Bruttonationalprodukten

BO E KARLSSON:
Bruttonationalprodukten
Begreppet bruttonationalprodukt (BNP)
återkommer ständigt i ekonomisk och
politisk debatt. Civilekonom Bo E Karlsson analyserar begreppet, som anger värdet av de varor och tjänster, som används
till konsumtion, investeringar och export
(efter avdrag av import). H an berör också
den kritik som BNP utsatts för som värdemätare. Kan man över huvud taget helt
jämställa varor, producerade av privata
företag, som tvingas rationalisera på grund
av konkurrens från andra företag i samma
bransch, med varor från statliga företag,
som ej utsätts för samma tvång? skattebetalarna anser säkerligen i stor utsträckning att de offentliga tjänsterna är för
dyra.
Önskemål om att ersätta BNP-begreppet
med ett bät:tre mått på välfärd återkommer regelbundet i den ekonomiska debatten. Särskilt under senare år har bruttonationalproduktens förändringar ifrågasatts som adekvat mätare av välståndsutvecklingen. Det har sagts att BNP endast
mäter kvantitativa aspekter på välfärden.
De kvalitativa utelämnas. BNP-begreppet
har kritiserats därför att det inte tillräckligt skulle beakta t ex sociala kostnader
eller miljökostnader. Värdet av en förstörd
sjö dras vid BNP-beräkningarna inte av
från värdet av den produktion, som föranlett nedsmutsningen. Om däremotresurser sätts in för att på nytt rena sjön, kommer detta att registreras som en pluspost.
1970 års långtidsutredning berör i sitt
huvudbetänkande dessa frågor. Man fastslår att »nationalräkenskaperna har inte
varit utformade med avsikt att mäta den
totala välfärdsutvecklingen. De har heller
inte utgetts för att vara det. En genomgång av den politiska debatten, motiveringar för reformer i propositioner, partiprogram etc skulle säkert visa att BNPbegreppet inte heller uppfattats så i seriösa politiska sammanhang.» Det finns
emellertid, konstaterar man, en rad områ-
den där BNP-begreppet är i högsta grad
användbart: Det »är fullt adekvat för
analys av produktionskapacitet och därmed resursutrymmet för framtida konsumtion, kapitalbildning, utrymme för ulandsbistånd, bytesbalansmål etc. Däremot kan det endast tjäna som utgångspunkt och referensram när det gäller välfärdsaspekterna och de kvalitativa sidorna i övrigt av den ekonomiska och sociala
utvecklingen.»
Begreppets innebörd
Denna artikel skulle kunna sluta här. Kritiken mot BNP-begreppet är följden av en
missuppfattning. BNP-beräkningarna har
över huvud taget aldrig förutsatts mäta de
aspekter på tillvaron, som de blivit kritiserade för att mäta dåligt. Frågan -vad
mäter BNP? -har emellertid inte besvarats. Vi återknyter därför till långtidsutredningens genomgång av BNP som mått
på ekonomisk utveckling.
l. Produktionsresultatet kan betraktas
från två sidor, antingen som värdet av de
varor och tjänster som används till konsumtion, investeringar eller export (efter
avdrag för import) eller också kan man
betrakta det som summan av de olika nä-
ringsgrenarnas förädlingsvärde, dvs deras
bidrag till den totala produktionen. Med
den första metoden erhålles BNP från användningssidan, med den andra BNP från
produktionssidan. I princip ska:ll båda
metoderna ge samma resultat. På grund
av brister i statistiken brukar de emellertid ge något olika resultat.
2. BNP-begreppet mäter endast vissa sidor av den ekonomiska utvecklingen, medan andra lämnas utanför. Där inräknas i
stort sett endast värdet av de varor och
tjänster som köps och säljs på olika marknader. Resultatet av produktiv verksamhet som utförs utanför marknadshushållningen, t ex olika sysselsättningar i hem- 351
3. Den standardstegring som uppstår genom ökad fritid faller också utanför BNP.
4. Den offentliga konsumtionen i form av
undervisning, sjukvård, försvar etc omsätts
inte på en marknad med prisbildning.
Dessa konsumtionsposter infogas i BNPberäkningarna från kostnadssidan med ett
belopp som motsvarar summan av löner,
omkostnader för förbrukade varor och
tjänster samt vissa schablonmässiga avskrivningar på realkapital i form av byggnader o s v.
5. Kulturella och andliga aktiviteter inräknas i BNP till det belopp varmed de
betalas.
