Engagemang och verklighet
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TYRGILS SAXLUND:
Engagemang och verklighet
”En analys av två svenska romaner”
skulle en underrubrik till denna artikel
kunna lyda. Fil kand Tyrgils Saxlund
har valt två verk av två yngre författare
för att undersöka hur dessa, engagerade
som de är eller vill vara, egentligen ser
på verkligheten. Han finner både subjektivitet och ensidighet, men framför allt
finner han att båda de valda författarna
i all sin samhällstillvändhet i mycket är
främmande för den verklighet, som
omger dem.
I den nya svenska litteraturen har man
kunnat märka hur författama vill vända
sig bort från fantasiskapandet. I stället vill
man skapa en litteratur som ger en bild av
en självupplevd verklighet. Man vill utifrån ett ofta starkt politiskt engagemang
medverka till omformningen av samhället.
Mot bakgrund av förlagskris och sjunkande upplagor för skönlitteraturen ter sig
dessa försök att spränga de gamla formerna och ersätta dem med något nytt som
naturliga. Många författare vill göra litteraturen till något levande igen- något
som engagerar samtidsmänniskoma. Ett
citat av den finlandssvenske författaren
Christer Kihlman ur en artikel i GHT
(24/3 1972) belyser denna inställning:
Att skriva romaner har alltid känts
som att låsa in sig i ett rum med stora
skådefönster på vars andra sida ett fåtal
experter står med näsan tryckt platt mot
rutan och några fler litterära entusiaster och stillsamma kulturnjutare mera
förstrött passerar. Medan allt som är
viktigt och väsentligt händer någon annanstans. Och man står därinne i dunklet, oåtkomlig men förbannat dryg, och
spelar sin alltmer manierade författarroll.
Christer Kihlmans och de unga författamas situation är inte ny i litteraturens
historia. Thomas Mann uppfattade en
gång i en politiskt svår tid litteraturens
situation som krisartad. Han menade att
världens osäkerhet, problematiska förhållanden och brist på harmoni gjorde det
skönlitterära verkets situation krisartad.
362
Skönheten kunde lätt uppfattas som en
lögn i denna tillvaro.
De unga svenska författama undviker
i regel helst skönheten. Flera av de mest
uppskattade unga lyrikerna skriver dikter,
som ofta har karaktären av politiska manifest, riktade mot USA-imperialism eller inhemsk byråkrati. Ofta är fienden kapitalismen, som i en dikt av lyrikern Claes
Andersson, också han finlandssvensk:
Kapitalismen molekyliserar oss
Skapar misstro mellan oss
Döljer vår intressegemenskap
Förtingligar vårt liv
Bryter ner vår solidaritet
Skymmer våra genuina livsvärden …
Och så vidare. Alla de radikala unga poeterna arbetar ej med så tydligt marxistiska inslag som Claes Andersson. Det kan i
stället vara poeter, som Göran Sonnevi,
som i häftiga dikter slungar sitt hat mot
USA och dess krig i Vietnam eller Björn
Håkansson, som kritiserar svenska inrikespolitiska förhållanden och inte i sin kritik
sparar det socialdemokratiska partiet och
dess ledande män.
Engagemanget i denna samhällskritik
kan man inte ta fel på, men det finns ofta
i engagemanget ett drag av intensiv självbetraktelse och subjektivism. Eftersom litteraturen hela tiden speglar verkligheten
genom ett författartemperament blir det
en subjektiv och ofta opålitlig bild av
verkligheten som vi får. Det finns två relativt nyutkomna böcker, som belyser detta
förhållande. Båda böckerna är skrivna
av yngre och relativt välkända svenska
författare. Det är först Lars Gustafssons
bok ”Herr Gustafsson själv” (Bonniers,
1971), som författaren på försättsbladet
kallar roman. I själva verket är boken en
slags självbiografi, men en självbiografi i
vilken gränsen mellan fiktion och verklighet är oklar och svävande. Det är för
det andra Kai Henmarks politiska roman
”Mitt liv med Emil” (Författarförlaget,
1971).
