Gösta Ehrensvärd
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Gösta Ehrensvärd
Ehrensvärdarna är ett märkligt släkte, eller i
varje fall en märkvärdig släkt.
Ta till exempel Gösta Ehrensvärd, professorn i biokemi i Lund, som det senaste halvåret stått i förgrunden för vår miljödebatt genom sin domedagsbok ”Före-efter”. Det lönar
sig att kasta ett öga på hans stamtavla; den
bör vara något av en tankeställare för folk som
har för sig att den svenska aristokratin bara
består av en skock förfinade fårskallar. Professorn är alltså son till amiralen med samma
namn, förutvarande chef för marinstaben,
kustflottan och Sydkustens marindistrikt. En
farbror till honom är följaktligen generalen
Carl August, förutvarande chef för armen,
som skulle blivit öB men ratades av hr Vougt
med motiveringen att han passade bättre i
krig än fred – onekligen en belastning för en
öB i vår tids Sverige. En annan farbror föddes ofärdig och kunde därför inte ägna sig åt
krigarbanan men valde vad som låg närmast
intill och blev i sinom tid kansliråd i försvarsdepartementet. Augustin, som denne tredje
broder hette efter sin store förfader, var åtminstone om man får tro generalen den i
själva verket mest begåvade i hela brödrakretsen.
Alltnog: dessa tre framstående bröder var
i sin tur söner till den gamle amiralen Carl
August, som under 20 års tid var chef för
Gustaf V: s stab och dessförinnan sjöminister,
chef för kustflottan och Karlskrona örlogsstation. Det var denne, professor Göstas farfar,
som enligt en (av familjen dementerad) tradition, styrde marinen från en väldig svart
lädersoffa, som han låtit installera i sitt rum
på sjöförsvarets kommandoexpedition och i
vilken han låg utsträckt med ryggen mot besökaren, åhörande föredragningar och utdelande order. Han var, fortfarande enligt traditionen, inbegreppet av det engelska idealet av
en chef: lat och intelligent. Det kan nämnas
att han var äldre bror till Staaffs utrikesminister Albert Ehrensvärd, som sedermera blev
minister i Paris (varom Gunnar Högglöf berättar obetalbara anekdoter i sina memoarer).
Minister Ehrensvärd var en av Sveriges finaste
kännare av franskt kulturliv, något som omvittnas i en rad belletristiska skrifter av hans
hand. Far till dessa bägge bröder var utrikesministern och landshövdingen Albert Ehrensvärd s: r – onekligen en ganska ståtlig ättelängd.
Lägg till detta att alla de uppräknade härstammar i rätt nedstigande led från den store
Augustin, fältmarskalken, Sveaborgs genialiske
skapare och därmed också från dennes son
Carl August, Sergels hjärtevän, större som kulturpersonlighet än som krigare, mindre som
amiral än som aforistisker – men vilken aforistiker! Ett av den gustavianska epokens största snillen och en av de mest originella begåvningarna i svensk kulturhistoria överhuvudtaget. Det blir då alldeles uppenbart att professor Gösta Ehrensvärd har något att brås på,
att han tillhör vad man utan överord skulle
kunna kalla en begåvad familj.
Om man skulle försöka fastställa var hans
påbrå yppar sig som tydligast får man nog gå
tillbaka till 1700-talet. Han har blivit kallad
en hyperhumanistisk särling i den naturvetenskapliga världen, professorn som vägrade att
drabbas av professorssjukan, institutionschefen
som startade sin institution i en sovsäck under
bar himmel, aristokraten som föddes i fel århundrade. För det inte tanken tillbaka till
1700-talet och närmare bestämt till den förste
Carl August? Man känner igen det originella,
böjelsen för det drastiska och okonventionella,
det mångfrestande, det sökande, det splittrade,
den obesvarade längtan efter enhet i mångfalden. Det kan knappast vara en tillfällighet att
den bok, som nu gjort Gösta Ehrensvärd till
en berömdhet även utanför experternas krets,
handlar om hur vi alla kommer att återvända
till 1700-talet, hur vi alla – eller åtminstone
våra efterkommande – nolens volens kommer
att förvandlas till gustavianer. Bevisningen
bygger på strängt vetenskapliga iakttagelser
angående rovdriften med våra naturtillgångar,
men det är svårt att tro att inte en undermedveten valfrändskap spelar in. Inte för intet har
Gösta Ehrensvärd förklarat att franska revolutionen var ett beklagligt misstag och att man
i stället för ”frihet, jämlikhet och broderskap”
borde lansera parollen ”generositet, individualitet, vänskap”.
