Dagens frågor (5)

Dagens frågor
Folkfrontsregim
En utländsk iakttagare av svenska förhållanden har sagt att Sverige genom tur och skicklighet visserligen sluppit två världskrig, men
visat en sällsam oförmåga att draga politiska
lärdomar av andra folks olyckor. Om politik
definieras som konsten att göra det nödvändiga möjligt – något som förutsätter politisk
realism – tycks den svenska regeringen på
sistone alldeles ha tappat förmågan att lära
av andras erfarenheter och att tänka realistiskt.
De senaste femtio årens europeiska historia
visar med all önskvärd tydlighet att det sista
en socialdemokratisk regering bör göra är att
samarbeta med kommunister. Ty kommunisternas syfte är alltid och allestädes att sabotera det demokratiska samhället, att skapa ökad
splittring och att undergräva detta samhälles
förmåga att fungera. Kommunisterna strävar
alltid målmedvetet efter att skapa en s k revolutionär situation. Det är ju deras enda
möjlighet att vinna makten.
Genom regeringen PaJmes huvudlösa agerande har vi idag i realiteten en folkfrontsregim. Hr Palme (och hr Sträng) ger kommunisterna det avgörande inflytandet på vårt
lands just nu viktigaste politiska områden:
försvarspolitiken och skattepolitiken. Detta
har skett utan försök att komma till tals med
den demokratiska oppositionen för att undersöka om en kompromiss hade varit möjlig.
Hellre än att göra det har regeringen manövrerat så att klyftan mellan den och oppositionen blivit omöjlig att brygga över. Motivet är att 1973 års val skall bli det klasskampsval, där regeringens just nu farligaste
motståndare, centerpartiet, skall sättas i kläm.
Att den svenska alliansfria politiken inte
längre kan vinna respekt, därför att den förestående nedrustningen inom överskådlig tid
gör landet mycket svårt att försvara spelar
ingen roll. Ändock är denna utrikespolitiska
linje regeringens huvudargument för dess avvisande hållning till EEC. Att skattepolitiken
med fördubblingen av löneskatten är en ytterligare svår belastning för våra stora exportindustrier och ett hårt slag mot de mellanstora och små företagen, som har så stor betydelse för sysselsättningen, spelar heller ingen
roll. Hr Palme följer principen att ett steg
till vänster alltid kan försvaras.
Väljama kanske har en annan uppfattning.
Ett laglydigt, tålmodigt och i det hela politiskt föga engagerat folk kanske börjar vakna
inför det vanstyre, som präglar regeringens
handlande. Hr Palme och hans regering har
med de senaste månadernas politik förlorat
varje anspråk på att bli behandlad med något
mått av förtroende från oppositionens sida.
Han har därtill svetsat samman oppositionen
till alltmer effektivt samarbete. Det är ljuspunkten i mörkret. Regeringen Palme borde
i valrörelsen få uppleva att politik inte bara
är stundens taktik och att det finns gränser
för svekfulla manipulationer med ett folks
välfärd.
Nyheter från Vietnam
Den 9 april i år stod fru Sara Lidman på
Sergels torg och anklagade massmedia för att
lämria färgade rapporter om det återuppblossande kriget i Vietnam. Särskilt angrep hon
TV 2 (!) som vågat antyda att nordvietnamesiska trupper anfallit genom den demilitariserade zonen in i Sydvietnam. Att fru Lidman tror att inga nordvietnamesiska styrkor
invaderat Sydvietnam är förståeligt; den som
inte vill se, hon ser inte heller de tunga sovjetiska stridsvagnarna av typ T-34 och T-55, som
är spjutspetsar i Nordvietnams anfallskolonner. Men inte ens hon har lyckats få alla
massmedia att tro att det är FNL, som tillverkat och gömt dessa tunga vagnar i Sydvietnams djungel. Intressant är att notera att
Sveriges Radio-TV plötsligt den l maj upphörde att tala om Nordvietnam. Sedan den
dagen heter det : ”FNL och dess allierade”.