Lars Gustafssons bok
Lars Gustafsson vill med sin bok skildra
sin egen och det svenska. samhällets andliga utveckling under 1950- och 60-talen.
Han gör det utifrån sina intryck av den
utveckling, som han har upplevt. Som den
lärde författare han är låter han skildringen delvis bygga på allusioner på äldre
litteratur, som t ex Dante. Liksom denne
är det ett slags vandring Gustafsson lå-
ter sin hjälte göra.
Medan Dantes vandring skildras fysiskt
mycket påtagligt, sker Gustafssons i högre grad på ett inre plan. Det är sin egen
andliga utveckling Gustafsson skildrar.
Ibland har man känslan att man läser en
gammaldags utvecklingsroman. Dante ledsagades av den romerske nationalskalden
Vergilius, men Gustafsson ledsagas av en
kvinnlig marxistisk filosofidocent från
Västberlin. I romanen kallas hon uttryckligt för romanjagets Vergilius och romanen får i skildringen av henne värme och
känsla.
Väsentliga är dock hela tiden samhällsskildringarna. Det är en mörk bild Gustafsson ger av sitt samtida Sverige och
dess kulturliv och han bör ju känna det
väl. Ett av kapitlen i boken heter »Försök
till rekonstruktion och analys av ett medeltida bestiarium.» Rubriken är typisk
för Gustafssons stil, full som den är med
lärda allusioner, och författarens tanke är
tydlig. Han låter tankarna gå till ”dessa
medeltida djurhandböcker, bestiarier, som
en gång en gammal dominikan visade mig
i The Bodleian Library i Oxford.” Många
av djuren var fantasividunder, men de
speglade om inte en yttre, så åtminstone en
inre verklighet. Den värld som omger författaren liknar detta bestiarium. Även
om Gustafsson trots allt tycks hysa en viss
tro på kärlekens lindrande förmåga, är
det denna mörka och kalla bild av omvärlden som dominerar. Anklagelserna
mot världen paras också med självanklagelser, som ibland får karaktär av självömkan. Betecknande för detta är skildringarna av det halvhjärtade i det radikala
engagemang, som författaren äger. Han
beklagar att han inte helt kan gå in för att
engagera sig i saker, som han i själ och
hjärta sympatiserar med.
Det är hela tiden berättarens eget känsloliv, som är det väsentliga i boken. Andra människors känsloliv kommer i detta
sammanhang i andra hand. Det finns i boken en scen i vilken två berusade män försöker tränga sig förbi en kvinna in i det
hus, i vilket berättaren bor. Han hjälper
kvinnan att avvisa de båda männen, trots
att hela hans sympati är på deras sida.
Utförligt beskriver han sina känslor inför
händelserna. Han hyser avsmak mot kvin- 363
nan, som har blonderat hår, är hysterisk
och tycks lida av ouppfyllda sociala ambitioner. Berättaren känner sig som om
han handlat fel i denna situation, och när
kvinnan kommer för att tacka honom
springer han ifrån henne upp för trappan.
Skildringen hade gjort ett starkare intryck
om författaren hade utsträckt sin medmänskliga förståelse att även gälla kvinnan i hennes panikartade situation.
Samtidsanalysen
Det är denna enögdhet i synen på samhället och medmänniskorna, som gör att Gustafssons bok inte är övertygande som samtidsanalys. Den lider av samma brister
som de sociala reportage, som har getts
ut av författare som Sara Lidman och
Folke Isaksson: det som i själva verket inte är något annat än egna subjektiva upplevelser och intryck ges allmängiltig karaktär.
Samtidigt har Gustafsson lyckats fånga
in flera missförhållanden i dagens samhälle. Både rolig och avslöjande är skildringen av en konferens anordnad av UKÄ.
Gustafsson har ingen sympati för byrå-
kraterna i det svällande utbildningsmaskineriet. Och ibland ger Gustafsson skildringar av det samtida Sverige, som även
personer med diametralt motsatt politisk
åskådning kan skriva under till stora delar:
Så hade sextiotalets stora universitetsreformer genomdrivits, i namn av kunskap åt alla, men i själva verket begränsningar av den kunskap som samtidigt var nyckeln till frihet, till insikt,
364
till en bättre, en mindre opersonlig
framtid.