Redan när Gösta Ehrensvärd tultade omkring i barnkammaren, lär han av sina föräldrar, den fruktade sjöbjörnen och hans vackra
och excentriska grevinna ha benämnts ”nobelpristagaren”. Det vittnar om anmärkningsvärt
förutseende. Vilket år som helst bör han kunna bli det, sedan han fått kollegernas ord på
att han är ”en naturforskare utan hemortsrätt
i någon klassisk vetenskapsgren” – en något
njugg omskrivning för universalsnille. Han
började med kemi, fysik och astronomi, blev
småningom biokemist och fick efter 15 år hos
Wenner-Grenska Institutet i Stockholm- väl
att skilja från Samfundet! -vars prydnad han
var, en personlig professur i biokemi i Lund.
Dåvarande ecklesiastikminister Skabersjö –
även kallad ”ljusets bonde” – beseglade utnämningen med orden att om någon är så
dum att acceptera en professur utan institution får han skylla sig själv. Det gjorde Ehrensvärd. Sin första natt i Lund – en snörik
aprilnatt – tillbragte han i en sovsäck intill
stadens vattentorn. Därefter flyttade han och
säcken till gamla Kemikums vind och där
skapades embryot till den numera blomstrande biokemiska institutionen.
Lundensarna fick lära sig att särpräglade
forskartyper kan utbildas även i Stockholm.
Ehrensvärd är ett färgstarkt original inte bara
som vetenskapsman utan också som människa.
I en tid då den bizarre professorn börjar bli
267
förvisad till legendernas värld, har han i Gösta
Ehrensvärds gestalt gjort en uppfriskande
come-back. Ehrensvärd är den man, som då
han vid sin doktorsdisputation märkte att han
glömt bröstknapparna i stärkskjortan ersatte
dem med engramsvikterna från laboratoriet.
Det var han, som när dåvarande kronprinsen
under kriget bjöd honom på te för att diskutera hans metod för tillverkning av syntetiskt
gummi, skrämde vettet ur kong! hovstaterna
genom att infinna sig i golfbyxor. Det var slutligen han, som kom även lundensarna att höja
på ögonbrynen – men detta var 15 år sen –
då han som nyutnämnd professor assisterade
vid doktorspromotionen iförd en gammal, fyra
nummer för liten studentfrack samt slidkniv.
Denne naturvetenskapernas svarte tattare är
det alltså, som inte bara roat sig med att uppfinna syntetiskt gummi och syntetisk bensin
utan även åvägabragt hopslagning av kedjeformade molekyler till ringformade – vilket,
som var och en förstår – är av grundläggande
betydelse för vår kunskap om kolhydratens
och bensolens värld. Bland sina kamrater har
Ehrensvärd namn om sig att vara den mest
obesticklige och osjälviske bland forskare, vilket ger hans vetenskapliga och mänskliga originalitet en ännu djupare relief. Och nu har
han alltså alldeles oförhappandes skrivit en
bestseller, sedan vänner övertalat honom att
ge ut några föreläsningar i bokform. Den
handlar som sagt om att vi efter drygt hundra
år kommer att vara tillbaka i 1700-talet. Det
är inte utan att man unnat honom att få vara
med om det. Han skulle passat där.
