Centralism eller decentralisering
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Centralism eller decentralisering
Jan-Olof Sundeli gör åtskilliga invändningar
gentemot Claes Ryn och Bertil Häggman,
som jag dock överlämnar till dessa att svara
på.
Den för mig väsentligaste frågan, som Sundeli berör, är förhållandet mellan stat och
individ. Hans resonemang förefaller att väl
återspegla ett dilemma. Han accepterar min
tes om den alltför starka statsmakten i Sverige men är inte beredd att helt ta konsekvenserna av kravet på bättre balans. Vill
Hagård skrota ner välfärdsstaten, frågar han?
Har vi någon välfärdsstat längre? Är det
inte snarare myten om en sådan, som omhuldas? Till följd av den stats- och kommunalkapitalistiska utsugningspolitiken hotar
idag en ny massfattigdom. Allt färre kan spara och bygga upp en egen buffert utan tvingas i ofärdstider att lita till socialhjälpen. Arbeta extra lönar sig endast, om ersättningen
utgår i form av »svarta» skattefria pengar.
På grund av det orimliga skattesystemet lö-
nar det sig i vissa inkornstlägen (kring 30 000
kr) direkt att vara sjuk. Annars måste man
vara mycket frisk för att våga bli sjuk :.på
riktigt» i »välfärdssamhället:.. Köerna och
väntetiderna vid våra sjukhus talar sitt tydliga språk.
Samtidigt florerar det socialistiska regleringsraseriet. Den nya marksocialiseringslagen,
utredning om socialisering av jorden under vå-
ra fötter, socialisering av det privata näringslivet med hjälp av AP-fonderna, socialiseringen av utbildningsområdet är endast några
exempel. För att belysa hur den enskilde kommer i kläm skall bara erinras om hur en stadsarkitekt nyligen visade att det krävs 45 inlagor med sammanlagt 117 papper (sic!) för
att bygga ett småhus. En fullständig uppräkning och exemplifiering av alla socialiseringsåtgärder och regletingar skulle bli lång. Får
utvecklingen fortsätta i samma takt ytterligare
någon tid, kommer vårt land snart att vara
lika socialistiskt som något östeuropeiskt.
I detta läge är enda utvägen att kraftigt betona kravet på balans och en ökad frihet för
den enskilde. Det betyder ett målmedvetet arbete på att upphäva en mängd regleringar,
vilket också får till följd en »nerskrotning» av
centralbyråkratin, avskaffande av onödiga ämbetsverk etc. I stället för att införa nya typer
av bidrag måste arbetet inriktas på att göra
så många bidrag som möjligt överflödiga,
främst genom en reformering av skattesystemet. Däremot finns det ingen principiell anledning – tvärtom! – att ge sig på socialförsäkringarna, som utgör kärnan i det socialpolitiska systemet.
Sundeli talar om behovet av en stark statsmakt utan att närmare precisera innebörden,
vilket dock är viktigt. En stark centraliserad
statsmakt är en socialistisk grundförutsättning
men helt oförenlig med konservativa principer. En stark samhällsmakt däremot är något
annat, som låter sig väl förena med en annan
konservativ huvudprincip, nämligen kravet på
decentralisering. Samhällsmakten varken behöver eller får vara centraliserad utan kan
fördelas på olika institutioner och organ. Det
är önskvärt att beskära regeringens befogenheter och öka riksdagens, samtidigt som riksdagens befogenheter likaledes beskäres för att
i stället öka landstingens och kommunernas.
Det borde vara möjligt att få till stånd självständigt arbetande regionala enheter med stor
frihet att inom vissa mycket allmänt formulerade ramar få detaljutforma politiken på olika områden. Ingenting säger t ex att skolpolitiken, åldringsvården eller olika slag av kommunal service måste genomföras på samma
sätt över hela landet. Tvärtom borde skillnader i det praktiska genomförandet kunna betyda ökad stimulans till nytänkande och effektivisering.
Det länder centerpartiet till heder, att man
så helhjärtat gått in för den konservativa
kungstanken decentralisering. Detta innebär
en total motsatsställning till socialdemokratien, samtidigt som grundvalen borde vara
lagd för ett fruktbringande samarbete med
främst moderata samlingspartiet.
