Grekland fem år efteråt
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Grekland fem år efteråt
Greklands nuvarande regering har äntligen blivit fullt erkänd av den svenska, och
med all rätt. Man märker numera inte
mycket av diktaturen i Grekland, menar
Svensk Tidskrifts norske medarbetare
Frank Bjerkholt. Någon parlamentarism
av skandinavisk typ finns naturligtvis inte.
Fråga är om det grekiska folket skulle
önska en återgång till sin egen förra parlamentarism. Den var alltför korrumperad.
Den nuvarande regimen har mildrats
betydligt, efter de första årens hårdare
tag. En opposition får göra sig hörd, men
en revolutionär opposition, sådan som
Andreas Papandreou förespråkat, är borta
ur grekisk politik, menar författaren.
Den som kommer på besök till Grekland
från ett nordiskt land blir verkligen överraskad. Man kunde ha föreställt sig diktaturen åtskilligt värre. Men i Aten kan
man köpa vilken utländsk tidning som
helst, man kan till och med läsa kraftiga
angrepp på regimen i Athen News, och
man blir förvånad över att stifta bekantskap med den snabba ekonomiska tillväxten i landet. Den ligger på 7-8 % pr år.
Inkomsten per capita har ökat från 700
dollar till l 100 på de fem år, som överstarna suttit vid makten. Grekland är med
andra ord på väg att övergå från u-land
till i-land, och grekerna är så rastlöst
upptagna av att bli delaktiga av konsumtionssamhället att de inte bryr sig så myc- ’ket om politiken. Det största bekymret är
att klara avbetalningarna på TV-apparaten och kanske t o m på bilen.
Skall man bedöma Grekland beror mycket på vilken utgångspunkt man väljer.
Ser man på regimen från nordisk parlamentarisk synpunkt måste domen
bli hård. Kanske är det riktigare att välja
den lokala ramen. Grekland av 1967 var
ett u-land med en myCket bristfällig demokrati. Därför reagerade heller inte grekerna i allmänhet spontant på kuppen.
Man betraktade inte den nya regimen som
absolut annorlunda än den gamla. Genomgående har grekerna därför avvaktat utvecklingen och givit överstarna sin chans.
Det är i dag knappast något tvivel om att
Grekland är det liberalaste landet på Balkan. Det har också den mest dynamiska
ekonomiska ti’llväxten. Grekerna är böjda
att jämföra sig med grannarna, snarare
342
än med nord:iSka ideal.
Antalet politiska fångar är i dag det
lägsta i modern grekisk historia. Det rör
sig om c:a 340, som är dömda för våldshandlingar av politiska orsaker. 80 av
dessa fick sin dom före 1967. Också på
detta område är alltså allting relativt i
Grekland. Men parlamentet är stängt.
Man måste med sorg konstatera att grekerna inre omfattar den gamla parlamentarismen med vördnad. Där var för mycket korruption inblandad. Det betyder inte
att man finner sig helt i överstamas regim.
Den är tydligen en övergångsform. Det
säger för övrigt överstarna själva. I ett
samtal jag hade med vice statsminister
Makarezos sade ha:n, att det är svårt att
veta när man skulle kunna gå över till
parlamentarism igen. Han menade att
denna styrelseform förutsatte ett minimum
av social balans inom samhället och trodde att man borde uppnå en inkomst pr
capita på l 500 dollar först, d v s italiensk
nivå. Det behöver Grekland i så fall fem
år till på sig för att nå.
Det är i alla fall intressant att märka,
att överstarna tänker mycket i ekonomiska ·kategorier. De motiverar kuppen med
att Grekland var ett u-land, som inte
klarade att lösa sina problem under parlamentarismen. De hänvisar också tiU den
hotande kommunistfaran och skrämdes
nog av mera agitatoriska politiker som
Andreas P.apandreou. Överstarna är landets eget folk, som inte är imponerade av
ex:tr<Waganta polidker. Så mycket viktigare är det då att konstatera, att de har givit de ekonomiSka faktorerna i samhället
pnontet. Grekland har verkligen kornmit
in i en snabb tillväxt. Detta skulle kanske
ha hänt ändå, men ·den nya »lugn och
ordning» har alldeles säkert gynnat tillväxten.