GU
Gösta Ehrensvärd
Ehrensvärdarna är ett märkligt släkte, eller i
varje fall en märkvärdig släkt.
Ta till exempel Gösta Ehrensvärd, professorn i biokemi i Lund, som det senaste halvåret stått i förgrunden för vår miljödebatt genom sin domedagsbok ”Före-efter”. Det lönar
sig att kasta ett öga på hans stamtavla; den
bör vara något av en tankeställare för folk som
har för sig att den svenska aristokratin bara
består av en skock förfinade fårskallar. Professorn är alltså son till amiralen med samma
namn, förutvarande chef för marinstaben,
kustflottan och Sydkustens marindistrikt. En
farbror till honom är följaktligen generalen
Carl August, förutvarande chef för armen,
som skulle blivit öB men ratades av hr Vougt
med motiveringen att han passade bättre i
krig än fred – onekligen en belastning för en
öB i vår tids Sverige. En annan farbror föddes ofärdig och kunde därför inte ägna sig åt
krigarbanan men valde vad som låg närmast
intill och blev i sinom tid kansliråd i försvarsdepartementet. Augustin, som denne tredje
broder hette efter sin store förfader, var åtminstone om man får tro generalen den i
själva verket mest begåvade i hela brödrakretsen.
Alltnog: dessa tre framstående bröder var
i sin tur söner till den gamle amiralen Carl
August, som under 20 års tid var chef för
Gustaf V: s stab och dessförinnan sjöminister,
chef för kustflottan och Karlskrona örlogsstation. Det var denne, professor Göstas farfar,
som enligt en (av familjen dementerad) tradition, styrde marinen från en väldig svart
lädersoffa, som han låtit installera i sitt rum
på sjöförsvarets kommandoexpedition och i
vilken han låg utsträckt med ryggen mot besökaren, åhörande föredragningar och utdelande order. Han var, fortfarande enligt traditionen, inbegreppet av det engelska idealet av
en chef: lat och intelligent. Det kan nämnas
att han var äldre bror till Staaffs utrikesminister Albert Ehrensvärd, som sedermera blev
minister i Paris (varom Gunnar Högglöf berättar obetalbara anekdoter i sina memoarer).
Minister Ehrensvärd var en av Sveriges finaste
kännare av franskt kulturliv, något som omvittnas i en rad belletristiska skrifter av hans
hand. Far till dessa bägge bröder var utrikesministern och landshövdingen Albert Ehrensvärd s: r – onekligen en ganska ståtlig ättelängd.
Lägg till detta att alla de uppräknade härstammar i rätt nedstigande led från den store
Augustin, fältmarskalken, Sveaborgs genialiske
skapare och därmed också från dennes son
Carl August, Sergels hjärtevän, större som kulturpersonlighet än som krigare, mindre som
amiral än som aforistisker – men vilken aforistiker! Ett av den gustavianska epokens största snillen och en av de mest originella begåvningarna i svensk kulturhistoria överhuvudtaget. Det blir då alldeles uppenbart att professor Gösta Ehrensvärd har något att brås på,
att han tillhör vad man utan överord skulle
kunna kalla en begåvad familj.
Om man skulle försöka fastställa var hans
påbrå yppar sig som tydligast får man nog gå
tillbaka till 1700-talet. Han har blivit kallad
en hyperhumanistisk särling i den naturvetenskapliga världen, professorn som vägrade att
drabbas av professorssjukan, institutionschefen
som startade sin institution i en sovsäck under
bar himmel, aristokraten som föddes i fel århundrade. För det inte tanken tillbaka till
1700-talet och närmare bestämt till den förste
Carl August? Man känner igen det originella,
böjelsen för det drastiska och okonventionella,
det mångfrestande, det sökande, det splittrade,
den obesvarade längtan efter enhet i mångfalden. Det kan knappast vara en tillfällighet att
den bok, som nu gjort Gösta Ehrensvärd till
en berömdhet även utanför experternas krets,
handlar om hur vi alla kommer att återvända
till 1700-talet, hur vi alla – eller åtminstone
våra efterkommande – nolens volens kommer
att förvandlas till gustavianer. Bevisningen
bygger på strängt vetenskapliga iakttagelser
angående rovdriften med våra naturtillgångar,
men det är svårt att tro att inte en undermedveten valfrändskap spelar in. Inte för intet har
Gösta Ehrensvärd förklarat att franska revolutionen var ett beklagligt misstag och att man
i stället för ”frihet, jämlikhet och broderskap”
borde lansera parollen ”generositet, individualitet, vänskap”.