På vems begäran?
Från årets början hade Nordvietnam laddat
upp för storanfall över demarkationslinjen och
från Laos och Kambodja över gränsen till
Sydvietnam. Tungt artilleri och stridsvagnar
samt luftvärnsartilleri grupperades inom den
demilitariserade zonen. Den amerikanska reaktionen blev tvåfaldig; bombningarna återupptogs och samtalen i Paris avbröts. Flyganfallen har som vanligt inte kunnat hindra koncentreringen men har sannolikt försenat anfallet med omkring två månader. Om flyganfallen har vi hört allt, blott intet om orsakerna.
Den som därefter sökt följa utvecklingen
och som bara varit hänvisad till Sveriges Radio-TV, pressen och regeringens uttalanden
måste ha fått följande bild av krigsläget fram
till mitten av maj: FNL har, kanske med nå-
gon hjälp av nordvietnamesiska styrkor, fullständigt besegrat Sydvietnams arme, som överallt befunnit sig på vild flykt. Vietnamiseringen, som innebär att Sydvietnams stridskrafter
skulle utrustas och utbildas så att de, med stöd
av amerikanskt flyg, själva skulle kunna försvara sig mot invasion och guerillaverksamhet,
hade helt misslyckats.
Det borde inte vara obekant att en angripare, som under lång tid koncentrerar sina styrkor och kan välja tid och plats för sitt anfall,
i regel får vissa initialframgångar. Så gick
det också denna gång. Snart ebbade anfallskraften ut. I norr trängde fyra nordvietnamesiska divisioner fram och stod vid april må-
nads utgång ungefär 15 km in på sydvietnamesisk mark. I mellersta delen av landet nådde en annan division längre in, medan ytterligare en hejdades i sin framryckning mot Saigon. I ett desperat försök att vinna en militär
seger har Hanoi satt in elva av sina tretton
divisioner i Indokina utanför Nordvietnam
varav 6 i Sydvietnam och de andra i Laos
och Kambodja.
Sydvietnams arme har i allmänhet löst sin
uppgift att utan hjälp av amerikanska markförband fånga upp anfallen. Vissa förband har
dock inte hållit ~ttet. Några har gripits av
panik inför det första mötet med ryska strids- 215
vagnar. Trots bristerna, främst inom befälskadern, har många förband visat stridsduglighet. Kanske vet soldaterna, liksom de tusentals flyktingarna från platser som löper risk
att befrias av nordvietnameser eller FNL-förband, så mycket om förhållandena i den kommunistiska diktaturstaten i norr att de inte
vill låta sig erövras.
Under Tet-offensiven 1968 uppmanade Hanois radio befolkningen i Sydvietnam att resa
sig och göra gemensam sak med general Giaps
arme. Någon resning blev inte av. Myten om
att Vietnams folk var enigt i sin kamp mot de
amerikanska förtryckarna fick en första knäck.
I dag hörs samma maning. Resultatet återstår
ännu att se. Tet-offensiven blev ett militärt
misslyckande, från vilket det tog Nordvietnam
fyra år att hämta sig. Nu hoppas Hanoi åter
att åstadkomma ett avgörande på slagfältet för
att skaffa sig ett bra utgångsläge inför den politiska lösning av Vietnamkonflikten som snart
måste nås.
Om Hitler och Stalin har med rätta sagts,
att de ofta blev missledda, därför att ingen
vågade tala om misshagliga sanningar för dem.
Vi upplever något liknande i dag.
Vår regering har själv frånhänt sig möjligheten att bli rätt informerad. Någon svensk
ambassadör finns sedan många år inte i Saigon. Regeringen vill ha sitt vetande från Hanoi – det framgick l maj – och därifrån kommer det.
