Klädd i sin livsuniform
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDEPALM:
Klädd i sin livsuniform
Rubriken till fil dr Thede Palms artikel
är hämtad från ett uttryck, som Herbert
Tingsten använt i en av sina böcker.
Tingsten blottlade hänsynslöst sig själv
i sina memoarer. T age Erlander gör det
inte och har inte heller någon anledning
att göra det. Han skriver nämligen något
annat än sina minnen; han skriver
politisk historia och talar om hur det,
som han minns, bör ses och bedömas.
Hans bok om åren »1901-1939» är
mycket mera subjektiv än vad han själv
låter påskina. Det är en betydande bok.
Detta omdöme ändras inte av att författaren har livsuniformen på, av att
det i hela boken är politikern och statsmannen som talar.
I en av uppsatserna i sin bok »F
sök. Notiser 1971-1972» (Norstedts)
Herbert Tingsten några reflexioner
vår tids memoarer och självbiografier.
menar att de ger för litet av »bikt,
nelse och självanalys». Det
minnesböcker, som kan vara
utan att man får någon föreställning
författarnas inre liv, »om förtvivlan,
lan, glädje och kärlek». Det är,
han, »som om det vore oanständigt
kasta av sig livsuniformen» eller som
man vore rädd att blotta och blamera
Om dessa iakttagelser är riktiga,
den som läst flera av höstens
än bekräfta dem, då återfaller kritiken
varje fall inte på Tingsten själv. I ·
egna memoarer var han alldeles ..
Han demonstrerade både sin styrka och
svaghet för vem som ville förstå. Detta
nu omkring tio år sedan. De har följts
kompletteringar, »När skymningen
på» och andra och nu senast höstens
Han flyr från olyckan att vara blind
nom att tänka på annat, i den mån
går. Han lyckas aldrig fly från sig s
Hans personlighet är alltför
och hans livskraft alltför stark.
Tingstens minnen är betagande inte
ra på grund av hans överlägsna
utan också därför att han så
ärligt strävar efter att återge vad
verkligen hänt och vad han då
Långt ifrån alla memoarförfattare
om vad som egentligen skett:
är t ex så svårt att berätta som just
man en gång blamerat sig. Ibland har
också sådant hos vanliga människor blivit
undanskjutet ur minnet, vilket inte är nå-
gon ovanlig process. Det finns händelser
som man inte orkar minnas. Annat vill
man helt enkelt inte berätta. Det är personligt och angår ingen, är motiveringen.
Man behåller, för att tala med Tingsten,
livsuniformen på.
Nu skall för det första sägas, att det inte är alla som duger till att kläda av sig
själva i ord. »Det går inte att skriva i
djup förkrosselse, inte heller i stunder av
stillhet och resignation», säger Tingsten
om sina egna erfarenheter. Uttalandet visar bara att det finns ett avstånd mellan
en man av hans personlighetstyp och t ex
den helige Augustinus, fastän båda, var för
sig, hör till de människor som har något
som de måste avslöja. Ty, för det andra,
det måste finnas något bakom bekännelserna, något kvalificerat i fråga om synd
eller fruktan eller kärlek eller annat. Den
som bara klär av sig, så att säga veckotidningsmässigt, har inget annat att komma
med än sin andliga nakenhet, som inte gör
någon människa glad och inte ens borde
göra någon nyfiken.
Från Tingsten till Erlander
Går man från den ena motsatsen till
den andra, från Herbert Tingsten till Tage Erlander, konstaterar man snart att hos
den senare är det inte fråga om bekännelser. På titelbladet till vad förlaget kalar första delen av hans memoarer står bara »1901-1939» (Tiden). Ordet memoarer eller minnen eller något dylikt saknas.
Boken går ut på en skildring av honom
471
själv som politiker. Att skriva den innebär
enligt vad han själv skriver en politisk
handling. »Hos mig är den politiska verkligheten en viktig del av min personlighet», säger han, och han menar att hans
politiska gärning bör framstå som en del
av hans personlighetsutveckling.
