Läroböcker i samhällskunskap
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅKE THULSTRUP:
Läroböcker i samhällskunskap
Hur mycket propaganda skrivs medvetet
in i läroböcker i historia och samhällskunskap? DrAke Thulstrup kommer
med några synpunkter på frågan.
Han har granskat ett urval av de mest
använda läroböckerna. En är t ex så USAfientlig, att det måste vara mycket
svårt att med den som grund undervisa
om hur verkligheten varit. I samma
bok saknas alldeles namnet De Gaulle!
Mest färgade förefaller illustrationerna
vara. Man undrar, skriver Thulstrup,
om läroboksförfattarna själva, och
granskarna, tagit del av bilder och
underskrifter.
De läroböcker i samhällskunskap som används i svenska skolor är många, och det
är omöjligt att säga någonting sammanfattande om dem. Jag är så mycket mindre
i stånd till det som jag inte har gjort nå-
gon total genomgång. Ämnet är över huvud taget alldeles för stort för att kunna
översiktligt behandlas i en tidskriftsartikel.
Efterföljande anteckningar innehåller
kritik mot endast tre i dag i våra skolor
använda läroböcker i samhällskunskap,
nämligen
Björkblom, Altersten, Hanselid & Liljeqvist, Världen, Sverige och vi. Samhällskunskap Gy. HSE 3. 2:a uppl. 1972.
Dannert-Lendin-Petn!n, Historia, l H
& 2 H . 1970.
Lars Hildingson & Lennart Husen, Historia I & II. 1970 & 1971.
Som redan av denna förteckning framgår är det inte fråga endast om tre böcker
utan om tre serier av böcker. Då jag i det
följande citerar vissa uttalanden i . dessa
»läromedel», hänvisar jag i princip endast
till serierna, inte till de enskilda volymerna.
Min kritik mot de tre nämnda läromedlen innehåller, som läsaren snart finner, inga sammanfattande omdömen om
någon viss bok eller serie av böcker. Jag
inskränker mig till att göra invändningar
mot uttalanden som synes mig innebära
kränkningar av elementära rättvisekrav.
På åtskilliga ställen har olika partiers och
staters insatser framställts på sådant sätt,
att dessa insatsers verkliga värde har undanskymts.
418
Vad är demokrati?
Björkblom & Co:s lärobok är ett synnerligen omfattande opus, och min kritik riktar sig endast mot den volym i kollektionen som bär titeln »Grundbok 3 :l». Jag
skall f ö syssla endast med en mindre del
av denna bok, nämligen den där återgivna
diskussionen om demokratibegreppet. Under rubriken »Demokrati och diktatur.
Vad är demokrati?» läser vi, att ordet »demokrati» är »positivt laddat» :
»De flesta regimer vill därför göra gällande,
att den statsform som råder i deras land är
demokratisk i en eller annan mening. Det är
således tydligt, att det inte existerar en av
alla accepterad klar definition på begreppet
demokrati.»
»Demokrati» betyder »folkvälde», heter
det därefter:
»Med folkvälde menar vi i de västerländska
statema vanligen, att majoritetens vilja skall
vara avgörande vid beslut. Rösträtten skall
vara allmän, varje röst skall väga lika tungt
och röstavgivmogen skall vara hemlig. Likhet
inför lagen måste råda och ett stort antal
personliga fri- och rättigheter skall finnas.
Förutsättningar för demokrati är bl a yttrande- och tryckfrihet samt rätt att bilda politiska partier. Där majoritetens vilja inte
fäller utslaget och där de här antydda fri- och
rättigheterna inte finns eller är undertryckta,
råder enligt dessa synsätt diktatur.
I Osteuropas kommunistländer har man en
annan syn på demokratin. Man är visserligen
överens om att demokrati betyder folkvälde,
men sedan är i stort sett enigheten slut. Den
borgerliga, dvs västerländska, demokratin innebär för dem som omfattar den kommunistiska ideologin egentligen bara, att en härskande klass förtrycker övriga klasser. Denna
demokrati betyder med andra ord – alla
dess fri- och rättigheter till trots – ingenting
annat än den härskande klassens diktatur
över andra klasser. Endast den socialistiska
demokratin är i egentlig mening demokratisk. Den socialistiska demokratin är visserligen också ett slags diktatur, men det är här
fråga om folkets, dvs de arbetandes, diktatur.
Klasstyrelsen och därmed den socialistiska
demokratin skall emellertid så småningom
försvinna – det klasslösa samhället blir
verklighet.
Också enpartistaterna bland u-länderna betecknar sig vanligen som demokratier. – – –
Begreppet demokrati har inte samma innebörd
i alla stater i Västeuropa. Och även i Östeuropa möter man varierande synsätt. Var
finner man då den ’sanna’ demokratin?
Många anser, att frågan om vad ’sann demokrati’ innebär inte kan generellt besvaras.
Begreppet kan ges olika innebörd – ingen
definition är riktigare än den andra. Det
enda väsentliga är att veta vilken mening ordet har hos en viss politisk riktning, författare
eller politiker.