»Aftonbladet behövs om sanningen ska
fram». Citatet är hämtat ur LO-tidningens
propaganda för sig själv. När två riksdagsmän
vågade säga sanningen om Nordvietnams invasion, anklagades de av AB för att vara UsAagenter. Förre kommunistledaren Hilding Hagberg försökte under vinterkriget genom sin
tidning förgäves få svenska folket att tro, att
det var Finland som 1939 överföll den fredliga Sovjetunionen. Han måste nu med avup.dsblandad stolthet se vänsterns framgångar på
den ensidiga nyhetsförmedlingens område.
216
statsanslag till revolutionärer
I årets första häfte av Svensk Tidskrift publicerades uppgifter om en kommunistisk Hjälpreda för sabotage, vilken förekommit på en
del militära förband. Bakom den står revolutionära gruppen KFML(r) och andra. Däri
uppmanas revolutionärerna att infiltrera militärapparaten och att samtidigt skaffa sig själva
en ordentlig militärutbildning. Vapnen skulle
sedan vid lämpligt tillfälle kunna vändas mot
befälet och utbildningen komma till användning vid väpnat inbördeskrig.
Ingen från gruppen bakom Hjälpredan har
stigit fram och förnekat den. Det vore också
omöjligt, sedan en ”Resolution om arbetet i
den borgerliga militärapparaten” blivit bekant, en resolution som skrivits för KFML(r) :s
kongress i Göteborg i januari i år.
I denna resolution förutsätts, att ett ”proletärt revolutionärt inbördeskrig” måste komma.
Proletariatets avantgarde, dvs de som antagit
resolutionen, måste ”ägna största uppmärksamhet åt arbetet inom bourgeoisins militärapparat”. Bourgeoisin, det är hela det demokratiska Sverige av i dag. Socialdemokraterna
med statsministern i spetsen skall inte tro att
de är bättre än andra. Socialdemokratiska arbetarpartiet ”förföll vid första världskrigets utbrott till ren socialchauvinism” och har sedan
dess ”utgjort borgarklassens främsta stöd inom
arbetarklassen för att sprida sina neutralitetsmyter”. Där fick hr Palme!
Mot denna bakgrund, heter det enligt ett
fullständigt citat vilket är bättre än någon
omskrivning, skall ”medlemmar och sympatisörer till den kommunistiska rörelsen göra sin
värnplikt för att inom den borgerliga armen
sprida kommunismens ideer, propagera den
proletära revolutionens militärprogram och organisera revolutionära soldater samt lära sig
vapnens bruk och borgerlig militär organisation”. De skall bilda celler och soldatråd vid
förbanden. De skall utveckla illegala arbetsformer. De skall också utnyttja det nuvarande
samhällets svagheter. ”Krav på agitationsfrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet är borgerligt demokratiska krav som kan utnyttjas i
revolutionärt syfte”. Värnpliktsriksdagen i vå-
ras visade, att detta är sant.
Man skall fortfarande ej taga allt detta för
allvarligt. Men det är dock inte längre bara
fråga om barn som leker. En fanatisk ungdomsgrupp kan, skickligt ledd, ställa till stort
elände. Det är bl a därför som angreppen på
säkerhetspolisen från alla vänsterkretsar är
orimliga. Så länge det finns grupper eller enstaka människor som öppet eller hemligt är
beredda till landsskadliga eller landsförrädiska
gärningar, har samhället skyldighet att organisera en polis till sitt skydd och för sin säkerhet. Redan kännedomen om att en sådan polis
finns har preventiv verkan.
