Ett avskräckande exempel
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID FREDBORG:
Ett avskräckande exempel
Synen på Sverige ute i Europa har förändrats åtskilligt sedan den tid, då
det talades om Sweden the Middle
Way. Det är nyttigt att följa med vad
politiker och korrespondenter har att
säga om oss. Fil dr Arvid Fredborg
har sett det som en av sina uppgifter
att följa bedömningen av Sverige i bl a
europeisk press. Hans sammanfattning
av all undran man utomlands känner
inför vad som händer i Sverige är
ingen glad läsning. I dolen har fallit.
Ekonomisk politik, missriktad jämlikhet med en utbildningspolitik som strä-
var till kvalitetssänkning: för utlandet
är det obegripligt att sådant kan försiggå utan att folk reagerar långt kraftigare än som sker. Nu har därtill
kommit regeringens stora misslyckande
i EEC-frågan, vilket länge förutsetts
och omtalats i ledande europeiska
tidningar, ett misslyckande som parats
med arroganta anspråk utan täckning.
Sverige börjar framstå som ett avskräckande exempel, som man noga
iakttar för att underlåta att följa,
menar författaren.
Under mer än ett årtionde har yttervärldens bild av Sverige gradvis förändrats.
Under de senaste två-tre åren har denna
utveckling accentuerats. Huvudanledningen har varit iakttagelser av ändringar i svensk politik, som föranlett en revision av den tidigare i regel positiva bilden. Det gäller särskilt den inrikespolitiska och sociala utvecklingen men även utrikespolitiken och speciellt benägenheten
att låta denna dikteras av inrikespolitiska eller rentav partipolitiska intressen.
Naturligtvis är bilden inte enhetlig. Det
finns åtskilliga länder, där ledande politiker har speciella skäl att tolka allt till det
bästa. Vem kan t ex begära av Tanzania
eller Zambien, att de skall bevara kritisk
distans gentemot ett land, vars ledning så
okritiskt svalt propagandan i Dar-es-Salaam och Lusaka? Vad man bland kommunister brukar kalla »nyttiga åsnor>>måste ju ömt vårdas och uppmuntras för att
kunna fortsätta att tjäna som verktyg.
På de flesta håll i Europa samt i
liga länder utom Europa är det
da. Sveriges anseende har sjunkit.
latinare är i regel hövliga. Vad de
gen anser kommer kanske sällan till
uttryck. Men för dem som vill höra
förändringen markant. Under detta år
den också varit tydlig i utländsk press.
När idolen faller
När en idol faller, blir kritiken
än eljest. Tidigare beundrare känner
bedragna. De frågar sig, om »Sweden
middle way» blott var bluff och un’u”’””-u-.
da alltsammans. De flesta torde dock in
e, att denna tolkning är oriktig. Det
ramgångsrika och balanserade Sverige
anns – till för ett par år sedan. Det oberveras allt mer i utlandet, att gamla rå-
närken ej längre stämmer. Den förr så bemdrade måttfullheten är borta, önskan att
e till hela landets bästa, respekten för and- -as meningar lyser till stor del med sin
rånvaro. Den svenska socialdemokratin
·epresenterar i stället i tilltagande utträckning en politisk doktrinarism, vars
deologiska bakgrund ligger i sedan årionden förlegade ideer. Den vill av ideoogiska skäl ändra doseringen av den svens- ~a blandekonomin i statssocialistisk riktting. Speciellt observeras benägenheten att
mgripa drivfjädern till det materiella
’ramåtskridandet i samhället, det enskilda
·vet. Det noteras också, att man i
vill urholka enskild äganderätt
till och med, för att citera Aftonbla»attackera det privata ägandet». Med
fraseologi söker man
de sociala konflikterna och värma
klasskampstänkandet. Det ger mycket
till betraktelser för flitiga tjänstemän
de främmande ambassaderna. Föga
uppmärksamhet ute väcker ten- ~entsez·na att ge avkall på det ena kvalilets:kr<:tV(!t efter det andra, visa slapphet
högröstade extremister och exempeltolerera en drastisk reduktion av den
tffe:ntliga säkerheten. I detta avseende har