Anmärkningsvärt är att överstama använde samma argument som andra u-länder, som har blivit enparti-stater. Pårlamentarismen är en lyx, säger de alla.
Egentligen är det väl bara Indien av alla
u-länder som har klarat att hålla fast vid
det parlamentariska systemet.
Ekonomin
Prisnivån har legat stabil under dessa år,
men nu finns det tecken på en raskare
prisstegring, något som man kan vänta sig
under den starka investeringsperiod, som
man är inne i. För en utlänning förefaller
Aten inte vara någon billig stad. Priserna
i fönstren inbjuder inte till inköp, bortsett
från •speciella ting som smycken och lädervaror – och det räcker ju till ganska
länge för en turist. (På Rhodos kan man
låta skräddarsy sig kläder till Hong Kong·
priser av bästa engelska ylle) . På tavernorna äter man till rimliga priser, men mera
substantiella målltider är strax dyrare. En
skandinav som flyttar till Aten kommer
inte att finna levnadsomkostnaderna särskilt låga.
Konsumtionsrevolutionen är kanske det
drag man först och främst lägger märke
till när man skall undersöka »Grekland
fem år efteråt». Sedan regimen nu för
övrigt stabiliserat sig på ett ganska liberalt
plan efter de första par årens hektiska an·
strängningar att försäkra sig om kontra!-
len, vilket förde med sig åtskilligt godtycke och många övergrepp, så är dagens
greker inte alls missnöjda. De ser tiden an
och viH i alla fall ge regimen några år till.
Den grekiska affärsmannainstinkten har
just nu klart övertag över den politiska instinkten. Hur länge detta skaU räcka beror på så mycket. Det är klart att när man
köpt nog (även om det knappast låter sig
göra) kommer också andra hav fram
starkare, de som har med politiska rättigheter att göra.
Men även på detta område skall en utlänning, som kommer från ett nordiskt
land med de speciella föreställningar som
där råder om Grekland, förvånas över vad
han läser i tidningarna. Den 21 april,
kuppdagen, kunde man läsa upprop från
tidigare ministrar ooh parlamentariker,
som i starka ordalag fördömde den sittande regimen. Den statsminister, som blev
avsatt 1967, Kanellopoulos, gör intet annat än ger skarpa intervjuer åt utländska
journalister. Allt detta betyder att regimen
nu känner sig så säker i sadeln att den kan
tillåta åtskillig oppositionell frisprå:kighet.
Men det finns tills vidare inte någon frihet att organisera sig, och allt är under
kontroll. Det finns nämligen för ögonblicket inte något politiskt alternativ.
statsministern och makten
Den stora och obesvarade frågan i dagens
Grekland är vad statsminister Papadopoulos ämnar bruka makten till. Regimen har
genom folkomröstning infört en ny konstitution, men kommer den att genomföras?
Eller glider den nuvarande ordningen över
343
i en varaktig Papadopoulos-regim?
Att man med rätta kan ställa frågan
om vad statsministern skall bruka makten
till beror på att Papadopoulos inte uppträder som diktatorer gör mest. Han är
anspråkslös. Ha:n har försä:krat sig om en
solid kontroll. Hans lojala män sitter i ledande st:ä:llningar i här och administration, medan andra är pensionerade eller
»sparkade uppåt». Han har knutit civila
specialister till sig på ett ’sätt som gör att
man inte riktigt längre kan tala om en
junta som styr. Papadopoulos regerar ensam, och då hans regim är mild ooh effektiv ooh oppositionen hemma och ute är
desorganiserad utan något klart alternativ, har han en så solid maktbasis som nå-
gon diktator kan önska. Armen är inte
direkt inblandad i regeringen, men armechefen, general Angelis, rep!’esenterar »revolutionsviljan» av 1967. Det är inte
rimligt att tro, att Papadopoulos kan göra
mycket, som armen skulle finna oantagligt. Btt viktigt problem, när det gäller
vidare demdkratisering av regimen, Egger
däri att det finns många olika meningar
om vilken väg man ska11 gå och hur fort
man skall gå.
