Inkompetent skattepolitik
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Inkompetent skattepolitik
Egentligen är det ganska underligt hur
många fördomar som grasserar i den
svenska skattedebatten. Den är provinsiell. Den silar mygg och sväljer kameler.
Den sitter fast i gamla hjulspår. Sällan
har detta framkommit tydligare än när
finansminister Sträng offentliggjorde sin
s k skattereform den 20 april och de äntligen färdiga direktiven till den nya parlamentariska skatteutredningen.
Aterigen tvingas man konstatera den
ringa vikt regeringspartiet lägger vid den
ekonomiska tillväxten i samhället. Istadigt
vägrar man inse att den framtida skattepolitiken – liksom den ekonomiska politiken i stort – inte primärt är en fördelningspolitisk fråga utan en fråga om hur
man skall kunna öka de gemensamma resurserna. Detta är avgörande för möjligheterna att höja den enskildes privata köpkraft och samtidigt förbättra statens och
kommunernas offentliga service. En skattepolitik utan denna målsättning skapar
stagnation i samhällslivet. Det är endast
genom en tillväxtstimulerande politik som
man också kan ge de sämst ställda i samhället kontinuerliga standardökningar. Det
är ’orealistiskt att tro att detta är genomförbart, om ekonomin står och stampar
på samma fläck. Varaktiga och i folkopinionen förankrade förbättringar till de
lågavlönade, de sjuka, handikappade och
gamla måste tas av den gemensamma kakans tillväxt. Några andra alternativ, t ex
att ytterligare pungslå akademiker och
tjänstemän, finns inte.
I mars månad publicerade en arbetsgrupp inom Moderata Samlingspartiet ett
förslag till nytt skattesystem. Där skjuter
man in sig på tillväxtproblemen. En skatteomläggning måste, framhålls det med rätta, stimulera enskilt sparande samt arbetsvilja och initiativförmåga. En med en procent ökad tillväxttakt årligen ger staten
år 1977 närmare 5 miljarder högre inkomster. Höjs tillväxttakten – i fjol så
låg som cirka 0,5 procent – med 2 procent per år, ökar statens resurser under
samma tidsperiod med närmare 10 miljarder kr. Detta visar vilka väldiga vinster
som går att göra med en dynamisk och expansiv ekonomisk politik.
En sådan förutsätter dock en radikal
omläggning av skattesystemet. Marginalskattema och skatteprogressiviteten måste
reduceras. Moderatgruppen hävdar att
skatten på löneökningar normalt inte bör
överstiga 45 procent. Den bör alltså komma i nivå med jämförbara länders. I så
fall stimuleras både sparviljan och lusten
till initiativ. Nu, när marginalskatterna
för inkomster kring 30-35 000 kr ligger
på 60 procent eller mer, hämmas den enskildes arbetslust. Han drivs istället mot
ökad självhushållning eller till att taga
ut sin standardhöjning i form av mera fritid, och vem vill förebrå honom för det?
Ifråga om det totala skattetrycket ligger .
Sverige internationellt sett på en föga hedrande topplats. Det är naturligtvis angelä-
get, att vårt skattesystem inte alltför mycket avviker från det i länder, med vilka
våra kontakter oavbrutet ökar – alldeles
oavsett vilken form vår anknytning till den
gemensamma marknaden sedan får. Ändå
har regeringen låtit skattetrycket löpa i
riktning mot en allt större nationell isolering. Det blir inte alldeles enkelt att vrida
:len utvecklingen rätt igen.
Mot inte minst den bakgrunden är det
:>eklämmande att taga del av de strängska
:lirektiven till skatteutredningen. Finansministern har uppenbarligen gett upp –
11ågon sänkning av det totala avgifts- och
;katteuttaget är sannolikt otänkbar under
)verskådlig tid, heter det i en formulering
;om andas fullkomlig målomedvetenhet.
Därför får inte utredningen syssla med detta problem. Inte heller den skatteballong,
ilan begåvade en arbetstyngd riksdag med
i slutet av dess vårsession, innebär någon
reell skattesänkning. Den innehåller bara
~n viss omfördelning av skatteuttaget. För
de flesta går det möjligen ihop men inte
mer, och för många betyder det en sänkt
levnadsstandard. Det är visserligen i princip bra om den indirekta skatten ökar på
den direktas bekostnad. Men priserna ligger nu så högt, att en sådan åtgärd har
blivit en andrahandsfråga. Den springande punkten är och förblir hur det totala
skattetrycket skall kunna sänkas.