Gustafsson ger i sin bok ingen lösning
på de problem, som han beskriver. Han
har en vag dragning åt ett utopistiskt samhällsskick. Han nämner det utopiska experimentet i fri samlevnad Oneida Gommunity i staten New York från mitten av
1800-talet. I en essäsamling ”Utopier och
andra essäer” från 1969 har Gustafsson
närmare gått in på utopismen. Gustafsson
tror inte på den, men det är uppenbart
att det är den som ligger hans hjärta närmast.
Ändå har man känslan av att vad Gustafsson söker finns på helt annat håll.
Gustafsson tar avstånd från den brutala
och kärlekslösa konservatismen, men det
är frågan om inte Gustafssons samhällskritik drabbar det socialistiska samhället och
dess kalla och känslolösa byråkrati. Men
Gustafsson kan inte ta steget från den av
goda känslor översvallande utopism, till
vilken han tyr sig, till den ur känslomässig synpunkt onekligen svalare konservatismen. Han väljer att inte ställa sig på
några barrikader. I stället sätter sig berättaren i slutet av boken i ett torn i Italien. Det är inte säkert att Gustafsson är
medveten om symboliken i detta. Det
ensliga tornet i vilket diktaren högt över
världen kan betrakta dess ondska är symptomatiskt för Gustafssons dilemma. Det är
Gustafssons oförmåga att se samhället och
människorna annat än i relation till sig
själv, som placerar honom i ett ensamt
torn. När han en gång kliver ut ur sitt torn
kommer hans författarskap kanske att få
en klarhet i samtidsanalysen, som det nu
saknar.
Kai Henmarks bok
Även Kai Henmarks bok ”Mitt liv med
Emil” är ett försök till samtidsanalys. Henmark är en produktiv författare, som har
haft vissa svårigheter att slå igenom. Vid
läsningen av romanen ”Mitt liv med
Emil” förstår man varför. Det är en bitvis
oklar och snårig roman, litterärt klart underlägsen Gustafssons. Romanen handlar
om en konservativ historiker, Emil Punctell, som blir politiker och så småningom
statsråd och när romanen slutar håller
Punctell på att driva samhället i klart fascistisk riktning. Parallellt med denna po·
litiska historia löper historien om hur två
själar glider ifrån varandra. Romanen
tänks till vissa delar vara skriven av Punctells fru, Jenny. Jenny lämnar i slutet av
romanen sin man dels av personliga skäl,
dels av politiska. Tyvärr har Henmark
inte gjort riktigt klart för sig vilka skäl,
som är de väsentliga. Han har därför inte
övertygande lyckats skildra vare sig de
personliga eller de politiska skäl som ligger bakom Jennys brytning med sin make. Jenny är liksom många av de övriga
karaktärerna i romanen inte övertygande.
Flera av de konservativa tänkare, som
får framträda, representerar ideer, som
verkar tagna ur en sextio år gammal debatt.
För att ge romanen politisk karaktär
har Henmark på vissa sidor försökt sig
på en allvarligare kopia på· Ericsson/
EWK:s böcker från Svitjod. Bakom namn
som O Pemla, T Fällbjörn m fl anar man
utan alltför stor intellektuell ansträngning
kända svenska politiker. En skildring av
den partistämma, under vilken Emil
Punctell kommer in i det konservativa
partiets presidium är tydligt kalkerad på
den stämma i moderata samlingspartiet,
då detta parti sist bytte ledare.
Medan Lars Gustafssons bok är intressant, som ett exempel på hur en författare betraktar sig själv och sin ställning i
samhället, är Henmarks bok intressant på
ett annat sätt. Den visar hur en icke-konservativ ser på kon~ervatismen som fenomen.