Vad än LO:s tidning skulle säga, kunde
emellertid säkerhetspolisen utnyttjas ännu mer
positivt i detta sammanhang. Den kunde få
regeringens uppdrag att utreda vem som
egentligen betalar dessa kommunistgruppers
verksamhet. En sådan utredning borde dessutom få publiceras. Skulle det visa sig att nå-
gon i utlandet lämnar bidrag i en eller annan
form, får väl regeringen taga mod till sig och
säga ifrån på diplomatisk väg. Skulle det visa
sig, vilket är fullt möjligt, att grupperna skickligt utnyttjar möjligheterna att få statsbidrag,
bör dessa kunna stoppas. Flathet och demokrati behöver inte vara samma sak. Svenska
folket kan omöjligt ha skyldighet att skattevä-
gen underhålla grupper som säger sig vilja
med vapen i hand störta vårt samhällssystem.
Topparna flyr
I tidningen Arbetsgivaren har direktörsassistent Björn Ström aktualiserat tre inbördes
sammanhängande tendenser inom det svenska
näringslivet, tendenser vilka man har all anledning att uppmärksamma och känna oro inför.
Till en början har det blivit allt svårare
att få rätt man på rätt plats inom företagen
De anställda är nämligen generellt sett avse
värt mera kallsinniga till befordringsmöjlighe
er än för bara några år sedan. Det händer alltomoftast att en befattningshavare avböjer
rbjudanden om avancemang. Han hänvisar
iii ökade arbetsinsatser, tyngre ansvar och
iii de risker som alltid är förknippade med
Ltt man överger ett arbete, som man behärs- :ar, och tar ett annat. Framför allt: den ekotomiska vinsten är numera alltför liten med
Länsyn till erforderliga personliga insatser och
:hanstagningar.
Vidare har näringslivets chefsämnen fått ett
tllt större intresse för utlandstjänst. Detta är i
1ch för sig positivt. Problemet är bara att alltör många sedan inte önskar återvända. Skälen
tärtill är klara. Nettolönen är betydligt högre
andra länder än i Sverige.
I motsvarande mån har det också blivit bevärligare än tidigare att få utländska topp•rafter till företag i Sverige. De som väl komnit hit vill inte stanna, därför att vårt lands
täringsliv inte längre utan vidare kan betala
:ådana löner att befattningshavarna efter skatt
1ppnår den köpkraft de kan få i andra länder.
\fycket riktigt har nu en del företag åtminstole delvis av den orsaken etablerat sig utomands.
Under inga omständigheter går det att vifta
)Ort dessa företeelser. De utgör ofrånkomligen
~n hämsko på näringslivets förmåga att hävda
:in internationella konkurrenskraft. Hittills har
iet gått ganska bra. Därför har det också varit
nöjligt att bygga upp ett välstånd, som visserigen inte saknar skönhetsfläckar men som ändå
1ar få motsvarigheter på andra håll i världen.
Vårt effektivaste vapen har hela tiden varit
’valiteten på varor och tjänster.
Det vapnet har regeringen avsiktligt miss- ;kött. Den har alltför mycket tagit intryck av
jämlikhetsapologeternas och nivelleringsfan- ~asternas affektladdade agitation, vilken på intet sätt beaktat det faktum att inte bara kaJitalet utan också människorna, enkannerligen
:ie allra duktigaste, i allt mindre utsträckning
~esiterar videnationella gränser. SocialdemoIrratema har iställe sökt vaska fram partipolitiska guldkorn genom en löne- och skatte- 217
politik som till stor del vädjat till den oreflekterade avunden. På kort sikt kan detta ge
vinster. Men räkningen blir dyr när den i sinom tid kommer. Den räkningen får vi alla
vara med om att betala.
Byggare i Stockholm
Vi utmanar de kommunala bolagen till tävlan på lika villkor om vem som kan bygga
bäst och billigast.
Så karakteriserade en av Stockholms byggmästare syftet med den affischkampanj som
dessa byggare startade i månadsskiftet marsapril. Man kan säga att kampanjen avsåg att
väcka opinion bland de boende i Stockholm.
Apropå bruksvärdeshyran ville »Byggare i
Stockholm» fästa allmänhetens uppmärksamhet på de orimligheter och orättvisor, som rå-
der på Stor-Stockholms bostads- och hyresmarknad.
