Den faluröda torpdrömmen
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATT! HÄGGSTRÖM:
Den faluröda torpdrömmen
Drömmen om den röda lilla stugan skall
människor ge upp. En socialdemokratisk
kommitte, tillsatt av jordbruksminister
Ingemund Bengtsson, laborerar i stället
med tankar på ett 20-tal fritidsområden
med koncentrerad »fritidsbebyggelse».
Folk skall till och med tvingas bo i höghus i naturen! Redaktör Matti Häggström redogör i denna artikel för ett
par undersökningar som visar vad människorna själva egentligen vill ha. H an
påminner också om att en utredning
inom M oderata samlingspartiet har lagt
fram ett stort antal förslag om hur dessa
önskningar skall kunna tillfredsställas.
Ett är säkert: en fritidsmiljö planlagd
efter det vanliga socialistiska kollektivistiska planmönstret är inte vad vanligt
folk drömmer sig bort till från vardagen
i städernas betongkaserner.
»Drömmer du om att skaffa ett rött litet
torp för fritiden någon gång på 80-talet.
Spola den drömmen.
På din påsksemester 1984 åker du kanske tillsammans med l O000 andra till semesterlägenheten i det stålblänkande höghuskomplexet i Lapplandsfjällen.
Eller hyr en småstuga i en fritidsby i
något av landets 20 koncentrerade fritidsområden.»
Så står det i ingressen till en artikel i
Aftonbladet (s) den 3 april 1972, signerad Agnes Canter och handlande om vår
framtida fritidsbebyggelse. Där redogörs
vidare, såvitt man kan bedöma tämligen
initierat, för de stolta planer för den enskildes fritid under decennierna framöver
som välvs i den s k kommitten för planering av turistanläggningar och friluftsområden, tillsatt av jordbruksminister Ingeround Bengtsson. Han, liksom kommittens
sekreterare aktuarie Nils Ragnar Jeansson,
tycker inte om människors »evigt faluröda
torpdröm». Den passar nämligen inte in i
socialdemokratins ideologiska planmönster, enligt vilket alla politiska lösningar
nödvändigtvis skall vara kollektivistiska
och centralistiska.
Den ovannämnda kommitten sägs nu
planera cirka 20 koncentrerade rekreationsområden i landets naturskönaste trakter, bestående av seriebyggda stugbyar, semesterlägenheter i flervåningshus – eller rentav höghus – campingplatser, vandrarhem, hotell o d. Minst 5 000 bäddar
skall produceras, eftersom annars inte tillräckligt underlag finns för den fina »service» i form av affärer, motionshallar, bio- 454
grafer, flygfält m m som man vill att rekreationssökande människor skall drömma
om. Det är så socialdemokraterna tänker
styra människornas framtida fritidsbyggande. Service och koncentration blir nyckelorden. Om gräsrötterna sedan vill ha
det annorlunda, så mycket värre för gräsrötterna.
Också den socialdemokratiska bostadspolitiken har genom sin kollektivistiska
och genomreglerade utformning avlägsnat
sig farligt långt från de enskilda människornas önskemål. Bostadskostnaderna är
nu rekordhöga. På grund av det bristande
sambandet mellan hyrornas höjd och konsumenternas efterfrågan är vidare de mest
eftersökta lägenheterna ofta billigast. Andelen småhus är internationellt sett synnerligen liten – bara omkring 30 procent
av lägenhetsbeståndet – trots att man
mycket väl vet att majoriteten bostadskonsumenter önskar bo på marken och i egna
hem. Nu skall småhusbyggandet enligt inrikesminister Eric Holmkvist intensifieras.
Det är ett i och för sig glädjande tecken
på att även en socialdemokratisk syndare
kan vakna, ehuru det som vanligt inträffar
tämligen sent. Men färdigställda lägenheter beräknas numera ha en livslängd på
mellan 60 och 75 år. Inom en relativt
överskådlig framtid kommer därför betydligt mer än hälften av bostadskonsumenterna, vare sig de vill eller inte, att vara
hänvisade till hyreshus. För allt fler av
dem blir det då troligen naturligt att söka
tillgodose sin längtan efter ett eget hus genom att satsa på en fritidsbostad.