Detta förefaller ganska invecklat. Att
det existerar ett samband mellan vad en
människa uträttat i sitt offentliga liksom i
sitt privata liv och hennes personlighet,
därom råder knappast något tvivel. Tage
Erlanders personlighetsutveckling är må-
hända sådan att det är värt att skriva böcker om den; därom kan en utomstående
inte döma, och denna bok ger inte mycken vägledning i fallet. Vad han menar
är förmodligen att hans politiska utveckling är tillräckligt betydelsefull att skriva
om.
Däri kan man helt instämma. Tage Erlanders politiska gärning förde honom till
statsministerposten, som han innehade i
tjugotre år. Han vill tala om hur och varför detta skedde. En sådan skildring av
honom själv är fullt legitim och dessutom
önskvärd. Historiker kommer att syssla
med frågan, och de kommer att se på den
ur olika synpunkter. Att de får del av Erlanders syn på saken måste vara till en
hjälp.
Men de kommer att finna, att det i mycket stor utsträckning är fråga om hans
nuvarande syn. Utvecklingen från det
omogna till det mogna, som man får förutsätta att även Tage Erlander genomgått, hör man mindre av. I stället för att
skriva om sin utveckling skriver han om
472
sin utbildning, vilket är en helt annan sak.
Hans blivande biografer får konstatera
att i hela boken väger statsmannen sina
ord i fråga om alla allvarliga spörsmål och
meddelar hur dessa bör betraktas. Det är
mycket subjektivt, mer än man i första
ögonblicket upptäcker.
Det brukar talas om Tage Erlanders
studentikosa vändningar. Därmed menas
väl hans charmerande, lätt ironiska attityder, som han intagit när det passat. Så
mycket av detta finns inte i boken, men
nog kommer det fram ibland. Man gläds
åt ytterst välfunna och sannolikt med omsorg välgjorda dubbelbottnade understatements. Ett av de mera formidabla exemplen förekommer i inledningen. Han talar
om värdet av kritik. »Jag tror sålunda, att
Bertil Ohlinskritik av nära nog allt jag sa
och gjorde under nära 30 års tid var av
stort värde för vårt politiska liv. I varje
fall för mig.» Man skall inte förmena författaren hans stora lycka att ha kunnat
tillverka detta omdöme, som gjort för att
kunna läsas på två sätt.
Ådalen
Påståendet, att det är Tage Erlander av i
dag som talar i boken och som framställer
sig som han önskar att han varit, bör kunna beläggas. Det finns då anledning att
hänvisa till den sida, som handlar om
Skotten i Ådalen.
Erlander fick veta vad som förekommit
genom telegrammen i Sydsvenska Dagbladets depeschkontors fönster i Lund. Först
föreföll det honom som om hans »föreställningar om samhällets omvandling hade
störtat samman. I Sverige där
och Eden hade lyckats genomföra det
mokratiska genombrottet utan att en
pe blod spillts, föreföll det som om
skulle bli oundvikligt, när den ekonomisKaJ
demokratin skulle förverkligas.» Den
politikern såg genast tingen i
tiska sammanhang, med en
längst bort i perspektivet.
Men »förvirringen gick snabbt
Statsmannen trädde fram. Redan inför
tare, vilka ibland »utsattes för
lingar», vilka lätt brukade avvecklas.
nya var att samhället denna gång
in militär, som saknade varje form av
bildning om hur våld av denna typ
mötas … Jag började ana att tragedin
en katastrofal olyckshändelse …»
utom var officersbarn kan bara
att Tage Erlander dolde sina aningar
väl, att ingen upptäckte dem. I stället
talade han sig om den svenska
ren. Vad han sade är numera glömt,
det skiljde sig väl inte mycket från
andra radikala studenter, yngre och
hade att säga. Tonen angavs från
av Arthur Engberg och varierades på
säkerhetstjänsten
Det subjektiva i Erlanders
bör också belysas med något exempel,
tersom påståendet lagts fram, att
lat subjektiva drag finns där. I och för sig
är detta inget fel. Om man vill påpeka
ett sådant sammanhang är det bara därför att läsaren inte i vördnad för författaren skall acceptera allt han skrivit helt
kritiklöst.