Man förstår, om många utlänningar
sig desorienterade inför denna allutveckling. De frågar hur det kom- 27
mer sig, att det svenska socialdemokratiska partiet drivit så långt vänsterut och
framför allt, varför det fått jämlikheten
på hjärnan. Det händer, att en politisk
motståndare till den nuvarande svenska
regimen blir ombedd att för utländska socialister förklara, varför i det land, där
klasskillnaderna är mindre än sannolikt
någon annanstans i Europa, man lägger
ned en sådan oproportionerlig energi på
att nivellera. Mitt svar har blivit att det i
vårt land sedan årtionden visat sig vara en
säker politisk investering att spekulera i
avund. Icke utan skäl talar man om den
kungliga svenska avundsjukan. Det är icke enbart något som socialdemokrater ägnar sig åt. Man behöver blott tänka på
Centerpartiets ungdomsförbund. Beklagligtvis söker man i Sverige icke som på
de flesta andra håll hålla avunden tillbaka. Tvärtom frossar man i den under beteckningen »jämlikhet». Denna har kommit att mer eller mindre dominera socialoch skattepolitiken. Det har för många
blivit ett självändamål att söka göra livet
obehagligt för andra. Framför allt har en
otrevlig tendens uppstått till intolerans och
andlig likriktning. I fråga om detta har
särskilt tyska socialister sett bestörta ut
och bett om exempel. Ty även de mest
egalitära socialdemokrater i förbundsrepubliken glömmer icke så lätt nazisternas
Gleichschaltung.
Det måste tilläggas, att man i utlandet
icke enbart kritiskt följer det svenska regeringspartiets utveckling. Man hör också
undran över det svenska näringslivets passivitet inför utvecklingen. Alltjämt finnes
28
respekt för svenska företagares och teknikers prestationer samt svenska arbetares
duglighet. Positiva omdömen följes likväl
numera ofta av ett »men». Det senare motiveras gärna med utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige, främst de vilda
strejkerna i ett land, där man trott sådant
vara omöjligt.
Den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politiken i Stockholm har
under senaste år föranlett åtskilliga beska
kommentarer. Att Sverige fått den höga
grad av inflation, som det nu lider av,
måste bero på ren misshushållning, har det
hetat. När man genmäler, att även de
flesta andra länder i Europa, inklusive det
stabila Schweiz, kännetecknas av samma
utveckling, som främst beror på löneexplosionen efter 1968 utan motsvarande
produktivitetsstegringar, får man ett överraskande svar. Hos er i Sverige har ju
fackföreningsrörelsen hela tiden varit realistisk och nöjt sig med vad som varit
möjligt. Dess auktoritet har varit tillräcklig för att driva igenom en måttfull politik. Därför borde det icke ha kommit till
någon löneexplosion i Sverige.
Det skulle föra för långt att gå närmare
in på de debatter, som förts i min närvaro
om detta tema under senare år. Ofta har
de, naturligt nog, visat brist på kunskaper
om den verkliga situationen i landet och
fallenhet för klichetänkande hos vederbö-
rande utlänningar. Man har särskilt kunnat lägga märke till tendenser att idealisera den svenska fackföreningsrörelsens ledning som kloka och starka män, som till
varje pris vill undgå att rock the boat, som
en brittisk socialist uttryckte det.
Utomlands har den förtroendekris speciellt observerats, som uppstått mellan nä-
ringsliv och stat efter den svenska socialdemokratins marsch mot vänster. Detta är
det problem, som utländska industrimän,
ekonomer och tekniker kanske mest drastiskt möter personligen. Ty ingen, som har
med Sverige att göra, kan undgå att märka tecknen till vantrivsel och pessimism
inom det svenska näringslivet inför utvecklingen. Alltfler utlänningar
till Sverige, alltfler svenskar tiii utlandet.
Betydelsen av detta är något som den sittande regeringen ignorerat.