Andra menar, att detta är ett otillfredsställande resonemang. I klarhetens intresse
bör begreppet ges en alldeles bestämd innebörd …»
Jag ber att få ansluta mig till den meningsriktning som karakteriseras med de
sista orden. Jag kan omöjligt finna det
riktigt, att vår skolungdom inte skall få
lära känna skillnaden emellan demokrati
och diktatur. Den är grundläggande och
utgör en del av vårt antika arv. Romarna
hade visserligen under klassisk tid inte ordet demokrati; men de i grekiskan väl
förfarna bildade romarna skulle mycket väl
ha förstått – och gillat – den i modernt
västerländskt betraktelsesätt viktiga antitesen diktatur-demokrati.
När nu hrr Björkblom & Co försöker
resonera bort denna motsättning och skriver, att termen demokrati uppfattas på olika sätt, öppnar de alla dörrar för totalitär
diktaturpropaganda. Med sitt resonemang
jämnar de vägen inte bara för en marxistiskt socialistisk regim utan också för en
nationalsocialistisk.
Professor Alf Ross har uppställt en definition av begreppet demokrati vars första
punkt lyder: »Respekt för människan kontra förakt för människan.» Menar hrr
Björkblom & Co att även de av Ross använda termerna kan tolkas hur som helst?
När vi t ex i tidningarna läser, att flera av
de nya afrikanska negerstaterna har infört
synnerligen hårda straff för ertappade tjuvar – först öronens avskärande, därefter
döden, ofta i form av grov misshandel,
verkställd inför en stor allmänhet, som ett
slags folknöje – skall vi då säga, att detta
mycket väl kan sägas vittna om respekt
för människan och kallas ett med demokrati förenligt tillvägagångssätt – det beror
bara på hur man ser det? I Sovjetunionen
har under senare år politiskt oppositionella
spärrats in på mentalsjukhus, i de nya
afrikanska negerstaterna har de i stor omfattning helt enkelt dödats – liksom tjuvarna i Nigeria. Om dessa förfaringssätt
skall kallas humana eller ej kan inte avgö-
ras, ty någon allmängiltig definition av
begreppet humanitet finns ej. Eller hur,
hrr Björkblom, Altersten, Hanselid och
Liljeqvist?
De fyra författarna avslutar sin framställning av de:~pokratins innebörd med att
utförligt referera tankegången i den kana- 419
densiske marxisten C M Macphersons opus
»The real world of Democracy» och därefter redogöra för l;ierbert Marcuses förkunnelse. Var och en av dessa skribenter
får två effektiva textsidor – och de får
därtill sista ordet i den debatt om demokratin som Björkblom & Co bjuder på.
Vi skall inte ta avstånd från den tolkning av demokratibegreppet som påbjuds
i öststaterna. Vi skall ligga lågt, inte ta
ställning emot den intensiva östpropagandan, emot den marxistiska diktaturen. Så
instrueras vår ungdom. Förklaringen är
säkert inte alls att Björkblom och hans
kolleger är vänsterradikaler utan blott att
många människor – tyvärr också många
i inflytelserika ställningar – känner en
obetvinglig lust att anpassa sig efter dagens mod, att höja det vätade fingret och
fråga: Vad blåser det för vind i dag? För
oss äldre ligger det oerhört nära att i minnet återkalla 1930-talets Hitler-propaganda och dess oförnekliga verkningar i vårt
land.
Förgyllning av socialdemokratin
Att opartiskt skildra de senaste decenniernas svenska och allmänna historia är
mycket svårt. En strävan till rättvisa finns
uppenbart som regel, men mödornas resultat är inte alltid helt lyckat. De i dag använda läroböcker i samhällskunskap (historia) som enligt min mening bäst motsvarar objektivitetskravet är Folke Lindberg
& Wilhelm Tham, »Nya tidens historia
från 1700-talets mitt» (1956) och ThamKumlien-Lindberg, »Folkens historia 2.2»
(1968).
oi20
Flera läroboksförfattare har fallit för
frestelsen att skildra det förgångna i belysning av dagens situation. De har t ex
låtit den svenska socialdemokratins sedan
fyra årtionden dominerande ställning kasta sin slagskugga över ytterligare fyra
årtionden. Det socialdemokratiska partiets
bildande 1889 omtalas som en viktig händelse, trots att partiet på det stadiet var
helt obetydligt och utomparlamentariskt.
Ett mandat i andra kammaren fick det
socialdemokratiska partiet först sedan Liberala valmansföreningen i Stockholm
1896 hade uppfört en socialdemokrat
(Hjalmar Branting) på sin vallista.
Dannert-Lendin-Petn!ns lärobok framkallar intrycket att den på 1890-talet startade rösträttsrörelsen var en angelägenhet
speciellt för socialdemokraterna. Rösträttsrörelsen stod emellertid under liberal ledning, och liberala samlingspartiet bildades
under 1900 års riksdag som »rÖsträttsparti». Som bekant löstes rösträttsfrågan – i
första omgången, dvs för tio år framåt –
av högerregeringen Lindman 1907-9,
ett förhållande som Dannert-Lendin-Petn!n f ö inte förtiger.
Att läroböcker i modern historia skall
nämna vilka partier som har äran av den
eller den reformen kan anses vara en riktig princip. Därför borde Dannert-LendinPetren ha nämnt, att 1913 års beslut om
allmän pensionsförsäkring (folkpensionsreformen) genomfördes helt utan partipolitiska motsättningar. De meningsskiften
som faktiskt förekom gällde försäkringstekniska detaljer.