Detta förhållande, plus den genom den
fortgående arbetstidsförkortningen
fritiden, kommer sålunda att med all
nolikhet stegra efterfrågan på
stugor. Man är numera helt klar över
den enskilde individen önskar att hans fritidshus skall ligga, vilken ägandeform han
föredrar o s v. Med förkrossande styrka
vittnar ett par på senare tid företagna undersökningar om att den dröm socialdemokraterna vill ha »spolad» alltfort är en
ovedersäglig realitet.
En SIFO-undersökning
En av utredningarna har gjorts i år av
SIFO på uppdrag av Näringslivets Byggnadsdelegation. Av den och av den kartläggning, som fritidsutredningen företog
för bortåt 10 år sedan, kan utläsas att ungefär var femte eller var sjätte svensk disponerar ett fritidshus. I första hand var
fritidsbebyggelsen koncentrerad till storstadsregionerna – Stockholm och Göteborg hade sålunda tillsammans cirka 35
procent av totalantalet fritidshus. Av dem
som förfogade över fritidshus ägde 64 procent både tomt och hus, 18 procent huset
men inte marken, medan återstoden, också 18 procent, varken ägde hus eller mark.
SIFO-undersökningen ställde frågan
huruvida man ansåg att kommunen eller
fritidshusägaren själv borde äga marken.
Endast 13 procent av de tillfrågade svarade att kommunerna borde göra det, medan så mycket som 82 procent tyckte att
husägaren själv borde vara ägare. 5 procent ansåg sig inte kunna ta ställning. Regeringens marklagstiftning – som dels
begränsat glesbebyggelserätten, dels inneburit åtgärder syftande till ett rent markmonopol för samhället och därmed, milt
uttryckt, reducerade möjligheter för den
enskilde att äga mark – har alltså haft
ett ytterst ringa stöd i folkopinionen.
SIFO ställde vidare frågan om regeringens nya expropriationslag var riktig.
Denna betydde alltså att kommunernas
principiella rätt till tvångsinlösning av villatomter och annan mark utvidgats och nu
kan ske även om kommunen inte har omedelbart behov av marken. Resultatet var
likartat. 81 procent svarade att kommunerna inte borde få denna rätt, 12 procent
stödde regeringens lag och 6 procent önskade inte ta ställning. Så var det med socialdemokraternas gräsrotsförankring
denna fråga!
Tekniska Högskolans utredning
I det nu föreliggande förslaget till riksplanering förordas en styrning av fritidsboendet till vissa hårdexploaterade områden,
där stugbyar skulle uppföras. Man vill
alltså att människorna också på fritiden
skall tvingas bo tätt och nära – förorternas betongghetton skall få sin lantliga
motsvarighet. Enligt en undersökning,
gjord i år av Gerhard Larsson och Ulf
Stahre vid Institutionen för fastighetsteknik vid Tekniska Högskolan i Stockholm,
ligger inte heller detta i linje med medborgarnas egna preferenser. Ytterligt få
önskar bo i stora fritidsbyar. Man föredrar
spridd eller glest grupperad fritidsbebyggelse. Begripligt nog vill man komma ut i
naturen och koppla av med arbete på den
455
egna tomten och det egna huset. Den
trängsel, regeringen är så ivrig att tillhandahålla jäktade och stressade storstadsmänniskor, är dessa inte alls intresserade
av. Också serviceinrättningar av olika slag
kan man mer än väl avvara under sin lediga tid. För att få fritidshuset där man
vill är man dessutom beredd att acceptera
betydande avstånd mellan detta och bostaden.
Socialdemokraterna har sökt kamouflera sin ideologiskt betingade förkärlek för
de stora fritidsbyarna med främst två argument. Det ena är att dessa ur kostnadssynvinkel är att föredra. Även denna tes
vederläggs sorgfälligt av Tekniska Högskolans utredning. Ekonomiskt står föga
att vinna genom hopklumpningen till stora enheter. Redan 70- 100 tomter är tillräckligt för vägar, vatten och avlopp –
vid ett ökat antal minskar inte längre utgifterna för dessa ting. Stora bebyggelsegrupper innebär vidare betydande investeringar vid en ofta lång exploateringstid
med åtföljande höga räntekostnader.