Konservatism och demokrati
Den människotyp som Emil Punctell representerar präglas av längtan efter auktoriteter. Emil är i romanens början en
faderlös, som söker en fader – en auktoritet. Henmark saknar inte förståelse för
den människa, som han skildrar, men samtidigt fruktar han den människotyp, som
Emil representerar. Han ser i honom en
fara för demokratien. Bakom Emils vänliga fasad och i många stycken ärliga patos
lurar enligt Henmark tyranniet. Auktoritetssträvan tar överhanden och lägger sin
kalla hand på samhället. Det är inte alls
omöjligt, att Henmark i dagens politiska
utveckling tycker sig se tecken, som pekar
i den av honom fruktade riktningen och
bekräftar hans farhågor.
365
Felet med Henmarks framställning är,
att de tendenser, som han fruktar från hö-
gerkanten, finns på helt andra håll i dagens Sverige. Det är inte från konservativt håll, man i dag genom en hård centralistisk styrning lägger makten i händerna på auktoriteter, i form av en byråkratisk hierarki. Inte heller tycks Henmark
ha någon känsla för att det finns en kulturkonservativ riktning, som har ett starkt
etiskt engagemang. En kritisk inställning
till den socialistiska jämlikhetsvisionen är
inte oförenlig med en stark känsla för frihet och demokrati.
Lars Gustafsson och Kai Henmark har
i sina böcker gett var sin bild av det samhälle vi lever i. Båda författama är skrämda av utvecklingen och delar därmed
känslorna hos många människor i dagens
samhälle. Mycket i deras kritik är riktigt
och välformulerat. Samtidigt belyser deras
böcker skönlitteraturens kris idag. I all sin
samhällstillvändhet står både Gustafsson
och Henmark främmande för mycket i den
verklighet, som omger dem. Deras budskap bär därför inte fram till dem, som
de vill nå. Deras situation är lik den, som
Christer Kihlman beskrev i artikelcitatet
ovan. I samma ögonblick, som Lars Gustafsson lämnar det tom, i vilket hans självbeskådning har placerat honom, och Kai
Henmark överger sin ensidiga syn på den
politiska verkligheten kommer deras samhällsanalys och kritik att vinna i klarhet.
Engagemang och verklighet
”En analys av två svenska romaner”
skulle en underrubrik till denna artikel
kunna lyda. Fil kand Tyrgils Saxlund
har valt två verk av två yngre författare
för att undersöka hur dessa, engagerade
som de är eller vill vara, egentligen ser
på verkligheten. Han finner både subjektivitet och ensidighet, men framför allt
finner han att båda de valda författarna
i all sin samhällstillvändhet i mycket är
främmande för den verklighet, som
omger dem.
I den nya svenska litteraturen har man
kunnat märka hur författama vill vända
sig bort från fantasiskapandet. I stället vill
man skapa en litteratur som ger en bild av
en självupplevd verklighet. Man vill utifrån ett ofta starkt politiskt engagemang
medverka till omformningen av samhället.
Mot bakgrund av förlagskris och sjunkande upplagor för skönlitteraturen ter sig
dessa försök att spränga de gamla formerna och ersätta dem med något nytt som
naturliga. Många författare vill göra litteraturen till något levande igen- något
som engagerar samtidsmänniskoma. Ett
citat av den finlandssvenske författaren
Christer Kihlman ur en artikel i GHT
(24/3 1972) belyser denna inställning:
Att skriva romaner har alltid känts
som att låsa in sig i ett rum med stora
skådefönster på vars andra sida ett fåtal
experter står med näsan tryckt platt mot
rutan och några fler litterära entusiaster och stillsamma kulturnjutare mera
förstrött passerar. Medan allt som är
viktigt och väsentligt händer någon annanstans. Och man står därinne i dunklet, oåtkomlig men förbannat dryg, och
spelar sin alltmer manierade författarroll.
Christer Kihlmans och de unga författamas situation är inte ny i litteraturens
historia. Thomas Mann uppfattade en
gång i en politiskt svår tid litteraturens
situation som krisartad. Han menade att
världens osäkerhet, problematiska förhållanden och brist på harmoni gjorde det
skönlitterära verkets situation krisartad.