Bakgrunden till kampanjen var de två första
utslagen i Stockholms tingsrätt om bruksvärdeshyra enligt den nya hyreslagen. Dessa utslag, som fastställde hyror som låg runt 105
krjm2 på Södermalm, väckte lika stor förtjusning hos hyresgäster som bestörtning hos byggare. De glada hyresgästerna såg till den låga
innerstadshyran och tänkte inte på följderna
på längre sikt. Byggarna i färd med att sanera
i innerstaden insåg snabbt att med hyror som
inte täcker nedlagda kostnader går det inte att
medverka i saneringen.
De enskilda byggarna är positiva till den
nya hyreslagen med bruksvärdering men på
ett oeftergivligt villkor, nämligen att värderingen baseras på lika villkor i produktion och
förvaltning. De första bruksvärdesdomarna i
Stockholm avslöjade att villkoren för enskilda
och kommunala bostadsbolag är ytterst olika.
De 105 krfkrn2, som fastställdes på Söder med
kommunala bostadsbolags hyror som jämfö-
relsevärden, kan jämföras med bruksvärdesmål som avgjorts utanför Stockholm. Det enda där tingsrätt fastlagt en hyra gällde Karlstads innerstad, och där blev hyran ca 124-
krfm2. Ett annat mål, som ännu bara avgjorts
218
i hyresnämnd i Malmö, ligger också ca 20 kr
högre än de i Stockholm fastlagda.
Hur kommer sig detta? Frågan är desto mer
berättigad om man tar i beaktande att en hyresgäst i Stockholmshems fastighet i Järfälla,
som nu betalar 110 krfm2, fäst uppmärksamheten på de orimliga hyrorna i innerstaden
genom att begära att få sin hyra sänkt till 65
krfm2, då han anser det värt 40 krfm2 att få
bo i innerstaden.
Hur kan då kommunala bolag, som i ytterområdena måste ta ut självkostnadshyror på
110 krfm2, ha en sån hyressättning på de relativt sett få lägenheter de byggt i innerstaden
att deras jämförelsehyror ger tingsrätten anledning utdöma 105 krfm2? Jo, det beror på
att de kommunala bolagens hyror i innerstaden
är självkostnadshyror minus en subvention. Det
är denna subvention som byggarna i Stockholm vill ha politikerna att öppet redovisa. De
kommunala bolagen har hittills endast byggt
på tomträttsmark, och tomträttsmarken i innerstaden är reserverad enbart för kommunala bolag. Alla partier har varit ense om att
den lilla mark kommunen äger i innerstaden
skall upplåtas till kommunens egna bolag, vilket utestänger de enskilda byggarna från möjlighet att konkurrera på lika villkor.
Det är i och för sig illa, och ont blir värre
genom att tomträttsmarken innehåller en
djungel av subventioner. Några bitar ur denna
är tomträttsavgälden som baseras på ett markvärde av 170 krfm2, medan ny mark i innerstaden kostar 225-300 krfm2• Dessutom beräknas avgälden i innerstaden efter 5 procents
ränta, medan kommunen i genomsnitt får betala 7,5 procent på sin upplåning, alltså en
räntesubvention på ca 2,5 proc. Kommunen
betalar därtill kontant bidrag till alla faktiska
kostnader för extraordinär grundläggning på
tomträttsmark. Detta bidrag har i något fall
gått ända upp till 10 000 kr pr lägenhet, d v s
ca 100 krfm2. Tomtmarken upplåtes slutligen
byggklar, d v s alla kostnader för evakuering
och rivning har betalats av kommunen, och de
utgör minst 50 krfm2• Därtill kommer finansieringsförmåner och beskattningsfördelar
för kommunala bolag som enskilda inte har.