Om Tage Erlanders åsikter om nazismen har aldrig rått den ringaste tvekan.
Han tillhörde motståndarna från början.
Men att han menade att i den svenska
praktiska politiken nazisterna »självfallet»
var långt farligare än kommunisterna förvånar något. Tog han verkligen Birger
Furugård på allvar? Men om han nu ansåg, att hemmanazisterna utgjorde ett
större hot mot den svenska samhällsordningen än hemmakommunisterna, var detta objektivt sett felaktigt. Man bör alltså
vara tacksam och konstatera, att han inte
nu fallit för frestelsen och korrigerat sin
uppfattning, vilket kunnat ske genom att
jämföra den med verkligheten. Krigstidens spion- och sabotageprocesser visade
offentligt hurudan denna var.
Som exempel på den värsta formen av
nazism i Sverige anför Erlander ett citat
ur en skrift av professor Karl Olivecrona.
Han har rätt däri, att dennes maktfilosofi
var skrämmande. Hur många den skrämde respektive uppmuntrade är en annan
fråga. Själv vet jag ej svaret; jag var inkallad då boken tycks ha kommit ut och
har veterligen aldrig sett den. Kanske kan
man dock påpeka, att för de flesta politiskt
intresserade studenter åtminstone i Lund
betydde inte Olivecrona mycket (vad han
betydde i sin vetenskap är något annat).
Han ansågs leva i sitt elfenbenstorn, och
473
man tog honom som han var.
Erlander har en annan mening, och naturligtvis kan det vara han som har rätt.
Han anser i varje fall att Olivecronas bok
säkerligen spelade en stor roll för nazistanstuckna ungdomar och kunde ge dem
underlag för en underkastelsens filosofi.
Av detta skäl kom boken att utgöra en av
de faktorer som gjorde honom övertygad
om att man måste bygga upp en övervakningsorganisation, en säkerhetspolis. »Hur
avskyvärd den än var.»
Varför var den avskyvärd? Erlander
syftar ju inte på personalen. Det avskyvärda var väl den tid, som framtvingat en sä-
kerhetstjänst med därav följande metoder
– för övrigt långt innan Olivecronas så
avgörande bok kommit ut! Avskyvärda
var väl också de brott, som denna specialpolis skulle bekämpa. Kritik har riktats
mot säkerhetstjänsten, framför allt från
de kommunister som vid krigsslutet behandlades så högaktningsfullt och som
döpte säkerhetspolisen till Säpo för att leda folks tankar till Gestapo. Mer kritik
borde riktas mot de politiker, som varken
ville eller vågade inse att säkerhetspolisen
borde ha varit politiskt ledd eller åtminstone försedd med politisk expertis – men
det är en annan historia.
Det alibi för sig själv, som Erlander finner det angeläget att bygga upp beträffande säkerhetstjänsten, är mer än märkvärdigt. säkerhetskungörelsen kom före hans
statssekreteraretid. Ansvariga var Gustaf
Mäller och Wilhelm Björck, vilka tydligen
förutsåg att den skulle bli nödvändig. Erlander skriver trots detta, att »hade jag
474
vetat att organiserandet var gjort på
grundval av anvisningar från försvarsstaben» hade han nog anmält betänkligheter. Detta är en typisk liten erlandersk
släng, riktad mot officerare. Sant är, att
ett initiativ på ett tidigt stadium före kriget togs från försvarsstaben, troligen under intryck av »femtekolonnen» i spanska
inbördeskriget, något som man rimligt nog
ville gardera sig emot inom svensk krigsmakt. Men det juridiska förarbetet tilllagstiftningen gjordes under ledning av en
lagbyråchef i justitiedepartementet, något
som ej kan ha varit en hemlighet för en
statssekreterare 1939 men som Erlander
numera glömt.