Kategoriskt måste jag underkänna vad
de tre författarna skriver om försvarsfrå-
gans lösning 1914. Händelseutvecklingen
efter bondetåget och regeringsskiftet i februari 1914 skildras så här:
»Det inträffade väckte hos liberaler och socialdemokrater en våldsam förbittring. De
menade att kungen var skyldig att rätta sig
efter en regering som hade riksdagens stöd. En
allvarlig politisk kris inträdde. Strax därefter
bröt emellertid första världskriget ut. Då enades partierna om att avsevärt stärka det svenska försvaret.»
Den enighet som kom till stånd bestod i
att liberalerna under Karl Staaffs ledning
gav upp sin, i någon mån från den militä-
ra sakkunskapens önskemål avvikande, egna linje för försvarets stärkande. Staaff
kunde inte ta ansvaret för en fortsatt tvist
om bagateller, när världen stod i brand.
Men socialdemokraterna intog en helt annan hållning. Mot särskilda utskottets av
höger och liberaler dikterade utlåtande,
vilket innebar ett tillstyrkande av regeringen Hammarskjölds nya härordningsförslag, reserverade sig Branting, Thorsson, Ryden m fl, och när utlåtandet den
12 september debatterades i riksdagen kritiserade de detta mycket hårt. Det socialdemokratiska partiet verkade för en minskning av försvarsbördorna, och världskrigets
utbrott förändrade inte synbart dess hållning. Under de ordinarie andrakammarvalen i september 1914 vann socialdemokraterna många mandat från liberalerna
– blev därmed andra kammarens största
parti – och det är troligt att deras nedrustarhållning därvid medverkade mycket
starkt.
Stark anti-USA-tendens
Hildingsons och Husens läroböcker för
grundskolans högstadium har förtjänster
och har dessutom granskats av kompetenta personer. Jag skall emellertid tillåta mig
att inlägga en reservation mot den emot
USA och dess folk skarpt ogillande ton
som präglar verket. Mindre framträdande men dock fullt skönjbar är tendensen
att tona ner övergrepp begångna av ryska kommunister.
Jag tar det senare, mindre accentuerade förhållandet först. På tal om bolsjevikernas maktövertagande 1917 sägs visserligen att under den närmaste tiden därefter »åtskilliga avrättningar förekom», men
läsaren får inget begrepp om att terrorn
var det vapen varmed Lenin konsoliderade sin vunna makt. Mordet på tsaren,
tsaritsan och deras fem barn nämns över
huvud taget inte. Skolungdomarna borde
få veta, vad Tjekan var för någonting.
Vidare borde det klart utsägas, att Lenin
är skaparen av det på ett politiskt parti
byggda envälde som senare i skilda former
har efterbildats – av bl a Mussolini och
Hitler. Ordet »diktatur» nämns inte ens i
Hildingson-Husens framställning av bolsjevikregimens grundande. Man får av deras
bok intrycket att skräckvälde och diktatur
är politiska hjälpmedel som först på Stalins tid uppfanns och tillämpades.
Den USA-fientliga hållningen röjer sig
i Hildingson-Husens böcker framförallt i
framhållandet av fattigdom och brutalitet
som typiska kännetecken för nordamerikanskt samhällsliv. Jag har inte räknat efter i hur många olika sammanhang förfat- 421
tama återkommer till det sociala elände,
som, om man får tro dem, av gammalt
kännetecknar Förenta Staterna. Detta är
ju helt absurt. Vällustigt dröjer de vid det
nordamerikanska negerslaveriet-men de
nämner inte, att slaveriet ända in i vår tid
i stor omfattning har existerat i arab- och
negersamhällen. Att det finns och alltid
har funnits åtskilliga brutala människor
inom ett så stort folk som Förenta Staternas är inte förvånande; men Hildingson &
Husens starka framhävande därav chockerar i en bok som har så litet att berätta om
de av regeringen själv iscensatta former av
brutalitet, som under mer än ett halvsekel
har förekommit inom den andra supermakten.
USA:s väldiga insats som leverantör av
vapen, fordon, livsmedel etc under det
andra världskriget till Sovjetunionen och
de andra allierade nämns inte med ett enda ord av Hildingson-Husen. I verkligheten hade väsentligen USA motoriserat den
Röda arme som 1945 bröt in i Tyskland.
USA:s nästan fyraåriga, oerhört påfrestande kraftmätning med Japan 1941—45
sammanfattas i dessa ord: »l kriget i Stilla
havet drevs Japan tillbaka. I krigets slutskede fällde amerikanerna två atombomber, de första och hittills enda som använts i krig, över de japanska städerna
Hiroshima och Nagasaki. Sovjetunionen
förklarade krig mot Japan. I augusti 1945
måste japanerna kapitulera.» Den viktigaste orsaken till att japanerna kapitulerade var att deras flotta låg på havets botten. Sitt dråpslag mottog den under slaget
i Leytebukten i oktober 1944 – världs- 422
historiens största sjöslag. När jag gick i
skolan brukade man få hålla reda på händelser av den valören.
Förbigåendet av alla nordamerikanska
insatser når sin höjdpunkt i det märkliga
förhållandet att Marshall-hjälpen över
huvud taget inte nämns.