Enligt en undersökning av Stockholms statistiska kontor om 1970 års statsbelånade bostadsproduktion håller den enskilda sektorn
genomgående lägre hyror än de kommunala
bolagen på exploateringsmark. Det beror alltså inte på oskicklighet, låg effektivitet eller liknande att de enskilda byggarna inte kan fortsätta med saneringen i Stockholms innerstad
med de bruksvärdeshyror som nu utdömts.
Orsaken är de olika förutsättningarna, d v s
subventioner i olika former till de kommunala
företagen, som ger jämförelsehyrorna.
Om sådana skall förekomma, vilket det
finns anledning att ifrågasätta, bör de åtminstone komma alla till del och inte bara
de kommunala bolagen och via dem de hyresgäster som bor i deras hus. Med den omläggning av bostadsstödet från generella subventioner till individuellt stöd, som genomförts
på den statliga sidan, vore det önskvärt att
generellt stöd inte heller utginge med kommunalskattemedeL Generella subventioner förbilligar inte kostnaderna. Minst av allt gör
de det om de dessutom omöjliggör konkurrens.
Ett tankeväckande jubileum
Det finns otaliga studentorganisationer av
skilda slag. Alla tycker de om att jubilera. Att
Fria Moderata studentförbundet (f d Konservativa studentförbundet) i vår kan högtidlighålla sitt 30-årsjubileum skulle därför inte motivera särskild uppmärksamhet om det inte
vore så att organisationen under dessa decen- l
nier spelat en nyckelroll i studentpolitiken.
Genom att draga till sig och politiskt skola
10 000-tals unga studenter i konservatismens
idevärld liksom i praktiskt politiskt arbete har
den mer än någon annan förtjänsten av att
konservatismen fortfarande har en fast förankring i svenskt politiskt liv. Vad mera är –
genom dess programmatiska arbete har vägen
beretts för den omvandling av det gamla hö-
gerpartiet till ett socialt reformparti på kon
servativ grund, som varit förutsättningen fö
ramträdandet av en alltmer enad demokra- . k opposition.
Därmed har initiativtagarnas förhoppningar
er än uppfyllts – även om resultaten av deas ansträngningar låtit vänta på sig. Nu var
et förvisso inte i en anda av hoppfull håg och
antasi, som Konservativa studentförbundet
ildades – snarare i stämningar av sammanbien vilja att trots allt hålla ut i en ond tid.
åren 1942 låg kriget tyngre än någonsin över
tt splittrat, härjat och förtryckt Europa. Hak·orset fladdrade från Nordkap till Kreta, från
ormandie till Krim. I denna nazismens
pöklika värld låg det neutrala Sverige som
n liten ö, kringfluten av ett stormande hav.
tt Tysklands seger skulle betyda också den
venska frihetens undergång, tvivlade ingen
ettig människa längre på. En seger för Sovetunionen motsågs också med stora farhågor.
kulle verkligen Sverige och Finland i så fall
unna räddas undan Rysslands sekellånga strä-
·an att nå Atlanten och den kommunistiska
perialismens öppna hot mot alla demokraier?
När de konservativa studentföreningarna i
:le dåvarande universitetsstäderna, Uppsala,
Lund och Stockholm slöt sig samman till ett
förbund, var det emellertid mindre utrikespoitisk oro än inrikespolitiska ambitioner, som
~ar det avgörande motivet. I vanmakten inför
11lt som hände av fasor och orostörtningar
:eagerade dessa unga studenter på det sätt som
ir studentens rätta, nämligen att taga till bok
Jch penna. De ville på svensk botten förnya
conservatismen genom att förena dess historis- ’a perspektiv och realism med en radikal
:trävan till sociala reformer. Under en kort
:id präglades till och med termen ”radikalmnservatism”, men den övergavs som oprak- :isk. I årtionden efter årtionden har sedan
:len politiska debatten i allmänhet och högerJartiet – moderata samlingspartiet – i synnerlet tillförts idepolitiskt väl utbildade krafter,
:om i tal och skrift oförtrutet kämpat för sina
.deer. På det hela taget har dessa krafter
1arit framgångsrika. Vid universiteten blev
219
Konservativa studentförbundet under 1940-talet s~bbt lika stort som alla andra politiska
studentorganisationer tillsammans. Denna starka position för de konservativa består än i dag
och har berett socialisterna omåttlig förargelse.