Det problemet är likväl den nuvarande
regeringen oförmögen att angripa. Också
en annan inskränkning är inbakad i direktiven till utredningen. Den tillåts inte
utreda frågan om en indexreglering av
skatteskalorna. Därmed har hr Sträng de
facto gett grönt ljus för nya skattehöjningar genom inflationen, vilken som bekant alltid är att lita på i detta avseende.
’2 l l
Denna inställning är en ren utmaning mot
bl a de stora tjänstemannagrupperna. Från
TCO-håll har understrukits, att skattetrycket i kombination med inflationen i
praktiken omöjliggjort för de flesta att
höja sin privata standard genom löneökningar, vilka ligger inom ramen för den
samhällsekonomiska balansen.
Dubbelmoralen i regeringens skattepolitik visar sig även på andra sätt. Överenskommelsen med kommunerna om att dessa
inte skall höja skattesatserna de närmaste
åren utom undantagsvis och då med högst
en krona måste förutsätta att staten inte
ålägger kommunerna nya utgifter. Inte
desto mindre innebär den i vårriksdagens
slutskede genomdrivna fördubblingen av
löneskatten avsevärt ökade kostnader för
dem.
I den moderata arbetsgruppens skatteförslag poängteras att en sänkning av marginalskatterna ner emot 45 procent skulle
kosta ungefär 5 miljarder kr. Samtidigt
skulle dock tillväxttakten i ekonomin öka,
varigenom reformen delvis finansierar sig
själv. Denna viktiga aspekt förbigick de socialdemokratiska kommentatorerna. Istället ropade de i högan sky att arbetsgruppen inte talat om varifrån de 5 miljarderna skulle tagas. De efterlyste med andra
ord en skuggbudget. Men när begärde de
sist en skuggbudget ~v exempelvis en offentlig utredning, som råkat föreslå någonting som kostar pengar?
Egentligen är det ganska underligt hur
många fördomar som grasserar i den
svenska skattedebatten. Den är provinsiell. Den silar mygg och sväljer kameler.
Den sitter fast i gamla hjulspår. Sällan
har detta framkommit tydligare än när
finansminister Sträng offentliggjorde sin
s k skattereform den 20 april och de äntligen färdiga direktiven till den nya parlamentariska skatteutredningen.
Aterigen tvingas man konstatera den
ringa vikt regeringspartiet lägger vid den
ekonomiska tillväxten i samhället. Istadigt
vägrar man inse att den framtida skattepolitiken – liksom den ekonomiska politiken i stort – inte primärt är en fördelningspolitisk fråga utan en fråga om hur
man skall kunna öka de gemensamma resurserna. Detta är avgörande för möjligheterna att höja den enskildes privata köpkraft och samtidigt förbättra statens och
kommunernas offentliga service. En skattepolitik utan denna målsättning skapar
stagnation i samhällslivet. Det är endast
genom en tillväxtstimulerande politik som
man också kan ge de sämst ställda i samhället kontinuerliga standardökningar. Det
är ’orealistiskt att tro att detta är genomförbart, om ekonomin står och stampar
på samma fläck. Varaktiga och i folkopinionen förankrade förbättringar till de
lågavlönade, de sjuka, handikappade och
gamla måste tas av den gemensamma kakans tillväxt. Några andra alternativ, t ex
att ytterligare pungslå akademiker och
tjänstemän, finns inte.
I mars månad publicerade en arbetsgrupp inom Moderata Samlingspartiet ett
förslag till nytt skattesystem. Där skjuter
man in sig på tillväxtproblemen. En skatteomläggning måste, framhålls det med rätta, stimulera enskilt sparande samt arbetsvilja och initiativförmåga. En med en procent ökad tillväxttakt årligen ger staten
år 1977 närmare 5 miljarder högre inkomster. Höjs tillväxttakten – i fjol så
låg som cirka 0,5 procent – med 2 procent per år, ökar statens resurser under
samma tidsperiod med närmare 10 miljarder kr. Detta visar vilka väldiga vinster
som går att göra med en dynamisk och expansiv ekonomisk politik.