I intet avseende har Sverige tidigare i
så hög grad framstått som en förebild
ifråga om socialpolitiken. Därför är chocken hos många utlänningar så
större över att behöva bevittna, att
är något som tillhör det förgångna.
ge är icke längre ett socialt föregångsland
Det är tvärtom ett land, där man skall
ta sig för att bli gammal eller sjuk, för
icke tala om gammal och sjuk.
utifrån, som bott i Sverige med
och barn, vet hur realiteten bakom
vackra fraserna ser ut. Icke minst uv..-a.uo·..
eländet anses med rätta vara en ,…..uuu””-”11
för Sverige. Det värsta är att sedan
och kommuner mer eller mindre
bostadsproduktionen eländet blivit IJ””’ll1″’..
nent. Det kallas som bekant för
»förvandlat bostaden från en ua.uu·.:;1o·v•u
till en social rättighet» och visar i
dets ögon ordets makt över tanken i
rige.
[ämlikheten
fämlikhetsideerna bär en dryg del av an- ;varet för den utveckling, som socialpolliken i vidaste mening undergått. Man belÖver blott tänka på hälsovårdsreformen,
rars bakgrund till icke ringa grad var
:n önskan att komma åt läkarnas förnenta eller verkligt höga inkomster och
)rivilegierade ställning. Så länge jämlikuetssträvandena spelar sin nuvarande roll
ir det till och med sannolikt, att all perlonlig service kommer att ytterligare för- ;ämras.
Ett annat område, vars utveckling väc- ~er yttersta förvåning utomlands, är det
;venska undervisningsväsendet. Det har
ilaft gott rykte. Många anser det alltjämt
;om en förebild. Men att resultaten köpts
på bekostnad av kvaliteten, som katastrofalt försämrats, är kanske lättare att se för
utlänningar än för landets egna. En del av
förklaringen må vara missgrepp i ledningen. Sådant förekommer också i andra länder. Ingen är helt förskonad från herrar
;om Sven Moberg eller Ingvar Carlsson.
Vad man utomlands noterat är att dylika
oer-so11er släppts fram till kommandoposoch tillåtits ändra syftena, inriktför undervisningen.
Om det vore fråga om att få bästa möjutbildning för största möjliga antal
allt väl och skulle stå i överensstämmed den allmänna tendensen i hela
västliga världen, där ett väsentligt
antal männi6kor än hittills söker få
utbildning. Men i Sverige är det
eller icke blott en fråga om detta.
ständigt sänkta kunskapskrav och
29
likriktning av skolorna (varvid privatskolorna måste bort enär de eljest ger ett
olämpligt gott resultat), tycks man vilja
medvetet sänka kvaliteten. Utlandet bevittnar med häpnad i vilken grad detta
lyckats – och drager sina slutsatser. Vill
man i Sverige av jämlikhetsskäl offra bildning och kultur?
Sverige inför utlandet
Sveriges utrikespolitik är ett speciellt kapitel, som av naturliga skäl tilldrager sig
särskild uppmärksamhet. Den är i alltfler
utlänningars – ej minst socialdemokraters
– ögon kännetecknad av småskuren nationalism och isolationism. Att man i
Stockholm använder neutralitetsbegreppet
när det passar och ignorerar det lika ofta,
väcker ingen respekt. Men framför allt
observeras ensidigheten och doktrinarismen i bedömningen av allt som ligger
söder om dansk-tyska gränsen. Att »Europa» för många svenskar (förvisso icke blott
socialdemokrater och kommunister) blivit
ett fult ord har noterats. Men det är värre än så. Gör man sig t ex en föreställning
om känslorna hos än aldrig så pro-svenska
tyska socialdemokrater, när de får höra
av svenska partivänner att EEC är en kapitalistisk sammansvärjning?
Naturligtvis går det efterhand upp för
utländska iakttagare, att en väsentlig del
av den svenska regeringens motstånd mot
tanken på fullt medlemskap dikteras av
rädsla för att inom den europeiska gemenskapen icke kunna bedriva fortsatt
»social utjämningspolitik» på det sätt, som
man önskar. Främst är man orolig för att
30
måhända ställas inför problemet att icke
längre kunna höja de direkta skatterna,
särskilt på höga inkomster, genom en av
staten främjad inflation. Den speciella formen av svensk »socialkapitalism» kan i
själva verket endast förverkligas i en viss
isolering från den övriga världen, skrev
med rätta Michael Jungblut i Die Zeit den
5 november.