6. BNP är som framgår av ordet – bruttonationalprodukt – ett bruttomått. Det
mäter den samlade produktionen utan att
därifrån dras den förbrukning och förslitning av kapi-tal, som är en förutsättning
för produktionen, alltså inte heller förbrukningen av miljökapitaL Vad som i
företagens bokföring registreras som avskrivningar ingår alltså som plusposter i
BNP. För skattningar av nettoproduktionen finns begreppet nettonationalprodukt,
NNP, vilket ’innebär att man gjort avdrag
för kapitalförslitningen.
Att BNP snarare än NNP intar den
centrala platsen i ekonomisk statistik beror helt enkelt på att den senare är så
mycket svårare att mäta. De kritiker som
säger, att BNP ej mäter förbrukning av
miljöresurser, har sålunda rätt. Det ligger
i ordet »brutto».
met, oavlönat föreningsarbete o s v inräk- Alla varor och tjänster är ej jämförbara
nas inte. I BNP-begreppet summeras alltså allt från
352
atomkraftverk till kolapapper och sophämtning. I småskolans matematikundervisning fick vi lära oss att det inte går att
»plussa ihop» äpplen och apelsiner. Men
just den operationen görs i nationalräkenskapernas BNP-beräkningar: l äpple+ l
apelsin= 75 öre. Är en sådan räkneoperation meningsfull?
Den ekonomiska teorin anger förutsättningarna för dess meningsfullhet. Vad
som summeras i BNP-begreppet är olika
varors och tjänsters »värde», uttryckt i
t ex kronor. Den första förutsättningen
för BNP-begreppets meningsfullhet är alltså att värdet av olika varor och tjänster
kan jämföras: äpplen för l krona skall ha
samma »värde» som apelsiner för l krona;
l krona använt till konsumtion skall ha
samma värde som l krona använt till investeringar. I annat fall skulle t ex en
situation, där investeringarnas andel av
BNP uppgår till 20 procent, vara mer eller mindre »värd» än en alternativ situation, där investeringsandelen av BNP är
25 procent, även om BNP i båda fallen i
kronor räknat är lika stor. Denna fullständiga jämförbarhet föreligger endast vid
vad som inom ekonomisk teori kallas paretooptimalitet. Paretooptimalitet är också
förutsättningen för maximal välfärd. Det
föreligger vid perfekt konkurrens.
Perfekt konkurrens förutsätter bl a att
de olika ekonomiska subjekten handlar rationellt. Det förutsätter perfekt information om olika alternativ. Det förutsätter
att ingen enskild producent eller konsument kan påverka prisbildningen. I perfekt konkurrens är priset på en vara lika
med kostnaden för den sista enheten av
varan, lika med den genomsnittliga pro·
duktianskostnaden för varan.
Perfekt konkurrens förekommer inte i
sinnevärlden. Den fullständiga värdejämförbarheten föreligger inte heller. I en
ekonomi där varor köps och säljs på en
marknad och där konsumenterna har valfrihet finns dock fortfarande en ungefärlig
jämförbarhet. Investeringsbeslut fattas mot
bakgrund av bedömningar rörande konsumenternas beteende. Rälmar en företagare
med att en investering i en maskin ’inte
kommer att bära sig, gör han inte investeringen. Han använder i stället pengarna
till något annat, t ex konsumtion. I en
marknadsekonomi är alltså en summering
av värdet av de produkter som utbjuds
på marknaden – mätt med priset – meningsfull. De avvikelser från den ideala
situationen som förekommer torde inte
vara nämnvärt mycket större än de fel
som är följden av en ofullständig statistik.
Offentliga sektorn contra privata
När den offentliga sektorn kommer m 1
bilden blir situationen emellertid en anna:n. Den offentliga konsumtionen omsätts inte, som konstaterades under punkt
4 ovan, på en marknad med prisbildning.
Konsumtionsposter infogas i BNP-beräkningar från kostnadssidan. Eftersom den
offentliga konsumtionen och den offentliga produktionen av huvudsakligen tjänster aldrig blir föremål för någon marknadsprövning vet vi inte, om en krona använd till offentlig konsumtion är lika mycket »värd» som en krona använd för privat konsumtion eller för investeringsändamåL Det är i själva verket så, att en betydande del av den offentliga verksamheten motiveras av att man inte accepterar
resultatet av marknadskrafterna. Genom
politiska beslut vill man få till stånd ett
annat resultat än det som konkurrensekonomin skulle lett till.
