Fackliga perspektiv
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
fackliga perspektiv
Det aviserade samarbetet mellan SACO
och TCO är ur många synvinklar positivt.
De båda centralorganisationerna och deras förbund har i åratal mer eller mindre
intensivt bekämpat varandra. Delvis har
detta hängt samman med divergerande
åsikter i bl a reallönefrågan. Framför allt
torde konflikterna ha bottnat i rekryteringskonkurrens. Inom TCO organiseras
de flesta förbunden – dock inte alla –
enligt den s k industriförbundsprincipen.
Den innebär att alla tjänstemän oavsett
nivå inom en och samma bransch skall
tillhöra ett förbund. Mot denna organisationsmetod står SACO :s, som går ut på
att yrket och utbildningen är det sammanhållande kittet för medlemmarna. På
åtskilliga områden har dessa principiella
kollisioner lett till ett för båda parter kraftödande krig om medlemmarna.
Betyder nu den kommande samverkan
att dessa tvister upphör och att centralorganisationerna istället koncentrerar sina
resurser på de gemensamma uppgifterna?
Det är svårt att säga. Otvivelaktigt blir
gränsdragningarna framdeles ännu svårare
än vad de redan är. Det blir allt besvärligare att t ex avgöra vilka eftergymnasiala utbildningar som medför sådan intressegemenskap med akademikerorganisationerna att en anknytning dit framstår
som lämpligast. Allt fler akademiker sö-
ker sig vidare ut på nya arbeten som tidigare besatts av icke-akademiker men där
innehållet och arbetsmarknadssituationen
nu motiverar en akademisk utbildning.
Likafullt kan det ibland vara tveksamt om
en akademikerorganisation är den naturliga fackliga hemvisten.
Avgörande för den enskilde medlemmen i en facklig organisation måste till
syvende och sist vara graden av intressegemenskap. Arbetsmarknaden här i landet bygger på existensen av fackliga organisationer. Medlemmen betalar en avgift
till sitt förbund för att detta skall bevaka
hans fackliga intressen. Förbundet betalar
en summa till centralorganisationen för
att denna i sin tur skall sköta förbundets,
därmed också den enskilde medlemmens
fackliga angelägenheter. Detta är en i
högsta grad legitim egoism.
En konsekvens härav blir att den intressemässiga spännvidden mellan olika
medlemskategorier måste hållas inom rimliga gränser. Den är redan nu betydande
inom TCO. Den är stor också inom
SACO. En sammanslagning mellan dessa
båda centralorganisationer – vilket för
många framstår som ett hägrande mål –
kan därför medföra än större åsiktsdifferenser, därmed också påfrestande interna konflikter.
Samtidigt är det ganska uppenbart att
den nuvarande organisationsstrukturen på
arbetsmarknaden inte kommer att bestå
i all evighet. Just diskussionen om relationerna mellan SACO och TCO är ett tecken härpå. Men den verkligt stora strukturfrågan debatteras egendomligt nog
ganska lite för närvarande. Den är förhållandet mellan TCO och LO.
Från LO :s sid.a driver man numera i
avtalsrörelserna med stor frenesi kraven
69
på att skillnaderna i anställningsvillkor
mellan arbetare och tjänstemän skall tas
bort. Troligtvis går utvecklingen snabbt åt
det hållet. Men när detta genomförts, vad
skiljer då en »arbetare» – ett i och för
sig absurt ord, eftersom alla yrkesverksamma här i landet arbetar, åtminstone mer
eller mindre – från en »tjänsteman»?
Ingenting, strängt taget. Hur skall man
då kunna motivera en organisation för arbetare och en annan för tjänstemän?
Nu avtecknar sig det kanske verkligt
brännande framtidsproblemet, nämligen
det politiska engagemanget. Blir så små-
ningom den enda väsentliga skillnaden
mellan ett LO-förbund och ett TCO-förbund inom samma bransch att det förra
stöder det socialdemokratiska partiet? Att
det alltså i valrörelser låter sina ombudsmän jobba på arbetstid med politisk propaganda? Att det förvandlar sin medlemstidning till någonting som liknar en socialdemokratisk valbroschyr, trots att en
betydande minoritet inom förbundet sympatiserar med andra partier? Och –
framför allt – att det fortsätter att kollektivansluta tusentals medlemmar till
Partiet?
Låt hoppas att det inte blir så. Låt oss
istället hoppas att det önskvärda närmandet också mellan LO och TCO-förbunden
bl a kan bidra till att den föga demokratiska kollektivanslutningen kastas på den
sophög där den hör hemma!