Även de amerikanska konservativa bör hed- 50
ras, synes det mig, för att de så kraftigt för
fram decentraliseringsprincipen och bekämpar
varje form av maktkoncentration till Washington för att i stället hävda delstaternas befogenheter. Visst finns det många sociala problem att lösa i USA, men ingenting talar för
att lösningen skulle bestå i ökad statscentralism. Tvärtom kan det med fog hävdas, att
en statscentralism aldrig någonsin varit till
fromma för den enskilde individen och aldrig
kunnat skapa någon reell »välfärd».
Bara några ord om liberalers och socialdemokraters antikommunism. Självfallet har
Sundeli rätt i att många sådana varit och är
definitiva motståndare till kommunistiska diktaturer. Men detta borde vara en axiomatisk
grundval. Det är därför intressantare att finna,
att så inte alltid är eller har varit fallet. Visst
drev Truman med bistånd av bl a Acheson
och Kennan en »containment»-politik till den
fria världens försvar, men Henry Wallace och
hans anhängare med deras egalitära version
av liberalism var inte pålitliga. Kennedyeran
åter kännetecknades främst av eftergifter gentemot de antivästerländska krafterna i Afrika,
Asien, Europa och Latinamerika. Först när
USA i Kubaaffären utsattes för ett dödligt
hot var man beredd att sätta hårt mot hårt.
Givetvis kan man inte utan vidare transformera alla amerikanska konservativa tankar till
europeiska eller svenska förhållanden. Det har
aldrig heller påståtts. Men den konservativa
idedebatten i vår del av världen kan både influeras och stimuleras av den vitala amerikanska diskussionen. Och de amerikanska
framgångarna från ett underläge, väl jämförbart med det svenska, till en framskjuten position idag, manar till efterföljd. Den amerikanska nykonservatismen med dess mångfald
av schatteringar innebär definitivt inte någon
återvändsgränd utan tvärtom en inspirerande
framtidsväg.
Jan-Olof Sundeli gör åtskilliga invändningar
gentemot Claes Ryn och Bertil Häggman,
som jag dock överlämnar till dessa att svara
på.
Den för mig väsentligaste frågan, som Sundeli berör, är förhållandet mellan stat och
individ. Hans resonemang förefaller att väl
återspegla ett dilemma. Han accepterar min
tes om den alltför starka statsmakten i Sverige men är inte beredd att helt ta konsekvenserna av kravet på bättre balans. Vill
Hagård skrota ner välfärdsstaten, frågar han?
Har vi någon välfärdsstat längre? Är det
inte snarare myten om en sådan, som omhuldas? Till följd av den stats- och kommunalkapitalistiska utsugningspolitiken hotar
idag en ny massfattigdom. Allt färre kan spara och bygga upp en egen buffert utan tvingas i ofärdstider att lita till socialhjälpen. Arbeta extra lönar sig endast, om ersättningen
utgår i form av »svarta» skattefria pengar.
På grund av det orimliga skattesystemet lö-
nar det sig i vissa inkornstlägen (kring 30 000
kr) direkt att vara sjuk. Annars måste man
vara mycket frisk för att våga bli sjuk :.på
riktigt» i »välfärdssamhället:.. Köerna och
väntetiderna vid våra sjukhus talar sitt tydliga språk.
Samtidigt florerar det socialistiska regleringsraseriet. Den nya marksocialiseringslagen,
utredning om socialisering av jorden under vå-
ra fötter, socialisering av det privata näringslivet med hjälp av AP-fonderna, socialiseringen av utbildningsområdet är endast några
exempel. För att belysa hur den enskilde kommer i kläm skall bara erinras om hur en stadsarkitekt nyligen visade att det krävs 45 inlagor med sammanlagt 117 papper (sic!) för
att bygga ett småhus. En fullständig uppräkning och exemplifiering av alla socialiseringsåtgärder och regletingar skulle bli lång. Får
utvecklingen fortsätta i samma takt ytterligare
någon tid, kommer vårt land snart att vara
lika socialistiskt som något östeuropeiskt.