På flera områden finns det inget alternativ till offentlig verksamhet. Det gäller
t ex försvaret, ordningsmakten och domstolsväsendet. På andra områden kan man
mycket väl tänka sig att samma funktioner utförs på en marknad med prisbildning. Det är sannolikt, att den offentliga
sektorns expansion har lett till en väsentligt större produktion av de tjänster det
här är fråga om, än vad som skulle blivit
fallet om marknadskrafterna fått regera.
Om så är fallet, kan detta innebära, att
den sista kronan offentlig konsumtion värderas mindre, än den sista kronan privat
konsumtion, dvs att medborgarna anser
att de skulle få det bättre om den privata
konsumtionen kunde öka på bekostnad av
den offentliga.
BNP-begreppet gör, som långtidsutredningen påpekade, inte anspråk på att mä-
ta den totala välfärdsutvecklingen. Ovanstående synpunkter, som ju snarast bygger
på ett välfärdsteoretiskt resonemang, kan
därför synas irrelevanta. Vad innebär det
emellertid om skattebetalarna faktiskt anser, att de skulle få det bättre om skatten
sänktes genom en nedskärning i utbudet
av offentliga tjänster? Helt enkelt att
man anser de offentliga tjänsterna vara
353
för dyra. Att detta inte leder till minskad
efterfrågan utan tvärt om kan vara förenat med köfenomen beror på att ianspråktagandet av tjänsterna i och för sig
inte är förenat med några kostnader eller
blott med små kostnader. En för stor produktion av för dyra varor eller tjänster är
ekonomiskt ineffektiv. Har en säljare på en
marknad för många för dyra varor, måste
han sälja dem för ett lägre pris för att bli
av med dem. Hans bidrag till BNP kommer att registreras till det lägre priset,
dvs till det pris andra var villiga att betala.
Detta leder till frågan: Registreras inte
den offentliga produktionen av varor och
tjänster till ett för högt pris? Är inte den
offentliga konsumtionens bidrag till BNP
med de beräkningsmetoder som används
för stort, större än dess »värde»? Detta
skulle nämligen innebära att BNP överskattas och att i en ekonomi med växande
offentlig sektor den eventuella ekonomiska tillväxten överskattas.
Man kan komma fram till samma fråga
genom ett mera direkt resonemang. Produktiviteten inom den offentliga sektorn
är lägre än inom den privata. Produktivitetsutvecklingen är långsammare. Detta
är sannolikt bl a en följd av avsaknaden
av konkurrens. Inom företagsekonomisk
litteratur talar man ibland om »management by exception». Det innebär att ett
företag effektiviserar och rationaliserar
endast då det är tvunget. Är man ensam
på sin marknad och har ett monopol, är
man inte tvungen att ägna större möda
åt att höja sin produktivitet. Drabbas
354
man av högre kostnader kan man höja priserna. Det är troligt att ett sådant företag
lägger sig till med en större organisation
än nödvändigt. Parkinsonismen kan härja
obehindrat. Drabbas företaget så plötsligt
av konkurrens, kan man effektivisera genom att operera bort en del av vad man
kallar uppsamlad »slack». Det var det
Curt Nicolin gjorde då han hoppade in i
SAS.
Inom den offentliga förvaltningen finns
sannolikt massor av »slack». Parkinson visade i sin »Parkinsons lag» hur den brittiska marinförvaltningen hade fortsatt att
växa efter kriget trots en kraftig nedskärning av flottan. Motsvarande torde gälla i
flertalet statsförvaltningar och bli mer accentuerat ju längre man fått arbeta utan
att irriteras av regimskiften och nya kvastar som vill sopa bättre. Att det gäller för
den svenska statsförvaltningen är höjt över
allt tvivel.
Riklig förekomst av »slack», organisatorisk ineffektivitet, innebär att ett givet resultat uppnås med en allt för stor insats
av resurser eller tvärt om, att man med en
given insats av resurser får ett allt för obetydligt resultat. Är det då rimligt att värdet av den produktion, som åstadkommes,
skall mätas såsom produktionskostnaden?
Vi återkommer alltså till frågan: Registreras inte den offentliga sektorns bidrag
till BNP till ett för högt belopp?
Offentlig konsumtion ökar
BNP är operationellt definierat. Det mätta är resultatet av mätningen. BNP är det
resultat som erhålles genom tillämpning
av FN:s System of National Accounts
(SNA). Därmed är emellertid ytterligare
diskussion inte överflödig. Återstår frågan
om resultatets tillämpbarhet. BNP är enligt långtidsutredningen, såsom redan citerats, fullt adekvat för analys av produktionskapacitet, resursutrymme för konsumtion, kapitalbildning, utrymme för u-landsbistånd, bytesbalansmål etc.