Papadopoulos själv säger inte mycket
om dessa frågor. Hans uppträdande ger
intryck av att han inte är särskilt intresserad av makt, han solar sig i varje fall
inte i den. Firandet av femårsdagen av
revolutionen var mycket anspråkslös, inga
parader, ingen fridag, ingen festivitas. En
gudstjänst var det hela. Vidare har Papadopoulos ingen politisk filosofi. Regimen har ingen ideologi. Det verkar som
344
om man bara är upptagen med att få
samhällets hjul att rulla effektivt och därmed övervinna underutvecklingen. Papadopoulos har inte grundat något parti som
andra diktatorer. Detta kan fattas som en
indikation på att han tagit srkte på att legalisera sin egen personliga regim.
En övergångsregim
Papadopoulos blir förr eller senare tvungen att välja. Dagens greker finner tillräckligt med liberala andningshål för att
regimen skall vara uthärdlig. Men det är
ändå klart, att det gäller en övergångsregim. Antingen måste Papadopoulos på
grundval av konstitutionen av 1968 gå till
val, bilda ett eget parti och försöka att
vinna valet. Om detta sker inom rimlig
tid är det inte uteslutet att han skulle
kunna klara det. Ju längre han väntar
dess vanskligare blir det, ty missnöjet med
att sakna de demokratiska rättigheterna
kommer att öka med åren.
Den andra möjligheten han har är att
införa republik och en stark pres]dentmakt. En gaullistisk referendum-demokrati
skulle kunna passa både honom själv och
grekerna. Kung Konstantin i Rom förlorar efter hand sin dragningskraft, fast
hans bild ännu hänger på framträdande
plats på alla kontor. När Papadopoulos
nyligen själv övertog regentvärdigheten
och avsatte general Zoitakis motiverades
detta icke av någon plan på republik, men
är kanske ·ett steg i den riktningen. Orsaken till skiftet var att Zoitakis hade
börjat komma med invändningar mot de
steg, som regeringen tog, i stället för att
nöja sig med att underteckna papper. Och
är det en sak grekerna har fått nog av så
är det beskäftiga monarker. Konstantin
skulle kunna komma tillbaka till Aten
ganska snart, om han accepterade det konstitutionella kungadömet som i de skandinaviska ·länderna. Förändring på detta
område är en av de varaktiga reformer,
som överstamas kupp har fört med sig.
Grekland och omvärlden
Den grekiska utvecklingen hädanefter
sker på basis av regimen Papadopoulos.
Det är en ren illusion att tro att han kan
störtas. Utlandet måste först som sist inse,
att något annat Grekland än det nuvarande och det som kommer att utvecklas därur blir det inte. Det har också de flesta
enkänt nu. Papadopoulos har haft framgång inte bara inrikespolitiskt. Också i
förhållande till omvärlden har han givit
Grekland en ny plats. Han har etablerat
ett vänskapligt förhållande till Turkiet,
trots Cypern. Han har normaliserat förbindelserna med de övriga Balkan-staterna, t o m med Albanien, och han är inbjuden till Bukarest. Han har fört Grekland
in i dialogen i Mellersta Östern och har
knutit nya förbindelser med länderna i
Afrika. Regeringens roll i Medelhavsregionen aktiveras ständigt. Slutligen har
landets roll inom NATO blivit allt viktigare på grund av den sovjetiska expansionen i Medelhavet.
När det gäller genomförandet av konstitutionen var det omkring 1970 fråga
om att gå till val. Det var särskilt utrikesminister Pipinellis som ivrade härför. Att
han dog var troligen en stor förlust för
demokratiseringen. P..i:pinellis kunde kanske uppnått mera, om han inte hade mött
så mycket motstånd i Europarådet. Att
Grekland blev utstött ur detta var inte bara bittert för honom utan försvagade troligen också reformkrafterna inom landet.
Denna aktion från de ·nordiska länderna
gick ut från tron på att det skulle vara
möjligt a:tt träffa militärregimen så hårt
att den skulle vika för de gamla politiska
grupperingarna. Men detta var en illusion. Det var i varje fall fel att satsa på
en tillbakagång till det gamla, som grekerna inte är särskilt intresserade av.