Vill man gissa, och mera än gissningar
kan det ej bli, om orsaken till detta invecklade nät av aversioner hos den f d
statsministern – att de funnits hos statssekreteraren vet man ingenting om –
skall man gå till Ulla Lindström. I en av
hennes »osammanhängande anekdotsamlingar» som Erlander kallar hennes böcker, vilka han självklart tycker illa om,
finns en del av Erlanders reaktioner i samband med Wennerströmaffären beskrivna.
Dessa går igen i hans bok, applicerade på
ett tjugo år tidigare material. Som han
själv skriver: även hos Ulla Lindström
»kan den uppmärksamme läsaren finna
mycket av värde».
Fortsättning följer
Det har sagts att en del läsare har blivit
besvikna på Tage Erlanders bok. De hade
väntat sig något roligare. Där förekom!
mer inga moderna avslöjanden. Nästa del,
från kriget och från det dramatiska övertagandet av platsen som statsminister
skall kanske bli mera spännande.
Det är långt ifrån säkert. Nästa del bl”
sannolikt mycket givande, eftersom förfat•
taren till allt annat har ett personligt dag~
boksmaterial från den tiden. Men Tag’
Erlander förefaller lyckligtvis inte vara ute
för att göra sensation. Han skriver politisk1
historia. Närmare bestämt är det socialde-l
mokratisk partihistoria, som han skickligt;
l
belyser så att partiets alla förtjänster skall
komma till sin rätt. Andra partiers för-l
tjänster, om sådana finns, är det i varje~·
fall inte hans sak att skriva om.
Utan tvivel har han publicerat en verkligt betydande bok, långt mera innehålls-l
rik än man anar vid första genomläsning-~
en. Läs kapitlen om kommunalpolitiken i
Lund eller om arbetslöshetsåren. De är1
sällsynt levande framställningar av tilldragelser som i sig själva inte är särskilt dramatiska. Att författaren var med och upplevde dem har där inte blivit det väsentliga. Vad han än säger själv, men det fanns
en tid då han ännu inte var genompolitiserad. Numera är han klädd i sin livsuniform, och i denna första del av hans minnen finns ingen antydan om att han vill
befria sig från den.
Klädd i sin livsuniform
Rubriken till fil dr Thede Palms artikel
är hämtad från ett uttryck, som Herbert
Tingsten använt i en av sina böcker.
Tingsten blottlade hänsynslöst sig själv
i sina memoarer. T age Erlander gör det
inte och har inte heller någon anledning
att göra det. Han skriver nämligen något
annat än sina minnen; han skriver
politisk historia och talar om hur det,
som han minns, bör ses och bedömas.
Hans bok om åren »1901-1939» är
mycket mera subjektiv än vad han själv
låter påskina. Det är en betydande bok.
Detta omdöme ändras inte av att författaren har livsuniformen på, av att
det i hela boken är politikern och statsmannen som talar.
I en av uppsatserna i sin bok »F
sök. Notiser 1971-1972» (Norstedts)
Herbert Tingsten några reflexioner
vår tids memoarer och självbiografier.
menar att de ger för litet av »bikt,
nelse och självanalys». Det
minnesböcker, som kan vara
utan att man får någon föreställning
författarnas inre liv, »om förtvivlan,
lan, glädje och kärlek». Det är,
han, »som om det vore oanständigt
kasta av sig livsuniformen» eller som
man vore rädd att blotta och blamera
Om dessa iakttagelser är riktiga,
den som läst flera av höstens
än bekräfta dem, då återfaller kritiken
varje fall inte på Tingsten själv. I ·
egna memoarer var han alldeles ..
Han demonstrerade både sin styrka och
svaghet för vem som ville förstå. Detta
nu omkring tio år sedan. De har följts
kompletteringar, »När skymningen
på» och andra och nu senast höstens
Han flyr från olyckan att vara blind
nom att tänka på annat, i den mån
går. Han lyckas aldrig fly från sig s
Hans personlighet är alltför
och hans livskraft alltför stark.