En sådan förutsätter dock en radikal
omläggning av skattesystemet. Marginalskattema och skatteprogressiviteten måste
reduceras. Moderatgruppen hävdar att
skatten på löneökningar normalt inte bör
överstiga 45 procent. Den bör alltså komma i nivå med jämförbara länders. I så
fall stimuleras både sparviljan och lusten
till initiativ. Nu, när marginalskatterna
för inkomster kring 30-35 000 kr ligger
på 60 procent eller mer, hämmas den enskildes arbetslust. Han drivs istället mot
ökad självhushållning eller till att taga
ut sin standardhöjning i form av mera fritid, och vem vill förebrå honom för det?
Ifråga om det totala skattetrycket ligger .
Sverige internationellt sett på en föga hedrande topplats. Det är naturligtvis angelä-
get, att vårt skattesystem inte alltför mycket avviker från det i länder, med vilka
våra kontakter oavbrutet ökar – alldeles
oavsett vilken form vår anknytning till den
gemensamma marknaden sedan får. Ändå
har regeringen låtit skattetrycket löpa i
riktning mot en allt större nationell isolering. Det blir inte alldeles enkelt att vrida
:len utvecklingen rätt igen.
Mot inte minst den bakgrunden är det
:>eklämmande att taga del av de strängska
:lirektiven till skatteutredningen. Finansministern har uppenbarligen gett upp –
11ågon sänkning av det totala avgifts- och
;katteuttaget är sannolikt otänkbar under
)verskådlig tid, heter det i en formulering
;om andas fullkomlig målomedvetenhet.
Därför får inte utredningen syssla med detta problem. Inte heller den skatteballong,
ilan begåvade en arbetstyngd riksdag med
i slutet av dess vårsession, innebär någon
reell skattesänkning. Den innehåller bara
~n viss omfördelning av skatteuttaget. För
de flesta går det möjligen ihop men inte
mer, och för många betyder det en sänkt
levnadsstandard. Det är visserligen i princip bra om den indirekta skatten ökar på
den direktas bekostnad. Men priserna ligger nu så högt, att en sådan åtgärd har
blivit en andrahandsfråga. Den springande punkten är och förblir hur det totala
skattetrycket skall kunna sänkas.
Det problemet är likväl den nuvarande
regeringen oförmögen att angripa. Också
en annan inskränkning är inbakad i direktiven till utredningen. Den tillåts inte
utreda frågan om en indexreglering av
skatteskalorna. Därmed har hr Sträng de
facto gett grönt ljus för nya skattehöjningar genom inflationen, vilken som bekant alltid är att lita på i detta avseende.
’2 l l
Denna inställning är en ren utmaning mot
bl a de stora tjänstemannagrupperna. Från
TCO-håll har understrukits, att skattetrycket i kombination med inflationen i
praktiken omöjliggjort för de flesta att
höja sin privata standard genom löneökningar, vilka ligger inom ramen för den
samhällsekonomiska balansen.
Dubbelmoralen i regeringens skattepolitik visar sig även på andra sätt. Överenskommelsen med kommunerna om att dessa
inte skall höja skattesatserna de närmaste
åren utom undantagsvis och då med högst
en krona måste förutsätta att staten inte
ålägger kommunerna nya utgifter. Inte
desto mindre innebär den i vårriksdagens
slutskede genomdrivna fördubblingen av
löneskatten avsevärt ökade kostnader för
dem.
I den moderata arbetsgruppens skatteförslag poängteras att en sänkning av marginalskatterna ner emot 45 procent skulle
kosta ungefär 5 miljarder kr. Samtidigt
skulle dock tillväxttakten i ekonomin öka,
varigenom reformen delvis finansierar sig
själv. Denna viktiga aspekt förbigick de socialdemokratiska kommentatorerna. Istället ropade de i högan sky att arbetsgruppen inte talat om varifrån de 5 miljarderna skulle tagas. De efterlyste med andra
ord en skuggbudget. Men när begärde de
sist en skuggbudget ~v exempelvis en offentlig utredning, som råkat föreslå någonting som kostar pengar?