Framtiden
På senare tider har det varit mindre tal
om vaJ. Papadopoulos tycks inte ha bestämt sig för vad han skall göra med
makten. Han vet, att stora delar av landets elit förhåller sig avvaktande och på
avstånd från honom. Han har själv hand
om tre-fyra departement. Han är regent,
stats-, försvars- ooh utrikesminister. Detta
är troligen mera ett uttryck för brist på
lämplig personal än för maktlystnad. Papadopoulos inser att han måste göra något
för att öka tilliten till att han verkligen
menar allvar med återinförandet av demokratin. Annars kornmer det att uppstå en
ny polarisering, då de som nu förhåller sig
relativt välvilligt inför honom kan komma
att förlora tålamodet.
Papadopoulos upptäcker med andra ord
att det är lättare att gripa makten än att
bli kvitt den. Hans bekymmer är, att ju
längre tiden går desto vanskligare blir det
345
att sörja för en lugn övergång tiU demokrati så att den yttersta vänstern kan neutraliseras. Ty den yttersta vänstern är ända sedan inbördeskrigets dagar ett spöke,
som man ser inte bara om natten utan också om dagen. »Jag darrar bara jag hör
ordet kommunist», sade en kvinnlig guide,
som visade oss runt på Akropolis. Denna
fruktan är en verklig politisk realitet i
Grekland. Den som allierar sig med den
yttersta vänstern har inga möjligheter.
Detta gäller t ex Andreas Papandreou, som
för all framtid är färdig i grekisk politik.
Den enda politiska gruppering, som
skulle kunna bli en motvikt tiU Papadopoulos och delta i nyval, är kretsen kring
exstatsminisrer Karamanlis. Ett upprop
av forna parlamentariker om stöd för honom offentliggjordes i Aten på kuppdagen den 21 april. Men Karamanlis själv
visste knappast om det.
I själva Grekland har bildats två motståndsorganisationer, som opererar relativt
fritt, men under kontroll. Den ena är
»Den grekisk-europeiska unionen» som organiserar möten och konferenser och utger
en del skrifter. Den andra är »Samfundet
för studier av grek1ska frågor», som bl a
organiserade det offentliga möte med
Gunter Grass, som gav regimen en skarp
salva. Han blev förvånande nog ändå inbjuden till en dialog i grekisk TV (vilket
han avslog). Dessa organisationer verkar
närmast som påtryckningsgrupper för ökad
yttrandefrihet, och deras möjligheter beror
på graden av kontakt västerifrån med
Aten.
Grekland fem år efteråt
Greklands nuvarande regering har äntligen blivit fullt erkänd av den svenska, och
med all rätt. Man märker numera inte
mycket av diktaturen i Grekland, menar
Svensk Tidskrifts norske medarbetare
Frank Bjerkholt. Någon parlamentarism
av skandinavisk typ finns naturligtvis inte.
Fråga är om det grekiska folket skulle
önska en återgång till sin egen förra parlamentarism. Den var alltför korrumperad.
Den nuvarande regimen har mildrats
betydligt, efter de första årens hårdare
tag. En opposition får göra sig hörd, men
en revolutionär opposition, sådan som
Andreas Papandreou förespråkat, är borta
ur grekisk politik, menar författaren.
Den som kommer på besök till Grekland
från ett nordiskt land blir verkligen överraskad. Man kunde ha föreställt sig diktaturen åtskilligt värre. Men i Aten kan
man köpa vilken utländsk tidning som
helst, man kan till och med läsa kraftiga
angrepp på regimen i Athen News, och
man blir förvånad över att stifta bekantskap med den snabba ekonomiska tillväxten i landet. Den ligger på 7-8 % pr år.
Inkomsten per capita har ökat från 700
dollar till l 100 på de fem år, som överstarna suttit vid makten. Grekland är med
andra ord på väg att övergå från u-land
till i-land, och grekerna är så rastlöst
upptagna av att bli delaktiga av konsumtionssamhället att de inte bryr sig så myc- ’ket om politiken. Det största bekymret är
att klara avbetalningarna på TV-apparaten och kanske t o m på bilen.
Skall man bedöma Grekland beror mycket på vilken utgångspunkt man väljer.
Ser man på regimen från nordisk parlamentarisk synpunkt måste domen
bli hård. Kanske är det riktigare att välja
den lokala ramen. Grekland av 1967 var
ett u-land med en myCket bristfällig demokrati. Därför reagerade heller inte grekerna i allmänhet spontant på kuppen.
Man betraktade inte den nya regimen som
absolut annorlunda än den gamla. Genomgående har grekerna därför avvaktat utvecklingen och givit överstarna sin chans.