På tal om remarkabla uteJämnanden
kan det vara värt att nämna, att Charles
de Gaulle över huvud taget inte har fått
komma med i Hildingson-Husens läroböcker. Anses han kanske inte tillhöra världshistorien?
Illustratörer som opinionsbildare
Det är mycket viktigt, hur läroböcker illustreras. På ungdomar gör bilden ofta ett
djupare intryck än texten. Om vi närmare
granskar illustreringen av de läroböcker,
som här har förts på tal, finner vi att bildvalet och särskilt bildunderskrifterna i hög
grad skärper de tendenser, som skymtar i
texten.
Dannert-Lendin-Petrens böcker innehåller så många och så demagogiskt arrangerade bilder av svensk fattigdom under
1800-talet och början av 1900-talet, att urvalet skulle passa förträffligt i en kommunistpamflett. Stundom arrangeras bilder
av fattiga och rika i omedelbar närhet,
tydligen för att framkalla kontrastverkan.
Men det händer att resultatet i stället blir
löjeväckande. I en av Dannert-LendinPetrens böcker har ett helt uppslag ägnats
åt en bild av »sällskaplig samvaro i en storföretagares hem» (efter målning från
1876) och i kontrast däremot en teckning
av Anders Forsberg från 1902 som visar
en välgörenhetsdam besökande en slumbostad. »Storföretagaren» och hans gäster
sitter vid ett bord. »Lägg märke till personernas klädsel, hur de har grupperat sig
och vad de sysslar med!» uppmanar oss
den andfådde bildunderskriftförfattaren.
Ja, vad sysslar storföretagaren och hans
medbrottslingar med? D e s p e l a r
k o r t, troligen whist. Tänka sig! Att de
inte skäms!
Hildingson-Husens böcker är illustrerade på ett synnerligen partiskt sätt. Finlands
inbördeskrig illustreras med två bilder.
Den övre visar »arkebusering av röda»,
den nedre kämpar som har »dött av vanvård» i Tammerfors – varför även denna
scen uppenbart skall skrivas på de vitas
skuldkonto. Men naturligtvis ingen bild
som ens ger en antydan om de rödas våldsdåd.
Hitler-regimens ogärningar belyses al’
ett stort antal bilder. Inte en enda bild
berättar något om sovjetiska straffläger.
deportationer, avrättningar. Den stora
tvångskollektiviseringen 1928-32, alltså
uppbävandet av böndernas äganderätt till
sin jord, illustreras med ett foto som visar
hur ett dokument överlämnas till några
jordbrukare av asiatisk typ. Underskriften
lyder: »Jorden åt dem som brukar den’
Nu skall fattigbönderna bestämma över
det forna storgodsets jord!»
Dessa bilder och bildunderskrifter –
liksom även andra sådana, som jag skulle
kunna redovisa – är så absurda, att man
måste ställa frågan om författarna – och
granskarna!- över huvud taget tog del av
bilder och underskrifter, innan boken
trycktes. Om svaret blir nej, nödgas man
dra slutsatsen, att på några av våra bokförlag ett slags vänsterradikala celler har
bildats, vilkas medlemmar som (bild)redaktörer driver sin egen, helt oberoende
propaganda.
Sammanfattning
Sedan många år är vi vana vid att genom
våra etermedier (Radio/TV) dagligen
mottaga marxistiska och pro-kommunistiska budskap i skilda former. Är det meningen att också skolorna successivt skall
förvandlas till härdar för politisk propaganda? Viljan finns helt säkert, men för
att avsikten skall kunna förverkligas krävs
lämpliga »läromedel». Jag har i denna artikel angivit oegentligheter i några nu använda läroböcker i samhällskunskap, som
pekar fram mot en för marxistisk indoktrinering utnyttjad skola.
När vi bekämpar sådana tendenser är
det kanske otaktiskt att kräva »objektivitet». Som regel fäster jag inte något avseende vid vad Herbert Marcuse och hans
lärjunge Göran Palm skriver; men man
kan inte förneka, att de har lyckats i
många svenskars ögon smutsa ner det ifrå-
gavarande ordet. Låt oss i stället, som jag
423
själv gör i början av min artikel, tala om
»elementära rättvisekrav»! Dessa krav
kränks nämligen, när t ex hrr Björkblom
& Co implicite gör gällande, att man inte
kan avgöra vad som är mest demokratiskt :
att medborgarna får behålla sina yrkesorganisationer, politiska partier, tidningar
etc eller att en allsmäktig regering rensar
bort allt detta och påtvingar medborgarna sin vilja i alla detaljer. Detta är helt
enkelt inte sant. Det finns också skarpare
uttryck för sådana brott mot elementär
etik.
Husens & Hildingsons synnerligen partiska framhävande av brutala drag i Förenta Staternas historia och ignorerande av
den vida större sovjetiska brutaliteten – i
förening med ett uppenbart avsiktligt förtigande av den förra republikens gigantiska insatser för vår världs frihet – utgör
enligt min mening likaledes exempel på
att elementära rättvisekrav kränks.
Jag menar därför, att vi i kampen mot
de företeelser, som här har påtalats, i första hand skall ställa frågan: hur förhåller
sig den och den läroboksförfattaren till de
elementära rättvisekraven? Tror han själv
på vad han skriver? Talar han med andra
ord sanning?
