objekt. Annars blir det bara
velighet av alltsammans. Men statsministern har, menar författaren, utlämnat
objektet fullt medvetet. För denne är
detta nämligen brännbart ämne; han
vill ett socialiserat Sverige i förbund
med de socialistiska staterna. För en
konservativ politiker är ett sådant
viljande omöjligt. Tyvärr har oppositionen i Sverige i stor utsträckning
agerat som om det politiska läget vore
en gång för alla bestämt. Skillnaderna
mellan regeringens och oppositionens
mål har för mycket suddats ut, och den
senare måste mycket mera än hittills
analysera och kritisera vad regeringspartiets företrädare verkligen tänker,
skriver författaren.
I vår nuvarande statsminister Olof Palme
har Sverige inte bara en skicklig riksdagstaktiker och initiativrik politiker i spetsen
för landets regering. Det vore att misskänna Palme att tro att hans utförsgåvor är
begränsade till detta. Tvärtom – ·en rad
av hans framträdanden visar att han också
är en politisk tänkare, som i djärva visioner söker teckna en lika tjusande som
ljusnande bild av vårt lands framtid.
Betecknande för Palmes stil är också att
ett av hans politiska arbeten bär titeln
»Politik är att vilja». I denna mening saknas emellertid objektet i satsen, vilken enligt Chesterton i hans bok »Ortodoxi» är
själva finessen med viljandet. Utan att vilja något särskilt övergår nämligen viljeakten i allmän velighet.
Detta, tycker man, borde vara ödeläggande för en politiker av Palmes typ. Men
så är ingalunda fallet. Vad Palme tycks
vilja är, även om han aktat sig för att klart
utsäga detta, ett helsocialiserat Sverige i
nära förbund med de socialistiskt progressiva staterna, och utifrån denna politiska
och ideologiska konstellation är påståendet
att »politik är att vilja» fullkomligt logiskt.
Inom alla de statsbildningar, som i mer eller mindre hög grad bygger på franska revolutionens ideologier, förekommer tanken
på ett i naturen och historien inbyggt
framåtskridande, som självt för utvecklingen framåt, oberoende av den mänskliga insatsen. Under den förutsättningen
räcker det med att som politiker säga:-Jag
vill. Därigenom solidariserar man sig’ med
naturens egen ordning och förbinder sig
att kämpa för denna utveckling, som står
302
i det mänskliga framåtskridandets tjänst,
då den själv är framå:tSJkridandet.
Bland nutida politiska åskådningar är
det socialismen och – framför allt –
kommunismen, som förstått att utforma ett
praktiskt handlingsprogram av dessa
åskådningar. Hos kommunismen har detta
dessutom tagit formen av skapandet av en
särskild grupp bland dem av samhället
utstötta, det egendoms- och fosterlandslö-
sa proletariatets kärntrupp, vilka i det
kommunistiska partiets form har fått sig
den historiska uppgiften tilldelad att leda
mänskligheten fram mot det (ändå oundvikliga) klasslösa och jämlika samhället
samt att undanröja de hinder, som kapitalismen och imperialismens sista företrä-
dare kan resa däremot.
Konservativt program
Kring ett program med ett dylikt allmänt
innehåll kan företrädarna för en rad radikala riktningar samlas utan att de alltid
inser vartåt det verkligen lutar. För en
konservativ politiker värd namnet är detta däremot icke möjligt. För honom finns
det icke något godtagbart axiom, som sä-
ger att världen av sig själv utvecklas mot
en allt högre och förträffligare existensform, vars uppnående endast hindras av
vissa retarderade grupper av kriminella
och framstegsfientliga grupper såsom fascister av olika slag, kapitalister, imperialister, småborgerliga deviationister och socialdemokratiska »förrädare». Den konservative politikern jämställer inte heller materiella, som erfarenheten visat ofta högst
tvivelaktiga förbättringar med en högre
kulturnivå. Han är tvärtom klart
ten om att vad mänskligheten har
upp under sekler kan på kort tid gå
lorat, kanske för alltid, om inte de
för mänsklig samvaro iakttages, som
grundade på den bistra verkligheten
som under seklernas lopp visat sig
realistiskt motiverade.
För en dylik politiker är det alltså
överensstämmelse med tidens ,.,,.,,, Prmn
liga strömningar samt sin egen beredvillighet att ställa sig i dessas tjänst. Den konservative, som utgår från en realistisk samhällssyn, där bevarande och nyskapande
prövas efter sina egna förutsättningar och
inte efter abstrakta dogmer om samhällsutvecklingens självskrivna fortgång, kan ej
handla på detta sätt. Han måste ta den
direkta konfrontationen med väljarna och
klargöra för dem inte bara vad han vill
utan också varför han vill det.
Det är på denna senare punkt, som det
brister åtskilligt i den poEtiska debatten i
Sverige. Den långvariga socialistiska övermakten i vårt svenska samhälle har så influerat också motståndarna till detta politiska system, att dessa i stor utsträckning
opponerar och agerar, som om det politiska läget i Sverige vore en gång för alla
bestämt. Det enda som skulle återstå för
oppositionen vore möjligheten av en uppehållande kamp, respektive vissa detaljjusteringar i regeringens förslag i väntan
på det oundvikliga. Ett dylikt närmast viljelöst framträdande på den politiska vädjobanan förmedlar knappast det intryck
av en fast politisk inriktning eller en övertänkt samhällsåskådning, förutan vilket en
ändring av det politiska skeendet i Sverige
torde vara otänkbar.