Det är i dag knappast något tvivel om att
Grekland är det liberalaste landet på Balkan. Det har också den mest dynamiska
ekonomiska ti’llväxten. Grekerna är böjda
att jämföra sig med grannarna, snarare
342
än med nord:iSka ideal.
Antalet politiska fångar är i dag det
lägsta i modern grekisk historia. Det rör
sig om c:a 340, som är dömda för våldshandlingar av politiska orsaker. 80 av
dessa fick sin dom före 1967. Också på
detta område är alltså allting relativt i
Grekland. Men parlamentet är stängt.
Man måste med sorg konstatera att grekerna inre omfattar den gamla parlamentarismen med vördnad. Där var för mycket korruption inblandad. Det betyder inte
att man finner sig helt i överstamas regim.
Den är tydligen en övergångsform. Det
säger för övrigt överstarna själva. I ett
samtal jag hade med vice statsminister
Makarezos sade ha:n, att det är svårt att
veta när man skulle kunna gå över till
parlamentarism igen. Han menade att
denna styrelseform förutsatte ett minimum
av social balans inom samhället och trodde att man borde uppnå en inkomst pr
capita på l 500 dollar först, d v s italiensk
nivå. Det behöver Grekland i så fall fem
år till på sig för att nå.
Det är i alla fall intressant att märka,
att överstarna tänker mycket i ekonomiska ·kategorier. De motiverar kuppen med
att Grekland var ett u-land, som inte
klarade att lösa sina problem under parlamentarismen. De hänvisar också tiU den
hotande kommunistfaran och skrämdes
nog av mera agitatoriska politiker som
Andreas P.apandreou. Överstarna är landets eget folk, som inte är imponerade av
ex:tr<Waganta polidker. Så mycket viktigare är det då att konstatera, att de har givit de ekonomiSka faktorerna i samhället
pnontet. Grekland har verkligen kornmit
in i en snabb tillväxt. Detta skulle kanske
ha hänt ändå, men ·den nya »lugn och
ordning» har alldeles säkert gynnat tillväxten.
Anmärkningsvärt är att överstama använde samma argument som andra u-länder, som har blivit enparti-stater. Pårlamentarismen är en lyx, säger de alla.
Egentligen är det väl bara Indien av alla
u-länder som har klarat att hålla fast vid
det parlamentariska systemet.
Ekonomin
Prisnivån har legat stabil under dessa år,
men nu finns det tecken på en raskare
prisstegring, något som man kan vänta sig
under den starka investeringsperiod, som
man är inne i. För en utlänning förefaller
Aten inte vara någon billig stad. Priserna
i fönstren inbjuder inte till inköp, bortsett
från •speciella ting som smycken och lädervaror – och det räcker ju till ganska
länge för en turist. (På Rhodos kan man
låta skräddarsy sig kläder till Hong Kong·
priser av bästa engelska ylle) . På tavernorna äter man till rimliga priser, men mera
substantiella målltider är strax dyrare. En
skandinav som flyttar till Aten kommer
inte att finna levnadsomkostnaderna särskilt låga.
Konsumtionsrevolutionen är kanske det
drag man först och främst lägger märke
till när man skall undersöka »Grekland
fem år efteråt». Sedan regimen nu för
övrigt stabiliserat sig på ett ganska liberalt
plan efter de första par årens hektiska an·
strängningar att försäkra sig om kontra!-
len, vilket förde med sig åtskilligt godtycke och många övergrepp, så är dagens
greker inte alls missnöjda. De ser tiden an
och viH i alla fall ge regimen några år till.
Den grekiska affärsmannainstinkten har
just nu klart övertag över den politiska instinkten. Hur länge detta skaU räcka beror på så mycket. Det är klart att när man
köpt nog (även om det knappast låter sig
göra) kommer också andra hav fram
starkare, de som har med politiska rättigheter att göra.
Men även på detta område skall en utlänning, som kommer från ett nordiskt
land med de speciella föreställningar som
där råder om Grekland, förvånas över vad
han läser i tidningarna. Den 21 april,
kuppdagen, kunde man läsa upprop från
tidigare ministrar ooh parlamentariker,
som i starka ordalag fördömde den sittande regimen. Den statsminister, som blev
avsatt 1967, Kanellopoulos, gör intet annat än ger skarpa intervjuer åt utländska
journalister. Allt detta betyder att regimen
nu känner sig så säker i sadeln att den kan
tillåta åtskillig oppositionell frisprå:kighet.