Tingstens minnen är betagande inte
ra på grund av hans överlägsna
utan också därför att han så
ärligt strävar efter att återge vad
verkligen hänt och vad han då
Långt ifrån alla memoarförfattare
om vad som egentligen skett:
är t ex så svårt att berätta som just
man en gång blamerat sig. Ibland har
också sådant hos vanliga människor blivit
undanskjutet ur minnet, vilket inte är nå-
gon ovanlig process. Det finns händelser
som man inte orkar minnas. Annat vill
man helt enkelt inte berätta. Det är personligt och angår ingen, är motiveringen.
Man behåller, för att tala med Tingsten,
livsuniformen på.
Nu skall för det första sägas, att det inte är alla som duger till att kläda av sig
själva i ord. »Det går inte att skriva i
djup förkrosselse, inte heller i stunder av
stillhet och resignation», säger Tingsten
om sina egna erfarenheter. Uttalandet visar bara att det finns ett avstånd mellan
en man av hans personlighetstyp och t ex
den helige Augustinus, fastän båda, var för
sig, hör till de människor som har något
som de måste avslöja. Ty, för det andra,
det måste finnas något bakom bekännelserna, något kvalificerat i fråga om synd
eller fruktan eller kärlek eller annat. Den
som bara klär av sig, så att säga veckotidningsmässigt, har inget annat att komma
med än sin andliga nakenhet, som inte gör
någon människa glad och inte ens borde
göra någon nyfiken.
Från Tingsten till Erlander
Går man från den ena motsatsen till
den andra, från Herbert Tingsten till Tage Erlander, konstaterar man snart att hos
den senare är det inte fråga om bekännelser. På titelbladet till vad förlaget kalar första delen av hans memoarer står bara »1901-1939» (Tiden). Ordet memoarer eller minnen eller något dylikt saknas.
Boken går ut på en skildring av honom
471
själv som politiker. Att skriva den innebär
enligt vad han själv skriver en politisk
handling. »Hos mig är den politiska verkligheten en viktig del av min personlighet», säger han, och han menar att hans
politiska gärning bör framstå som en del
av hans personlighetsutveckling.
Detta förefaller ganska invecklat. Att
det existerar ett samband mellan vad en
människa uträttat i sitt offentliga liksom i
sitt privata liv och hennes personlighet,
därom råder knappast något tvivel. Tage
Erlanders personlighetsutveckling är må-
hända sådan att det är värt att skriva böcker om den; därom kan en utomstående
inte döma, och denna bok ger inte mycken vägledning i fallet. Vad han menar
är förmodligen att hans politiska utveckling är tillräckligt betydelsefull att skriva
om.
Däri kan man helt instämma. Tage Erlanders politiska gärning förde honom till
statsministerposten, som han innehade i
tjugotre år. Han vill tala om hur och varför detta skedde. En sådan skildring av
honom själv är fullt legitim och dessutom
önskvärd. Historiker kommer att syssla
med frågan, och de kommer att se på den
ur olika synpunkter. Att de får del av Erlanders syn på saken måste vara till en
hjälp.
Men de kommer att finna, att det i mycket stor utsträckning är fråga om hans
nuvarande syn. Utvecklingen från det
omogna till det mogna, som man får förutsätta att även Tage Erlander genomgått, hör man mindre av. I stället för att
skriva om sin utveckling skriver han om
472
sin utbildning, vilket är en helt annan sak.
Hans blivande biografer får konstatera
att i hela boken väger statsmannen sina
ord i fråga om alla allvarliga spörsmål och
meddelar hur dessa bör betraktas. Det är
mycket subjektivt, mer än man i första
ögonblicket upptäcker.
Det brukar talas om Tage Erlanders
studentikosa vändningar. Därmed menas
väl hans charmerande, lätt ironiska attityder, som han intagit när det passat. Så
mycket av detta finns inte i boken, men
nog kommer det fram ibland. Man gläds
åt ytterst välfunna och sannolikt med omsorg välgjorda dubbelbottnade understatements. Ett av de mera formidabla exemplen förekommer i inledningen. Han talar
om värdet av kritik. »Jag tror sålunda, att
Bertil Ohlinskritik av nära nog allt jag sa
och gjorde under nära 30 års tid var av
stort värde för vårt politiska liv. I varje
fall för mig.» Man skall inte förmena författaren hans stora lycka att ha kunnat
tillverka detta omdöme, som gjort för att
kunna läsas på två sätt.