Läroböcker i samhällskunskap
Hur mycket propaganda skrivs medvetet
in i läroböcker i historia och samhällskunskap? DrAke Thulstrup kommer
med några synpunkter på frågan.
Han har granskat ett urval av de mest
använda läroböckerna. En är t ex så USAfientlig, att det måste vara mycket
svårt att med den som grund undervisa
om hur verkligheten varit. I samma
bok saknas alldeles namnet De Gaulle!
Mest färgade förefaller illustrationerna
vara. Man undrar, skriver Thulstrup,
om läroboksförfattarna själva, och
granskarna, tagit del av bilder och
underskrifter.
De läroböcker i samhällskunskap som används i svenska skolor är många, och det
är omöjligt att säga någonting sammanfattande om dem. Jag är så mycket mindre
i stånd till det som jag inte har gjort nå-
gon total genomgång. Ämnet är över huvud taget alldeles för stort för att kunna
översiktligt behandlas i en tidskriftsartikel.
Efterföljande anteckningar innehåller
kritik mot endast tre i dag i våra skolor
använda läroböcker i samhällskunskap,
nämligen
Björkblom, Altersten, Hanselid & Liljeqvist, Världen, Sverige och vi. Samhällskunskap Gy. HSE 3. 2:a uppl. 1972.
Dannert-Lendin-Petn!n, Historia, l H
& 2 H . 1970.
Lars Hildingson & Lennart Husen, Historia I & II. 1970 & 1971.
Som redan av denna förteckning framgår är det inte fråga endast om tre böcker
utan om tre serier av böcker. Då jag i det
följande citerar vissa uttalanden i . dessa
»läromedel», hänvisar jag i princip endast
till serierna, inte till de enskilda volymerna.
Min kritik mot de tre nämnda läromedlen innehåller, som läsaren snart finner, inga sammanfattande omdömen om
någon viss bok eller serie av böcker. Jag
inskränker mig till att göra invändningar
mot uttalanden som synes mig innebära
kränkningar av elementära rättvisekrav.
På åtskilliga ställen har olika partiers och
staters insatser framställts på sådant sätt,
att dessa insatsers verkliga värde har undanskymts.
418
Vad är demokrati?
Björkblom & Co:s lärobok är ett synnerligen omfattande opus, och min kritik riktar sig endast mot den volym i kollektionen som bär titeln »Grundbok 3 :l». Jag
skall f ö syssla endast med en mindre del
av denna bok, nämligen den där återgivna
diskussionen om demokratibegreppet. Under rubriken »Demokrati och diktatur.
Vad är demokrati?» läser vi, att ordet »demokrati» är »positivt laddat» :
»De flesta regimer vill därför göra gällande,
att den statsform som råder i deras land är
demokratisk i en eller annan mening. Det är
således tydligt, att det inte existerar en av
alla accepterad klar definition på begreppet
demokrati.»
»Demokrati» betyder »folkvälde», heter
det därefter:
»Med folkvälde menar vi i de västerländska
statema vanligen, att majoritetens vilja skall
vara avgörande vid beslut. Rösträtten skall
vara allmän, varje röst skall väga lika tungt
och röstavgivmogen skall vara hemlig. Likhet
inför lagen måste råda och ett stort antal
personliga fri- och rättigheter skall finnas.
Förutsättningar för demokrati är bl a yttrande- och tryckfrihet samt rätt att bilda politiska partier. Där majoritetens vilja inte
fäller utslaget och där de här antydda fri- och
rättigheterna inte finns eller är undertryckta,
råder enligt dessa synsätt diktatur.
I Osteuropas kommunistländer har man en
annan syn på demokratin. Man är visserligen
överens om att demokrati betyder folkvälde,
men sedan är i stort sett enigheten slut. Den
borgerliga, dvs västerländska, demokratin innebär för dem som omfattar den kommunistiska ideologin egentligen bara, att en härskande klass förtrycker övriga klasser. Denna
demokrati betyder med andra ord – alla
dess fri- och rättigheter till trots – ingenting
annat än den härskande klassens diktatur
över andra klasser. Endast den socialistiska
demokratin är i egentlig mening demokratisk. Den socialistiska demokratin är visserligen också ett slags diktatur, men det är här
fråga om folkets, dvs de arbetandes, diktatur.
Klasstyrelsen och därmed den socialistiska
demokratin skall emellertid så småningom
försvinna – det klasslösa samhället blir
verklighet.
Också enpartistaterna bland u-länderna betecknar sig vanligen som demokratier. – – –
Begreppet demokrati har inte samma innebörd
i alla stater i Västeuropa. Och även i Östeuropa möter man varierande synsätt. Var
finner man då den ’sanna’ demokratin?
Många anser, att frågan om vad ’sann demokrati’ innebär inte kan generellt besvaras.
Begreppet kan ges olika innebörd – ingen
definition är riktigare än den andra. Det
enda väsentliga är att veta vilken mening ordet har hos en viss politisk riktning, författare
eller politiker.
