Ingemund Bengtsson
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Ingemund Bengtsson
Ingemund Bengtssons debut som statsråd var
ingen succe. Rättvisligen måste dock erkännas
att skulden mindre var hans än hr Erlanders.
Inom allmogen hade yppats missnöje med
att man till jordbruksminister fått en i agrara
sammanhang skäligen okänd och obevandrad
förutvarande metallarbetare, som efter att ha
varit arbetsförmedlingsföreståndare (o sköna
ord!) blivit sakkunnig i socialdepartementet.
Detta missnöje blev inte mindre när hr Bengtsson tillkännagav att det enda han visste om
jordbruk var vad han tvingats lyssna till under riksdagens jordbruksdebatter. statsminister Erlander ilade då till sin utsatta kollegas
bistånd och gjorde samtidigt full rättvisa åt
sin omtalade studentikosa läggning genom att
yttra: »Ingemund Bengtsson vet visserligen
ingenting om jordbruk, men det han behöver
veta kan han säkert lära sej på fjorton dar.»
Uttalandet vittnade onekligen om hr Erlanders höga uppskattning av hr Bengtssons
receptivitet men bidrog inte till att öka den
nye jordbruksministerns popularitet bland
människor som ägnat sitt liv åt modernäringen.
Ett vältaligt uttryck för den skepsis, som
särskilt efter hr Erlanders bona officia mötte
hr Bengtsson på landsbygdshåll, var den insamling som företogs av eleverna vid Hvilans lantbruksskola i Akarp i Skåne. Insamlingens syfte var att för jordbruksministerns
räkning bekosta en kurs på någon lämplig lantbruksskola.
Insamlingen väckte berättigat uppseende i
massmedia och hr Bengtsson var mycket nära
att bli till allmänt åtlöje. Det säger en del om
Ingemund Bengtssons goda nerver och goda
humör, att han lyckades om inte vända incidenten till sin fördel så åtminstone neutralisera dess verkningar. Han avböjde insamlingen
och inbjöd i stället tre representanter för skolans elevkår att besöka Stockholm för att studera hans arbete och med honom diskutera
utbildningspolitiska och jordbrukspolitiska frå-
gor. Besökarna fick – i varje fall enligt jordbruksministern – klart för sig att man inte
får »blanda ihop begreppen experter och politiker». I jordbruksdepartementet handläggs
ju inte bara jordbruksfrågor, upplyste hr
Bengtsson. Till dess område hör även bl a
miljövård, rennäring, lantmäteri och skogsbruk. Ingen politiker kan vara insatt i alla
dessa frågor. »Därför har vi experter, som vi
kan rådfråga och som ger oss det sakunderlag
vi behöver för att kunna fatta våra beslut. Jag
gav helt enkelt mina besökare en lektion i
statskunskap.»
Ingemund Bengtsson är i utpräglad grad
en politiker, inte bara en yrkespolitiker utan
en boren politiker, om man därmed menar en
person med sunt förnuft, smidighet och kompromissvilja. Det var närmare bestämt i Veddinge, Hallands län, som han år 1919 föddes
till politiker. Han blev, som nämnts, metallarbetare men förkovrade sig på lediga stunder
högst ambitiöst både som folkhögskolelev och
genom korrespondenskurser i svenska, engelska, tyska, nationalekonomi och socialkunskap.
Sin politiska karriär började han redan 1942,
då han blev ordförande i FCO i Varberg, på
vilken post han kvarstod i fem år. Under tiden blev han föreståndare för arbetsförmedlingen i Varberg, och de politiska förtroendeuppdragen fortsatte att formligen hagla över
honom. Samtidigt som han blev ordförande i
FCO blev han vice ordförande i Varbergs arbetarkommun för att tio år senare avancera
till ordförande. Han blev vidare ledamot av
Varbergs stadsfullmäktige, av pensionsnämnden, lönenämnden, hemhjälpsnämnden och lasarettsdirektionen.