För en tid sedan konstaterade Claus
Gennrich i Frankfurter Allgemeine Zeitung, att Sverige avvisats i Bryssel, att dess
hittillsvarande politik helt misslyckats.
»Liksom hade den avgörandet i sin makt,
docerade den svenska regeringen lika självsäkert som oklart om hur samarbetet skulle organiseras genom ett särskilt avtal, avpassat efter svenska förhållanden, till
exempel en tullunion, i vilken parternas
rättigheter och skyldigheter klart angåves».
Detta ansåg artikelförfattaren orealistiskt.
»Svenskarna måste vänja sig vid sin plats
i utkanten och till och med utanför beslutandeprocessen. Med den höga uppfattning de har om sig själva är det icke lätt
för dem.»
Det har herr Gennrich alldeles rätt i.
Men det har i regel ännu icke gått upp
för den svenska allmänheten, att vi, för
att citera Times den 2 december, sökt få
den bästa av alla världar, och att vårt
agerande i fråga om EEC riskerar att föra
oss till en farlig isolering. Det innebär redan i och för sig en fara för att investeringar hellre göres ute än hemma. Det
kan till och med bli tal om flyttning av hela industrier utomlands- med nedläggning
som alternativ.
Sverige har blivit ett problembarn. Den
regel välvilligt inställda tyska veckotidningen »Stern» konstaterade nyligen betydelsen av att Sverige för några år sedan
begravde Erlanders folkhemsidyll och proklamerade ett nytt aktionsprogram med
tesen mer jämlikhet. Mera kritiska iakttagare som Die Welts korrespondent Axel
Schiitzsack använder starkare ord och talar om förfalls- och degenerationssymptom
hos socialdemokratin. Än mer betecknande
är, att personer, som tidigare gärna dragit
en lans för den svenska regeringen, tystnat. Man tänker till exempel på JeanJacques Servan-Schreiber. Det skall icke
förstås så att de ändrat sina egna åsikter.
Men den svenska regeringens allt tydligare
inkompetens gör den icke längre ägnad att
anföras som exempel.
Även om Sveriges läge starkt försämrats,
har vi ännu icke passerat the point of no
return. En regimförändring kan ha en
enorm psykologisk effekt. En annan förändring, som skulle betyda mycket, vore
om den svenska regeringen kryper till korset, vandrar till Canossa, och söker fullt
medlemskap i EEC. Det är icke så orimligt, som det kan synas i dag. Skulle så
ske, kan regeringen Palme säkert påräkna energiska insatser från förbundskansler
Brandt och SPD för att rädda de svenska
kollegernas ansikte.
Men sker icke detta mörknar horisonten med tanke på de psykologiska följderna av socialdemokratins ålderstigna
ideologi, det påfallande starka ryska inflytandet i Stockholm, tendenserna att minska försvaret, jämlikhetsfanatismen, det
·stematiska återupptagandet av klassotmpstänkandet, kulten av »revolution»,
’!n statliga inflationspolitiken, ökningen
1 skattetrycket ad absurdum samt sist
ten icke minst den försvagade rättssäker- ~ten och det tilltagande administrativa
)dtycket. Sverige är inne i en nedgångseriod. I alla länder finns det skrupelfria
~kespolitiker, som söker få all makt åt falet, det vill säga åt sig själva. Men i regel
r deras möjligheter att förverkliga maktrömmarna små. Gemene man finner sig
.ke i att hålla stigbyglarna åt äregiriga potiker. Arbetarna granskar med misstänkimhet de akademiker, som så vältaligt
. 31
uppträder i deras namn. Sverige börjar i
allt flera utlänningars ögon framstå som
ett undantag. Det är ingen komplimang.
Det är illa nog att tvingas att driva in konfiskatoriska skatter, att varje år så att säga
kräva ut en Älvsborgs lösen. Men att göra
det utan nödtvång och till på köpet berömma sig av det som något socialt, progressivt, påminner slående om det beteende,
som utmärkte befolkningen i den grekiska
staden Abdera. Ett av de utmärkande dragen för denna stads befolkning var, att den
inte själv insåg vad den gjorde, liksom icke
heller, hur ofta den gjorde sig löjlig.
