Konungamakten
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Konungamakten
statsrättshistorien företer många fenomen.
När man tilltalar en monark: »Ers Majestät», använder man i själva verket en ursprungligen republikansk term. Den romerske konsuln sades ha major potestas
(högre myndighet) i förhållande till sina
lägre ämbetskollegor. Av major potestas
blev majestas och så småningom den monarkiska titeln »majestät».
Det ligger nära till hands att erinra sig
detta, då man studerar det aktuella grundlagsförslaget om monarkins ställning i den
nya författningen. Konungamaktens uppgifter och befogenheter påminner mer om
presidentens i t ex den franska tredje republiken än om en monarks. Från en
självständig faktor i statslivet med låt vara
begränsade men betydelsefulla uppgifter
skulle den svenske konungen detroniseras
till ·en väsentligen symbolisk och representativ funktion. Avsikten från regeringspartiets sida synes vara att härigenom bereda
väg för republiken.
Detta sätt att bakom svenska folkets
rygg driva fram en i realiteten republikansk författning har med rätta mötts
med indignation. Åtskilliga röster – särskilt inom moderata samlingspartiet -har
också höjts för att monarkins anhängare
skulle riva upp den kompromiss, som ligger
till grund för förslaget. Det kan knappast
bestridas att deras principargumentation
– så som den t ex utvecklas i ett par artiklar i detta häfte av Svensk Tidskrift –
är riktig. Men i politiken gäller det som
bekant inte bara att ha rätt utan också att
få rätt. Aldrig så riktiga politiska princip~
resonemang kan vara felaktiga ur praktisk
politisk synpunkt, därför att deras förverkligande skulle leda till resultat som även
principdebattörerna skulle finna vara i
hög grad olyckliga.
Ligger det nämligen – kan man fråga
– i landets intresse att dra in monarkin
och huset Bernadotte i den förbittrade politiska maktkamp, som nu pågår. Socialdemokraterna är illa ute, och de kommer
att slåss till det yttersta i 1973 års valrö-
relse för att deras maktställning skall bestå.
Bakom deras beslutsamhet att snart sagt
till varje pris bevara regeringsmakten lig·
ger två motiv. De anser – med orätt –
att en socialdemokratisk regering är den
enda pålitliga garantin för social rättvisa
Vidare skulle ett nederlag innebära en svår
motgång för det styrande skiktet av socialdemokratiska yrkespolitiker, som vill be·
hålla makt, status och plats vid köttgrytor·
na. Även om de skulle komma ifrån 197~
års val med blotta förskräckelsen, är redan
hotet att störtas i ett val, där monarkin
haft betydelse som argument mot dem
ägnat att skapa stark ovilja mot denna
Har de behållit makten efter 1973 kan de·
ras inre oro under valrörelsen befaras slå
över i hämndlystnad – riktad mot monar·
kin. Som makthavare kan de då göra åt·
skilligt för att tillfredsställa sådana käns·
lor. I ett dyli!kt läge får vi sannoliikt efter
ett par år en än större nedvärdering av
konungens statsrättsliga ställning, särskilt
som någon hjälp på den punkten knappast
är att vänta vare sig från cp eller fp. Och
om de förlorat valet, kan man högeligen
befara att det från makten, äran och härligheten förvisade ledarskiktet kommer att
e på monarkin (och huset Bernadotte)
ed ursinne. Vi skulle förmodligen få ett
ocialdemokratiskt oppositionsparti, för
ilket republikkravet inte som hittills är
en traditionell men politiskt sekundär
programpunkt utan ett öppet eftersträvat
mål. Vem kan vinna på det? Inte monarkin och inte heller klimatet i svensk inrikespolitik.
Frågan om konungens statsrättsliga ställning är över huvud taget av den art, att
man bör undvika att aktualisera den i valrörelser. Det gäller här ett av de mest
centrala och komplicerade områdena i
statslivet – själva de grundläggande reglerna för hur demokratien skall fungera.
Sådant bör man, så långt det någonsin är
möjligt, försöka komma överens om prt
sakliga grunder.
Här är det förvånande att socialdemokraterna missat ett starkt skäl för att konungen – och inte talmannen – skall
vara ledande vid regeringsbildning. Vi har
fått ett genompolitiserat samhälle styrt av
partier, som har något av statsmonopol på
sin verksamhet och som väsentligen finansieras med allmänna medel. I ett sådant
samhälle betyder innehavet av regeringsmakten så mycket, att partierna kommer
att tänja de demokratiska spelreglerna till
det yttersta för att behålla eller taga makten. Innehavet av talmansposten är inte nu
en högviktig taktisk position. Men den blir
det- så småningom.
