En lönesänkning
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
en lönesänkning
Politikerna måste bestämma sig, säger
Jarl Hjalmarson, intervjuad i Nya Wermlandstidningen (m) om de senaste avtalsförhandlingama av sin gamle partisekreterare Gunnar Svärd. Antingen svarar de
politiskt ansvariga i fortsättningen också
för lönesättningen. Då får vi en tvångsstyrd lönerörelse. Eller också vidareutvecklar vi det fria förhandlingsväsendeL
Den forne högerledaren tvekade inte ett
ögonblick att prioritera den senare metoden.
Man kommer att tänka på den här intervjun när man läser tidningarnas referat från de sammanträden, då Stockholms
kommun och landsting i egenskap av
mönsterarbetsgivare sänkte landstings- och
borgarrådens löner med ungefär 25 000
kr per år. Den unkna doften i landstingssalen och stadshuset finns fortfarande
kvar från en debatt som visade att åtminstone den atmosfäriska miljöförstö-
ringen kan bli åtskilligt värre i dessa hö-
ga salar än på Sergels Torgs tunnelbanestation.
Det fanns, sades det medan debatten
pågick, tre kategorier borgar- och landstingsråd: de som var upprörda och hade
kurage nog att erkänna det, de som var
upprörda men saknade kurage att erkänna det, samt de som var belåtna i tron
att de till ett lågt pris vunnit enkla partipolitiska vinster genom att bortse från
all anständighet.
Det som skett skadar med säkerhet
Stockholm. Om inte annat så av självbevarelsedrift bör man se till att inkomsterna för de mest kvalificerade förtroendemännen är konkurrenskraftiga. Istället tar
man sig för att mitt under pågående avtalsperiod, förlåt mandatperiod, reducera
lönerna. Huruvida det är lagligt lär väl
aldrig bli helt klarlagt. Att det strider mot
alla arbetsrättsliga principer är däremot,
som rådman Curt Böre (m) framhöll, uppenbart. Sänkningen får också det onda
med sig, att den underblåser de alltjämt
ofta förekommande fördomarna om politiker som lata och suspekta figurer, vilka
enbart pratar och dessutom äter flotta representationsmiddagar på skattebetalarnas bekostnad.
Sänkningen motiverades av jämlikhetsskäl – vad annars? Men i själva verket
har kommun och landsting utan urskillning grovt prickat sina högsta förtroendemän. De har hårdhänt informerats om att
de gjort ett dåligt jobb, att de inte förtjä-
nat den lön de uppburit. Ty en normalt
funtad arbetsgivare strävar ju efter att
inte betala sina anställda mer än vad de
bedöms vara värda.
Kommunens och landstingets agerande
173
i egenskap av arbetsgivare är belysande.
Jarl Hjalmarsons inledningsvis återgivna
tankegångar pekar de facto på en viktig
principiell skiljelinje, den mellan ett
blandekonomiskt samhälle och ett socialistiskt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att en privat arbetsgivare i en blandekonomi bär sig åt som Stockholms kommun och landsting nu gjort.
Däremot är det givetvis fullt tänkbart i
ett socialistiskt samhälle. Arbetsgivarpartemas uppträdande är inte föredömligt,
men väl fördömligt. Det är inte underligt att vänsterpartiet-kommunisterna upplever detta som en stor seger.
Det är totalt ovidkommande att de
drabbade även efter lönesänkningen tjä-
nar betydligt mer än de flesta inkomsttagare. Den här frågan berör betydelsefulla
rättsliga och framför allt moraliska principer. Pengar luktar inte, yttrade Vespasianus en gång. Det stämmer inte längre.
De pengar, som Stockholms kommun och
landsting nu sparat in, stinker.
M atti H äggström
Politikerna måste bestämma sig, säger
Jarl Hjalmarson, intervjuad i Nya Wermlandstidningen (m) om de senaste avtalsförhandlingama av sin gamle partisekreterare Gunnar Svärd. Antingen svarar de
politiskt ansvariga i fortsättningen också
för lönesättningen. Då får vi en tvångsstyrd lönerörelse. Eller också vidareutvecklar vi det fria förhandlingsväsendeL
Den forne högerledaren tvekade inte ett
ögonblick att prioritera den senare metoden.
Man kommer att tänka på den här intervjun när man läser tidningarnas referat från de sammanträden, då Stockholms
kommun och landsting i egenskap av
mönsterarbetsgivare sänkte landstings- och
borgarrådens löner med ungefär 25 000
kr per år. Den unkna doften i landstingssalen och stadshuset finns fortfarande
kvar från en debatt som visade att åtminstone den atmosfäriska miljöförstö-
ringen kan bli åtskilligt värre i dessa hö-
ga salar än på Sergels Torgs tunnelbanestation.
Det fanns, sades det medan debatten
pågick, tre kategorier borgar- och landstingsråd: de som var upprörda och hade
kurage nog att erkänna det, de som var
upprörda men saknade kurage att erkänna det, samt de som var belåtna i tron
att de till ett lågt pris vunnit enkla partipolitiska vinster genom att bortse från
all anständighet.
Det som skett skadar med säkerhet
Stockholm. Om inte annat så av självbevarelsedrift bör man se till att inkomsterna för de mest kvalificerade förtroendemännen är konkurrenskraftiga. Istället tar
man sig för att mitt under pågående avtalsperiod, förlåt mandatperiod, reducera
lönerna. Huruvida det är lagligt lär väl
aldrig bli helt klarlagt. Att det strider mot
alla arbetsrättsliga principer är däremot,
som rådman Curt Böre (m) framhöll, uppenbart. Sänkningen får också det onda
med sig, att den underblåser de alltjämt
ofta förekommande fördomarna om politiker som lata och suspekta figurer, vilka
enbart pratar och dessutom äter flotta representationsmiddagar på skattebetalarnas bekostnad.
Sänkningen motiverades av jämlikhetsskäl – vad annars? Men i själva verket
har kommun och landsting utan urskillning grovt prickat sina högsta förtroendemän. De har hårdhänt informerats om att
de gjort ett dåligt jobb, att de inte förtjä-
nat den lön de uppburit. Ty en normalt
funtad arbetsgivare strävar ju efter att
inte betala sina anställda mer än vad de
bedöms vara värda.
Kommunens och landstingets agerande
173
i egenskap av arbetsgivare är belysande.
Jarl Hjalmarsons inledningsvis återgivna
tankegångar pekar de facto på en viktig
principiell skiljelinje, den mellan ett
blandekonomiskt samhälle och ett socialistiskt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att en privat arbetsgivare i en blandekonomi bär sig åt som Stockholms kommun och landsting nu gjort.
Däremot är det givetvis fullt tänkbart i
ett socialistiskt samhälle. Arbetsgivarpartemas uppträdande är inte föredömligt,
men väl fördömligt. Det är inte underligt att vänsterpartiet-kommunisterna upplever detta som en stor seger.
Det är totalt ovidkommande att de
drabbade även efter lönesänkningen tjä-
nar betydligt mer än de flesta inkomsttagare. Den här frågan berör betydelsefulla
rättsliga och framför allt moraliska principer. Pengar luktar inte, yttrade Vespasianus en gång. Det stämmer inte längre.
De pengar, som Stockholms kommun och
landsting nu sparat in, stinker.
M atti H äggström