Andra menar, att detta är ett otillfredsställande resonemang. I klarhetens intresse
bör begreppet ges en alldeles bestämd innebörd …»
Jag ber att få ansluta mig till den meningsriktning som karakteriseras med de
sista orden. Jag kan omöjligt finna det
riktigt, att vår skolungdom inte skall få
lära känna skillnaden emellan demokrati
och diktatur. Den är grundläggande och
utgör en del av vårt antika arv. Romarna
hade visserligen under klassisk tid inte ordet demokrati; men de i grekiskan väl
förfarna bildade romarna skulle mycket väl
ha förstått – och gillat – den i modernt
västerländskt betraktelsesätt viktiga antitesen diktatur-demokrati.
När nu hrr Björkblom & Co försöker
resonera bort denna motsättning och skriver, att termen demokrati uppfattas på olika sätt, öppnar de alla dörrar för totalitär
diktaturpropaganda. Med sitt resonemang
jämnar de vägen inte bara för en marxistiskt socialistisk regim utan också för en
nationalsocialistisk.
Professor Alf Ross har uppställt en definition av begreppet demokrati vars första
punkt lyder: »Respekt för människan kontra förakt för människan.» Menar hrr
Björkblom & Co att även de av Ross använda termerna kan tolkas hur som helst?
När vi t ex i tidningarna läser, att flera av
de nya afrikanska negerstaterna har infört
synnerligen hårda straff för ertappade tjuvar – först öronens avskärande, därefter
döden, ofta i form av grov misshandel,
verkställd inför en stor allmänhet, som ett
slags folknöje – skall vi då säga, att detta
mycket väl kan sägas vittna om respekt
för människan och kallas ett med demokrati förenligt tillvägagångssätt – det beror
bara på hur man ser det? I Sovjetunionen
har under senare år politiskt oppositionella
spärrats in på mentalsjukhus, i de nya
afrikanska negerstaterna har de i stor omfattning helt enkelt dödats – liksom tjuvarna i Nigeria. Om dessa förfaringssätt
skall kallas humana eller ej kan inte avgö-
ras, ty någon allmängiltig definition av
begreppet humanitet finns ej. Eller hur,
hrr Björkblom, Altersten, Hanselid och
Liljeqvist?
De fyra författarna avslutar sin framställning av de:~pokratins innebörd med att
utförligt referera tankegången i den kana- 419
densiske marxisten C M Macphersons opus
»The real world of Democracy» och därefter redogöra för l;ierbert Marcuses förkunnelse. Var och en av dessa skribenter
får två effektiva textsidor – och de får
därtill sista ordet i den debatt om demokratin som Björkblom & Co bjuder på.
Vi skall inte ta avstånd från den tolkning av demokratibegreppet som påbjuds
i öststaterna. Vi skall ligga lågt, inte ta
ställning emot den intensiva östpropagandan, emot den marxistiska diktaturen. Så
instrueras vår ungdom. Förklaringen är
säkert inte alls att Björkblom och hans
kolleger är vänsterradikaler utan blott att
många människor – tyvärr också många
i inflytelserika ställningar – känner en
obetvinglig lust att anpassa sig efter dagens mod, att höja det vätade fingret och
fråga: Vad blåser det för vind i dag? För
oss äldre ligger det oerhört nära att i minnet återkalla 1930-talets Hitler-propaganda och dess oförnekliga verkningar i vårt
land.
Förgyllning av socialdemokratin
Att opartiskt skildra de senaste decenniernas svenska och allmänna historia är
mycket svårt. En strävan till rättvisa finns
uppenbart som regel, men mödornas resultat är inte alltid helt lyckat. De i dag använda läroböcker i samhällskunskap (historia) som enligt min mening bäst motsvarar objektivitetskravet är Folke Lindberg
& Wilhelm Tham, »Nya tidens historia
från 1700-talets mitt» (1956) och ThamKumlien-Lindberg, »Folkens historia 2.2»
(1968).
oi20
Flera läroboksförfattare har fallit för
frestelsen att skildra det förgångna i belysning av dagens situation. De har t ex
låtit den svenska socialdemokratins sedan
fyra årtionden dominerande ställning kasta sin slagskugga över ytterligare fyra
årtionden. Det socialdemokratiska partiets
bildande 1889 omtalas som en viktig händelse, trots att partiet på det stadiet var
helt obetydligt och utomparlamentariskt.
Ett mandat i andra kammaren fick det
socialdemokratiska partiet först sedan Liberala valmansföreningen i Stockholm
1896 hade uppfört en socialdemokrat
(Hjalmar Branting) på sin vallista.
Dannert-Lendin-Petn!ns lärobok framkallar intrycket att den på 1890-talet startade rösträttsrörelsen var en angelägenhet
speciellt för socialdemokraterna. Rösträttsrörelsen stod emellertid under liberal ledning, och liberala samlingspartiet bildades
under 1900 års riksdag som »rÖsträttsparti». Som bekant löstes rösträttsfrågan – i
första omgången, dvs för tio år framåt –
av högerregeringen Lindman 1907-9,
ett förhållande som Dannert-Lendin-Petn!n f ö inte förtiger.
Att läroböcker i modern historia skall
nämna vilka partier som har äran av den
eller den reformen kan anses vara en riktig princip. Därför borde Dannert-LendinPetren ha nämnt, att 1913 års beslut om
allmän pensionsförsäkring (folkpensionsreformen) genomfördes helt utan partipolitiska motsättningar. De meningsskiften
som faktiskt förekom gällde försäkringstekniska detaljer.
