Den omoraliska profiten

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Den omoraliska profiten
M cd utgångspunkt från en nyligen utkommen bok av den engelske filosofiprofessorn
H B Acton tar fil kand Carl Johan Ljungberg upp kritiken mot den kapitalistiska
marknadsekonomin. Den moraliska angreppspunkten har alltid varit tacksam
att utnyttja för dem som har velat angripa marknadssystem och vinster. Redan
under 1800-talet hävdade man att det
ekonomiska systemet måste vara helt och
hållet omoraliskt, eftersom det grundar sig
på själviskhet och vinstbegär. Mycken
avoghet mot kapitalismen märks idag
även inom de kapitalistiska länderna. En
stor del av kritiken är överdriven och lätt
att avfärda, menar författaren, men för
att få ett grepp om orsakerna till dagens
missförhållanden bör man även beakta i
vilken mån det kapitalistiska systemet förorsakat dessa.
Misstänksamheten mot affärsidkande och
profiter har en lång historia bakom sig.
Det blev mycket tidigt acceptabelt att rikta kritik mot affärsutövande och köpenskap i skilda former, och detta hade utbildats till tradition långt innan de moderna kollektivistiska rörelserna började fördöma profiten på ett mera systematiskt
och teoretiskt medvetet sätt.
När man stöter på kritik av den typen
idag, är det naturligt att se den mot bakgrunden just av dessa kollektivistiska rö-
relser. Argumenten hämtas för det mesta
ur det marxistiska tänkandet eller framstår som påverkade därifrån. De riktar sig
ganska genomgående mot det ”kapitali –
tiska” systemet eller mot vad man uppfattar som avigsidor i detta, och de sammanfaller likaså oftast med en allmän social
eller politisk kritik av samma snitt. Kritiken kommer oftast från vänster, vilket inte betyder att den konservativa kritiken
har uteblivit. Det förekommer ännu spridd
kritik från höger av den ekonomiska liberalismen, men denna kritik var vanligare
förr. Den har på det hela taget minskat i
takt med att moderna konservativa kommit att identifiera sig med de liberala
ekonomiska institutionerna och gått in för
att försvara dessa.
Det är klart att den kapitalistiska sidan
har känt ett behov att på utsatta punkter
rättfärdiga den ekonomiska verksamheten
och de principer som är bärande i marknadssystemet. Man har i varje fall strävat
efter att avvisa de mest omöjliga av de invändningar som gjorts. En av dem som senast har försökt ta ställning till kritiken
mot den kapitalistiska marknadsekonomin
är den engelske filosofiprofessorn H B
Acton. Hans nyligen utkomna bok ”The
Morals of Markets” (Longman) är upplagd som ett punkt för punktresonemang
kring de viktigaste anklagelsepunkterna.
Det gäller för Acton främst att utreda frå-
gor som rör exempelvis den moraliska
skillnaden mellan företagarvinst och löner,
det gäller frågan om konkurrensens etik
(tävlan kontra solidaritet), och det gäller
inte minst problemet hur man skall klarlägga gränserna för konkurrensen som
marknadsinstrument. Förutom behandlingen av ämnet marknad och moral tar
Acton litet vid sidan om huvudlinjen i boken upp ”The egalitarian collectivist alternative” till utredning och i anslutning
till detta även den viktiga frågan, vilken
rättviseuppfattning som den sociala fördelningsproceduren bör utgå ifrån. Till
slut ägnar han ett kapitel i sin bok åt ett
resonemang kring det ofta och ivrigt diskuterade planeringsproblemet i moderna
stater.
Boken handlar alltså om en rad svåra
problem. ”The Morals of Markets” ger
om inte annat verkligen ett intryck av att
frågorna är komplicerade. Det måste därför bli nödvändigt att inskränka sig till
några belysande exempel på Actons sätt
att resonera.
Den moraliska kritiken
Acton konstaterar inledningsvis, att den
moraliska angreppspunkten alltid har varit tacksam att utnyttja för dem som har
syftat att angripa marknadssystem och
189
vinster. Det gäller i hög grad dagens kritik, för vilken de moralbetonade resonemangen ligger nära till hands. Men även
under 1800-talet hävdade man, att det
ekonomiska systemet måste vara helt och
hållet omoraliskt, eftersom det grundar sig
på själviskhet och vinstbegär. Moralegenskaper som står i nivå med dödssynderna,
menade man, kunde inte accepteras som
sociala drivkrafter och som medel till
framåtskridande. Det sociala goda fick inte samma värde, om det så att säga utgjorde en biprodukt av en systematiserad egoIsm.
