Äventyrets tidning
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
GUNNAR UNGER:
Äventyrets tidning
Det var länge klent beställt med bidragen till
svensk presshistoria. En vändning till det
bättre inträdde emellertid från och med mitten på 1950-talet. Då kom slag i slag Ivar
Ljungquists skickligt redigerade antologi ”Ur
Dagens Nyheters historia”, följd av Leif Kihlbergs ypperliga, mera vetenskapligt lagda
historik över tidningen 1888-1921, vidare
Gunnar Sundeils anspråkslösa men underhållande bok om Stockholms-Tidningen 1889-
1959 och slutligen Ivar Andersons monumentala monografi över Svenska Dagbladet
fram till 1940, sedermera kompletterad med
en särskild antologi om tidningens kulturavdelning.
Till dessa skildringar av stora stockholmstidningar har nu sällat sig en bok kallad ”På
Aftonbladet” (Bonniers). Den bär den upplysande undertiteln ”Ett reportage inifrån”, varav man kan dra den slutsatsen att det mindre
är fråga om en historik än en samtidsskildring. Författare är Sven Sörmark, som medarbetat i AB i fjorton år, varav sex som chefredaktör under vad förlagsreklamen med all
rätt kallar tidningens två mest dynamiska
framgångsperioder i början och mitten på
1960-talet. Sörmark har emellertid inte inskränkt s’ig till att behandla den tid han själv
upplevt på tidningen. Han har utsträckt sitt
reportage till att omfatta också den tid han
så att säga hört talas om, med andra ord
tiden från och med 1933, då P G Petersonsom under Sörmarks första fem år på AB var
hans charmfulle chef och magistrale mentor
– blev tidningens huvudredaktör.
Sven Sörmark, som f n är verksam i veckopressen där han med jämna mellanrum gjort
gästspel i stjärnroller, har inte bara blivit känd
som en lysande nyhetsjournalist med ett sällsynt gott väderkorn för vad som säljer en tidning. Han har också – och det redan genom
sin debut i genren – skapat sig ett namn som
en lysande thrillerförfattare med ett sällsynt
gott väderkorn för _människors psykiska egenheter. Det ena kan tänkas vara en förutsättning för det andra; hur som helst har han
haft god användning för bägge dessa sina
egenskaper när han gjort sitt reportage om
det moderna AB.
Utan onödig känslosamhet karakteriserar
Sörmark AB som en tidning, ”som genom
alla sina öden varken burit ideer eller filosofier, moral eller ideal med sig utan strängt
taget bara ett namn, som inte säger något annat än att den utkommer på kvällen.” Och
han undrar om bristen på tradition bidrar till
den rotlöshet och oro, som tycks ha följt
AB: s redaktion genom åren. Men en egenskap
menar han att tidningen behållit; den har
varit fylld av överraskningar och dramatiska
händelser, av tvära kast mellan nederlag och
segrar, mellan ägare och ideer. Den är, säger
Sörmark, en äventyrets tidning som ingen annan i den svenska pressen och det är som
sådan han velat skildra den under dess fyra
senaste decennier.
Så har också Sörmarks bok blivit till något
av en journalistisk äventyrsroman, författad
av en rutinerad nyhetsredaktör i bästa samförstånd med en raffinerad thrillerförfattare.
Resultatet motsvarar, ja överträffar förväntningarna. Var och en som har något intresse för våra massmedia – och vem kan
även med bästa vilja i världen undgå att ha
det antingen med positiva eller negativa förtecken? – bör unna sig nöjet att läsa denna
bok. Den är utomordentligt välskriven och
väldisponerad, den är lärorik som en god
krönika och livfull som ett bra reportage, den
är spännande som en god äventyrsroman och
stimulerande som en bra psykologisk porträttsamling. Inte minst det sistnämnda, vilket är
just det som överträffar förväntningarna: Sörmarks osentimentala, milt ironiska – och
självironiska – människointresse, vittnande
om en känslighet och en djupblick som dagsjournalister inte brukar ha tid med. Att han
sedan omnämner vissa av sina förutvarande
arbetskamrater med en respekt som kan förefalla en utomstående något överdriven gör ju
bara heder åt hans lojalitet eller åtminstone
hans kollegialitet …
En av de mest obehagliga och gåtfulla perioderna under det behandlade skedet var ju
AB:s pronazistiska period, då tidningen under
de första åren av andra världskriget praktiskt
taget var ett organ för tyska legationen. En
högintressant nyhet är att det inte, vilket allmänt antagits, var Fritz Lönnegren som avfattade den uppseendeväckande ledare, i vilken AB förordade en modig uppslutning på
Tysklands sida vid det tysk-ryska krigsutbrottet. I stället befinns det vara den finlandssvenske författaren Ture Janson, gammal flanörpoet och spirituell kåsör under signaturen
Blåman. Han skrev – mot styckebetalning! –
en rad av de mest tyskvänliga ledarna i AB.