Ett avskräckande exempel
Synen på Sverige ute i Europa har förändrats åtskilligt sedan den tid, då
det talades om Sweden the Middle
Way. Det är nyttigt att följa med vad
politiker och korrespondenter har att
säga om oss. Fil dr Arvid Fredborg
har sett det som en av sina uppgifter
att följa bedömningen av Sverige i bl a
europeisk press. Hans sammanfattning
av all undran man utomlands känner
inför vad som händer i Sverige är
ingen glad läsning. I dolen har fallit.
Ekonomisk politik, missriktad jämlikhet med en utbildningspolitik som strä-
var till kvalitetssänkning: för utlandet
är det obegripligt att sådant kan försiggå utan att folk reagerar långt kraftigare än som sker. Nu har därtill
kommit regeringens stora misslyckande
i EEC-frågan, vilket länge förutsetts
och omtalats i ledande europeiska
tidningar, ett misslyckande som parats
med arroganta anspråk utan täckning.
Sverige börjar framstå som ett avskräckande exempel, som man noga
iakttar för att underlåta att följa,
menar författaren.
Under mer än ett årtionde har yttervärldens bild av Sverige gradvis förändrats.
Under de senaste två-tre åren har denna
utveckling accentuerats. Huvudanledningen har varit iakttagelser av ändringar i svensk politik, som föranlett en revision av den tidigare i regel positiva bilden. Det gäller särskilt den inrikespolitiska och sociala utvecklingen men även utrikespolitiken och speciellt benägenheten
att låta denna dikteras av inrikespolitiska eller rentav partipolitiska intressen.
Naturligtvis är bilden inte enhetlig. Det
finns åtskilliga länder, där ledande politiker har speciella skäl att tolka allt till det
bästa. Vem kan t ex begära av Tanzania
eller Zambien, att de skall bevara kritisk
distans gentemot ett land, vars ledning så
okritiskt svalt propagandan i Dar-es-Salaam och Lusaka? Vad man bland kommunister brukar kalla »nyttiga åsnor>>måste ju ömt vårdas och uppmuntras för att
kunna fortsätta att tjäna som verktyg.
På de flesta håll i Europa samt i
liga länder utom Europa är det
da. Sveriges anseende har sjunkit.
latinare är i regel hövliga. Vad de
gen anser kommer kanske sällan till
uttryck. Men för dem som vill höra
förändringen markant. Under detta år
den också varit tydlig i utländsk press.
När idolen faller
När en idol faller, blir kritiken
än eljest. Tidigare beundrare känner
bedragna. De frågar sig, om »Sweden
middle way» blott var bluff och un’u”’””-u-.
da alltsammans. De flesta torde dock in
e, att denna tolkning är oriktig. Det
ramgångsrika och balanserade Sverige
anns – till för ett par år sedan. Det oberveras allt mer i utlandet, att gamla rå-
närken ej längre stämmer. Den förr så bemdrade måttfullheten är borta, önskan att
e till hela landets bästa, respekten för and- -as meningar lyser till stor del med sin
rånvaro. Den svenska socialdemokratin
·epresenterar i stället i tilltagande utträckning en politisk doktrinarism, vars
deologiska bakgrund ligger i sedan årionden förlegade ideer. Den vill av ideoogiska skäl ändra doseringen av den svens- ~a blandekonomin i statssocialistisk riktting. Speciellt observeras benägenheten att
mgripa drivfjädern till det materiella
’ramåtskridandet i samhället, det enskilda
·vet. Det noteras också, att man i
vill urholka enskild äganderätt
till och med, för att citera Aftonbla»attackera det privata ägandet». Med
fraseologi söker man
de sociala konflikterna och värma
klasskampstänkandet. Det ger mycket
till betraktelser för flitiga tjänstemän
de främmande ambassaderna. Föga
uppmärksamhet ute väcker ten- ~entsez·na att ge avkall på det ena kvalilets:kr<:tV(!t efter det andra, visa slapphet
högröstade extremister och exempeltolerera en drastisk reduktion av den
tffe:ntliga säkerheten. I detta avseende har
Man förstår, om många utlänningar
