Dagens frågor (3)

Dagens frågor
Ett märkligt replikskifte
Svensk Tidskrifts ledare i detta års första
nummer ”Mot öststaten?”, där vi uttalade vår
oro för ett i Finland framlagt betänkande, som
i sak innebar en övergång till det ryska folkdomstolssystemet, måtte ha bitit skarpare än
vad redaktionen anade.
Finlands stora svenskspråkiga tidning Hufvudstadsbladet (Hbl) tryckte av ledaren den
6 februari, och den 9 februari publicerade samma tidning ett officiellt bemötande av vår argumentation, ett bemötande som signerats av
Finlands dåvarande justitieminister K J Lång.
I detta bemötande ondgjorde sig hr Lång
över att Hbl återgivit vår ledare utan att
meddela att ”Svensk Tidskrift är en ultrareaktionär tidskrift, som i rikssvensk debatt
ligger strax intill den nynazistiska tidskriftsfloran”, över att ”någon yttersta högerns ’rådgivare’ i Finland har förmedlat den mest negativa bild som över huvud taget kan ges av betänkandet” som sedan åberopas ”såsom ett viktigt svenskt ståndpunktstagande”. ”Metoden
är”, säger hr Lång, ”upprörande, men representerar dessvärre en fortsättning på det sätt,
som Hbl sedan länge använt i sin nordiska
rapportering för att stödja tidningens inhemska politiska ställningstaganden”.
Hr Lång fortsätter sedan med en rättshistorisk betraktelse, som förtjänar sitt eget kapitel. Låt oss först konstatera, att Hbl samma
dag replikerade honom på ledarplats med den
värdighet i tonfallen och kunnighet i sak, som
vunnit dess rikssvenska läsares hjärtan. Bl a
påpekade Hbl att tidningen själv redan den
12 december förra året tagit ståndpunkt till
betänkandet och därvid (just som Svensk
Tidskrift) tagit bestämt avstånd från förslagen att göra domarnas uppdrag snävt tidsbegränsade, att låta valda lekmän få rösta kull
de juridiskt utbildade fackdomarna och att
låta dessa utses av politiska instanser.
Svensk Tidskrift har vidare anledning uttrycka sin tacksamhet över Hbl: s kollegiala
stöd, när tidningen säger: ”Visst kunde det
ha varit motiverat att med några ord presentera Svensk Tidskrift för de läsare, som inte
känner den. Men absolut inte med minister
Långs helt missvisande karakteristik. Svensk
Tidskrifts inställning till nazismen har inte
lämnat rum för oklarhet. Kritik av radikala
samhällsomvälvare är inte nazism.”
Tyvärr har det blivit vanligt både i Finland och Sverige att radikala sarnhällsomvälvare, när de känner sig verkligt besvärade av
kritik, ”löpa i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg” under högljudda skrik om provokationer från illasinnade och moraliskt mindervärdiga motståndare. Att hr Lång, när han på
ämbetets vägnar skulle göra ett inlägg i en
viktig politisk principfråga, betedde sig på
det sättet är därför inte förvånande.
Däremot blir man förundrad när Finlands
justitieminister i sitt inlägg presterar en rättshistorisk motivering för en radikal reform;
utanför renlärig marxistisk doktrin brukar inte
radikaler söka tröst och ledning i historien –
än mindre inspiration. Denna förundran stiger
till häpnad, då hr Lång påstår att ”det genuint nordiska i vårt rättsarv är att allmogen på
landet och borgarna i staden själv valde sina
domare”. I ty fall måtte hr Lång ha funnit
”genuint nordiska” förebilder i en töcknig
förhistorisk tid om vilken vi andra föga vet.
Redan på landskapslagamas och de äldsta
stadslagarnas tid hade nämligen kungamakten
(och kyrkan) tagit ett fast grepp över rättsskipningen. Från senmedeltiden utvecklades
raskt domstolssystemet både i stad och på landet till en del av den statliga judiciella apparaten, där de fackutbildade domarna utsågs
av kungen och allmogen endast hade ett mycket begränsat medinflytande vid valet av egna
lekmannadomare. Häradsnämnderna kan för
den delen inte betraktas som folkvalda, helt
enkelt därför att de fram till början av 1800-
talet kompletterade sig själva.
Hr Långs historiesyn är i själva verket 1800-
talsromantikens. Skall man partout frammana medeltidens anaar som inspiration för vår
tids domstolsorganisation bör man åtminstone
inte romantisera. Därtill har naturligtvis Hbl
rätt när tidningen påpekar att ”hänvisningar
till de medeltida förebilderna för våra domstolar inte kan vara avgörande”.