Det andra argumentet är att marken i
Sverige inte räcker till för spridd fritidsbebyggelse. Det må vara att detta kan
stämma på vissa tätorter som Stockholm
och Gotland. I stort torde dock marken
mer än väl förslå, även sedan vissa områ-
den reserverats för rörlig fritidsaktivitet.
Bl a bör man beakta de möjligheter som
står till buds ifråga om att utnyttja befintliga jordbruk för fritidsbebyggelse. På flera håll har man redan systematiskt sökt
överföra användbara bostadsbyggnader
till fritidshus. Men man kan, som motions- 456
vägen framförts i riksdagen från Moderata samlingspartiets sida, gå betydligt längre än så. Varför inte tillåta exempelvis upp
till 10 fritidshus i anslutning till ett ännu
levande jordbruk? En mängd fördelar står
att vinna med ett sådant arrangemang.
Jordbruket bereds en bättre lönsamhet och
ökade möjligheter att överleva, eftersom
det kan tillhandahålla olika slags service
– fiskerätt, båtuthyrning, försäljning av
diverse förnödenheter m m – till fritidsbebyggarna. Dessa kan också bruka de redan existerande vägarna. Lanthandeln får
ett vidgat kundunderlag under vissa tider
på året. Kulturlandskapet hålls levande i
och med att jordbrukarens tillfällen till
lönsam verksamhet ökar, och de fritidsboende kan få en utmärkt rekreationsmiljö.
Det är beklagligt att de socialdemokratiska makthavarna inte sett problemet ur
dessa aspekter och dragit politiska slutsatser av dem.
Så långt allehanda undersökningar.
Samtliga har visat att någonting gått snett
i förhållandet mellan den socialdemokratiska mark- och fritidspolitiken och den
enskildes åsikter.
Moderaternas alternativ
Moderata samlingspartiet har valt en annan väg. I en utredning, ledd av riksdagsman Bo Turesson, och framlagd på försommaren i år och kallad »Fler fritidshus
i bättre miljö», understryks att politikernas skyldighet är att söka förverkliga medborgarnas berättigade förväntningar. Man
anser att längtan efter ett hus på landet i
en bra miljö är i högsta grad legitimt. Det
hindrar inte att även det rörliga fritidslivet
behöver uppmuntras, men det är valfriheten mellan dessa båda alternativ man vill
åstadkomma.
Partiet vill därför ha en annan markpolitik, som till skillnad från den nu genomdrivna inte begränsar eller hindrar
människornas möjligheter att bygga och
äga bostads- och fritidshus på egen mark.
Man vill ha en annan planpolitik, som
ger medborgarna tillfälle att på sin fritid
bo i fritidshus nära orörd natur. Man vill
ha en annan lokaliseringspolitik, som stimulerar spridd fritidsbebyggelse och därmed också ger glesbygdens folk bättre levnadsbetingelser. Man vill ha en annan
jordbrukspolitik, som möjliggör för jordbrukaren att avstycka viss mark för fritidsbebyggelse. Därigenom åstadkoms också en bättre miljöpolitik. Slutligen vill
man, för att fler människor skall få praktiska möjligheter att skaffa sig fritidsbostad, omforma skattepolitiken så att det
lönar sig att arbeta och så att målsparandet till exempelvis ett fritidshus uppmuntras.
I T ekniska Högskolans undersökning
heter det avslutningsvis: »Inga starka
grupper i samhället har tidigare åtagit sig
att stimulera den typ a\· fritidsbostäder,
som uppenbarligen flertalet helst skulle
vilja ha. Det förefaller därför vara en angelägen uppgift att ett systematiskt studium av möjligheterna till bättre konsumentanpassning kommer till stånd.»
Förvisso! Kanske man på regeringshåll
förstår piken i den sista meningen även
om den är grov. Med sitt utspel har dock
Moderata samlingspartiet nu gjort en insats för att i enlighet med politiska partiers uppgift tillgodose människornas välmotiverade önskemål. Aktionen innebär
’ett ideologiskt ställningstagande för den
enskilde individens prioriteringar, visioner
457
och rättigheter och går alltså kraftigt mot
kollektivistiska och centralistiska lösningar inom ett viktigt samhällsområde. Människors dröm om det egna fritidshuset får
inte de makthavande »spola» – inte ens
om drömmen är faluröd!
