Fädernas kyrka
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fädernas kyrka
År 1956 tillsatte regeringen en utredning
om det blivande förhållandet mellan stat
och kyrka. Med föredömlig grundlighet
fullgjorde den sitt uppdrag. Först 1968
kom också slutbetänkandet, som innehöll
de fyra s k lägen, som i en framtid vore
möjliga. A-läget innebar i stort oförändrade förhållanden, B-läget en fri kyrka med
beskattningsrätt eller i vart fall med statlig
hjälp för uppbörd av avgifter, C-läget en
fri kyrka utan denna hjälp, samt slutligen
D-läget, där kyrkan också skulle berövas
sin jord och avkastningen av denna.
Utredningen blev rätt litet debatterad.
De möjligheter, som den tog upp, kändes
ej aktuella för vanliga människor. Ecklesiastikminister Palme tillsatte också en parlamentarisk beredning under fru Alva
Myrdal för att vidare utreda frågan. Hans
direktiv gick ut på att en slutlig lösning
skulle vara generös och tolerant. Beredningen borde därför hålla sig till A- och Clägena. Den skulle ej gå in i detaljer utan
borde koncentrera sig på organisationsproblem och ej diskutera livsåskådningsfrågor.
Beredningens förslag, framlagt i år, blev
överraskande. Ett så snabbt som möjligt
genomfört D-läge synes ha eftersträvats.
»Generositet» har visat sig däri att beredningen, sedan den konstaterat att kyrklig
jord ger rätt obetydlig avkastning, dock
föreslagit att denna ej skall konfiskeras.
Detaljer, som beredningen ej skulle fördjupa sig i, har tvärtom blivit huvudsaker.
En tidsplan för kyrkans avveckling på
exakt tjugo år läggs fram. Redan 1975
skall kyrkan t ex skiljas från all befattning
med begravningsväsendet-något som beredningen för övrigt ej hade direktiv att
utreda. Denna bekymrar sig till och med
för om svenskar i fortsättningen skall be·
gravas i vigd jord eller ej!
Vad som föranlett allt detta är, att beredningen ansett sig vara kompetent att
göra en utredning om religionsfrihetens
innebörd. Fru Myrda! förefaller därvid ha
levat kvar i någon socialdemokratisk jämlikhetskommitte. Ingen religiös sammanslutning skall förutsättas ha bättre ekonomiska villkor än någon annan. Svenska
kyrkan skall reduceras till ett Lutherskt
trossamfund. Hänsyn tages ej till att den
svenska kyrkan också förmedlar en historisk tradition, som fortfarande är värdefull för många. Fädernas kyrka, som vi
känner den, skall bort.
Man kan förvåna sig över, men har
bara att konstatera, att beredningens religionsfrihetsläror – mer komplicerade än
vad som här blott kunnat antydas – accepteras av en del teologer som ett sista
ord i saken. Det har sagts från detta håll
att det skulle vara »förfärande» om inte
kyrkfolk i ansvarig ställning gjorde det·
samma. Vidare trycker man särskilt på att
de ekonomiska bekymmer, som med avvecklingen av det nuvarande systemet
kommer att drabba kyrkan, bör betraktas
som bisaker. En teologiprofessor har framställt detta ungefär så, att om kyrkan begär pengar, kommer den att få pengarmen ingenting annat.
Häremot kan sägas, att den också får
tid för sitt arbete. Efter de tjugo åren
kommer nämligen prästernas första uppgift bli att samla pengar, så att kyrklig
verksamhet alls skall kunna finnas kvar.
Detta vet man i kyrkoråden och i andra
organ, där man för övrigt också anser att
det redan nu råder religionsfrihet i Sverige. En del människor, särskilt äldre,
kommer väl att frivilligt betala kyrkliga
avgifter, men frivilliga skatter blir aldrig
populära. Många kommer att betala för
att få enstaka kyrkliga tjänster, t ex en
kristen begravning, och de som inte har
råd får väl begära den som socialhjälp.
Det blir i varje fall omöjligt att uppehålla nuvarande aktivitet. Ödekyrkornas antal kommer att öka, och detta inte bara på
landsbygden. Staten förväntas visserligen
generöst bidraga till att kulturhistoriskt
värdefulla kyrkor underhålls; men hur
många har ett sådant värde.
Ekonomin är en praktisk realitet, och
det är orimligt att kritisera kyrkfolk som
menar sig se vart utvecklingen kan leda.