Ingen skall föreställa sig, att talmannen
i längden får vara en opartisk gestalt eller
kommer att tillåtas agera opartiskt vid regeringsbildninga; eller andra politiska kris- 271
situationer. Tvärtom, majoritetspartier och
majoritetskoalitioner kommer att besätta
posten med en lydig partiman, vars uppgift blir att handla på det sätt som ligger
i den egna sidans välförstådda intresse.
Det är märkligt att socialdemokraterna
inte tycks ha reflekterat över vilken fördel innehavet av talmansposten skulle ge
t ex en koalicionsregim, som i Sverige skulle bestå av tre mindre partier. Genom ett
samarbete med deras partiledare, genom
att lägga konsultationerna på rätt sätt och
i rätt ordning har talmannen i marginalsituationer möjligheter att i ett taktiskt
spel främja sin egen sidas fördel vid regeringsbildningar eller vid partipolitiska
frontförändringar i riksdagen.
En konung kan inte handla så. Han
måste agera opartiskt, eljest sätter han
monarkins existens på spel. Detta är den
stora och avgörande praktiska fördelen
med en monarki. Ty korrekta regeringsbildningar liksom överhuvudtaget ett lojalt respekterande av majoritetsviljan är
livsnödvändiga i en parlamentarisk demokrati.
Men erkänner man detta, vill man ha
en av partikampen obunden instans som
garanti för att majoritetsviljan respekteras, då måste man också ge denna instans möjlighet att fungera. Här är frågan
inte blott om symboliskt majestät – som
inte bör skadas genom regler om åtal –
utan om konungens faktiska möjligheter
att fylla sin uppgift. För att uppträda som
opartisk instans bör han garanteras sådan
insyn i regeringsmaktens utövning liksom
i det politiska livets förhållanden över hu- 272
vud taget, att han vet med vilka problem
han har att göm.. Därför bör han permanent presidera vid konseljen – en form
som.inte är mera opraktisk än att den gott
kan bevaras – vilket på ett naturligt sätt
skapar den nära korrtakt med ministrarna
liksom därav följande informationer från
dem, som han behöver i sin uppgift som
statschef. Allt detta är problem, som
borde kunna lösas i samförstånd under
riksdagsbehandlingen, blott man på
sidor vill tänka över frågornas sakliga
nebörd och betydelse. Kanske man då
så skulle komma underfund med att
alla är överens om att monarkin skall
behållas, är det ett himmelsskriande bro
mot vår tids jämlikhetsprinciper och
på lika berättigande mellan könen att in
ha kvinnlig arvsrätt till tronen.
statsrättshistorien företer många fenomen.
När man tilltalar en monark: »Ers Majestät», använder man i själva verket en ursprungligen republikansk term. Den romerske konsuln sades ha major potestas
(högre myndighet) i förhållande till sina
lägre ämbetskollegor. Av major potestas
blev majestas och så småningom den monarkiska titeln »majestät».
Det ligger nära till hands att erinra sig
detta, då man studerar det aktuella grundlagsförslaget om monarkins ställning i den
nya författningen. Konungamaktens uppgifter och befogenheter påminner mer om
presidentens i t ex den franska tredje republiken än om en monarks. Från en
självständig faktor i statslivet med låt vara
begränsade men betydelsefulla uppgifter
skulle den svenske konungen detroniseras
till ·en väsentligen symbolisk och representativ funktion. Avsikten från regeringspartiets sida synes vara att härigenom bereda
väg för republiken.
Detta sätt att bakom svenska folkets
rygg driva fram en i realiteten republikansk författning har med rätta mötts
med indignation. Åtskilliga röster – särskilt inom moderata samlingspartiet -har
också höjts för att monarkins anhängare
skulle riva upp den kompromiss, som ligger
till grund för förslaget. Det kan knappast
bestridas att deras principargumentation
– så som den t ex utvecklas i ett par artiklar i detta häfte av Svensk Tidskrift –
är riktig. Men i politiken gäller det som
bekant inte bara att ha rätt utan också att
få rätt. Aldrig så riktiga politiska princip~
resonemang kan vara felaktiga ur praktisk
politisk synpunkt, därför att deras förverkligande skulle leda till resultat som även
principdebattörerna skulle finna vara i
hög grad olyckliga.
Ligger det nämligen – kan man fråga
– i landets intresse att dra in monarkin
och huset Bernadotte i den förbittrade politiska maktkamp, som nu pågår. Socialdemokraterna är illa ute, och de kommer
att slåss till det yttersta i 1973 års valrö-
relse för att deras maktställning skall bestå.
