Förkunnelse och föreläsning

CARL GöRAN REGNELL:
Förkunnelse och föreläsning
Riksdagsman Carl Göran Regneli har
sett och hört både Tage Erlander och
Bertil Ohlin i riksdagen, och han har
läst deras memoarer. Han karakteriserar
dem som förkunnaren och föreläsaren.
Den ene spelar upp för en publik, den
andre bedrev vidareutbildning för vuxna.
Den senare höll sig på verklighetens
mark. Den förre riskerade att spela över,
en risk som ligger nära till hands för den
alltför visionäre. Folk tror bara inte på
honom. Alla försök att göra om politiker
till något annat än de är blir misslyckade,
det fick högerpartiet erfara. I dag upplever regeringspartiet samma sak. M ot
alla deklamationer om vad »Vi» och
»rörelsen» uträttat står verkligheten med
skattetryck, arbetslöshet och oro för
framtiden. Verkligheten är på väg att
bli regeringens allvarligaste fiende.
De funderingar som här följer är föranledda dels av de båda partiledarmemoarer,
som kommit ut i höst, dels av de partistämmor, som hållits.
I Erlanders och Ohlins memoarer har
vi på nytt fått de båda herrarna lika nära
in på livet – och med samma möjlighet
att jämföra dem – som när de under sina
aktiva politikerår debatterade inför TV·
publiken.
»Debatterade» – är det förresten det
riktiga uttrycket? Knappast. Det kom säJ.
lan till någon verklig konfrontation, till
två mans armbrytning eller fingerkrok –
och det berodde på Erlander.
Visst hade han kunnat debattera, men
han ville inte. Hans engagemang var för
starkt, hans fantasi för rik. Podiet blev en
bönematta, en plats för rituella rörelser
och åberopande av profet~n Marx och
hans heliga Das Kapital. När bönestunden
var ute blev Erlander plötsligt den store
Wuawampa, som dansade eggande krigsdans, sig själv och sin stam till förnöjelse
och eggelse. Där var det intensiva benar·
betet – »Tage Slingerskank» var ett väl·
funnet nom de guerre. Där var händernas
hypnotiserande svepande, där var röstens
glidningar som höll publiken i ständig
spänning – vad kommer härnäst? Mot·
ståndaren fanns bara som en trasdocka:
se hur jag hanterar den, hur den hänger
och slänger, och se – nu, nu, nu klyver
jag med tomahawken hövet på den stackaren! Och man jublade i Kungsan och
njöt i de svenska hemmen som av en riktig Western.
I Ohlins anföranden (riksdagsprotokolen kan bestyrka det) fanns ett ofta återcommande nyckelord: »i viss mån». Han
Tar professorn-politikern och kände som
.ådan konflikten mellan kravet på slag- ~raftig förenkling och allsidig redovisning
w fakta. Ohlin förenklade inte. Också po- :liet i Kungsträdgården och stolen i TV- ;tudion blev för honom en kateder, från
;ilken han bedrev kvalificerad vidareut- )ildning av vuxna. Den ärlige lärarens »å
~na sidan» och »å andra sidan» tiilåter
mappast andra gester än pekfingrets, och
:östen blir lätt docerande. Publiken? Den
välartade delen applåderade.
Hade månntro någon av herrarna läst
Piet Heins lilla rim :
at appellere til fornuftet
er verldens st0rste slag i luften …?
Väl knappast. Vem som förkunnar och
vem som föreläser är en fråga om läggning och förmåga, inte om ett medvetet
val. Man är, man blir inte. Den som för- >Öker göra sig till något annat än det han
är, blir tillgjord: en liten löjlig politiker.
I det lilla formatet kommer karaktären
ofta bättre fram än i det stora, den liksom
ryms inte utan kryper fram utanpå, ungefär som buken kan svälla ut över snäva
byxor. Hade en det lilla formatets mästare, en döderhultare, fått avbilda Erlander
och Ohlin och om gubbarna sedan ställts
framför en person som inte kände dem
(den generationen är här snart) med frå-
gan : vem av de båda är väckelsepredikanten?, hade svaret säkert blivit: »han, den
där gänglige – fast han ser ovanligt lättsam ut för att vara predikant». – »Jaså,
449
var han värmlänning. Då är det väl den
bockfoten, som sticker fram.»