För det mest gåtfulla inslaget svarade PGP
– hur kunde han tolerera tidningens politiska
kurs? Sörmark svarar att det när allt kommer
omkring kanske bara finns en förklaring: ”att
hans illusionslöshet, nedlagd i hans karaktär
och förstärkt under många år vid Vattugatan
lett honom fram till övertygelsen att inga
ideer vilka de vara månde är tillräckligt värdefulla för att man för deras skull avstår från
en plats på toppen; en uppfattning som ju folk
har litet till mans.” Beträffande den på ett
annat sätt gåtfulle Torsten Kreuger nöjer sig
Sörmark med att konstatera, att han som
feodalherrar när de är som bäst kände att
med pengar följer ansvar. Som chef var han
utomordentligt omtyckt. Sörmark vet sig aldrig ha hört någon kritik av honom som arbetsgivare från de anställda. ”Däri skiljer
sig denne egendomlige man med sina manier,
idiosynkrasier, sin förtegenhet, sina förföljelsekänslor och sin blyghet från till exmpel sina
medtävlare i tidningsvärlden, LO och Bonniers.” Den utmärkta formuleringen kanske
trots allt säger mindre om Kreuger än om
konkurrenterna.
De mest sensationella avsnitten i Sörmarks
bok är givetvis de som handlar om LO:s häpnadsväckande agerande vid köpet av ST och
AB från Torsten Kreuger- vilket torde varit
den bästa affär Kreuger någonsin gjort – vid
nedläggningen av ST, vid ombyggnaden av AB
och vid den redaktionella palatsrevolutionen
på AB. Maken till kombination av ekonomisk
oskicklighet, fackföreningsnepotism och förakt
för företagsdemokrati får man leta efter. Men
dessa avslöjanden har så utförligt återgivits
i dagspressen att det är överflödigt att gå in
på dem här. Som avslutning må i stället tjäna
Sörmarks betyg åt AB:s journalistik sedan han
lämnat tidningen 1968/69: ”Okunnighet, överdrifter, grova misstag, missuppfattade eller avsiktligt missförstådda intervjuer blev allt vanligare.” Det är ett betyg som står sig gott än
i dag.
GUNNAR UNGER:
Äventyrets tidning
Det var länge klent beställt med bidragen till
svensk presshistoria. En vändning till det
bättre inträdde emellertid från och med mitten på 1950-talet. Då kom slag i slag Ivar
Ljungquists skickligt redigerade antologi ”Ur
Dagens Nyheters historia”, följd av Leif Kihlbergs ypperliga, mera vetenskapligt lagda
historik över tidningen 1888-1921, vidare
Gunnar Sundeils anspråkslösa men underhållande bok om Stockholms-Tidningen 1889-
1959 och slutligen Ivar Andersons monumentala monografi över Svenska Dagbladet
fram till 1940, sedermera kompletterad med
en särskild antologi om tidningens kulturavdelning.
Till dessa skildringar av stora stockholmstidningar har nu sällat sig en bok kallad ”På
Aftonbladet” (Bonniers). Den bär den upplysande undertiteln ”Ett reportage inifrån”, varav man kan dra den slutsatsen att det mindre
är fråga om en historik än en samtidsskildring. Författare är Sven Sörmark, som medarbetat i AB i fjorton år, varav sex som chefredaktör under vad förlagsreklamen med all
rätt kallar tidningens två mest dynamiska
framgångsperioder i början och mitten på
1960-talet. Sörmark har emellertid inte inskränkt s’ig till att behandla den tid han själv
upplevt på tidningen. Han har utsträckt sitt
reportage till att omfatta också den tid han
så att säga hört talas om, med andra ord
tiden från och med 1933, då P G Petersonsom under Sörmarks första fem år på AB var
hans charmfulle chef och magistrale mentor
– blev tidningens huvudredaktör.
Sven Sörmark, som f n är verksam i veckopressen där han med jämna mellanrum gjort
gästspel i stjärnroller, har inte bara blivit känd
som en lysande nyhetsjournalist med ett sällsynt gott väderkorn för vad som säljer en tidning. Han har också – och det redan genom
sin debut i genren – skapat sig ett namn som
en lysande thrillerförfattare med ett sällsynt
gott väderkorn för _människors psykiska egenheter. Det ena kan tänkas vara en förutsättning för det andra; hur som helst har han
haft god användning för bägge dessa sina
egenskaper när han gjort sitt reportage om
det moderna AB.