Hård kritik bör däremot riktas mot beredningen, som trots alla sina resurser underlåtit att göra en verklig utredning om hur
kyrkans ekonomi kan komma att påverkas av de framlagda förslagen. Denna underlåtenhet är otvivelaktigt medveten :
man tillåter sig att »tro» att det skall gå
bra.
Även annat är osäkert eller illa utrett,
men några slutsatser torde kunna dragas.
Den första är att sedan svenska kyrkan
avskaffats i perspektivet snarare ligger en
medlemskyrka än en öppen folkkyrka. De
. : ,·~~ i
. i ~l
som betalar kommer att vilja :bestämma,
och vem skall hindra dem? Den andra _är
att den centrala kyrkliga ledning, som vissa teoretiker drömmer om, kommer att
stå svag gentemot de lokala församlingarnas krav på att få överleva. Kyrkliga in:.
stitutioner och institut får man lägga·ned.
Något måste dock-tillkomma, nämligen ett
prästseminarium. De teologiska fakulteterna, som nu utbildar präster åt svenska
kyrkan, kan i den nya religionsfrihetens
namn givetvis ej göra detsamma åt Lutherska trossamfundet. Följden blir för övrigt att större delen av fakulteterna som
överflödiga kommer att dragas in.
De flesta hade nog ej trott att förhållandet mellan stat och kyrka skulle komma att behandlas på detta sätt. Man får
hoppas, att fru Myrdals beredning bara
varit ett sidospår. Ett avgörande bör ·nu
uppskjutas och de föreliggande utredningarna kompletteras, och då opartiskt. Men
skulle regeringen i vår lägga proposition
på den av fru Myrdal förberedda grunden,
finns åtminstone en utveckling som ej bara
blir sannolik utan säker. Den svenska kyr~
kans vara eller icke-vara – ty detta är vad
det nu gäller, icke blott en eventuell skilsmässa mellan stat och kyrka – kommer
att politiseras. Kyrkans egna män miste
redan av självbevarelsedrift förr eller senare ge sig in i politiken. Man får hoppas,
att det då finns ett borgerligt parti, klokt
nog och berett att erbjuda sin hjälp.
År 1956 tillsatte regeringen en utredning
om det blivande förhållandet mellan stat
och kyrka. Med föredömlig grundlighet
fullgjorde den sitt uppdrag. Först 1968
kom också slutbetänkandet, som innehöll
de fyra s k lägen, som i en framtid vore
möjliga. A-läget innebar i stort oförändrade förhållanden, B-läget en fri kyrka med
beskattningsrätt eller i vart fall med statlig
hjälp för uppbörd av avgifter, C-läget en
fri kyrka utan denna hjälp, samt slutligen
D-läget, där kyrkan också skulle berövas
sin jord och avkastningen av denna.
Utredningen blev rätt litet debatterad.
De möjligheter, som den tog upp, kändes
ej aktuella för vanliga människor. Ecklesiastikminister Palme tillsatte också en parlamentarisk beredning under fru Alva
Myrdal för att vidare utreda frågan. Hans
direktiv gick ut på att en slutlig lösning
skulle vara generös och tolerant. Beredningen borde därför hålla sig till A- och Clägena. Den skulle ej gå in i detaljer utan
borde koncentrera sig på organisationsproblem och ej diskutera livsåskådningsfrågor.
Beredningens förslag, framlagt i år, blev
överraskande. Ett så snabbt som möjligt
genomfört D-läge synes ha eftersträvats.
»Generositet» har visat sig däri att beredningen, sedan den konstaterat att kyrklig
jord ger rätt obetydlig avkastning, dock
föreslagit att denna ej skall konfiskeras.
Detaljer, som beredningen ej skulle fördjupa sig i, har tvärtom blivit huvudsaker.
En tidsplan för kyrkans avveckling på
exakt tjugo år läggs fram. Redan 1975
skall kyrkan t ex skiljas från all befattning
med begravningsväsendet-något som beredningen för övrigt ej hade direktiv att
utreda. Denna bekymrar sig till och med
för om svenskar i fortsättningen skall be·
gravas i vigd jord eller ej!