sig desorienterade inför denna allutveckling. De frågar hur det kom- 27
mer sig, att det svenska socialdemokratiska partiet drivit så långt vänsterut och
framför allt, varför det fått jämlikheten
på hjärnan. Det händer, att en politisk
motståndare till den nuvarande svenska
regimen blir ombedd att för utländska socialister förklara, varför i det land, där
klasskillnaderna är mindre än sannolikt
någon annanstans i Europa, man lägger
ned en sådan oproportionerlig energi på
att nivellera. Mitt svar har blivit att det i
vårt land sedan årtionden visat sig vara en
säker politisk investering att spekulera i
avund. Icke utan skäl talar man om den
kungliga svenska avundsjukan. Det är icke enbart något som socialdemokrater ägnar sig åt. Man behöver blott tänka på
Centerpartiets ungdomsförbund. Beklagligtvis söker man i Sverige icke som på
de flesta andra håll hålla avunden tillbaka. Tvärtom frossar man i den under beteckningen »jämlikhet». Denna har kommit att mer eller mindre dominera socialoch skattepolitiken. Det har för många
blivit ett självändamål att söka göra livet
obehagligt för andra. Framför allt har en
otrevlig tendens uppstått till intolerans och
andlig likriktning. I fråga om detta har
särskilt tyska socialister sett bestörta ut
och bett om exempel. Ty även de mest
egalitära socialdemokrater i förbundsrepubliken glömmer icke så lätt nazisternas
Gleichschaltung.
Det måste tilläggas, att man i utlandet
icke enbart kritiskt följer det svenska regeringspartiets utveckling. Man hör också
undran över det svenska näringslivets passivitet inför utvecklingen. Alltjämt finnes
28
respekt för svenska företagares och teknikers prestationer samt svenska arbetares
duglighet. Positiva omdömen följes likväl
numera ofta av ett »men». Det senare motiveras gärna med utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige, främst de vilda
strejkerna i ett land, där man trott sådant
vara omöjligt.
Den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politiken i Stockholm har
under senaste år föranlett åtskilliga beska
kommentarer. Att Sverige fått den höga
grad av inflation, som det nu lider av,
måste bero på ren misshushållning, har det
hetat. När man genmäler, att även de
flesta andra länder i Europa, inklusive det
stabila Schweiz, kännetecknas av samma
utveckling, som främst beror på löneexplosionen efter 1968 utan motsvarande
produktivitetsstegringar, får man ett överraskande svar. Hos er i Sverige har ju
fackföreningsrörelsen hela tiden varit realistisk och nöjt sig med vad som varit
möjligt. Dess auktoritet har varit tillräcklig för att driva igenom en måttfull politik. Därför borde det icke ha kommit till
någon löneexplosion i Sverige.
Det skulle föra för långt att gå närmare
in på de debatter, som förts i min närvaro
om detta tema under senare år. Ofta har
de, naturligt nog, visat brist på kunskaper
om den verkliga situationen i landet och
fallenhet för klichetänkande hos vederbö-
rande utlänningar. Man har särskilt kunnat lägga märke till tendenser att idealisera den svenska fackföreningsrörelsens ledning som kloka och starka män, som till
varje pris vill undgå att rock the boat, som
en brittisk socialist uttryckte det.
Utomlands har den förtroendekris speciellt observerats, som uppstått mellan nä-
ringsliv och stat efter den svenska socialdemokratins marsch mot vänster. Detta är
det problem, som utländska industrimän,
ekonomer och tekniker kanske mest drastiskt möter personligen. Ty ingen, som har
med Sverige att göra, kan undgå att märka tecknen till vantrivsel och pessimism
inom det svenska näringslivet inför utvecklingen. Alltfler utlänningar
till Sverige, alltfler svenskar tiii utlandet.
Betydelsen av detta är något som den sittande regeringen ignorerat.