Får vi föreslå hr Lång att i sina fortsatta
rättshistoriska studier begrunda ett på sin tid
tämligen uppmärksammat arbete av en annan
radikal, en baron de Montesquieu. Det utkom
år 1748, heter L’Esprit des lois, och innehåller
bl a några tänkvärda reflexioner om vikten av
att domarna är oberoende av de politiska
maktinstanserna.
Vältaliga siffror
Ibland talar siffror så till den grad för sig
själva, att även statistiska tabeller kan erbjuda
en fängslande läsning. De kan förklara mycket
som varit dunkelt. Understundom kan de
rentav ge vägledning om de stora sammanhangen.
En sådan tabell är siffrorna över det totala
primärkommunala och Iandstingskommunala
stödet till partierna under år 1971.
De för hela riket sammanlagda beloppen
fördelar sig på följande sätt (i kronor):
Moderata Samlingspartiet
Centerpartiet
Folkpartiet
Socialdemokratiska
Arbetarpartiet
Vänsterpartiet kommunisterna
Kristen Demokratisk Samling
Övriga
4 707 872
7 514 106
6 603 144
19 150 359
l 533 380
290 994
316 212
Totalt 40 116 067
Det faller i ögonen att de tre oppositionspartierna, som under 1971 ovedersägligen representerat en majoritet av väljarna, stannat
vid 18 825 122 kr medan socialdemokrater och
kommunister fått lyfta tillhopa 20 703 739 kr.
Systemet fungerar så. Sårlana absurditeter kanske rättas till av qen utredning, som nu begrundar hela detta känsliga frågekomplex.
115
M,m kan också lättare förstå folkpartiets
flotta avböjande av generella anslag från nä-
ringslivet – lokalt annonsstöd tas fortfarande
villigt emot. Tillsammans med statsstödet till
partierna ger de kommunala anslagen så betydande ekonomiska resurser, att näringslivets
anslag blir av underordnad betydelse.
Siffrorna i tabellen ovan blir, om de sammanställs med det statliga partistödet, av den
storleksordningen, att det bara är att konstatera att vi fått ett antal offentligrättsligt sanktionerade monopol på partipolitisk verksamhet.
Vad har väl KDS med sina 290 994 kr i stöd
för utsikter att passera 4 %-spärren i riksvalen? Slutsatsen blir, att om man bortser från
möjligheten av partisprängningar och partifusioner har vårt nuvarande partisystem kommit
för att stanna. Alltför starka institutioner och
alltför betydande ”vested interests” står bakom en partistruktur, som bygger på att partierna beviljar allmänna (dvs andras) pengar
till sig själva och sina egna apparater. Att detta borde föranleda djupgående reformer inom
partiväsendet, bl a strängt tidsbegränsade mandat, om inte allt tal om närdemokrati etc skall
bli löjligt, är uppenbart.
Men det är för vidlyftiga problem att ytterligare diskutera här. Däremot är ett enkelt
påpekande på sin plats. Om systemet har stora
och skrämmande nackdelar erbjuder det dock
en fördel, som oppositionspartierna borde taga vara på, om och när de kommer i regeringsställning. Systemet blir inte mindre vådligt av höjda anslag – de är redan så stora;
alltså kan man göra en kraftig generell anslagshöjning, som någorlunda kompenserar
socialdemokraterna för den ekonomiska vinningen av kollektivanslutningen. Sedan kan
man med gott samvete förbjuda den i lag.
I den situationen lär socialdemokraterna få
svårt att klaga.
Tystnad i ledet
statsministerns turer i EEC-frågan är mer än
förvånande. En fullständig nyhet serverade
116
han under en utfrågning i februari, nämligen
att han redan i augusti 1970 blivit klar över
att medlemskap i EEC inte kunde förenas
med Sveriges neutralitet. Med hänsyn till valen i september tog han inte upp frågan.
Denna märkliga bekännelse innebär, att i
en fråga som är av utomordentlig vikt för
Sveriges ställning i förhållande till Europa
undanhöll hr Palme en betydelsefull upplysning för svenska folket. Han gjorde så inte
bara, som han antydde, inför valet utan också
i ett halvår framåt. Först i mars 1971 talade
han om vad han kommit fram till. Så länge
hade han också dolt sin nyvunna klarhet för
EEC-länderna, för de nordiska grannländerna,
för Sveriges riksdag. Han har för övrigt inte
talat om vad som kom honom att ändra
åsikt – ty före mars 1971 lät han alla tro att
han var för en europeisk anslutning i någon
form. Har UD möjligen gjort någon utredning, och har denna i så fall åtminstone presenterats för utrikesnämnden?