Vad som föranlett allt detta är, att beredningen ansett sig vara kompetent att
göra en utredning om religionsfrihetens
innebörd. Fru Myrda! förefaller därvid ha
levat kvar i någon socialdemokratisk jämlikhetskommitte. Ingen religiös sammanslutning skall förutsättas ha bättre ekonomiska villkor än någon annan. Svenska
kyrkan skall reduceras till ett Lutherskt
trossamfund. Hänsyn tages ej till att den
svenska kyrkan också förmedlar en historisk tradition, som fortfarande är värdefull för många. Fädernas kyrka, som vi
känner den, skall bort.
Man kan förvåna sig över, men har
bara att konstatera, att beredningens religionsfrihetsläror – mer komplicerade än
vad som här blott kunnat antydas – accepteras av en del teologer som ett sista
ord i saken. Det har sagts från detta håll
att det skulle vara »förfärande» om inte
kyrkfolk i ansvarig ställning gjorde det·
samma. Vidare trycker man särskilt på att
de ekonomiska bekymmer, som med avvecklingen av det nuvarande systemet
kommer att drabba kyrkan, bör betraktas
som bisaker. En teologiprofessor har framställt detta ungefär så, att om kyrkan begär pengar, kommer den att få pengarmen ingenting annat.
Häremot kan sägas, att den också får
tid för sitt arbete. Efter de tjugo åren
kommer nämligen prästernas första uppgift bli att samla pengar, så att kyrklig
verksamhet alls skall kunna finnas kvar.
Detta vet man i kyrkoråden och i andra
organ, där man för övrigt också anser att
det redan nu råder religionsfrihet i Sverige. En del människor, särskilt äldre,
kommer väl att frivilligt betala kyrkliga
avgifter, men frivilliga skatter blir aldrig
populära. Många kommer att betala för
att få enstaka kyrkliga tjänster, t ex en
kristen begravning, och de som inte har
råd får väl begära den som socialhjälp.
Det blir i varje fall omöjligt att uppehålla nuvarande aktivitet. Ödekyrkornas antal kommer att öka, och detta inte bara på
landsbygden. Staten förväntas visserligen
generöst bidraga till att kulturhistoriskt
värdefulla kyrkor underhålls; men hur
många har ett sådant värde.
Ekonomin är en praktisk realitet, och
det är orimligt att kritisera kyrkfolk som
menar sig se vart utvecklingen kan leda.
Hård kritik bör däremot riktas mot beredningen, som trots alla sina resurser underlåtit att göra en verklig utredning om hur
kyrkans ekonomi kan komma att påverkas av de framlagda förslagen. Denna underlåtenhet är otvivelaktigt medveten :
man tillåter sig att »tro» att det skall gå
bra.
Även annat är osäkert eller illa utrett,
men några slutsatser torde kunna dragas.
Den första är att sedan svenska kyrkan
avskaffats i perspektivet snarare ligger en
medlemskyrka än en öppen folkkyrka. De
. : ,·~~ i
. i ~l
som betalar kommer att vilja :bestämma,
och vem skall hindra dem? Den andra _är
att den centrala kyrkliga ledning, som vissa teoretiker drömmer om, kommer att
stå svag gentemot de lokala församlingarnas krav på att få överleva. Kyrkliga in:.
stitutioner och institut får man lägga·ned.
Något måste dock-tillkomma, nämligen ett
prästseminarium. De teologiska fakulteterna, som nu utbildar präster åt svenska
kyrkan, kan i den nya religionsfrihetens
namn givetvis ej göra detsamma åt Lutherska trossamfundet. Följden blir för övrigt att större delen av fakulteterna som
överflödiga kommer att dragas in.
De flesta hade nog ej trott att förhållandet mellan stat och kyrka skulle komma att behandlas på detta sätt. Man får
hoppas, att fru Myrdals beredning bara
varit ett sidospår. Ett avgörande bör ·nu
uppskjutas och de föreliggande utredningarna kompletteras, och då opartiskt. Men
skulle regeringen i vår lägga proposition
på den av fru Myrdal förberedda grunden,
finns åtminstone en utveckling som ej bara
blir sannolik utan säker. Den svenska kyr~
kans vara eller icke-vara – ty detta är vad
det nu gäller, icke blott en eventuell skilsmässa mellan stat och kyrka – kommer
att politiseras. Kyrkans egna män miste
redan av självbevarelsedrift förr eller senare ge sig in i politiken. Man får hoppas,
att det då finns ett borgerligt parti, klokt
nog och berett att erbjuda sin hjälp.