M atti H äggström
Det aviserade samarbetet mellan SACO
och TCO är ur många synvinklar positivt.
De båda centralorganisationerna och deras förbund har i åratal mer eller mindre
intensivt bekämpat varandra. Delvis har
detta hängt samman med divergerande
åsikter i bl a reallönefrågan. Framför allt
torde konflikterna ha bottnat i rekryteringskonkurrens. Inom TCO organiseras
de flesta förbunden – dock inte alla –
enligt den s k industriförbundsprincipen.
Den innebär att alla tjänstemän oavsett
nivå inom en och samma bransch skall
tillhöra ett förbund. Mot denna organisationsmetod står SACO :s, som går ut på
att yrket och utbildningen är det sammanhållande kittet för medlemmarna. På
åtskilliga områden har dessa principiella
kollisioner lett till ett för båda parter kraftödande krig om medlemmarna.
Betyder nu den kommande samverkan
att dessa tvister upphör och att centralorganisationerna istället koncentrerar sina
resurser på de gemensamma uppgifterna?
Det är svårt att säga. Otvivelaktigt blir
gränsdragningarna framdeles ännu svårare
än vad de redan är. Det blir allt besvärligare att t ex avgöra vilka eftergymnasiala utbildningar som medför sådan intressegemenskap med akademikerorganisationerna att en anknytning dit framstår
som lämpligast. Allt fler akademiker sö-
ker sig vidare ut på nya arbeten som tidigare besatts av icke-akademiker men där
innehållet och arbetsmarknadssituationen
nu motiverar en akademisk utbildning.
Likafullt kan det ibland vara tveksamt om
en akademikerorganisation är den naturliga fackliga hemvisten.
Avgörande för den enskilde medlemmen i en facklig organisation måste till
syvende och sist vara graden av intressegemenskap. Arbetsmarknaden här i landet bygger på existensen av fackliga organisationer. Medlemmen betalar en avgift
till sitt förbund för att detta skall bevaka
hans fackliga intressen. Förbundet betalar
en summa till centralorganisationen för
att denna i sin tur skall sköta förbundets,
därmed också den enskilde medlemmens
fackliga angelägenheter. Detta är en i
högsta grad legitim egoism.
En konsekvens härav blir att den intressemässiga spännvidden mellan olika
medlemskategorier måste hållas inom rimliga gränser. Den är redan nu betydande
inom TCO. Den är stor också inom
SACO. En sammanslagning mellan dessa
båda centralorganisationer – vilket för
många framstår som ett hägrande mål –
kan därför medföra än större åsiktsdifferenser, därmed också påfrestande interna konflikter.
Samtidigt är det ganska uppenbart att
den nuvarande organisationsstrukturen på
arbetsmarknaden inte kommer att bestå
i all evighet. Just diskussionen om relationerna mellan SACO och TCO är ett tecken härpå. Men den verkligt stora strukturfrågan debatteras egendomligt nog
ganska lite för närvarande. Den är förhållandet mellan TCO och LO.
Från LO :s sid.a driver man numera i
avtalsrörelserna med stor frenesi kraven
69
på att skillnaderna i anställningsvillkor
mellan arbetare och tjänstemän skall tas
bort. Troligtvis går utvecklingen snabbt åt
det hållet. Men när detta genomförts, vad
skiljer då en »arbetare» – ett i och för
sig absurt ord, eftersom alla yrkesverksamma här i landet arbetar, åtminstone mer
eller mindre – från en »tjänsteman»?
Ingenting, strängt taget. Hur skall man
då kunna motivera en organisation för arbetare och en annan för tjänstemän?
Nu avtecknar sig det kanske verkligt
brännande framtidsproblemet, nämligen
det politiska engagemanget. Blir så små-
ningom den enda väsentliga skillnaden
mellan ett LO-förbund och ett TCO-förbund inom samma bransch att det förra
stöder det socialdemokratiska partiet? Att
det alltså i valrörelser låter sina ombudsmän jobba på arbetstid med politisk propaganda? Att det förvandlar sin medlemstidning till någonting som liknar en socialdemokratisk valbroschyr, trots att en
betydande minoritet inom förbundet sympatiserar med andra partier? Och –
framför allt – att det fortsätter att kollektivansluta tusentals medlemmar till
Partiet?
Låt hoppas att det inte blir så. Låt oss
istället hoppas att det önskvärda närmandet också mellan LO och TCO-förbunden
bl a kan bidra till att den föga demokratiska kollektivanslutningen kastas på den
sophög där den hör hemma!
M atti H äggström