Ett förhållande, som hr Palme nämligen
aldrig kan komma ifrån, är att framstående
expertis gör gällande, att anslutning till EEC
är förenlig med svensk traditionell utrikespolitik. En sådan bedömning stod att läsa så sent
som i förra numret av Svensk Tidskrift. Vilken auktoritet har regeringen att sätta emot
denna?
Det troliga är, att ingen sådan auktoritet
existerar och att detta ligger bakom statsministerns minst sagt egendomliga uppträdande
i remissdebatten i januari. Redan i början av
sitt anförande ville han ”med största bestämdhet” understryka, att det är riksdagen och
inga andra som fastställer Sveriges utrikespolitik. ”Krafterna inom svenskt näringsliv” borde inriktas på konkreta och konstruktiva förberedelser inför vad som skall komma; underförstått alltså, i stället för att diskutera överhetens beslut.
Att hr Palme syftade på och irriterats av
ett uttalande av 175 representanter för nä-
ringslivet, vilka yrkat på att Sverige skulle gå
in för medlemskap i EEC, var fullt tydligt.
Denna grupp är med allt skäl oroad inför de
svårigheter, som väntar svensk industri efter
regeringens ställningstagande – och att det är
regeringen som är ansvarig för vår EEC-politik
lär ingen kunna förneka. Hur stark anledning
som finns för oro framgår t ex av en annan
artikel i Svensk Tidskrift, publicerad i föreliggande nummer. Mot sådana uttalanden
som de 175 gjort, och förmodligen mot sådana
artiklar som Kristian von Sydows, vänder sig
hr Palme och kräver tystnad i ledet. Hans
mera vulgära sekundanter i den socialdemokratiska partitidskriften Aktuellt insinuerar i
sin tur (nr 2/1972) att näringslivet genom
sina uttalanden skadar den svenska förhandlingspositionen. Det är att bygga för en myt,
som skall komma: inte regeringen utan nä-
ringslivets män bär skulden till Sveriges misslyckanden i Bryssel!
Nog vore det behagligt för regeringen om
all kritik tystnade. Men så får inte ske. Vad
som karakteriserat handläggningen av EECfrågan i Sverige har varit, hur litet folket
fått veta om vad som väntar oss och om
vilka alternativen kunde ha varit. De 175 har
gjort landet en tjänst genom att tala rent ut.
studentens lyckliga dar
Vid årsskiftet har de studenter, som lyckliggjorts med studiemedel, än en gång fått anledning att närmare reflektera över sin ekonomiska situation och framtid. Alla har de
fått uppleva att affären inte lönar sig. Låntagarens skuld bestäms visserligen med två
skilda metoder, där den för honom fördelaktigaste skall räknas. Den ena, indexmetoden,
ger vid inflationen påslag på skulden. Den
andra, jämförelsemetoden, bygger på en tänkt
normalränta och har ett inbyggt skydd för
marginalskatt på 40 %.
Systemet är trots detta inte bara orättvist
utan hjärtlöst. Orättvist därför att dess sociala syfte – rättvisa mellan studerande å
ena sidan och yrkesarbetande å den andra –
förfelats. Tanken var ju att det i studierna
nedlagda kapitalet närmast var att jämföra
med investering i realkapital. Föll penningvärdet, steg värdet av utbildningen. Därför
menade sig statsmakterna berättigade till inflationspåslag på skuldsumman. Detta påslag
skulle ju endast innebära att den genom studiemedlen privilegierade akademikern betalade realvärdet av skulden. Det vore väl bara
rättvist. Dessutom skyddade man honom med
jämförelseräntemetoden, om inflationen blev
för stor.
Vid skrivbordet kan dylika resonemang te
sig bestickande. Men i dagens politiska verklighet slår de helt fel. Värdet av högre utbildning stiger inte med fallande penningvärde i ett system med icke indexreglerade marginalskatter. Akademikern får uppleva att
skulden stiger, samtidigt som allt större del av
den lönehöjning, som skulle skyddat honom
mot inflationen, äts upp av progressiviteten.
Och vilken akademiker betalar i dag bara
40% marginalskatt? Även inkomsttagare på
nivån 30 000–40 000 når ju upp till 50-
60 %. I realiteten plundras han genom inflations- och skattemekanismen på ett sätt, som
skulle fått honom att tänka sig för många
gånger innan han första gången lyfte det förledande återbetalningsfria beloppet. Ju snabbare penningvärdet faller, ju större måste
hans oro bli.