Ådalen
Påståendet, att det är Tage Erlander av i
dag som talar i boken och som framställer
sig som han önskar att han varit, bör kunna beläggas. Det finns då anledning att
hänvisa till den sida, som handlar om
Skotten i Ådalen.
Erlander fick veta vad som förekommit
genom telegrammen i Sydsvenska Dagbladets depeschkontors fönster i Lund. Först
föreföll det honom som om hans »föreställningar om samhällets omvandling hade
störtat samman. I Sverige där
och Eden hade lyckats genomföra det
mokratiska genombrottet utan att en
pe blod spillts, föreföll det som om
skulle bli oundvikligt, när den ekonomisKaJ
demokratin skulle förverkligas.» Den
politikern såg genast tingen i
tiska sammanhang, med en
längst bort i perspektivet.
Men »förvirringen gick snabbt
Statsmannen trädde fram. Redan inför
tare, vilka ibland »utsattes för
lingar», vilka lätt brukade avvecklas.
nya var att samhället denna gång
in militär, som saknade varje form av
bildning om hur våld av denna typ
mötas … Jag började ana att tragedin
en katastrofal olyckshändelse …»
utom var officersbarn kan bara
att Tage Erlander dolde sina aningar
väl, att ingen upptäckte dem. I stället
talade han sig om den svenska
ren. Vad han sade är numera glömt,
det skiljde sig väl inte mycket från
andra radikala studenter, yngre och
hade att säga. Tonen angavs från
av Arthur Engberg och varierades på
säkerhetstjänsten
Det subjektiva i Erlanders
bör också belysas med något exempel,
tersom påståendet lagts fram, att
lat subjektiva drag finns där. I och för sig
är detta inget fel. Om man vill påpeka
ett sådant sammanhang är det bara därför att läsaren inte i vördnad för författaren skall acceptera allt han skrivit helt
kritiklöst.
Om Tage Erlanders åsikter om nazismen har aldrig rått den ringaste tvekan.
Han tillhörde motståndarna från början.
Men att han menade att i den svenska
praktiska politiken nazisterna »självfallet»
var långt farligare än kommunisterna förvånar något. Tog han verkligen Birger
Furugård på allvar? Men om han nu ansåg, att hemmanazisterna utgjorde ett
större hot mot den svenska samhällsordningen än hemmakommunisterna, var detta objektivt sett felaktigt. Man bör alltså
vara tacksam och konstatera, att han inte
nu fallit för frestelsen och korrigerat sin
uppfattning, vilket kunnat ske genom att
jämföra den med verkligheten. Krigstidens spion- och sabotageprocesser visade
offentligt hurudan denna var.
Som exempel på den värsta formen av
nazism i Sverige anför Erlander ett citat
ur en skrift av professor Karl Olivecrona.
Han har rätt däri, att dennes maktfilosofi
var skrämmande. Hur många den skrämde respektive uppmuntrade är en annan
fråga. Själv vet jag ej svaret; jag var inkallad då boken tycks ha kommit ut och
har veterligen aldrig sett den. Kanske kan
man dock påpeka, att för de flesta politiskt
intresserade studenter åtminstone i Lund
betydde inte Olivecrona mycket (vad han
betydde i sin vetenskap är något annat).
Han ansågs leva i sitt elfenbenstorn, och
473
man tog honom som han var.
Erlander har en annan mening, och naturligtvis kan det vara han som har rätt.
Han anser i varje fall att Olivecronas bok
säkerligen spelade en stor roll för nazistanstuckna ungdomar och kunde ge dem
underlag för en underkastelsens filosofi.
Av detta skäl kom boken att utgöra en av
de faktorer som gjorde honom övertygad
om att man måste bygga upp en övervakningsorganisation, en säkerhetspolis. »Hur
avskyvärd den än var.»