Bakom deras beslutsamhet att snart sagt
till varje pris bevara regeringsmakten lig·
ger två motiv. De anser – med orätt –
att en socialdemokratisk regering är den
enda pålitliga garantin för social rättvisa
Vidare skulle ett nederlag innebära en svår
motgång för det styrande skiktet av socialdemokratiska yrkespolitiker, som vill be·
hålla makt, status och plats vid köttgrytor·
na. Även om de skulle komma ifrån 197~
års val med blotta förskräckelsen, är redan
hotet att störtas i ett val, där monarkin
haft betydelse som argument mot dem
ägnat att skapa stark ovilja mot denna
Har de behållit makten efter 1973 kan de·
ras inre oro under valrörelsen befaras slå
över i hämndlystnad – riktad mot monar·
kin. Som makthavare kan de då göra åt·
skilligt för att tillfredsställa sådana käns·
lor. I ett dyli!kt läge får vi sannoliikt efter
ett par år en än större nedvärdering av
konungens statsrättsliga ställning, särskilt
som någon hjälp på den punkten knappast
är att vänta vare sig från cp eller fp. Och
om de förlorat valet, kan man högeligen
befara att det från makten, äran och härligheten förvisade ledarskiktet kommer att
e på monarkin (och huset Bernadotte)
ed ursinne. Vi skulle förmodligen få ett
ocialdemokratiskt oppositionsparti, för
ilket republikkravet inte som hittills är
en traditionell men politiskt sekundär
programpunkt utan ett öppet eftersträvat
mål. Vem kan vinna på det? Inte monarkin och inte heller klimatet i svensk inrikespolitik.
Frågan om konungens statsrättsliga ställning är över huvud taget av den art, att
man bör undvika att aktualisera den i valrörelser. Det gäller här ett av de mest
centrala och komplicerade områdena i
statslivet – själva de grundläggande reglerna för hur demokratien skall fungera.
Sådant bör man, så långt det någonsin är
möjligt, försöka komma överens om prt
sakliga grunder.
Här är det förvånande att socialdemokraterna missat ett starkt skäl för att konungen – och inte talmannen – skall
vara ledande vid regeringsbildning. Vi har
fått ett genompolitiserat samhälle styrt av
partier, som har något av statsmonopol på
sin verksamhet och som väsentligen finansieras med allmänna medel. I ett sådant
samhälle betyder innehavet av regeringsmakten så mycket, att partierna kommer
att tänja de demokratiska spelreglerna till
det yttersta för att behålla eller taga makten. Innehavet av talmansposten är inte nu
en högviktig taktisk position. Men den blir
det- så småningom.
Ingen skall föreställa sig, att talmannen
i längden får vara en opartisk gestalt eller
kommer att tillåtas agera opartiskt vid regeringsbildninga; eller andra politiska kris- 271
situationer. Tvärtom, majoritetspartier och
majoritetskoalitioner kommer att besätta
posten med en lydig partiman, vars uppgift blir att handla på det sätt som ligger
i den egna sidans välförstådda intresse.
Det är märkligt att socialdemokraterna
inte tycks ha reflekterat över vilken fördel innehavet av talmansposten skulle ge
t ex en koalicionsregim, som i Sverige skulle bestå av tre mindre partier. Genom ett
samarbete med deras partiledare, genom
att lägga konsultationerna på rätt sätt och
i rätt ordning har talmannen i marginalsituationer möjligheter att i ett taktiskt
spel främja sin egen sidas fördel vid regeringsbildningar eller vid partipolitiska
frontförändringar i riksdagen.
En konung kan inte handla så. Han
måste agera opartiskt, eljest sätter han
monarkins existens på spel. Detta är den
stora och avgörande praktiska fördelen
med en monarki. Ty korrekta regeringsbildningar liksom överhuvudtaget ett lojalt respekterande av majoritetsviljan är
livsnödvändiga i en parlamentarisk demokrati.
Men erkänner man detta, vill man ha
en av partikampen obunden instans som
garanti för att majoritetsviljan respekteras, då måste man också ge denna instans möjlighet att fungera. Här är frågan
inte blott om symboliskt majestät – som
inte bör skadas genom regler om åtal –
utan om konungens faktiska möjligheter
att fylla sin uppgift. För att uppträda som
opartisk instans bör han garanteras sådan
insyn i regeringsmaktens utövning liksom
i det politiska livets förhållanden över hu- 272
vud taget, att han vet med vilka problem
han har att göm.. Därför bör han permanent presidera vid konseljen – en form
som.inte är mera opraktisk än att den gott
kan bevaras – vilket på ett naturligt sätt
skapar den nära korrtakt med ministrarna
liksom därav följande informationer från
dem, som han behöver i sin uppgift som
statschef. Allt detta är problem, som
borde kunna lösas i samförstånd under
riksdagsbehandlingen, blott man på
sidor vill tänka över frågornas sakliga
nebörd och betydelse. Kanske man då
så skulle komma underfund med att
alla är överens om att monarkin skall
behållas, är det ett himmelsskriande bro
mot vår tids jämlikhetsprinciper och
på lika berättigande mellan könen att in
ha kvinnlig arvsrätt till tronen.