Frestaren som politiker
Den lede frestaren som politiker, med
makt att förvända synen på folk ~ det är
en otäck fan! Och den djävulens existens
behöver tyvärr inte diskuteras. Men ingen,
inte ens den bittraste meningsmotståndare, kan göra gällande att Erlander missbrukade sin obestridliga makt över sinnena. Han hade ett budskap. Han var satt
att framföra det. Och därför satsade han
all sin förmåga, alla sina »res1,.1rser», all
sin styrka på uppgiften – och hans ’styrka
var konstnärens att ur vardagens virrvarr
fånga in det väsentliga och lyfta fram det,
så att alla säger: så är det!
Men märk väl : förkunnaren får inte
trampa över, han har att hålla sig på bö-
nemattan eller scenens tiljor. Han får inte
förfalska verkligheten och får inte skildra
himmelen som helt olik vår jord. Då går
hans trovärdighet förlorad och ·han blir
hållen för en falsk profet. Den alltför visionäre (en främmande fågel på våra
breddgrader, sällsynt som Fårörts pilsnabba blåkråka, men likväl förekommande,
som alla vet) – den alltför visionäre har
skäl att begrunda detta. Med en lätt parodiering av något som salig Piraten sagt om
sitt eget berättarskap skulle man kunna
säga, att politiskt mynt inte alltid behöver
slås till högsta sanningshalt, men för att
bli accepterat måste det bära sannolikhetens prägel.
Som verklighetsförfalskning uppfattar
publiken inte perspektivförskjutning. Man
450
kan ju faktiskt se en sak ur olika synvinklar, man kan se den på nära håll och på
långt. Så gör var och en av oss: därför accepterar vi att andra gör det.
Att detta var Erlanders teknik var tydligt : kan kisade åt olika håll, han tog ett
steg fram och ett tillbaka, bokstavligen
och bildligt. Skäligen futila frågor kunde
han, väsande som bälgen i en värmländsk
hytta, med indignationens pust blåsa upp
till ödesmättnad: »detta, detta, herr Ohliiin, är en för hela vår demokrati avgö-
rande fråga». Kände han däremot behov
att dra sig ur en allvarlig situation, ja, då
trollade hans långa armar och flinka fingrar – snabbt så att de flesta aldrig hann
se hur långsökt det kunde vara – fram
någon liten skojig grej och han höll triumferande upp den för publiken : »vad ville
den där Ohlin egentligen inbilla er att det
låg i detta – se det är ju bara en liten vit
kanin!»
Är inte detta samma konstnärskap som
man under hösten på Moderna museet
kunnat bekanta sig med hos schweizaren
Jean Tinguely : ironiens, humorns –
ibland det festliga upptågets – omtolkning av verkligheten till »motbilder», som
fängslar och lever?
Partistämmornas värld
Så skulle jag då vara framme vid partistämmorna. Hör sådana hemma i förkunnelsens eller föreläsningarnas värld?
Väl både-ock. Musik och fanor är ingredienser från känslans värld. Halmhattar – visst nu ur mode – och knätofsar
hör också dit. Men partiprogram hör definitivt (hemska ord) till det som inte är
förkunnelse.
Måste klyftan finnas? Kan man sätta
marschmelodi till exercisreglementen och
fälthandböcker (vals-musik till valhand·
böcker, skulle kanske Den Lustige säga)?
Ja, regementets paradmarsch kan mullra
av kanonens åska eller återljuda av trup·
pernas tramp. Och reglementena och katekeserna kan ha sitt »varför-skola-vi-göra·
detta», ett besked om sammanhållande.
viljeengagerad målinriktning.
Jag vill påstå, att man som högerman
sett exempel på att sådant lyckats. Del
omfattande programarbete, som utförde!
under Erik Anners ledning, gav mål och
mening åt den politiska vardagsmödan
Den blev en marsch ut ur gamla tider!
överhets- och fattigdomssamhälle mot er
andligen och materiellt friare och rikan
tillvaro, en egendomsägande demokrati.
Varför slöt då inte flera upp, varfö1
lämnade tvärtom många ledet? Marsch·
melodi är inte nog, man måste också h<
någon som med obestridd befälsrätt ge1
tecknet »framåt marsch». Här brast del
för partiet, just när framgångarna borrlf
ha kunnat komma. Hjalmarson, den bor·
ne ledaren, fick finna sig i att regisseras a’
partifunktionärer. Hans vardagsmänniska
opretentiös och opreciserad och just där·
för möjlig för var och en att identifier2
sig med, byttes mot Sam Nilsson, precise·
rad, konkret och just därför uppfatta(
som »en annan människa», ett främman·
de icke-jag. När Jarlen fick pekpinnen satl
i handen, då tappade han trollspöet och
därmed också sin makt att leda männi·
skor. Motståndarna kunde börja kasta
glåpord mot honom: »pajas» blev han
kallad – det hade varit otänkbart, så
länge han fick vara sig själv.
