ECC och svenskt jordbruk

BIRGER ISACSON:
EEC och svenskt jordbruk
lven om Sverige inte kommer med
som medlem i EEC nu, är det mycket
troligt att vi ändå blir det om några
år, skriver lantmästare Birger Isacson.
Vi måste ha siktet inställt på en sådan
utveckling. Jordbruket inom EEC genomgår sedan några årtionden en anpassningsprocess till tidens krav. Urbaniseringsprocessen pågår för fullt, och det
är svårt att sia om hur det europeiska
jordbruket kommer att se ut om några
årtionden. Det svenska jordbruket står
sig gott vid en jämförelse såväl i fråga
om hektarskördar som djurproduktion.
Pålång sikt skulle en EEC-anslutning
medföra ett bättre utnyttjande av våra
goda produktionsbetingelser och vår höga
teknik, då det gäller att skapa fram
eftertraktade animaliska livsmedel för
både Sverige och Europa.
I den svenska EEC-debatten finns två
ytterlighetsriktningar. Den ena säger att
det blir katastrof för svenskt näringsliv
om vi inte kommer med. Den andra säger
att det blir katastrof om vi kommer med.
Mellan dessa grupper kan redovisas
många balanserade uppfattningar. Men
där finns framförallt en stor oviss frågande massa, som vill slippa att ta ställning.
För många är EEC något långt borta, nå-
got främmande – ett annat språk, ja
många språk, allt utom vår goda och lättförståeliga svenska.
Det känns skönt att vi kan krypa bakom
neutraliteten. Vad som utspelas i världen är ingenting för oss. Medlemskap är
en omöjlighet men gärna affärer om de
kan ske på hyggliga villkor. Inga politiska överenskommelser som kan hota den
»svenska välfärdspolitiken», men god avsättning för alla våra produkter.
Vi vet nu att något medlemskap för
Sverige blir det inte i denna omgång, och
de som känner ängslan för EEC kan
trygga sig till vår principfasta regering.
Men ändå är det svårt att komma från
frågan: Hur länge? Vad som än sker vid
förhandlingarna i Bryssel under detta år
är det svårt att tro att inte också Sverige
kanske innan 70-talet är till ända är medlem av denna Europagemenskap. Vad
som än händer måste vi arbeta med denna realitet för ögonen. Det finns mycket
att vinna men föga att förlora på att ha
siktet inställt på en sådan utveckling.
Även bland jordbrukare i Sverige finns
det oro över tanken att vi skall bli medlemmar i EEC. Många ser EEC :s jord- 78
bruk som ett hot mot vårt. Vi har hört
beskrivas vilka enorma överskottskvantiteter det finns av väsentliga livsmedel inom EEC, och vi vet att överskottskvantiteter alltid är prispressande. När vi för
ett par år sedan började få klart för oss
att den svenska mjölkproduktionen höll
på att sjunka ner mot ett katastrofläge,
pekade företrädare för regeringen energiskt på de överskottskvantiteter som
fanns att få från Västeuropa. Mot den
bakgrunden fanns ingen anledning att
tänka om. Konsumenterna kunde få vad
de behövde. Vad man inte tog med i
den beräkningen var den starka förändring som pågår inom EEC. Det är dessa
förändringar som är intressanta. Minst
av allt är jordbruket i Europa en statisk
näring i en expansiv tid.
Men vad sker och på vilket sätt kan
det påverka det svenska jordbrukets framtid?
EEC:s jordbruk genomgår omdaning
I alla länder har jordbruket ett historiskt
förflutet. Det är den ursprungligaste av
alla näringar. Jordbruket fanns långt före
industrins genombrott. Jordbruket är på
många håll inte avpassat för att kunna
konkurrera med modern industri. Att anpassa jordbruket till en ny tid är för den
skull ett problem i alla industriländer.
Den anpassningen har pågått länge, men
först under senare årtionden har den satt
mera påtagliga spår efter sig i Europa.
Urbaniseringsprocessen pågår nu för fullt.
Unga människor har i strida strömmar
lämnat jordbruket och gått över till andra nanngar. Den strömmen fortsätter.
EEC :s jordbruk är mitt inne i en anpassningsprocess som är mycket påtaglig. Hur
det europeiska jordbruket kommer att se
ut när den processen pågått ytterligare
något årtionde är inte lätt att sia om.
Men säkert är att mycket kommer att
förändras, som också påverkar det svenska
jordbrukets konkurrensförmåga och fram·
tid.
En jordbruksexpert inom EEC, som
haft goda möjligheter att bedöma det
europeiska jordbrukets nuläge och framtidsmöjligheter, är Adrien Zeller. I en
nyutkommen bok som i svensk översättning fått namnet »Kris i EECs jordbruk?»
ger han en intressant och lättläst skildring av nuläget och den framtid som avtecknar sig för jordbruket inom EEC.
Zeller är samtidigt både optimist och pessimist: Optimist om jordbrukets framtid
som en konkurrenskraftig näring om politikerna förstår att hantera problemet rätt,
men pessimist inför politikernas förmåga
och vilja att gå till verket.