Den faluröda torpdrömmen
Drömmen om den röda lilla stugan skall
människor ge upp. En socialdemokratisk
kommitte, tillsatt av jordbruksminister
Ingemund Bengtsson, laborerar i stället
med tankar på ett 20-tal fritidsområden
med koncentrerad »fritidsbebyggelse».
Folk skall till och med tvingas bo i höghus i naturen! Redaktör Matti Häggström redogör i denna artikel för ett
par undersökningar som visar vad människorna själva egentligen vill ha. H an
påminner också om att en utredning
inom M oderata samlingspartiet har lagt
fram ett stort antal förslag om hur dessa
önskningar skall kunna tillfredsställas.
Ett är säkert: en fritidsmiljö planlagd
efter det vanliga socialistiska kollektivistiska planmönstret är inte vad vanligt
folk drömmer sig bort till från vardagen
i städernas betongkaserner.
»Drömmer du om att skaffa ett rött litet
torp för fritiden någon gång på 80-talet.
Spola den drömmen.
På din påsksemester 1984 åker du kanske tillsammans med l O000 andra till semesterlägenheten i det stålblänkande höghuskomplexet i Lapplandsfjällen.
Eller hyr en småstuga i en fritidsby i
något av landets 20 koncentrerade fritidsområden.»
Så står det i ingressen till en artikel i
Aftonbladet (s) den 3 april 1972, signerad Agnes Canter och handlande om vår
framtida fritidsbebyggelse. Där redogörs
vidare, såvitt man kan bedöma tämligen
initierat, för de stolta planer för den enskildes fritid under decennierna framöver
som välvs i den s k kommitten för planering av turistanläggningar och friluftsområden, tillsatt av jordbruksminister Ingeround Bengtsson. Han, liksom kommittens
sekreterare aktuarie Nils Ragnar Jeansson,
tycker inte om människors »evigt faluröda
torpdröm». Den passar nämligen inte in i
socialdemokratins ideologiska planmönster, enligt vilket alla politiska lösningar
nödvändigtvis skall vara kollektivistiska
och centralistiska.
Den ovannämnda kommitten sägs nu
planera cirka 20 koncentrerade rekreationsområden i landets naturskönaste trakter, bestående av seriebyggda stugbyar, semesterlägenheter i flervåningshus – eller rentav höghus – campingplatser, vandrarhem, hotell o d. Minst 5 000 bäddar
skall produceras, eftersom annars inte tillräckligt underlag finns för den fina »service» i form av affärer, motionshallar, bio- 454
grafer, flygfält m m som man vill att rekreationssökande människor skall drömma
om. Det är så socialdemokraterna tänker
styra människornas framtida fritidsbyggande. Service och koncentration blir nyckelorden. Om gräsrötterna sedan vill ha
det annorlunda, så mycket värre för gräsrötterna.
Också den socialdemokratiska bostadspolitiken har genom sin kollektivistiska
och genomreglerade utformning avlägsnat
sig farligt långt från de enskilda människornas önskemål. Bostadskostnaderna är
nu rekordhöga. På grund av det bristande
sambandet mellan hyrornas höjd och konsumenternas efterfrågan är vidare de mest
eftersökta lägenheterna ofta billigast. Andelen småhus är internationellt sett synnerligen liten – bara omkring 30 procent
av lägenhetsbeståndet – trots att man
mycket väl vet att majoriteten bostadskonsumenter önskar bo på marken och i egna
hem. Nu skall småhusbyggandet enligt inrikesminister Eric Holmkvist intensifieras.
Det är ett i och för sig glädjande tecken
på att även en socialdemokratisk syndare
kan vakna, ehuru det som vanligt inträffar
tämligen sent. Men färdigställda lägenheter beräknas numera ha en livslängd på
mellan 60 och 75 år. Inom en relativt
överskådlig framtid kommer därför betydligt mer än hälften av bostadskonsumenterna, vare sig de vill eller inte, att vara
hänvisade till hyreshus. För allt fler av
dem blir det då troligen naturligt att söka
tillgodose sin längtan efter ett eget hus genom att satsa på en fritidsbostad.