362
Skönheten kunde lätt uppfattas som en
lögn i denna tillvaro.
De unga svenska författama undviker
i regel helst skönheten. Flera av de mest
uppskattade unga lyrikerna skriver dikter,
som ofta har karaktären av politiska manifest, riktade mot USA-imperialism eller inhemsk byråkrati. Ofta är fienden kapitalismen, som i en dikt av lyrikern Claes
Andersson, också han finlandssvensk:
Kapitalismen molekyliserar oss
Skapar misstro mellan oss
Döljer vår intressegemenskap
Förtingligar vårt liv
Bryter ner vår solidaritet
Skymmer våra genuina livsvärden …
Och så vidare. Alla de radikala unga poeterna arbetar ej med så tydligt marxistiska inslag som Claes Andersson. Det kan i
stället vara poeter, som Göran Sonnevi,
som i häftiga dikter slungar sitt hat mot
USA och dess krig i Vietnam eller Björn
Håkansson, som kritiserar svenska inrikespolitiska förhållanden och inte i sin kritik
sparar det socialdemokratiska partiet och
dess ledande män.
Engagemanget i denna samhällskritik
kan man inte ta fel på, men det finns ofta
i engagemanget ett drag av intensiv självbetraktelse och subjektivism. Eftersom litteraturen hela tiden speglar verkligheten
genom ett författartemperament blir det
en subjektiv och ofta opålitlig bild av
verkligheten som vi får. Det finns två relativt nyutkomna böcker, som belyser detta
förhållande. Båda böckerna är skrivna
av yngre och relativt välkända svenska
författare. Det är först Lars Gustafssons
bok ”Herr Gustafsson själv” (Bonniers,
1971), som författaren på försättsbladet
kallar roman. I själva verket är boken en
slags självbiografi, men en självbiografi i
vilken gränsen mellan fiktion och verklighet är oklar och svävande. Det är för
det andra Kai Henmarks politiska roman
”Mitt liv med Emil” (Författarförlaget,
1971).
Lars Gustafssons bok
Lars Gustafsson vill med sin bok skildra
sin egen och det svenska. samhällets andliga utveckling under 1950- och 60-talen.
Han gör det utifrån sina intryck av den
utveckling, som han har upplevt. Som den
lärde författare han är låter han skildringen delvis bygga på allusioner på äldre
litteratur, som t ex Dante. Liksom denne
är det ett slags vandring Gustafsson lå-
ter sin hjälte göra.
Medan Dantes vandring skildras fysiskt
mycket påtagligt, sker Gustafssons i högre grad på ett inre plan. Det är sin egen
andliga utveckling Gustafsson skildrar.
Ibland har man känslan att man läser en
gammaldags utvecklingsroman. Dante ledsagades av den romerske nationalskalden
Vergilius, men Gustafsson ledsagas av en
kvinnlig marxistisk filosofidocent från
Västberlin. I romanen kallas hon uttryckligt för romanjagets Vergilius och romanen får i skildringen av henne värme och
känsla.
Väsentliga är dock hela tiden samhällsskildringarna. Det är en mörk bild Gustafsson ger av sitt samtida Sverige och
dess kulturliv och han bör ju känna det
väl. Ett av kapitlen i boken heter »Försök
till rekonstruktion och analys av ett medeltida bestiarium.» Rubriken är typisk
för Gustafssons stil, full som den är med
lärda allusioner, och författarens tanke är
tydlig. Han låter tankarna gå till ”dessa
medeltida djurhandböcker, bestiarier, som
en gång en gammal dominikan visade mig
i The Bodleian Library i Oxford.” Många
av djuren var fantasividunder, men de
speglade om inte en yttre, så åtminstone en
inre verklighet. Den värld som omger författaren liknar detta bestiarium. Även
om Gustafsson trots allt tycks hysa en viss
tro på kärlekens lindrande förmåga, är
det denna mörka och kalla bild av omvärlden som dominerar. Anklagelserna
mot världen paras också med självanklagelser, som ibland får karaktär av självömkan. Betecknande för detta är skildringarna av det halvhjärtade i det radikala
engagemang, som författaren äger. Han
beklagar att han inte helt kan gå in för att
engagera sig i saker, som han i själ och
hjärta sympatiserar med.