Utan onödig känslosamhet karakteriserar
Sörmark AB som en tidning, ”som genom
alla sina öden varken burit ideer eller filosofier, moral eller ideal med sig utan strängt
taget bara ett namn, som inte säger något annat än att den utkommer på kvällen.” Och
han undrar om bristen på tradition bidrar till
den rotlöshet och oro, som tycks ha följt
AB: s redaktion genom åren. Men en egenskap
menar han att tidningen behållit; den har
varit fylld av överraskningar och dramatiska
händelser, av tvära kast mellan nederlag och
segrar, mellan ägare och ideer. Den är, säger
Sörmark, en äventyrets tidning som ingen annan i den svenska pressen och det är som
sådan han velat skildra den under dess fyra
senaste decennier.
Så har också Sörmarks bok blivit till något
av en journalistisk äventyrsroman, författad
av en rutinerad nyhetsredaktör i bästa samförstånd med en raffinerad thrillerförfattare.
Resultatet motsvarar, ja överträffar förväntningarna. Var och en som har något intresse för våra massmedia – och vem kan
även med bästa vilja i världen undgå att ha
det antingen med positiva eller negativa förtecken? – bör unna sig nöjet att läsa denna
bok. Den är utomordentligt välskriven och
väldisponerad, den är lärorik som en god
krönika och livfull som ett bra reportage, den
är spännande som en god äventyrsroman och
stimulerande som en bra psykologisk porträttsamling. Inte minst det sistnämnda, vilket är
just det som överträffar förväntningarna: Sörmarks osentimentala, milt ironiska – och
självironiska – människointresse, vittnande
om en känslighet och en djupblick som dagsjournalister inte brukar ha tid med. Att han
sedan omnämner vissa av sina förutvarande
arbetskamrater med en respekt som kan förefalla en utomstående något överdriven gör ju
bara heder åt hans lojalitet eller åtminstone
hans kollegialitet …
En av de mest obehagliga och gåtfulla perioderna under det behandlade skedet var ju
AB:s pronazistiska period, då tidningen under
de första åren av andra världskriget praktiskt
taget var ett organ för tyska legationen. En
högintressant nyhet är att det inte, vilket allmänt antagits, var Fritz Lönnegren som avfattade den uppseendeväckande ledare, i vilken AB förordade en modig uppslutning på
Tysklands sida vid det tysk-ryska krigsutbrottet. I stället befinns det vara den finlandssvenske författaren Ture Janson, gammal flanörpoet och spirituell kåsör under signaturen
Blåman. Han skrev – mot styckebetalning! –
en rad av de mest tyskvänliga ledarna i AB.
För det mest gåtfulla inslaget svarade PGP
– hur kunde han tolerera tidningens politiska
kurs? Sörmark svarar att det när allt kommer
omkring kanske bara finns en förklaring: ”att
hans illusionslöshet, nedlagd i hans karaktär
och förstärkt under många år vid Vattugatan
lett honom fram till övertygelsen att inga
ideer vilka de vara månde är tillräckligt värdefulla för att man för deras skull avstår från
en plats på toppen; en uppfattning som ju folk
har litet till mans.” Beträffande den på ett
annat sätt gåtfulle Torsten Kreuger nöjer sig
Sörmark med att konstatera, att han som
feodalherrar när de är som bäst kände att
med pengar följer ansvar. Som chef var han
utomordentligt omtyckt. Sörmark vet sig aldrig ha hört någon kritik av honom som arbetsgivare från de anställda. ”Däri skiljer
sig denne egendomlige man med sina manier,
idiosynkrasier, sin förtegenhet, sina förföljelsekänslor och sin blyghet från till exmpel sina
medtävlare i tidningsvärlden, LO och Bonniers.” Den utmärkta formuleringen kanske
trots allt säger mindre om Kreuger än om
konkurrenterna.
De mest sensationella avsnitten i Sörmarks
bok är givetvis de som handlar om LO:s häpnadsväckande agerande vid köpet av ST och
AB från Torsten Kreuger- vilket torde varit
den bästa affär Kreuger någonsin gjort – vid
nedläggningen av ST, vid ombyggnaden av AB
och vid den redaktionella palatsrevolutionen
på AB. Maken till kombination av ekonomisk
oskicklighet, fackföreningsnepotism och förakt
för företagsdemokrati får man leta efter. Men
dessa avslöjanden har så utförligt återgivits
i dagspressen att det är överflödigt att gå in
på dem här. Som avslutning må i stället tjäna
Sörmarks betyg åt AB:s journalistik sedan han
lämnat tidningen 1968/69: ”Okunnighet, överdrifter, grova misstag, missuppfattade eller avsiktligt missförstådda intervjuer blev allt vanligare.” Det är ett betyg som står sig gott än
i dag.