Detta förhållande, plus den genom den
fortgående arbetstidsförkortningen
fritiden, kommer sålunda att med all
nolikhet stegra efterfrågan på
stugor. Man är numera helt klar över
den enskilde individen önskar att hans fritidshus skall ligga, vilken ägandeform han
föredrar o s v. Med förkrossande styrka
vittnar ett par på senare tid företagna undersökningar om att den dröm socialdemokraterna vill ha »spolad» alltfort är en
ovedersäglig realitet.
En SIFO-undersökning
En av utredningarna har gjorts i år av
SIFO på uppdrag av Näringslivets Byggnadsdelegation. Av den och av den kartläggning, som fritidsutredningen företog
för bortåt 10 år sedan, kan utläsas att ungefär var femte eller var sjätte svensk disponerar ett fritidshus. I första hand var
fritidsbebyggelsen koncentrerad till storstadsregionerna – Stockholm och Göteborg hade sålunda tillsammans cirka 35
procent av totalantalet fritidshus. Av dem
som förfogade över fritidshus ägde 64 procent både tomt och hus, 18 procent huset
men inte marken, medan återstoden, också 18 procent, varken ägde hus eller mark.
SIFO-undersökningen ställde frågan
huruvida man ansåg att kommunen eller
fritidshusägaren själv borde äga marken.
Endast 13 procent av de tillfrågade svarade att kommunerna borde göra det, medan så mycket som 82 procent tyckte att
husägaren själv borde vara ägare. 5 procent ansåg sig inte kunna ta ställning. Regeringens marklagstiftning – som dels
begränsat glesbebyggelserätten, dels inneburit åtgärder syftande till ett rent markmonopol för samhället och därmed, milt
uttryckt, reducerade möjligheter för den
enskilde att äga mark – har alltså haft
ett ytterst ringa stöd i folkopinionen.
SIFO ställde vidare frågan om regeringens nya expropriationslag var riktig.
Denna betydde alltså att kommunernas
principiella rätt till tvångsinlösning av villatomter och annan mark utvidgats och nu
kan ske även om kommunen inte har omedelbart behov av marken. Resultatet var
likartat. 81 procent svarade att kommunerna inte borde få denna rätt, 12 procent
stödde regeringens lag och 6 procent önskade inte ta ställning. Så var det med socialdemokraternas gräsrotsförankring
denna fråga!
Tekniska Högskolans utredning
I det nu föreliggande förslaget till riksplanering förordas en styrning av fritidsboendet till vissa hårdexploaterade områden,
där stugbyar skulle uppföras. Man vill
alltså att människorna också på fritiden
skall tvingas bo tätt och nära – förorternas betongghetton skall få sin lantliga
motsvarighet. Enligt en undersökning,
gjord i år av Gerhard Larsson och Ulf
Stahre vid Institutionen för fastighetsteknik vid Tekniska Högskolan i Stockholm,
ligger inte heller detta i linje med medborgarnas egna preferenser. Ytterligt få
önskar bo i stora fritidsbyar. Man föredrar
spridd eller glest grupperad fritidsbebyggelse. Begripligt nog vill man komma ut i
naturen och koppla av med arbete på den
455
egna tomten och det egna huset. Den
trängsel, regeringen är så ivrig att tillhandahålla jäktade och stressade storstadsmänniskor, är dessa inte alls intresserade
av. Också serviceinrättningar av olika slag
kan man mer än väl avvara under sin lediga tid. För att få fritidshuset där man
vill är man dessutom beredd att acceptera
betydande avstånd mellan detta och bostaden.
Socialdemokraterna har sökt kamouflera sin ideologiskt betingade förkärlek för
de stora fritidsbyarna med främst två argument. Det ena är att dessa ur kostnadssynvinkel är att föredra. Även denna tes
vederläggs sorgfälligt av Tekniska Högskolans utredning. Ekonomiskt står föga
att vinna genom hopklumpningen till stora enheter. Redan 70- 100 tomter är tillräckligt för vägar, vatten och avlopp –
vid ett ökat antal minskar inte längre utgifterna för dessa ting. Stora bebyggelsegrupper innebär vidare betydande investeringar vid en ofta lång exploateringstid
med åtföljande höga räntekostnader.