Det är hela tiden berättarens eget känsloliv, som är det väsentliga i boken. Andra människors känsloliv kommer i detta
sammanhang i andra hand. Det finns i boken en scen i vilken två berusade män försöker tränga sig förbi en kvinna in i det
hus, i vilket berättaren bor. Han hjälper
kvinnan att avvisa de båda männen, trots
att hela hans sympati är på deras sida.
Utförligt beskriver han sina känslor inför
händelserna. Han hyser avsmak mot kvin- 363
nan, som har blonderat hår, är hysterisk
och tycks lida av ouppfyllda sociala ambitioner. Berättaren känner sig som om
han handlat fel i denna situation, och när
kvinnan kommer för att tacka honom
springer han ifrån henne upp för trappan.
Skildringen hade gjort ett starkare intryck
om författaren hade utsträckt sin medmänskliga förståelse att även gälla kvinnan i hennes panikartade situation.
Samtidsanalysen
Det är denna enögdhet i synen på samhället och medmänniskorna, som gör att Gustafssons bok inte är övertygande som samtidsanalys. Den lider av samma brister
som de sociala reportage, som har getts
ut av författare som Sara Lidman och
Folke Isaksson: det som i själva verket inte är något annat än egna subjektiva upplevelser och intryck ges allmängiltig karaktär.
Samtidigt har Gustafsson lyckats fånga
in flera missförhållanden i dagens samhälle. Både rolig och avslöjande är skildringen av en konferens anordnad av UKÄ.
Gustafsson har ingen sympati för byrå-
kraterna i det svällande utbildningsmaskineriet. Och ibland ger Gustafsson skildringar av det samtida Sverige, som även
personer med diametralt motsatt politisk
åskådning kan skriva under till stora delar:
Så hade sextiotalets stora universitetsreformer genomdrivits, i namn av kunskap åt alla, men i själva verket begränsningar av den kunskap som samtidigt var nyckeln till frihet, till insikt,
364
till en bättre, en mindre opersonlig
framtid.
Gustafsson ger i sin bok ingen lösning
på de problem, som han beskriver. Han
har en vag dragning åt ett utopistiskt samhällsskick. Han nämner det utopiska experimentet i fri samlevnad Oneida Gommunity i staten New York från mitten av
1800-talet. I en essäsamling ”Utopier och
andra essäer” från 1969 har Gustafsson
närmare gått in på utopismen. Gustafsson
tror inte på den, men det är uppenbart
att det är den som ligger hans hjärta närmast.
Ändå har man känslan av att vad Gustafsson söker finns på helt annat håll.
Gustafsson tar avstånd från den brutala
och kärlekslösa konservatismen, men det
är frågan om inte Gustafssons samhällskritik drabbar det socialistiska samhället och
dess kalla och känslolösa byråkrati. Men
Gustafsson kan inte ta steget från den av
goda känslor översvallande utopism, till
vilken han tyr sig, till den ur känslomässig synpunkt onekligen svalare konservatismen. Han väljer att inte ställa sig på
några barrikader. I stället sätter sig berättaren i slutet av boken i ett torn i Italien. Det är inte säkert att Gustafsson är
medveten om symboliken i detta. Det
ensliga tornet i vilket diktaren högt över
världen kan betrakta dess ondska är symptomatiskt för Gustafssons dilemma. Det är
Gustafssons oförmåga att se samhället och
människorna annat än i relation till sig
själv, som placerar honom i ett ensamt
torn. När han en gång kliver ut ur sitt torn
kommer hans författarskap kanske att få
en klarhet i samtidsanalysen, som det nu
saknar.