Kategoriskt måste jag underkänna vad
de tre författarna skriver om försvarsfrå-
gans lösning 1914. Händelseutvecklingen
efter bondetåget och regeringsskiftet i februari 1914 skildras så här:
»Det inträffade väckte hos liberaler och socialdemokrater en våldsam förbittring. De
menade att kungen var skyldig att rätta sig
efter en regering som hade riksdagens stöd. En
allvarlig politisk kris inträdde. Strax därefter
bröt emellertid första världskriget ut. Då enades partierna om att avsevärt stärka det svenska försvaret.»
Den enighet som kom till stånd bestod i
att liberalerna under Karl Staaffs ledning
gav upp sin, i någon mån från den militä-
ra sakkunskapens önskemål avvikande, egna linje för försvarets stärkande. Staaff
kunde inte ta ansvaret för en fortsatt tvist
om bagateller, när världen stod i brand.
Men socialdemokraterna intog en helt annan hållning. Mot särskilda utskottets av
höger och liberaler dikterade utlåtande,
vilket innebar ett tillstyrkande av regeringen Hammarskjölds nya härordningsförslag, reserverade sig Branting, Thorsson, Ryden m fl, och när utlåtandet den
12 september debatterades i riksdagen kritiserade de detta mycket hårt. Det socialdemokratiska partiet verkade för en minskning av försvarsbördorna, och världskrigets
utbrott förändrade inte synbart dess hållning. Under de ordinarie andrakammarvalen i september 1914 vann socialdemokraterna många mandat från liberalerna
– blev därmed andra kammarens största
parti – och det är troligt att deras nedrustarhållning därvid medverkade mycket
starkt.
Stark anti-USA-tendens
Hildingsons och Husens läroböcker för
grundskolans högstadium har förtjänster
och har dessutom granskats av kompetenta personer. Jag skall emellertid tillåta mig
att inlägga en reservation mot den emot
USA och dess folk skarpt ogillande ton
som präglar verket. Mindre framträdande men dock fullt skönjbar är tendensen
att tona ner övergrepp begångna av ryska kommunister.
Jag tar det senare, mindre accentuerade förhållandet först. På tal om bolsjevikernas maktövertagande 1917 sägs visserligen att under den närmaste tiden därefter »åtskilliga avrättningar förekom», men
läsaren får inget begrepp om att terrorn
var det vapen varmed Lenin konsoliderade sin vunna makt. Mordet på tsaren,
tsaritsan och deras fem barn nämns över
huvud taget inte. Skolungdomarna borde
få veta, vad Tjekan var för någonting.
Vidare borde det klart utsägas, att Lenin
är skaparen av det på ett politiskt parti
byggda envälde som senare i skilda former
har efterbildats – av bl a Mussolini och
Hitler. Ordet »diktatur» nämns inte ens i
Hildingson-Husens framställning av bolsjevikregimens grundande. Man får av deras
bok intrycket att skräckvälde och diktatur
är politiska hjälpmedel som först på Stalins tid uppfanns och tillämpades.
Den USA-fientliga hållningen röjer sig
i Hildingson-Husens böcker framförallt i
framhållandet av fattigdom och brutalitet
som typiska kännetecken för nordamerikanskt samhällsliv. Jag har inte räknat efter i hur många olika sammanhang förfat- 421
tama återkommer till det sociala elände,
som, om man får tro dem, av gammalt
kännetecknar Förenta Staterna. Detta är
ju helt absurt. Vällustigt dröjer de vid det
nordamerikanska negerslaveriet-men de
nämner inte, att slaveriet ända in i vår tid
i stor omfattning har existerat i arab- och
negersamhällen. Att det finns och alltid
har funnits åtskilliga brutala människor
inom ett så stort folk som Förenta Staternas är inte förvånande; men Hildingson &
Husens starka framhävande därav chockerar i en bok som har så litet att berätta om
de av regeringen själv iscensatta former av
brutalitet, som under mer än ett halvsekel
har förekommit inom den andra supermakten.
USA:s väldiga insats som leverantör av
vapen, fordon, livsmedel etc under det
andra världskriget till Sovjetunionen och
de andra allierade nämns inte med ett enda ord av Hildingson-Husen. I verkligheten hade väsentligen USA motoriserat den
Röda arme som 1945 bröt in i Tyskland.
USA:s nästan fyraåriga, oerhört påfrestande kraftmätning med Japan 1941—45
sammanfattas i dessa ord: »l kriget i Stilla
havet drevs Japan tillbaka. I krigets slutskede fällde amerikanerna två atombomber, de första och hittills enda som använts i krig, över de japanska städerna
Hiroshima och Nagasaki. Sovjetunionen
förklarade krig mot Japan. I augusti 1945
måste japanerna kapitulera.» Den viktigaste orsaken till att japanerna kapitulerade var att deras flotta låg på havets botten. Sitt dråpslag mottog den under slaget
i Leytebukten i oktober 1944 – världs- 422
historiens största sjöslag. När jag gick i
skolan brukade man få hålla reda på händelser av den valören.
Förbigåendet av alla nordamerikanska
insatser når sin höjdpunkt i det märkliga
förhållandet att Marshall-hjälpen över
huvud taget inte nämns.