Inte undra på att partibossarna både i länet
och uppe i Stockholm fick upp ögonen för en
så betrodd och anlitad partivän och sade sig
att han nog borde vara mogen för högre uppgifter. Denna förmodan kom inte på skam.
Sedan Ingemund Bengtsson 1951 invalts i
andra kammaren och 1954 blivit sakkunnig i
socialdepartementet har hans karriär gått med
stormsteg. Några axplock. Han har blivit ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen,
har varit vice ordförande i riksdagsgruppens
370
förtroenderåd, och gruppledare i andra kammaren. Han har vidare varit ordförande i arbetslöshetsförsäkringskommitten och handikappsutredningen, ledamot av författningsutredningen och grundlagberedningen, av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet, av
socialpolitiska kommitten och av delegationen
vid FN: s generalförsamling, där han bl a sysslat med förberedelserna till 1972 års miljö-
vårdskonferens.
Krönet på denna karriär – det hittillsvarande krönet – kom, när han år 1969 upphöjdes till jordbruksminister. Det har inte
varit någon alldeles lätt uppgift. Som ovan
framgått möttes han redan från början med
misstro från lantbrukarhåll. Att denna misstro
ännu inte helt övervunnits visade sig senast
i augusti detta år, då hr Bengtsson mera logiskt än psykologiskt beklagade sig över det
goda skördeutfallet. Att det ur nationalekonomisk synpunkt utgör ett problem kunde inte
dämpa böndernas vrede eller kåsörernas glädje
över jordbruksministerns deklaration. Inte
utan skäl framhölls att för jordbrukets främste
målsman den idealiska skörden under sådana
förhållanden måste vara missväxt, och denna
missväxt, som för oppositionspressen onekligen
var gefundenes Fressen, måste hr Bengtsson
bildligt talat äta upp.
Lika litet har det – från Väröbacka via
Brofjorden till Ritsem, Kaitum och Vindelälven – varit någon tacksam uppgift att agera miljövårdsminister åt regeringen Palme.
Kompensationen kom emellertid när hr
Bengtsson, med skickligt biträde av deckarförfattaren Jan Mårtensson från UD, fick
agera värd vid sommarens miljövårdskonferens i FN: s regi. Hr Bengtsson förde klubban
med den äran, hans samtidigt urbana, humo·
ristiska och bestämda uppträdande vann all·
män uppskattning och our distinguished Pre·
sident kunde i hög grad tillskriva sig äran av
de visserligen måttliga framsteg konferensen
fick notera.
Som en följd härav steg hr Bengtssons aktier skyhögt på den inrikespolitiska börsen.
En tidning ville i ovist nit göra honom till
ambassadör i Washington, men varför skulle
han acceptera en så blygsam befattning när
andra tidningar rentav förordat honom som
statsminister? Med all aktning för Ingeround
Bengtssons många goda egenskaper, främst
den trygga resonlighet som tycks utstråla från
bäraren av det på en gång myndiga och frynt·
liga namnet, måste man ställa sig en smula
frågande till denna plötsliga hausse. Den kan
inte förklaras genom hans framgångar som
fackminister. Den måste förklaras genom den
baisse som drabbat regeringen i övrigt. Hr
PaJmes popularitetskurva stupar brant. De
tunga statsråden Sträng och Andersson är på
väg ut. Eric Holmqvist, som ännu för några
år sedan tippades som tänkbar statsminister,
får nu uppleva hur arbetarna begär hans hu·
vud på ett fat tillika med Sven Asplings, Camilla Odhnoffs och vi skall bara inte tala om
Hästvedas. Hr Wickman håller sorgligt att
säga på att bli en lika dålig utrikesminister
som han en gång var industriminister. Och
hr Feldt har all sin fiffighet och finurlighet
till trots gjort ett formidabelt fiasko i EEC·
frågan.
Det är mot denna bakgrund och endast mot
den, som Ingeround Bengtsson ett tu tre ter
sig som en bjässe.