Men det finns tills vidare inte någon frihet att organisera sig, och allt är under
kontroll. Det finns nämligen för ögonblicket inte något politiskt alternativ.
statsministern och makten
Den stora och obesvarade frågan i dagens
Grekland är vad statsminister Papadopoulos ämnar bruka makten till. Regimen har
genom folkomröstning infört en ny konstitution, men kommer den att genomföras?
Eller glider den nuvarande ordningen över
343
i en varaktig Papadopoulos-regim?
Att man med rätta kan ställa frågan
om vad statsministern skall bruka makten
till beror på att Papadopoulos inte uppträder som diktatorer gör mest. Han är
anspråkslös. Ha:n har försä:krat sig om en
solid kontroll. Hans lojala män sitter i ledande st:ä:llningar i här och administration, medan andra är pensionerade eller
»sparkade uppåt». Han har knutit civila
specialister till sig på ett ’sätt som gör att
man inte riktigt längre kan tala om en
junta som styr. Papadopoulos regerar ensam, och då hans regim är mild ooh effektiv ooh oppositionen hemma och ute är
desorganiserad utan något klart alternativ, har han en så solid maktbasis som nå-
gon diktator kan önska. Armen är inte
direkt inblandad i regeringen, men armechefen, general Angelis, rep!’esenterar »revolutionsviljan» av 1967. Det är inte
rimligt att tro, att Papadopoulos kan göra
mycket, som armen skulle finna oantagligt. Btt viktigt problem, när det gäller
vidare demdkratisering av regimen, Egger
däri att det finns många olika meningar
om vilken väg man ska11 gå och hur fort
man skall gå.
Papadopoulos själv säger inte mycket
om dessa frågor. Hans uppträdande ger
intryck av att han inte är särskilt intresserad av makt, han solar sig i varje fall
inte i den. Firandet av femårsdagen av
revolutionen var mycket anspråkslös, inga
parader, ingen fridag, ingen festivitas. En
gudstjänst var det hela. Vidare har Papadopoulos ingen politisk filosofi. Regimen har ingen ideologi. Det verkar som
344
om man bara är upptagen med att få
samhällets hjul att rulla effektivt och därmed övervinna underutvecklingen. Papadopoulos har inte grundat något parti som
andra diktatorer. Detta kan fattas som en
indikation på att han tagit srkte på att legalisera sin egen personliga regim.
En övergångsregim
Papadopoulos blir förr eller senare tvungen att välja. Dagens greker finner tillräckligt med liberala andningshål för att
regimen skall vara uthärdlig. Men det är
ändå klart, att det gäller en övergångsregim. Antingen måste Papadopoulos på
grundval av konstitutionen av 1968 gå till
val, bilda ett eget parti och försöka att
vinna valet. Om detta sker inom rimlig
tid är det inte uteslutet att han skulle
kunna klara det. Ju längre han väntar
dess vanskligare blir det, ty missnöjet med
att sakna de demokratiska rättigheterna
kommer att öka med åren.
Den andra möjligheten han har är att
införa republik och en stark pres]dentmakt. En gaullistisk referendum-demokrati
skulle kunna passa både honom själv och
grekerna. Kung Konstantin i Rom förlorar efter hand sin dragningskraft, fast
hans bild ännu hänger på framträdande
plats på alla kontor. När Papadopoulos
nyligen själv övertog regentvärdigheten
och avsatte general Zoitakis motiverades
detta icke av någon plan på republik, men
är kanske ·ett steg i den riktningen. Orsaken till skiftet var att Zoitakis hade
börjat komma med invändningar mot de
steg, som regeringen tog, i stället för att
nöja sig med att underteckna papper. Och
är det en sak grekerna har fått nog av så
är det beskäftiga monarker. Konstantin
skulle kunna komma tillbaka till Aten
ganska snart, om han accepterade det konstitutionella kungadömet som i de skandinaviska ·länderna. Förändring på detta
område är en av de varaktiga reformer,
som överstamas kupp har fört med sig.