Varför var den avskyvärd? Erlander
syftar ju inte på personalen. Det avskyvärda var väl den tid, som framtvingat en sä-
kerhetstjänst med därav följande metoder
– för övrigt långt innan Olivecronas så
avgörande bok kommit ut! Avskyvärda
var väl också de brott, som denna specialpolis skulle bekämpa. Kritik har riktats
mot säkerhetstjänsten, framför allt från
de kommunister som vid krigsslutet behandlades så högaktningsfullt och som
döpte säkerhetspolisen till Säpo för att leda folks tankar till Gestapo. Mer kritik
borde riktas mot de politiker, som varken
ville eller vågade inse att säkerhetspolisen
borde ha varit politiskt ledd eller åtminstone försedd med politisk expertis – men
det är en annan historia.
Det alibi för sig själv, som Erlander finner det angeläget att bygga upp beträffande säkerhetstjänsten, är mer än märkvärdigt. säkerhetskungörelsen kom före hans
statssekreteraretid. Ansvariga var Gustaf
Mäller och Wilhelm Björck, vilka tydligen
förutsåg att den skulle bli nödvändig. Erlander skriver trots detta, att »hade jag
474
vetat att organiserandet var gjort på
grundval av anvisningar från försvarsstaben» hade han nog anmält betänkligheter. Detta är en typisk liten erlandersk
släng, riktad mot officerare. Sant är, att
ett initiativ på ett tidigt stadium före kriget togs från försvarsstaben, troligen under intryck av »femtekolonnen» i spanska
inbördeskriget, något som man rimligt nog
ville gardera sig emot inom svensk krigsmakt. Men det juridiska förarbetet tilllagstiftningen gjordes under ledning av en
lagbyråchef i justitiedepartementet, något
som ej kan ha varit en hemlighet för en
statssekreterare 1939 men som Erlander
numera glömt.
Vill man gissa, och mera än gissningar
kan det ej bli, om orsaken till detta invecklade nät av aversioner hos den f d
statsministern – att de funnits hos statssekreteraren vet man ingenting om –
skall man gå till Ulla Lindström. I en av
hennes »osammanhängande anekdotsamlingar» som Erlander kallar hennes böcker, vilka han självklart tycker illa om,
finns en del av Erlanders reaktioner i samband med Wennerströmaffären beskrivna.
Dessa går igen i hans bok, applicerade på
ett tjugo år tidigare material. Som han
själv skriver: även hos Ulla Lindström
»kan den uppmärksamme läsaren finna
mycket av värde».
Fortsättning följer
Det har sagts att en del läsare har blivit
besvikna på Tage Erlanders bok. De hade
väntat sig något roligare. Där förekom!
mer inga moderna avslöjanden. Nästa del,
från kriget och från det dramatiska övertagandet av platsen som statsminister
skall kanske bli mera spännande.
Det är långt ifrån säkert. Nästa del bl”
sannolikt mycket givande, eftersom förfat•
taren till allt annat har ett personligt dag~
boksmaterial från den tiden. Men Tag’
Erlander förefaller lyckligtvis inte vara ute
för att göra sensation. Han skriver politisk1
historia. Närmare bestämt är det socialde-l
mokratisk partihistoria, som han skickligt;
l
belyser så att partiets alla förtjänster skall
komma till sin rätt. Andra partiers för-l
tjänster, om sådana finns, är det i varje~·
fall inte hans sak att skriva om.
Utan tvivel har han publicerat en verkligt betydande bok, långt mera innehålls-l
rik än man anar vid första genomläsning-~
en. Läs kapitlen om kommunalpolitiken i
Lund eller om arbetslöshetsåren. De är1
sällsynt levande framställningar av tilldragelser som i sig själva inte är särskilt dramatiska. Att författaren var med och upplevde dem har där inte blivit det väsentliga. Vad han än säger själv, men det fanns
en tid då han ännu inte var genompolitiserad. Numera är han klädd i sin livsuniform, och i denna första del av hans minnen finns ingen antydan om att han vill
befria sig från den.