Redan när Gösta Ehrensvärd tultade omkring i barnkammaren, lär han av sina föräldrar, den fruktade sjöbjörnen och hans vackra
och excentriska grevinna ha benämnts ”nobelpristagaren”. Det vittnar om anmärkningsvärt
förutseende. Vilket år som helst bör han kunna bli det, sedan han fått kollegernas ord på
att han är ”en naturforskare utan hemortsrätt
i någon klassisk vetenskapsgren” – en något
njugg omskrivning för universalsnille. Han
började med kemi, fysik och astronomi, blev
småningom biokemist och fick efter 15 år hos
Wenner-Grenska Institutet i Stockholm- väl
att skilja från Samfundet! -vars prydnad han
var, en personlig professur i biokemi i Lund.
Dåvarande ecklesiastikminister Skabersjö –
även kallad ”ljusets bonde” – beseglade utnämningen med orden att om någon är så
dum att acceptera en professur utan institution får han skylla sig själv. Det gjorde Ehrensvärd. Sin första natt i Lund – en snörik
aprilnatt – tillbragte han i en sovsäck intill
stadens vattentorn. Därefter flyttade han och
säcken till gamla Kemikums vind och där
skapades embryot till den numera blomstrande biokemiska institutionen.
Lundensarna fick lära sig att särpräglade
forskartyper kan utbildas även i Stockholm.
Ehrensvärd är ett färgstarkt original inte bara
som vetenskapsman utan också som människa.
I en tid då den bizarre professorn börjar bli
267
förvisad till legendernas värld, har han i Gösta
Ehrensvärds gestalt gjort en uppfriskande
come-back. Ehrensvärd är den man, som då
han vid sin doktorsdisputation märkte att han
glömt bröstknapparna i stärkskjortan ersatte
dem med engramsvikterna från laboratoriet.
Det var han, som när dåvarande kronprinsen
under kriget bjöd honom på te för att diskutera hans metod för tillverkning av syntetiskt
gummi, skrämde vettet ur kong! hovstaterna
genom att infinna sig i golfbyxor. Det var slutligen han, som kom även lundensarna att höja
på ögonbrynen – men detta var 15 år sen –
då han som nyutnämnd professor assisterade
vid doktorspromotionen iförd en gammal, fyra
nummer för liten studentfrack samt slidkniv.
Denne naturvetenskapernas svarte tattare är
det alltså, som inte bara roat sig med att uppfinna syntetiskt gummi och syntetisk bensin
utan även åvägabragt hopslagning av kedjeformade molekyler till ringformade – vilket,
som var och en förstår – är av grundläggande
betydelse för vår kunskap om kolhydratens
och bensolens värld. Bland sina kamrater har
Ehrensvärd namn om sig att vara den mest
obesticklige och osjälviske bland forskare, vilket ger hans vetenskapliga och mänskliga originalitet en ännu djupare relief. Och nu har
han alltså alldeles oförhappandes skrivit en
bestseller, sedan vänner övertalat honom att
ge ut några föreläsningar i bokform. Den
handlar som sagt om att vi efter drygt hundra
år kommer att vara tillbaka i 1700-talet. Det
är inte utan att man unnat honom att få vara
med om det. Han skulle passat där.
GU