Mycket kort sammanfattat skulle problemen inom EECs jordbruk kunna beskrivas så här:
D Under hela 1960-talet har det pågått
en stark avtappning av människor från
jordbruket. 1960 fanns ungefär 15 miljoner människor knutna till jordbruksnäringen; idag mindre än 10 miljoner.
Enligt den bekanta Mansholtsplanen bör
jordbruksbefolkningen 1980 vara nere i
5 miljoner.
O Dagens EEC-jordbruk företer stark
obalans produktionsmässigt. Det saknas
ungefär 10 miljoner hektar åkerjord för
att göra Europa självförsörjande. Men
trots detta produceras stora kvantiteter
livsmedel som måste slumpas bort på
världsmarknaden till mycket låga priser,
samtidigt som stora kvantiteter måste importeras.
Prispolitiken har i allt för hög grad
premierat spannmåls- och sockerproducenterna, medan mjölk- och köttjordbrukarna fått det allt besvärligare.
Sett ur svensk synpunkt
Den frågan kommer alltid in i diskussionen: Var ligger svenskt jordbruk på utvecklingsskalan i förhållande till EEC?
Att ge ett entydigt svar på en sådan fråga
är omöjligt, ty europeiskt jordbruk är
minst av allt ensartat. Men låt oss ta
några siffror som belyser vissa drag. Av
totalbefolkningen är 14 procent yrkesverksamma inom EECs jordbruk. I Sverige är motsvarande siffra 5 procent. Men
även inom EEC varierar denna siffra
starkt: högst i Italien med 22 procent,
lägst i Holland med 8. Den genomsnittliga jordbruksarealen beräknas till cirka
20 hektar i Sverige men är 6 hektar i Italien och 19 i Frankrike.
Dessa siffror antyder att anpassningsprocessen gått längre i Sverige än inom
EEC. Konkurrensen om arbetskraft och
jordbrukarnas förmåga att anamma modern produktionsteknik har satt mycket
påtagliga spår efter sig i vårt land. Europas jordbruk arbetar delvis under bättre
klimatiska betingelser än det svenska. Men
trots detta kan vi uppvisa bättre avkast- 79
ningssiffror både när det gäller hektarskördar och avkastning från djurproduktionen. Det svenska kostnadsläget är emellertid besvärande. En svensk jordbrukare
får idag betala mer än dubbelt så mycket för anställd arbetskraft som genomsnittet för en lantarbetare i Europa. Samma kostnadskonkurrens gäller också en
rad produktionsmedel och tjänster som
jordbruket är beroende av. Detta skapar
givetvis betydande problem och kräver
speciell uppmärksamhet.
Med dessa jämförelser på kostnadssidan skulle man tro att produktpriserna ligger avsevärt högre i Sverige. Så är
emellertid inte fallet. I en nyligen publicerad sammanställning kan vi konstatera
att de svenska jordbrukspriserna ligger ca
10 procent över genomsnittet för EEC.
Till detta skall läggas att subventionerna till jordbruket inom EEC beräknas
uppgå till 11 procent på produktpriserna men endast 2 procent i Sverige. Efter
det påslaget är den totala inkomstsidan
ganska lika.
Men som alltid är genomsnitt mindre
intressanta än enskildheter. För spannmål
ligger EEC-priserna närmare tio procent
över de svenska, medan våra mjölkpriser
efter höjningen i juli ligger 33 procent
över. När det däremot gäller fläsk och
ägg har vi lägre priser än vad jordbrukarna i genomsnitt får inom EEC.
Jordbruket i ett utvidgat EEC
Jämförelser som nu gjorts har baserats
på nuläget med de sex inom EEC. Nästa
steg är med stor säkerhet Storbritannien,
80
Danmark, Irland och kanske Norge som
medlemmar. Efter en sådan utvidgning
förändras mycket också från jordbrukets
synpunkt. Både Englands och Danmarks
jordbrukare kommer att få avsevärt bättre priser för sina produkter än i nuläget.
Det kan stimulera till ökad produktion.
Trots detta tyder alla siffror på att den
nya gemenskapen inte blir självförsörjande i fråga om väsentliga livsmedel. Skulle
Sverige också inle=as vore det inte särskilt svårt att bli av med överskott som
nu vållar oss beky=er. En anpassning
nu till en sådan Europamarknad skulle
vara mycket värdefull för svenskt jordbruk. Men eftersom vår regering inte har
siktet inställt på medlemskap, får vi istället försöka hårt anpassa vårt jordbruk till
den svenska självförsörjningen. Ty överskottskvantiteter kan vålla oss betydligt
större problem sedan väl Storbritannien
ärmediEEC.
Denna anpassning kan verka som broms
på utvecklingen inom svenskt jordbruk
och är inte till nytta för någon. Tanken
på en nedbantad självförsörjning är emellertid fastställd av riksdagen, det öppnar
våra gränser för en ökad import av livsmedel men ger vårt jordbruk inga expansionsmöjligheter.