En annonskampanj
Vart en bristande insikt i de avgörande
skillnaderna mellan en konservativ åskådning och en progressiv, ytterst sett revolutionär inställning kan leda till illustreras
ganska väl av innehållet i ·en annonskampanj mot regeringen Palme, som en privatperson i vintras förde i några olika tidningar. I dessa anklagade han på känt Zola-maner Palme och hans medarbetare för
en rad grava försummelser och okloka åtgärder tiU medborgarnas och statens skada, men han beaktade ej de ideologiska
skillnaderna mellan hans egen och statsminister PaJmes uppfattning i de olika frå-
gorna. Följden därav blev att han liksom
så många andra i opposition mot socialismen kritiserade regeringen för att den vidtagit åtgärder, som utifrån regeringens
egen grundåskådning varit självklara, även
om många inom oppositionen ännu inte
insett den verkliga innebörden i det alltmer accentuerade socialistiska maktövertagandet i Sverige.
Så anklagas i annonserna regeringen
exempelvis för att genom planlöst handlande skapa »ett kaotiskt -samhälle». Att
det svenska samhället mer och mer antar
kaotiska drag är säkerligen riktigt, men
detta kan knappa~t ur de sociaEstiska strategernas synvinkel anses vara något nega- 303
tivt, då man sällan eller aldrig sett ett
harmoniskt och välorganiserat .samhälle av
sig själv välja den sociala revolutionens
väg. För att detta skall vara möjligt krä-
ves däremot ett samhälle med stor arbetslöshet, oavbrutet stigande priser, en moralisk och ekonomisk inflation, som utplånar
alla värden, alltmer slumbetonade förstä-
der och en ödelagd landsbygd, och –
framför allt – mängder av chrounschougsutbi1dade akademiker utan hopp
om de välbetalda befattningar för vars
skull de ådragit sig ständigt stigande indexreglerade skulder …
På detta sätt åstadkommer man vad
Lenin på sin tid kallade »förutsättningarna för en revolutionär situation». Exempel på detta saknas inte heller från andra
länder, såsom Frankrike, där de kommunistiskt kontrollerade arbetarna strejkade
efter kriget för att hindra den amerikanska hjälpen till det egna landets återuppbyggnad att nå fram och på så sätt vidmakthålla nöden och därmed oron i landet. Dylika erfarenheter borde stämma
oppositionen till eftertanke.
Regeringen har vidare anklagats för
dess oförmåga att upprätthålla rättstryggheten. Men regeringen upprätthåller den
rättstrygghet, som den ivrar för. Den beskyddar sitt folk, som de påstår vara de utslagna, de av det kapitalistiska systemet
bortkastade människotrasorna, mot konkurrenssamhällets hänsynslösa arbetsköpare och egendomsinnehavare. Om man delar den uppfattningen att egendom i och
för sig är stöld, är det inte underligt att
man inte reagerar mot att en tjuv stjäl
304
från en annan »tjuv», som bara råkar vara
den som tillfälligtvis innehar »stöldgodset». Under dessa förutsättningar måste
även narkotikamissbrukaren och hans leverantör narkotikalangaren behandlas med
förståelse och sympati. Dessa båda kan endast existera emedan det borgerliga samhälle, som vi fortfarande lever i, utövar ett
sådant tryck mot »vanligt folk», att narkotikan har blivit ett nära nog legitimt
medel att fly undan en verklighet, som enligt socialismen förtrycker och krossar de
människor, som tvingas leva i den.
Dessutom har den permanenta oron för
öppet våld på gator och torg, som sällan
eller aldrig lagligen beivras, den fördelen
att den liksom i Tyskland under nazismen
lätt kan vändas till att tjäna politiska ändamål.
En annan viktig anklagelse av annonsö-
ren gällde förhållandena i dagens svenska skola. Han angriper på denna punkt
regeringen Palme för att vilja skapa en
skola, »vars resultat icke motsvarar ett fungerande samhälles krav och icke skapar
fritt tänkande människor». Detta torde ur
konservativ synvinkel vara riktigt, men utifrån en socialistisk värdering ser man saken på ett annat sätt. Det svenska samhället motsvarar ännu icke historiens krav enligt den marxistiska dialektikens fordringar och måste därför omkonstrueras efter
dessa. Men i ett dylikt samhälle kan erfarenhetsmässigt inga fritt tänkande människor fungera. Därför är undervisningen
lagd på att skapa människor av ett helt
annat slag, och därför är man så noga med
att i Sverige upprätthålla ett samhällets
skolmonopol, som saknar motstycke på
denna sidan järnridån.
Konservativ samhällssyn
Dessa exempel torde räcka för att visa det
meningslösa i att angripa den nuvarande
regeringen och dess medlöpare i olika
massmedia för deras agerande, om man inte först och främst analyserar och kritiserar dem för vad de tänker. Där torde en
konservativ samhällssyn, rätt uppfattad,
kunna leverera materialet till en förintande kritisk uppgörelse med Marx’ efterföljare i dagens svenska samhälle.
Att vara konservativ betyder då att vilja bevara vad som är gott, och det som
framför allt är gott är sanningen. Våra
motståndare handlar utifrån vad de tror
vara sanningen, medan oppositionens svag·
het sedan länge varit att den inte vågat
handla så. Detta intryck av politisk velighet måste förbytas i en klar insikt om må-
let för en konservativ politik och följas av
en kraftigt uttryckt politisk viljeyttring att
också uppnå detta mål.
Framtidens politiska skeende i Sverige
ligger inte i händerna på en av osynliga
lagar bunden utveckling. Det är vi själva
som genom insikt i verkligheten, som inte
är vår fiende utan vår bästa bundsförvant,
formar vår framtida historia. Det finns
ingen naturlag, som säger att Sverige skall
bli och än mindre vara ett socialistiskt
mönsterland, ty som en av denna tidskrifts
grundare yttrade en gång: Varför klaga
över dessa SaJkernas tillstånd. Det är ju bara att viija ändra dem vid nästa val!