1971 ökade BNP enligt nationalräkenskaperna volymmässigt med 0,3 procent
eller med 540 miljoner kronor i 1971 års
priser. Samtidigt ökade den offentliga
konsumtionen med 4,3 procent eller ca
l 750 miljoner kronor, dvs mer än tre
gånger så mycket som BNP totalt. Det är
frestande att ifrågasätta huruvida BNPökningen 1971 var ett adekvat mått för
analys av konsumtionsutrymme o s v. Investeringarna minskade under 1971, likaså
den privata konsumtionen. Är det inte
möjligt att också de totala resurserna i
själva verket minskade under 1971? 1971
var ett i flera avseenden exceptionellt år.
Men även ett år som 1970 motsvarade
den offentliga konsumtionens ökning ca
1/3 av BNP-ökningen och 1969 ca 1/4.
Detta är inte ett ifrågasättande av nationalräkenskapernas ändamålsenlighet
för analys av konsumtionsutrymme, produktionskapacitet etc, endast av BNP-begreppet. Nationalräkenskapernas mer desagregerade storheter – industriproduktionens utveckling, investeringsutvecklingen
är sannolikt i högsta grad användbara för
en sådan analys.
Vi tangerar en klassisk fråga i ekonomisk-polirisk debatt: Är det likgiltigt vad
som produceras? Har kosmetikaproduktion eller reklamproduktion för l miljon
kronor samma värde för samhället som
produktion av sjukvård eller bostäder för
samma belopp? Wigforss svar på frågan
har varit nej. Med tanke på den under
vårriksdagen beslutade reklamskatten kan
det förmodas att också finansminister
Sträng svarar nej. Kommunistiska ekonomer svarar obetingat nej. En ekonom
fostrad i den klassiska, liberala ekonomiska skolan svarar däremot ja – under förutsättning av en fungerande marknadsekonomi. Vårt svar skulle bli: ju större
del av produktionen, som ställs utanför
den rena marknadsekonomin, antingen genom direkt statlig och kommunal aktivitet
eller genom tvingande regleringar, ju mer
måste den ekonomiska politiken ägna sig
åt att värdera olika typer av produktion.
BNP mäter inte den totala välfärdsutvecklingen, förklarade långtidsutredningen. Det är däremot sannolikt att BNP är
positivt korrelerat med välfärdsutvecklingen. Frågan om adekvata mått på välfärdsutveckling är långt ifrån ny. Inom
den ekonomiska disciplinen behandlas hithörande frågor inom välfärdsteorin. Enligt dess striktaste krav kan man med sä-
kerhet säga, att välfärden ökat endast i
en situation, då någon fått det bättre utan
att någon annan fått det sämre.
En så strikt definition på »Ökad välfärd» är emellertid knappast politisk meningsfull. I ett samhälle statt i utveckling
kan vi aldrig veta om välfärden ökar eller
inte. Vissa regioner har problem med vi- 355
kande befolkningsunderlag. Vissa yrkeskategorier har svårigheter att upprätthålla
uppnådd standard. Andra grupper får
det otvivelaktligen bättre. Miljövärden förtärs och andra miljövärden tillkommer. Teoretiskt går det inte att fastställa om summan av plusposterna överväger summan av minusposterna. Det går
inte att leda i bevis att förbättrad standard
för 10 uppväger sämre standard för en.
Det går inte att bevisa att 20 procents
löneförbättring uppväger värdet av ett
förorenat vattendrag. De flesta anser sannolikt att det finns ett samband mellan stigande materiell standard och ökad välfärd. Inte minst avtalsförhandlingarna
brukar peka på det. Om det är rätt lär vi
emellertid aldrig få veta ens med en aldrig
så sofistikerad metod för mätning av välfärdsutveckling.
Använt med försiktighet och med vetskap om dess brister har detta till trots
BNP-begreppet sitt obetingade värde. När
BNP ökar snabbare än genomsnittligt vet
vi, att nya resurser tillkommer som kan
användas till konsumtion, till investeringar, till forskning eller till miljövård. När
BNP ökar långsammare är nettoresultatet
mer tveksamt. Detta leder till två slutsatser:
En bättre ekonomisk statistik är önskvärd.
En snabb ekonomisk tillväxt, mätt i
BNP-ökning, är, med hänsynstagande till
de restriktioner, som t ex miljövårdsmålen
uppställer, ett angeläget ekonomisk-politiskt mål.