På tal om remarkabla uteJämnanden
kan det vara värt att nämna, att Charles
de Gaulle över huvud taget inte har fått
komma med i Hildingson-Husens läroböcker. Anses han kanske inte tillhöra världshistorien?
Illustratörer som opinionsbildare
Det är mycket viktigt, hur läroböcker illustreras. På ungdomar gör bilden ofta ett
djupare intryck än texten. Om vi närmare
granskar illustreringen av de läroböcker,
som här har förts på tal, finner vi att bildvalet och särskilt bildunderskrifterna i hög
grad skärper de tendenser, som skymtar i
texten.
Dannert-Lendin-Petrens böcker innehåller så många och så demagogiskt arrangerade bilder av svensk fattigdom under
1800-talet och början av 1900-talet, att urvalet skulle passa förträffligt i en kommunistpamflett. Stundom arrangeras bilder
av fattiga och rika i omedelbar närhet,
tydligen för att framkalla kontrastverkan.
Men det händer att resultatet i stället blir
löjeväckande. I en av Dannert-LendinPetrens böcker har ett helt uppslag ägnats
åt en bild av »sällskaplig samvaro i en storföretagares hem» (efter målning från
1876) och i kontrast däremot en teckning
av Anders Forsberg från 1902 som visar
en välgörenhetsdam besökande en slumbostad. »Storföretagaren» och hans gäster
sitter vid ett bord. »Lägg märke till personernas klädsel, hur de har grupperat sig
och vad de sysslar med!» uppmanar oss
den andfådde bildunderskriftförfattaren.
Ja, vad sysslar storföretagaren och hans
medbrottslingar med? D e s p e l a r
k o r t, troligen whist. Tänka sig! Att de
inte skäms!
Hildingson-Husens böcker är illustrerade på ett synnerligen partiskt sätt. Finlands
inbördeskrig illustreras med två bilder.
Den övre visar »arkebusering av röda»,
den nedre kämpar som har »dött av vanvård» i Tammerfors – varför även denna
scen uppenbart skall skrivas på de vitas
skuldkonto. Men naturligtvis ingen bild
som ens ger en antydan om de rödas våldsdåd.
Hitler-regimens ogärningar belyses al’
ett stort antal bilder. Inte en enda bild
berättar något om sovjetiska straffläger.
deportationer, avrättningar. Den stora
tvångskollektiviseringen 1928-32, alltså
uppbävandet av böndernas äganderätt till
sin jord, illustreras med ett foto som visar
hur ett dokument överlämnas till några
jordbrukare av asiatisk typ. Underskriften
lyder: »Jorden åt dem som brukar den’
Nu skall fattigbönderna bestämma över
det forna storgodsets jord!»
Dessa bilder och bildunderskrifter –
liksom även andra sådana, som jag skulle
kunna redovisa – är så absurda, att man
måste ställa frågan om författarna – och
granskarna!- över huvud taget tog del av
bilder och underskrifter, innan boken
trycktes. Om svaret blir nej, nödgas man
dra slutsatsen, att på några av våra bokförlag ett slags vänsterradikala celler har
bildats, vilkas medlemmar som (bild)redaktörer driver sin egen, helt oberoende
propaganda.
Sammanfattning
Sedan många år är vi vana vid att genom
våra etermedier (Radio/TV) dagligen
mottaga marxistiska och pro-kommunistiska budskap i skilda former. Är det meningen att också skolorna successivt skall
förvandlas till härdar för politisk propaganda? Viljan finns helt säkert, men för
att avsikten skall kunna förverkligas krävs
lämpliga »läromedel». Jag har i denna artikel angivit oegentligheter i några nu använda läroböcker i samhällskunskap, som
pekar fram mot en för marxistisk indoktrinering utnyttjad skola.
När vi bekämpar sådana tendenser är
det kanske otaktiskt att kräva »objektivitet». Som regel fäster jag inte något avseende vid vad Herbert Marcuse och hans
lärjunge Göran Palm skriver; men man
kan inte förneka, att de har lyckats i
många svenskars ögon smutsa ner det ifrå-
gavarande ordet. Låt oss i stället, som jag
423
själv gör i början av min artikel, tala om
»elementära rättvisekrav»! Dessa krav
kränks nämligen, när t ex hrr Björkblom
& Co implicite gör gällande, att man inte
kan avgöra vad som är mest demokratiskt :
att medborgarna får behålla sina yrkesorganisationer, politiska partier, tidningar
etc eller att en allsmäktig regering rensar
bort allt detta och påtvingar medborgarna sin vilja i alla detaljer. Detta är helt
enkelt inte sant. Det finns också skarpare
uttryck för sådana brott mot elementär
etik.
Husens & Hildingsons synnerligen partiska framhävande av brutala drag i Förenta Staternas historia och ignorerande av
den vida större sovjetiska brutaliteten – i
förening med ett uppenbart avsiktligt förtigande av den förra republikens gigantiska insatser för vår världs frihet – utgör
enligt min mening likaledes exempel på
att elementära rättvisekrav kränks.
Jag menar därför, att vi i kampen mot
de företeelser, som här har påtalats, i första hand skall ställa frågan: hur förhåller
sig den och den läroboksförfattaren till de
elementära rättvisekraven? Tror han själv
på vad han skriver? Talar han med andra
ord sanning?