Vore det så att Europa på sikt ser ut
att få livsmedel i överskott vore denna
nedbantning politiskt riktig. Men ju mer
man söker fördjupa sig i vad som sker
inom europeiskt jordbruk, ju mindre kan
man finna att vår politik är hållbar på
sikt. Strukturen på Europas jordbruk är
sådan att det finns all anledning tro att
man redan om några år har besvärande
brist på vissa produkter. Detta gäller
främst mjölk och kött. På mjölksidan måste det ske mycket stora nyinvesteringar
och ett fullständigt nytänkande om denna
utveckling skall brytas. Men det är klart
att även här spelar de allmänna konjunkturerna in. Jordbruket är nämligen en
mycket flexibel näring. Vid en allmänt
sett hög sysselsättning minskar den intensiva jordbruksproduktionen. Arbetskraften
finner lönsammare sysselsättning. När det
blir konjunkturåtstramning vänder arbetskraften tillbaka. Mera långsiktigt sker
emellertid en betydande krympning av
den arbetsintensiva jordbruksproduktionen. Vi känner till denna utveckling från
Sverige. Samma handlingsmönster finns
idag inom EECs jordbruk. Produktion
som ger hög bundenhet är impopulär
framförallt bland de yngre. Arbetstidsförkortning och ökat antal lediga dagar är
ett så starkt argument att man inte kan
bortse från det då man diskuterar jordbruksproduktionens framtid.
Detta kan, som jag ser det, endast mö-
tas med en betydande strukturomvandling, där det skapas större enheter som
motvikt mot de många små djurenheter
som nu faller bort, men detta sker inte
någonstans i Europa. Då det gäller att
producera ägg, fläsk och broiler är det
lättare att skapa dessa enheter, när det
gäller mjölk och kött sker ingen sådan
nyinvestering. Fortfarande är det inom
familjeföretagets ram som nya enheter
skall växa fram, men de måste vara så
stora att det finns ekonomiska förutsättningar att organisatoriskt lösa de besvärliga arbetskraftsfrågorna.
Lönsamheten måste förbättras
Lönsamheten inom en produktionsgren är
avgörande för hur den skall hävda sig.
Men att de produktionsgrenar som har
den lägsta lönsamheten också har den
största bundenheten är på sikt ohållbart.
De prisstegringar, som vi måst vidta för
att säkra en tillräcklig mjölkproduktion i
vårt land, är bara en illustration till vad
som kommer att ske också inom EEC.
Därav kan också framläsas att prisjämförelser, som visar att vi nu har 30- 35
procent högre mjölkpriser i Sverige än
i EEC, egentligen bara visar olika stadier
i ett utvecklingsskede. Trycket på politikerna att förbättra lönsamheten på just
dessa produkter är också mycket starkt
från de bondeorganisationer som finns inom EEC.
Inom EEC finns 70 miljoner hektar
åkermark. Storbritannien kommer att tillföra 12 miljoner hektar, Danmark ungefär 3 miljoner. Sverige förfogar nu över
drygt 3 miljoner hektar åkerjord. Men
jordbruksmarkerna krymper, medan befolkningen växer. ökad levnadsstandard
för med sig ökade krav på mera och bättre slags animaliska livsmedel. Överskottssituationen, som för ett par år sedan beskrevs som ett nästan olösligt problem, ser
ut att finna sin lösning snabbare än nå-
gon vågat tro. Den ekonomiska expansionen inom EEC är påtaglig. Unga människor från landsbygden och lantbruks- 81
näringarna ges helt nya villkor inom andra växande näringar. Suget till stadsnä-
ringarna är mycket starkt på den unga generationen. Vilka stannar kvar och producerar livsmedel?
Den stora och delvis mycket svåra omvandling som förestår inom EECs lantbruk kommer inte att utan stor svårighet
kunna lösas, om inte politikerna i respektive länder och i den ekonomiska gemenskapens högkvarter ser konstruktivt och
framsynt på problemen. Men jag tror att
de kommer att lyckas. Det finns så mycket av klokhet och konstruktivt tänkande
i det som gjorts och görs att även vi skulle ha åtskilligt att lära. Pratet, i en förvildad svensk EEC-debatt, att man inte
känner socialt ansvar inom EEC, faller
platt till marken inför de åtgärder av olika
slag som man gjort för att inte enskilda
människor skall bli lidande på den omvandlingsprocess som tvingar sig fram.
Skulle jag sammanfatta mina intryck av
EECs jordbruk och jordbrukspolitik, skulle jag vilja säga så här: Det finns ingen
anledning hysa oro för det svenska jordbrukets framtid vid en EEC-anslutning.
På kort sikt kan det bli vissa komplikationer. På lång sikt innebär det att vi
skulle bättre än nu kunna utnyttja våra
goda produktionsbetingelser och vår höga
teknik, då det gäller att skapa fram eftertraktade animaliska livsmedel för både
Sverige och Europa.
Alltså: inte rädsla utan framtidsoptimism!