I intet avseende har Sverige tidigare i
så hög grad framstått som en förebild
ifråga om socialpolitiken. Därför är chocken hos många utlänningar så
större över att behöva bevittna, att
är något som tillhör det förgångna.
ge är icke längre ett socialt föregångsland
Det är tvärtom ett land, där man skall
ta sig för att bli gammal eller sjuk, för
icke tala om gammal och sjuk.
utifrån, som bott i Sverige med
och barn, vet hur realiteten bakom
vackra fraserna ser ut. Icke minst uv..-a.uo·..
eländet anses med rätta vara en ,…..uuu””-”11
för Sverige. Det värsta är att sedan
och kommuner mer eller mindre
bostadsproduktionen eländet blivit IJ””’ll1″’..
nent. Det kallas som bekant för
»förvandlat bostaden från en ua.uu·.:;1o·v•u
till en social rättighet» och visar i
dets ögon ordets makt över tanken i
rige.
[ämlikheten
fämlikhetsideerna bär en dryg del av an- ;varet för den utveckling, som socialpolliken i vidaste mening undergått. Man belÖver blott tänka på hälsovårdsreformen,
rars bakgrund till icke ringa grad var
:n önskan att komma åt läkarnas förnenta eller verkligt höga inkomster och
)rivilegierade ställning. Så länge jämlikuetssträvandena spelar sin nuvarande roll
ir det till och med sannolikt, att all perlonlig service kommer att ytterligare för- ;ämras.
Ett annat område, vars utveckling väc- ~er yttersta förvåning utomlands, är det
;venska undervisningsväsendet. Det har
ilaft gott rykte. Många anser det alltjämt
;om en förebild. Men att resultaten köpts
på bekostnad av kvaliteten, som katastrofalt försämrats, är kanske lättare att se för
utlänningar än för landets egna. En del av
förklaringen må vara missgrepp i ledningen. Sådant förekommer också i andra länder. Ingen är helt förskonad från herrar
;om Sven Moberg eller Ingvar Carlsson.
Vad man utomlands noterat är att dylika
oer-so11er släppts fram till kommandoposoch tillåtits ändra syftena, inriktför undervisningen.
Om det vore fråga om att få bästa möjutbildning för största möjliga antal
allt väl och skulle stå i överensstämmed den allmänna tendensen i hela
västliga världen, där ett väsentligt
antal männi6kor än hittills söker få
utbildning. Men i Sverige är det
eller icke blott en fråga om detta.
ständigt sänkta kunskapskrav och
29
likriktning av skolorna (varvid privatskolorna måste bort enär de eljest ger ett
olämpligt gott resultat), tycks man vilja
medvetet sänka kvaliteten. Utlandet bevittnar med häpnad i vilken grad detta
lyckats – och drager sina slutsatser. Vill
man i Sverige av jämlikhetsskäl offra bildning och kultur?
Sverige inför utlandet
Sveriges utrikespolitik är ett speciellt kapitel, som av naturliga skäl tilldrager sig
särskild uppmärksamhet. Den är i alltfler
utlänningars – ej minst socialdemokraters
– ögon kännetecknad av småskuren nationalism och isolationism. Att man i
Stockholm använder neutralitetsbegreppet
när det passar och ignorerar det lika ofta,
väcker ingen respekt. Men framför allt
observeras ensidigheten och doktrinarismen i bedömningen av allt som ligger
söder om dansk-tyska gränsen. Att »Europa» för många svenskar (förvisso icke blott
socialdemokrater och kommunister) blivit
ett fult ord har noterats. Men det är värre än så. Gör man sig t ex en föreställning
om känslorna hos än aldrig så pro-svenska
tyska socialdemokrater, när de får höra
av svenska partivänner att EEC är en kapitalistisk sammansvärjning?
Naturligtvis går det efterhand upp för
utländska iakttagare, att en väsentlig del
av den svenska regeringens motstånd mot
tanken på fullt medlemskap dikteras av
rädsla för att inom den europeiska gemenskapen icke kunna bedriva fortsatt
»social utjämningspolitik» på det sätt, som
man önskar. Främst är man orolig för att
30
måhända ställas inför problemet att icke
längre kunna höja de direkta skatterna,
särskilt på höga inkomster, genom en av
staten främjad inflation. Den speciella formen av svensk »socialkapitalism» kan i
själva verket endast förverkligas i en viss
isolering från den övriga världen, skrev
med rätta Michael Jungblut i Die Zeit den
5 november.