Här kommer hjärtlösheten i systemet. De
som en gång konstruerade det måtte inte bara
ha varit ekonomiska ignoranter utan därtill
beväpnade med mycken känslokyla. Kunde de
inte föreställa sig att det hos vanliga medborgare fortfarande finns en viss tilltro till penningvärdet, att nominella skuldsiffror betraktas med allvar. Att det måste vara i hög grad
deprimerande för den ambitiöse och sparsamme att tvingas räkna med att ha studieskulder hela livet, därför att systemet inte tar
tillräcklig hänsyn till marginalskatten.
Det är förvånange, att inte något av oppositionspartierna ännu trätt fram med ett kon- 117
kret reformförslag, som kunde återge studenter och färdigutbildade akademiker hoppet om
en dräglig framtid. Ett nytt och mera realistiskt system måste fram. Ju längre man drö-
jer med det, ju större avskrivning lär man
tvingas göra på nu utelöpande skulder.
Troligt är att det parti, som tar initiativet
till en vettig studiemedelsreform, kan räkna
på kraftigt stöd i 1973 års val – inte bara
från de skuldbelastade akademikerna själva
utan också från deras föräldrar.
I avdragstider
När detta läses har sex veckor gått sedan
svenska folket samlades kring sina avdrag.
Den 15 februari var sista dagen för att avlämna deklarationerna. De skrevs på nya, s k
förenklade blanketter, som att döma av den
nästan hysteriska rådgivningen i TV ändå
inte blivit fullt så enkla, att de gjorts lättare
att förstå. Förr började man en blankett på
första sidan och gjorde sammanfattningen på
slutet. Nu fyller man i blanketten så att säga
korsvis, med små hopp från den ena kolumnen till den andra. Sammanfattningen skrivs
slutligen först. Förenklingen är därmed driven
så långt som möjligt, och antalet tjänstemän
vid Riksskatteverket kommer att öka.
Men avdragen, dessa små ljuspunkter från
förr, har nästan försvunnit. Tidigare betalade
vi visserligen skatt på fjolårets erlagda statsskatt. Men vi fick dra av kommunalskatten.
Nu skall vi betala skatt också på denna. Därigenom stiger den beskattningsbara inkomsten
högst betydligt för ett stort antal människor,
till stor överraskning för dem själva. Eftersom
tydligen ingen velat förutse vad detta förhållande kommer att betyda vid taxeringen, lär
källskatteavdragen i allmänhet vara i lägsta
laget. I stället blir kvarskatten i höst så mycket högre. Allt jämnar ut sig.
Ett annat, inte heller godkännbart avdrag,
kommer säkert att låta tala om sig. Om två
ungdomar, som båda yrkesarbetar, varit oförsiktiga nog att gifta sig, bestraffas de som be- 118
kant skattevägen. Får de sedan barn och båda
vill fortsätta att arbeta – kanske inte bara
för inkomstens skull utan därför att de trivs
med och vill uppehålla sitt yrke – måste de
ordna med barntillsyn. Barndaghem finns inte
på långa vägar nog av, men en ”dagmamma”
gör minst lika god tjänst. Hon får betalt för
sitt arbete, och vi förmodar att hon betalar
skatt på sin inkomst. Men ungdomarna, som
betalar henne, får inte dra av denna utgift,
trots att summan på detta sätt blir dubbelbeskattad och trots att en mer uppenbar omkostnad för en inkomsts förvärvande knappast
kan tänkas. skattebyråkraterna vill inte ha det
så. Man får emellertid hoppas, att detta avdrag görs i en mängd deklarationer och att
avslag, som taxeringsnämnderna måste motivera, flitigt överklagas hos länsskatterätterna,
där de klagande dessutom kan begära muntlig
förhandling. Dessa nya domstolar bör från
början få lära sig vad skattebetalarnas verklighet är, inte hur finansdepartementet tror att
den ser ut.
Till nyheterna för året hör, inte oväntat,
möjligheten för de lokala skattemyndigheterna att döma ut skattetillägg, om någon inte
förstått den förenklade blanketten och lämnat
oriktig uppgift till ledning för taxering. Hotande tillägger man, att ”påfört skattetillägg
hindrar inte att deklarationsbrott förs vidare
till domstol”. Först administrativ bestraffning, sedan åtal och eventuell dom enligt
skattestrafflagen: det känns, åtminstone tillsvidare, litet ovant i ett svenskt rättssamhälle.
Låt oss emellertid hoppas att de som följt
nr 64 av Riksskatteverkets 100 anvisningar, avsedda för de okomplicerade deklarationerna,
döms milt. Om hr Lars Erik Nilsson ägt 1963
eller 1968 års premieobligationer är hans deklaration rätt, i alla andra fall fel. Köpte han
sina obligationer 1971, går felet upp till 7
procent, eftersom dessa skall deklareras efter
kursen 107. Hur stora fel får man göra?