Grekland och omvärlden
Den grekiska utvecklingen hädanefter
sker på basis av regimen Papadopoulos.
Det är en ren illusion att tro att han kan
störtas. Utlandet måste först som sist inse,
att något annat Grekland än det nuvarande och det som kommer att utvecklas därur blir det inte. Det har också de flesta
enkänt nu. Papadopoulos har haft framgång inte bara inrikespolitiskt. Också i
förhållande till omvärlden har han givit
Grekland en ny plats. Han har etablerat
ett vänskapligt förhållande till Turkiet,
trots Cypern. Han har normaliserat förbindelserna med de övriga Balkan-staterna, t o m med Albanien, och han är inbjuden till Bukarest. Han har fört Grekland
in i dialogen i Mellersta Östern och har
knutit nya förbindelser med länderna i
Afrika. Regeringens roll i Medelhavsregionen aktiveras ständigt. Slutligen har
landets roll inom NATO blivit allt viktigare på grund av den sovjetiska expansionen i Medelhavet.
När det gäller genomförandet av konstitutionen var det omkring 1970 fråga
om att gå till val. Det var särskilt utrikesminister Pipinellis som ivrade härför. Att
han dog var troligen en stor förlust för
demokratiseringen. P..i:pinellis kunde kanske uppnått mera, om han inte hade mött
så mycket motstånd i Europarådet. Att
Grekland blev utstött ur detta var inte bara bittert för honom utan försvagade troligen också reformkrafterna inom landet.
Denna aktion från de ·nordiska länderna
gick ut från tron på att det skulle vara
möjligt a:tt träffa militärregimen så hårt
att den skulle vika för de gamla politiska
grupperingarna. Men detta var en illusion. Det var i varje fall fel att satsa på
en tillbakagång till det gamla, som grekerna inte är särskilt intresserade av.
Framtiden
På senare tider har det varit mindre tal
om vaJ. Papadopoulos tycks inte ha bestämt sig för vad han skall göra med
makten. Han vet, att stora delar av landets elit förhåller sig avvaktande och på
avstånd från honom. Han har själv hand
om tre-fyra departement. Han är regent,
stats-, försvars- ooh utrikesminister. Detta
är troligen mera ett uttryck för brist på
lämplig personal än för maktlystnad. Papadopoulos inser att han måste göra något
för att öka tilliten till att han verkligen
menar allvar med återinförandet av demokratin. Annars kornmer det att uppstå en
ny polarisering, då de som nu förhåller sig
relativt välvilligt inför honom kan komma
att förlora tålamodet.
Papadopoulos upptäcker med andra ord
att det är lättare att gripa makten än att
bli kvitt den. Hans bekymmer är, att ju
längre tiden går desto vanskligare blir det
345
att sörja för en lugn övergång tiU demokrati så att den yttersta vänstern kan neutraliseras. Ty den yttersta vänstern är ända sedan inbördeskrigets dagar ett spöke,
som man ser inte bara om natten utan också om dagen. »Jag darrar bara jag hör
ordet kommunist», sade en kvinnlig guide,
som visade oss runt på Akropolis. Denna
fruktan är en verklig politisk realitet i
Grekland. Den som allierar sig med den
yttersta vänstern har inga möjligheter.
Detta gäller t ex Andreas Papandreou, som
för all framtid är färdig i grekisk politik.
Den enda politiska gruppering, som
skulle kunna bli en motvikt tiU Papadopoulos och delta i nyval, är kretsen kring
exstatsminisrer Karamanlis. Ett upprop
av forna parlamentariker om stöd för honom offentliggjordes i Aten på kuppdagen den 21 april. Men Karamanlis själv
visste knappast om det.
I själva Grekland har bildats två motståndsorganisationer, som opererar relativt
fritt, men under kontroll. Den ena är
»Den grekisk-europeiska unionen» som organiserar möten och konferenser och utger
en del skrifter. Den andra är »Samfundet
för studier av grek1ska frågor», som bl a
organiserade det offentliga möte med
Gunter Grass, som gav regimen en skarp
salva. Han blev förvånande nog ändå inbjuden till en dialog i grekisk TV (vilket
han avslog). Dessa organisationer verkar
närmast som påtryckningsgrupper för ökad
yttrandefrihet, och deras möjligheter beror
på graden av kontakt västerifrån med
Aten.