I detta läge är enda utvägen att kraftigt betona kravet på balans och en ökad frihet för
den enskilde. Det betyder ett målmedvetet arbete på att upphäva en mängd regleringar,
vilket också får till följd en »nerskrotning» av
centralbyråkratin, avskaffande av onödiga ämbetsverk etc. I stället för att införa nya typer
av bidrag måste arbetet inriktas på att göra
så många bidrag som möjligt överflödiga,
främst genom en reformering av skattesystemet. Däremot finns det ingen principiell anledning – tvärtom! – att ge sig på socialförsäkringarna, som utgör kärnan i det socialpolitiska systemet.
Sundeli talar om behovet av en stark statsmakt utan att närmare precisera innebörden,
vilket dock är viktigt. En stark centraliserad
statsmakt är en socialistisk grundförutsättning
men helt oförenlig med konservativa principer. En stark samhällsmakt däremot är något
annat, som låter sig väl förena med en annan
konservativ huvudprincip, nämligen kravet på
decentralisering. Samhällsmakten varken behöver eller får vara centraliserad utan kan
fördelas på olika institutioner och organ. Det
är önskvärt att beskära regeringens befogenheter och öka riksdagens, samtidigt som riksdagens befogenheter likaledes beskäres för att
i stället öka landstingens och kommunernas.
Det borde vara möjligt att få till stånd självständigt arbetande regionala enheter med stor
frihet att inom vissa mycket allmänt formulerade ramar få detaljutforma politiken på olika områden. Ingenting säger t ex att skolpolitiken, åldringsvården eller olika slag av kommunal service måste genomföras på samma
sätt över hela landet. Tvärtom borde skillnader i det praktiska genomförandet kunna betyda ökad stimulans till nytänkande och effektivisering.
Det länder centerpartiet till heder, att man
så helhjärtat gått in för den konservativa
kungstanken decentralisering. Detta innebär
en total motsatsställning till socialdemokratien, samtidigt som grundvalen borde vara
lagd för ett fruktbringande samarbete med
främst moderata samlingspartiet.
Även de amerikanska konservativa bör hed- 50
ras, synes det mig, för att de så kraftigt för
fram decentraliseringsprincipen och bekämpar
varje form av maktkoncentration till Washington för att i stället hävda delstaternas befogenheter. Visst finns det många sociala problem att lösa i USA, men ingenting talar för
att lösningen skulle bestå i ökad statscentralism. Tvärtom kan det med fog hävdas, att
en statscentralism aldrig någonsin varit till
fromma för den enskilde individen och aldrig
kunnat skapa någon reell »välfärd».
Bara några ord om liberalers och socialdemokraters antikommunism. Självfallet har
Sundeli rätt i att många sådana varit och är
definitiva motståndare till kommunistiska diktaturer. Men detta borde vara en axiomatisk
grundval. Det är därför intressantare att finna,
att så inte alltid är eller har varit fallet. Visst
drev Truman med bistånd av bl a Acheson
och Kennan en »containment»-politik till den
fria världens försvar, men Henry Wallace och
hans anhängare med deras egalitära version
av liberalism var inte pålitliga. Kennedyeran
åter kännetecknades främst av eftergifter gentemot de antivästerländska krafterna i Afrika,
Asien, Europa och Latinamerika. Först när
USA i Kubaaffären utsattes för ett dödligt
hot var man beredd att sätta hårt mot hårt.
Givetvis kan man inte utan vidare transformera alla amerikanska konservativa tankar till
europeiska eller svenska förhållanden. Det har
aldrig heller påståtts. Men den konservativa
idedebatten i vår del av världen kan både influeras och stimuleras av den vitala amerikanska diskussionen. Och de amerikanska
framgångarna från ett underläge, väl jämförbart med det svenska, till en framskjuten position idag, manar till efterföljd. Den amerikanska nykonservatismen med dess mångfald
av schatteringar innebär definitivt inte någon
återvändsgränd utan tvärtom en inspirerande
framtidsväg.