För en tid sedan konstaterade Claus
Gennrich i Frankfurter Allgemeine Zeitung, att Sverige avvisats i Bryssel, att dess
hittillsvarande politik helt misslyckats.
»Liksom hade den avgörandet i sin makt,
docerade den svenska regeringen lika självsäkert som oklart om hur samarbetet skulle organiseras genom ett särskilt avtal, avpassat efter svenska förhållanden, till
exempel en tullunion, i vilken parternas
rättigheter och skyldigheter klart angåves».
Detta ansåg artikelförfattaren orealistiskt.
»Svenskarna måste vänja sig vid sin plats
i utkanten och till och med utanför beslutandeprocessen. Med den höga uppfattning de har om sig själva är det icke lätt
för dem.»
Det har herr Gennrich alldeles rätt i.
Men det har i regel ännu icke gått upp
för den svenska allmänheten, att vi, för
att citera Times den 2 december, sökt få
den bästa av alla världar, och att vårt
agerande i fråga om EEC riskerar att föra
oss till en farlig isolering. Det innebär redan i och för sig en fara för att investeringar hellre göres ute än hemma. Det
kan till och med bli tal om flyttning av hela industrier utomlands- med nedläggning
som alternativ.
Sverige har blivit ett problembarn. Den
regel välvilligt inställda tyska veckotidningen »Stern» konstaterade nyligen betydelsen av att Sverige för några år sedan
begravde Erlanders folkhemsidyll och proklamerade ett nytt aktionsprogram med
tesen mer jämlikhet. Mera kritiska iakttagare som Die Welts korrespondent Axel
Schiitzsack använder starkare ord och talar om förfalls- och degenerationssymptom
hos socialdemokratin. Än mer betecknande
är, att personer, som tidigare gärna dragit
en lans för den svenska regeringen, tystnat. Man tänker till exempel på JeanJacques Servan-Schreiber. Det skall icke
förstås så att de ändrat sina egna åsikter.
Men den svenska regeringens allt tydligare
inkompetens gör den icke längre ägnad att
anföras som exempel.
Även om Sveriges läge starkt försämrats,
har vi ännu icke passerat the point of no
return. En regimförändring kan ha en
enorm psykologisk effekt. En annan förändring, som skulle betyda mycket, vore
om den svenska regeringen kryper till korset, vandrar till Canossa, och söker fullt
medlemskap i EEC. Det är icke så orimligt, som det kan synas i dag. Skulle så
ske, kan regeringen Palme säkert påräkna energiska insatser från förbundskansler
Brandt och SPD för att rädda de svenska
kollegernas ansikte.
Men sker icke detta mörknar horisonten med tanke på de psykologiska följderna av socialdemokratins ålderstigna
ideologi, det påfallande starka ryska inflytandet i Stockholm, tendenserna att minska försvaret, jämlikhetsfanatismen, det
·stematiska återupptagandet av klassotmpstänkandet, kulten av »revolution»,
’!n statliga inflationspolitiken, ökningen
1 skattetrycket ad absurdum samt sist
ten icke minst den försvagade rättssäker- ~ten och det tilltagande administrativa
)dtycket. Sverige är inne i en nedgångseriod. I alla länder finns det skrupelfria
~kespolitiker, som söker få all makt åt falet, det vill säga åt sig själva. Men i regel
r deras möjligheter att förverkliga maktrömmarna små. Gemene man finner sig
.ke i att hålla stigbyglarna åt äregiriga potiker. Arbetarna granskar med misstänkimhet de akademiker, som så vältaligt
. 31
uppträder i deras namn. Sverige börjar i
allt flera utlänningars ögon framstå som
ett undantag. Det är ingen komplimang.
Det är illa nog att tvingas att driva in konfiskatoriska skatter, att varje år så att säga
kräva ut en Älvsborgs lösen. Men att göra
det utan nödtvång och till på köpet berömma sig av det som något socialt, progressivt, påminner slående om det beteende,
som utmärkte befolkningen i den grekiska
staden Abdera. Ett av de utmärkande dragen för denna stads befolkning var, att den
inte själv insåg vad den gjorde, liksom icke
heller, hur ofta den gjorde sig löjlig.