Gentemot köpmannen som ideal ställde
vissa marknadskritiker, bl a Carlyle, upp
ämbetsmän, officerare och akademiker,
som man ansåg vara bättre förebilder och
handla utifrån mera hedervärda motiv.
Det bör kanske understrykas, och Acton
försummar inte tillfället, att den ”moraliska” kritiken bitvis kom att skjuta över
målet eller bli helt orimlig. Det förefaller
lika patetiskt som poänglöst att liksom
Carlyle göra gällande att köpmannen eller
fabriksägaren står moraliskt lägre än officeren, därför att de inte kan förväntas –
åtminstone inte i sin ordinarie verksamhet
– offra livet för sina kunder på det sätt
som officeren antas vara beredd att offra
livet för sitt fosterland. Något sådant
ligger ju inte inbegripet i det avtal,
som köpmannen ingår med sina kunder.
Sättet att resonera är ett exempel på vad
Acton föredrar att kalla en ”negativ analogi”.
Ibland förbiser kritiken också marknadens begränsningar så som de erkänns och
190
beaktas, i det praktiska livet, av dem som
på ett eller annat sätt agerar på marknaden. Det borde t ex vara fullt klart att
allting vi värderar som individer inte kan
bli föremål för köp och utbyte, för reglering genom tillgång och efterfrågan. Det
är helt enkelt uttryck för sunt förnuft. Inte
ens den mest ihärdige marknadsekonom
gör sig skyldig till en sammanblandning
av marknad och samhälle som innebär, att
han accepterar saluförsel av t ex parlamentsröster. Lika litet bör skötsel av barn
och omyndiga ligga inom konkurrensens
domäner. Att sätta pris på exempelvis
stöld eller mord eller liknande ”tjänster”
tycker vi naturligtvis är barockt, helt enkelt därför att stöld och mord är omoraliska handlingar i sig själva. I samtliga
fall tar alltså kritiken upp sociala aktiviteter, som av en rad olika skäl inte kan
bli föremål för utbud, och strävar i andra
hand efter att visa vilka märkliga följder
det får när marknadssystemet med dess karakteristika utsträcks till att omfatta även
dessa aktiviteter.
Omfördelning och trygghet
En avsevärd del av Actons resonemang
berör de åtgärder, som vidtas i blandekonomiska eller kollektivistiska samhällen i
omfördelnings- och trygghetsskapande syfte. Detta avsnitt faller inte helt under vår
rubrik men det har ett påtagligt intresse.
Vissa nackdelar, hävdar Acton, måste bli
följden av en stark progressiv beskattning,
alltså av att det omfördelningsinstrument
kommer till användning som bäst brukar
anses främja dessa bägge syften. Genom
att tvinga somliga individer att, oavsett inkomst, ge hjälp åt andra individer, oavsett
inkomst, uppnår man bara att ”understöd
ges åt dem som inte nödvändigt är i behov
av det från de människors sida som inte
nödvändigt har råd med det”. Detta är enligt bokens resonemang klart olyckligt. Staten tar under sådana omständigheter på
sig ansvaret för en form av starkt schablonartad, odifferentierad omfördelning,
som är lika illa anpassad för dem från vilka medlen tas som för dem som kommer i
åtnjutande av samma medel. Det är i Actons perspektiv uttryck för ”moralisk abdikation”.
En annan fråga påminner om den förra.
Det gäller nödvändigheten att garantera
alla medborgares lika rätt till en minimitillgång på vissa värden eller förmåner
i samhället. Det kan t ex gälla bostäder,
läkarvård eller utbildning. Tanken att var
och en har rätt till ett socialt eller livsnödvändigt minimum av detta är i full
överensstämmelse med humanitetens bud,
och det är inte Actans avsikt att misstänkliggöra den. Men han hävdar, som
det förefaller med rätt, att utvecklingen
tenderar att missforma en ursprungligen
riktig tanke. Åtskilligt underlag kan i detta sammanhang hämtas från den moderna
politiska historien. Vad som nämligen under ett tidigare stadium av välfärdssamhällets utveckling betraktades som en
räddningsoperation för ett mindretal eller
som en befogad strävan att göra livet
drägligare för alla, har efterhand blivit
inte bara en rättighet utan ett utbildat
tvång för alla medborgare; nödlösningen
har blivit en påtvingad nödvändighet.