Det andra argumentet är att marken i
Sverige inte räcker till för spridd fritidsbebyggelse. Det må vara att detta kan
stämma på vissa tätorter som Stockholm
och Gotland. I stort torde dock marken
mer än väl förslå, även sedan vissa områ-
den reserverats för rörlig fritidsaktivitet.
Bl a bör man beakta de möjligheter som
står till buds ifråga om att utnyttja befintliga jordbruk för fritidsbebyggelse. På flera håll har man redan systematiskt sökt
överföra användbara bostadsbyggnader
till fritidshus. Men man kan, som motions- 456
vägen framförts i riksdagen från Moderata samlingspartiets sida, gå betydligt längre än så. Varför inte tillåta exempelvis upp
till 10 fritidshus i anslutning till ett ännu
levande jordbruk? En mängd fördelar står
att vinna med ett sådant arrangemang.
Jordbruket bereds en bättre lönsamhet och
ökade möjligheter att överleva, eftersom
det kan tillhandahålla olika slags service
– fiskerätt, båtuthyrning, försäljning av
diverse förnödenheter m m – till fritidsbebyggarna. Dessa kan också bruka de redan existerande vägarna. Lanthandeln får
ett vidgat kundunderlag under vissa tider
på året. Kulturlandskapet hålls levande i
och med att jordbrukarens tillfällen till
lönsam verksamhet ökar, och de fritidsboende kan få en utmärkt rekreationsmiljö.
Det är beklagligt att de socialdemokratiska makthavarna inte sett problemet ur
dessa aspekter och dragit politiska slutsatser av dem.
Så långt allehanda undersökningar.
Samtliga har visat att någonting gått snett
i förhållandet mellan den socialdemokratiska mark- och fritidspolitiken och den
enskildes åsikter.
Moderaternas alternativ
Moderata samlingspartiet har valt en annan väg. I en utredning, ledd av riksdagsman Bo Turesson, och framlagd på försommaren i år och kallad »Fler fritidshus
i bättre miljö», understryks att politikernas skyldighet är att söka förverkliga medborgarnas berättigade förväntningar. Man
anser att längtan efter ett hus på landet i
en bra miljö är i högsta grad legitimt. Det
hindrar inte att även det rörliga fritidslivet
behöver uppmuntras, men det är valfriheten mellan dessa båda alternativ man vill
åstadkomma.
Partiet vill därför ha en annan markpolitik, som till skillnad från den nu genomdrivna inte begränsar eller hindrar
människornas möjligheter att bygga och
äga bostads- och fritidshus på egen mark.
Man vill ha en annan planpolitik, som
ger medborgarna tillfälle att på sin fritid
bo i fritidshus nära orörd natur. Man vill
ha en annan lokaliseringspolitik, som stimulerar spridd fritidsbebyggelse och därmed också ger glesbygdens folk bättre levnadsbetingelser. Man vill ha en annan
jordbrukspolitik, som möjliggör för jordbrukaren att avstycka viss mark för fritidsbebyggelse. Därigenom åstadkoms också en bättre miljöpolitik. Slutligen vill
man, för att fler människor skall få praktiska möjligheter att skaffa sig fritidsbostad, omforma skattepolitiken så att det
lönar sig att arbeta och så att målsparandet till exempelvis ett fritidshus uppmuntras.
I T ekniska Högskolans undersökning
heter det avslutningsvis: »Inga starka
grupper i samhället har tidigare åtagit sig
att stimulera den typ a\· fritidsbostäder,
som uppenbarligen flertalet helst skulle
vilja ha. Det förefaller därför vara en angelägen uppgift att ett systematiskt studium av möjligheterna till bättre konsumentanpassning kommer till stånd.»
Förvisso! Kanske man på regeringshåll
förstår piken i den sista meningen även
om den är grov. Med sitt utspel har dock
Moderata samlingspartiet nu gjort en insats för att i enlighet med politiska partiers uppgift tillgodose människornas välmotiverade önskemål. Aktionen innebär
’ett ideologiskt ställningstagande för den
enskilde individens prioriteringar, visioner
457
och rättigheter och går alltså kraftigt mot
kollektivistiska och centralistiska lösningar inom ett viktigt samhällsområde. Människors dröm om det egna fritidshuset får
inte de makthavande »spola» – inte ens
om drömmen är faluröd!