GU
Ingemund Bengtsson
Ingemund Bengtssons debut som statsråd var
ingen succe. Rättvisligen måste dock erkännas
att skulden mindre var hans än hr Erlanders.
Inom allmogen hade yppats missnöje med
att man till jordbruksminister fått en i agrara
sammanhang skäligen okänd och obevandrad
förutvarande metallarbetare, som efter att ha
varit arbetsförmedlingsföreståndare (o sköna
ord!) blivit sakkunnig i socialdepartementet.
Detta missnöje blev inte mindre när hr Bengtsson tillkännagav att det enda han visste om
jordbruk var vad han tvingats lyssna till under riksdagens jordbruksdebatter. statsminister Erlander ilade då till sin utsatta kollegas
bistånd och gjorde samtidigt full rättvisa åt
sin omtalade studentikosa läggning genom att
yttra: »Ingemund Bengtsson vet visserligen
ingenting om jordbruk, men det han behöver
veta kan han säkert lära sej på fjorton dar.»
Uttalandet vittnade onekligen om hr Erlanders höga uppskattning av hr Bengtssons
receptivitet men bidrog inte till att öka den
nye jordbruksministerns popularitet bland
människor som ägnat sitt liv åt modernäringen.
Ett vältaligt uttryck för den skepsis, som
särskilt efter hr Erlanders bona officia mötte
hr Bengtsson på landsbygdshåll, var den insamling som företogs av eleverna vid Hvilans lantbruksskola i Akarp i Skåne. Insamlingens syfte var att för jordbruksministerns
räkning bekosta en kurs på någon lämplig lantbruksskola.
Insamlingen väckte berättigat uppseende i
massmedia och hr Bengtsson var mycket nära
att bli till allmänt åtlöje. Det säger en del om
Ingemund Bengtssons goda nerver och goda
humör, att han lyckades om inte vända incidenten till sin fördel så åtminstone neutralisera dess verkningar. Han avböjde insamlingen
och inbjöd i stället tre representanter för skolans elevkår att besöka Stockholm för att studera hans arbete och med honom diskutera
utbildningspolitiska och jordbrukspolitiska frå-
gor. Besökarna fick – i varje fall enligt jordbruksministern – klart för sig att man inte
får »blanda ihop begreppen experter och politiker». I jordbruksdepartementet handläggs
ju inte bara jordbruksfrågor, upplyste hr
Bengtsson. Till dess område hör även bl a
miljövård, rennäring, lantmäteri och skogsbruk. Ingen politiker kan vara insatt i alla
dessa frågor. »Därför har vi experter, som vi
kan rådfråga och som ger oss det sakunderlag
vi behöver för att kunna fatta våra beslut. Jag
gav helt enkelt mina besökare en lektion i
statskunskap.»
Ingemund Bengtsson är i utpräglad grad
en politiker, inte bara en yrkespolitiker utan
en boren politiker, om man därmed menar en
person med sunt förnuft, smidighet och kompromissvilja. Det var närmare bestämt i Veddinge, Hallands län, som han år 1919 föddes
till politiker. Han blev, som nämnts, metallarbetare men förkovrade sig på lediga stunder
högst ambitiöst både som folkhögskolelev och
genom korrespondenskurser i svenska, engelska, tyska, nationalekonomi och socialkunskap.
Sin politiska karriär började han redan 1942,
då han blev ordförande i FCO i Varberg, på
vilken post han kvarstod i fem år. Under tiden blev han föreståndare för arbetsförmedlingen i Varberg, och de politiska förtroendeuppdragen fortsatte att formligen hagla över
honom. Samtidigt som han blev ordförande i
FCO blev han vice ordförande i Varbergs arbetarkommun för att tio år senare avancera
till ordförande. Han blev vidare ledamot av
Varbergs stadsfullmäktige, av pensionsnämnden, lönenämnden, hemhjälpsnämnden och lasarettsdirektionen.