Kai Henmarks bok
Även Kai Henmarks bok ”Mitt liv med
Emil” är ett försök till samtidsanalys. Henmark är en produktiv författare, som har
haft vissa svårigheter att slå igenom. Vid
läsningen av romanen ”Mitt liv med
Emil” förstår man varför. Det är en bitvis
oklar och snårig roman, litterärt klart underlägsen Gustafssons. Romanen handlar
om en konservativ historiker, Emil Punctell, som blir politiker och så småningom
statsråd och när romanen slutar håller
Punctell på att driva samhället i klart fascistisk riktning. Parallellt med denna po·
litiska historia löper historien om hur två
själar glider ifrån varandra. Romanen
tänks till vissa delar vara skriven av Punctells fru, Jenny. Jenny lämnar i slutet av
romanen sin man dels av personliga skäl,
dels av politiska. Tyvärr har Henmark
inte gjort riktigt klart för sig vilka skäl,
som är de väsentliga. Han har därför inte
övertygande lyckats skildra vare sig de
personliga eller de politiska skäl som ligger bakom Jennys brytning med sin make. Jenny är liksom många av de övriga
karaktärerna i romanen inte övertygande.
Flera av de konservativa tänkare, som
får framträda, representerar ideer, som
verkar tagna ur en sextio år gammal debatt.
För att ge romanen politisk karaktär
har Henmark på vissa sidor försökt sig
på en allvarligare kopia på· Ericsson/
EWK:s böcker från Svitjod. Bakom namn
som O Pemla, T Fällbjörn m fl anar man
utan alltför stor intellektuell ansträngning
kända svenska politiker. En skildring av
den partistämma, under vilken Emil
Punctell kommer in i det konservativa
partiets presidium är tydligt kalkerad på
den stämma i moderata samlingspartiet,
då detta parti sist bytte ledare.
Medan Lars Gustafssons bok är intressant, som ett exempel på hur en författare betraktar sig själv och sin ställning i
samhället, är Henmarks bok intressant på
ett annat sätt. Den visar hur en icke-konservativ ser på kon~ervatismen som fenomen.
Konservatism och demokrati
Den människotyp som Emil Punctell representerar präglas av längtan efter auktoriteter. Emil är i romanens början en
faderlös, som söker en fader – en auktoritet. Henmark saknar inte förståelse för
den människa, som han skildrar, men samtidigt fruktar han den människotyp, som
Emil representerar. Han ser i honom en
fara för demokratien. Bakom Emils vänliga fasad och i många stycken ärliga patos
lurar enligt Henmark tyranniet. Auktoritetssträvan tar överhanden och lägger sin
kalla hand på samhället. Det är inte alls
omöjligt, att Henmark i dagens politiska
utveckling tycker sig se tecken, som pekar
i den av honom fruktade riktningen och
bekräftar hans farhågor.
365
Felet med Henmarks framställning är,
att de tendenser, som han fruktar från hö-
gerkanten, finns på helt andra håll i dagens Sverige. Det är inte från konservativt håll, man i dag genom en hård centralistisk styrning lägger makten i händerna på auktoriteter, i form av en byråkratisk hierarki. Inte heller tycks Henmark
ha någon känsla för att det finns en kulturkonservativ riktning, som har ett starkt
etiskt engagemang. En kritisk inställning
till den socialistiska jämlikhetsvisionen är
inte oförenlig med en stark känsla för frihet och demokrati.
Lars Gustafsson och Kai Henmark har
i sina böcker gett var sin bild av det samhälle vi lever i. Båda författama är skrämda av utvecklingen och delar därmed
känslorna hos många människor i dagens
samhälle. Mycket i deras kritik är riktigt
och välformulerat. Samtidigt belyser deras
böcker skönlitteraturens kris idag. I all sin
samhällstillvändhet står både Gustafsson
och Henmark främmande för mycket i den
verklighet, som omger dem. Deras budskap bär därför inte fram till dem, som
de vill nå. Deras situation är lik den, som
Christer Kihlman beskrev i artikelcitatet
ovan. I samma ögonblick, som Lars Gustafsson lämnar det tom, i vilket hans självbeskådning har placerat honom, och Kai
Henmark överger sin ensidiga syn på den
politiska verkligheten kommer deras samhällsanalys och kritik att vinna i klarhet.