Misstaget att ändrande söka gripa in i
~n personlighet gjordes inom partiet på
nytt, när matter-of-fact-mannen Holmberg, skicklig beslutsfattare och organisatör, kammades till Kennedy och sattes i
intern charmskola för TV-aktörer. Resultatet blev vad man kunde vänta: osäkerhet och tvekan hos den manipulerade –
och folket började få svårt att följa den
tidigare så betrodde.
Verklighetens värld
Med utgångspunkt från de resonemang,
som här har förts om förkunnelsens roll
och faktas, och med höstens partistämmor
ännu i minnesbilden, kan man våga några
förutsägelser.
En liknelse gör det kanske lättare att visa hur jag tänker. Hur kommer det sig att
i dag så många, fastän förmodligen utan
gediget hantverkskunnande och säkert
utan en Jean Tinguelys konstnärskap, samlar publik till sina galleriutställningar? Är
det inte för att de arbetar med ett material, som självt lever och skälver: krigets
orimlighet, miljöförstöringens vansinne?
Det är fakta själva som är laddade: det
krävs ingen uppladdning via en konstnärssjäl för att få dem att leva och röra sig.
En konstlös avbildning, ett verklighetsexakt fotografi är, insatt i rätt sammanhang, tillräckligt för att skapa en »motbild» av det som är orimligt och oacceptabelt. Och publiken strömmar till.
451
Något av detsamma gäller i dagens
svenska politik. Stora grupper – arbetslösa, de nyfattiga i sina orimliga bostadsmiljöer, många egenföretagare, överskottsstudenter för att nu nämna några – lever i situationer, som i sig själva är en anklagelse och därmed en motbild och som
avslöjar bristande vilja eller förmåga hos
dem som haft och har ansvaret och handlingsmöjligheterna. »Folket» frågar, den
ena gruppen efter den andra: hur skall vi
kunna lita till er, som tydligen inte hjälper
oss? Och ur eliten, den som samlas till
kongressen, kommer också knotet : varför
gör ni inte verklighet av partiprogrammens krav – var är republiken? – och
varför svävar ni på målet, när det gäller
att följa kongressbeslut om utrikespolitiska
markeringar och inhemskt rustningsstopp?
Det eniga partiet har rämnat i »vi» och
»de» : rörelsen och regeringen, en som sä-
ger ifrån och en som måste uppmanas att
lyssna. Motbilderna, de mycket tydliga,
har säkert haft sin betydelse. Det är farligt för regeringen, och man känner faran.
Den mest utarbetade och mest uppmärksammade motbilden, låginkomstutredningens kartläggning, lade man beslag på och
satte i Kanslihuset. Men andra motbilder
finns kvar som pockande verklighet : de lå-
ter sig inte sopas in ens under lovprisaodets bönematta. Erlanders skojigt hemska
Wuawampa har bytts bort mot en indian
som känner sig hotad och därför reagerar
med aggressivitet och hätskhet : svenska
folket uppfattar knappast sådant som gott
spel. Bifallet är tveksamt på många håll.
Vad som skulle vara dräpande hugg, blir
452
verldens st0rste slag i luften.
Nu måste det vara oppositionens, den
samlade oppositionens, uppgift att exponera de motbilder, som verkligheten bjuder
själv, så att många kan se dem och ta del
av dem. Texten i katalogerna behöver inte
vara konstig eller lång – bör helt enkelt
inte vara det, eftersom det är motbilderna,
som skall tala. Det behövs inte mera än
så här: »Ni ser själva, att detta måste vara fel (’något har gått snett’, säger vi moderater – det är en bra formulering med
sin association till icke avsiktligt framkallade men nog så kännbara bekymmer).
Inte vill vi ha det så här! Låt oss rätta till
det tillsammans!»
Verkligheten, tidigare åberopad som
skyddspatron, är på väg att bli regeringens störste fiende. Då hjälper varken förkunnelse eller föreläsning.