En exemplifiering kan vara på sin plats;
problemet återkommer också på nära nog
de flesta samhällsområden. Sedan man
t ex i många länder har skapat en nationell hälsovård i den humana avsikten att
ge mindre bemedlade människor tillgång
till medicinsk omvårdnad, blir nästa steg
att det anses orättfärdigt eller moraliskt
förkastligt att överhuvudtaget någon enskild betalar för sin hälsovård.
Vi kan ta en nära liggande illustration
och peka på inställningen till den privata
sjukvården här i landet. Det råder inget
tvivel om att de moraliska attityderna till
denna har förändrats kraftigt under ett
antal decennier. Man hävdar numera
ganska allmänt det omoraliska i att genom
att ta de privata sjukvårdsresurserna i anspråk ”köpa” sig förbi köerna, som det
heter. Och det är en uppfattning, som
inte har undgått att öva inflytande ens på
utövarna av denna sjukvård. I den mån
privatsjukvården inte är formellt inskränkt, tycks denna moralsyn ändå osynligt påverka läkar-patientrelationen idag.
Det är inte för mycket sagt, att både den
som utövar verksamheten och den som tar
dess tjänster i anspråk i någon omfattning
upplever ett moraliskt tryck i form av
”skuldkänslor”.
Kritik mot kapitalismen
En fråga, som Actons bok inbjuder till,
är varför avogheten mot kapitalismen idag
är så pass märkbar just inom själva de kapitalistiska länderna. De allra flesta människor i dessa kapitalistiska samhällen
191
tycks känna en mer eller mindre uttalad
avsmak inför vad som ändå är bärande
principer i den ekonomiska ordning under
vilken de lever. Det finns en djupt rotad
moralisk ovilja mot systemet hos dem, som
systemet är tänkt att verka för och som
det naturligen också måste verka genom.
Den liberala ekonomin fungerar till stor
del genom medverkan från en rad människor, som i grund och botten hyser stark
skepsis gentemot samma liberala ekonomi.
Det är t ex ytterst få, som verkligen är
beredda att tillstå att de vägleds av de
drivkrafter som den ekonomiska teorin
på fullt allvar laborerar med, alltså av en
vilja att så mycket som möjligt öka sin
egen ekonomiska vinst, att alltid välja det
bästa av erbjudna alternativ etc, och inte
av högre eller mera moraliska bevekelsegrunder.
Detta kan ju tyckas märkligt. Frågan
är om det är ett tecken på kapitalismens
ohållbarhet i det långa loppet, ett undergångstecken med andra ord, eller om det
rör sig om en väl inarbetad och nödvändig
mekanism som får systemet att fungera.
Ett kapitalistiskt system kan säkert gå under därför att människorna i alltför hög
grad ogillar det. Det är ett rimligt antagande. Men vi kan också vända på problemet och fråga, om en kapitalistekonomi
verkligen kan överleva utan att detta ogillande i en eller annan form är för handen. Kanske erbjuder det helt enkelt en
sporre till förbättring, till ständig omprövning och anpassning, och kanske bidrar
det därigenom också till att säkra systemets fortbestånd.
192
Många av marknadens kritiker har naturligtvis kommit med ”moraliska” invändningar som är överdrivna eller lätta
att avfärda. Man hävdar att det är mera
egoistiskt att sträva efter ökad profit än
att slåss för högre löner. Man visar inom
ramen för de västerländska kapitalistiska
samhällena på olägenheter, som inte
främst har ekonomiska orsaker eller som
bara med svårighet kan sättas i samband
med det ekonomiska systemet. Man gör
en oriktig gränsdragning mellan marknad
och samhälle och hävdar, att marknaden
är beredd till åtaganden som den i själva
verket aldrig har gjort anspråk på.
Men det är inget tvivel om att det
från en rad håll också har riktats betydligt mer avgörande kritik mot kapitalism,
marknader och profit, kritik som på ett
helt annat sätt berör grundvalarna för
dessa. Det är mindre lyckat att förbise
den kritiken, vilket Acton gör. Om det
överhuvudtaget skall bli möjligt att skaffa
sig grepp om orsakerna till de vittförgrenade missförhållandena i väst idag, kan
inte det liberala ekonomiska systemet undgå att kritiseras, lika litet som den bakomliggande liberala samhällsteorin. Svårigheterna att reda ut vad som orsakar det
ena eller andra missförhållandet får därför inte leda till att vi avstår från att, om
så visar sig nödvändigt, ge kapitalismen
sin beskärda del av kritiken.