I ett läge där socialdemokraterna håller på
att regera sönder sig är det aktuellt att på-
minna dagens konservativa studenter om initiativtagarnas inställning: att hålla ut, att hålla
ut till varje pris och hur mörkt än allt kunde
te sig. I längden segrar i politiken den outtröttliga viljan.
Sagan om det stora priset
Det var en gång ett litet land, där 18 herrar
en gång i veckan samlades kring ett stort bord
för att dricka sockervatten och skriva vers till
varandra, ty sådant kunde de. Varje år delade
de också ut ett stort pris, som var en stor heder
att få. Alla visste nämligen, att dessa herrar
hade läst alla böcker som fanns och att de förde en lång lista över alla dem som skrivit böcker bäst i hela världen. De prickade av en författare varje år, och han och hans landsmän
blev stolta, och han lånade en frack och for
till det lilla landet och tog emot priset.
En gång gavs priset åt en stor författare i ett
stort land, och han blev mycket glad och försökte låna en frack, men ingen fanns att få.
Det stora landet hade nämligen små härskare,
fastän inte små till växten, och de beundrade
mycket en stor man som nu var död och som
brukat skjuta alla, som inte tänkte som han, i
nacken. Detta ville de själva också mycket
gärna göra, men tiderna var förändrade. Om
nu någon inte tänkte som de och dessutom
skrev böcker, förbjöd de honom bara att köpa
papper. Eller också satte de honom på sinnessjukhus, och då förstod alla att han var galen,
eftersom han inte tänkte som de. Men den
stora författaren vågade de sig inte på, så att
honom tänkte de låta svälta ihjäl. När det stora priset kom blev de därför mycket onda och
såg till att han inte fick låna någon frack.
Då gick den stora författaren till det lilla
220
landets ambassad och sade: Jag vet att ni lovat
vårda kulturella förbindelser med oss, och jag
är en sådan, och dessutom vet jag att ni är
mycket demokratiska och fördömer diktaturer
även om de ligger så långt borta som möjligt
från er: så låt mig nu få det stora priset här,
och till er kan jag säkert komma i kavaj. Men
det lilla landet hade bara små härskare, ännu
mindre både till växten och annat än det stora
landets, och de var alltid rädda att det stora
landets härskare skulle ryta åt dem. Så att de
blev förskräckta och sade bara nej, njet.
Nu visste hela världen vilken stor skam detta var, och en av de 18 herrarna bestämde sig
för att själv resa till det stora landet och ge
priset åt den stora författaren hemma hos honom, ty det var ändå hans. Men härskarna där
blev förargade igen; eftersom den stora författaren skulle svälta ihjäl, borde det ske snart.
Vad folk tänkte om detta ute i världen brydd<
de sig inte om, ty så tänkte folk om dem i all<
fall. Därför sade de också njet, nej.
Då samlades de 18 herrarna kring sitt bord
och några fällde salta tårar av grämelse i soc
kervattnet och de skämdes på sitt lands och pi
mänsklighetens vägnar så att de blev röda
hela ansiktet. Alla utom en, ty han var rö<
redan förut. Han hade nämligen tagit emot et
annat stort pris, ett från det stora landet, et
pris som bara gavs åt sådana som alltid tänkt
alldeles detsamma som härskarna där. Allts
tyckte han att den stora författaren aldrig bOJ
de ha fått något pris. Då hade inga små hän
kare blivit irriterade.
Men den stora författaren blev alltmer er
sam hemma, och han kunde inte skriva meJ
En dag dör han, men hans verk lever.