Inte undra på att partibossarna både i länet
och uppe i Stockholm fick upp ögonen för en
så betrodd och anlitad partivän och sade sig
att han nog borde vara mogen för högre uppgifter. Denna förmodan kom inte på skam.
Sedan Ingemund Bengtsson 1951 invalts i
andra kammaren och 1954 blivit sakkunnig i
socialdepartementet har hans karriär gått med
stormsteg. Några axplock. Han har blivit ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen,
har varit vice ordförande i riksdagsgruppens
370
förtroenderåd, och gruppledare i andra kammaren. Han har vidare varit ordförande i arbetslöshetsförsäkringskommitten och handikappsutredningen, ledamot av författningsutredningen och grundlagberedningen, av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet, av
socialpolitiska kommitten och av delegationen
vid FN: s generalförsamling, där han bl a sysslat med förberedelserna till 1972 års miljö-
vårdskonferens.
Krönet på denna karriär – det hittillsvarande krönet – kom, när han år 1969 upphöjdes till jordbruksminister. Det har inte
varit någon alldeles lätt uppgift. Som ovan
framgått möttes han redan från början med
misstro från lantbrukarhåll. Att denna misstro
ännu inte helt övervunnits visade sig senast
i augusti detta år, då hr Bengtsson mera logiskt än psykologiskt beklagade sig över det
goda skördeutfallet. Att det ur nationalekonomisk synpunkt utgör ett problem kunde inte
dämpa böndernas vrede eller kåsörernas glädje
över jordbruksministerns deklaration. Inte
utan skäl framhölls att för jordbrukets främste
målsman den idealiska skörden under sådana
förhållanden måste vara missväxt, och denna
missväxt, som för oppositionspressen onekligen
var gefundenes Fressen, måste hr Bengtsson
bildligt talat äta upp.
Lika litet har det – från Väröbacka via
Brofjorden till Ritsem, Kaitum och Vindelälven – varit någon tacksam uppgift att agera miljövårdsminister åt regeringen Palme.
Kompensationen kom emellertid när hr
Bengtsson, med skickligt biträde av deckarförfattaren Jan Mårtensson från UD, fick
agera värd vid sommarens miljövårdskonferens i FN: s regi. Hr Bengtsson förde klubban
med den äran, hans samtidigt urbana, humo·
ristiska och bestämda uppträdande vann all·
män uppskattning och our distinguished Pre·
sident kunde i hög grad tillskriva sig äran av
de visserligen måttliga framsteg konferensen
fick notera.
Som en följd härav steg hr Bengtssons aktier skyhögt på den inrikespolitiska börsen.
En tidning ville i ovist nit göra honom till
ambassadör i Washington, men varför skulle
han acceptera en så blygsam befattning när
andra tidningar rentav förordat honom som
statsminister? Med all aktning för Ingeround
Bengtssons många goda egenskaper, främst
den trygga resonlighet som tycks utstråla från
bäraren av det på en gång myndiga och frynt·
liga namnet, måste man ställa sig en smula
frågande till denna plötsliga hausse. Den kan
inte förklaras genom hans framgångar som
fackminister. Den måste förklaras genom den
baisse som drabbat regeringen i övrigt. Hr
PaJmes popularitetskurva stupar brant. De
tunga statsråden Sträng och Andersson är på
väg ut. Eric Holmqvist, som ännu för några
år sedan tippades som tänkbar statsminister,
får nu uppleva hur arbetarna begär hans hu·
vud på ett fat tillika med Sven Asplings, Camilla Odhnoffs och vi skall bara inte tala om
Hästvedas. Hr Wickman håller sorgligt att
säga på att bli en lika dålig utrikesminister
som han en gång var industriminister. Och
hr Feldt har all sin fiffighet och finurlighet
till trots gjort ett formidabelt fiasko i EEC·
frågan.
Det är mot denna bakgrund och endast mot
den, som Ingeround Bengtsson ett tu tre ter
sig som en bjässe.
GU