Litteratur (3)
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
tteratur
ANNERS:
Sverige 1972
de som under de senaste åren hoppats
en sammanfattande analys av det svenska
-,·~~.~-.~ politiska problematik presenterad
den konservativa sidan har äntligen blivit
• lbörlhcirda. Professorn i allmän rättslära vid
Uppsala Universitet, Stig Strömholm, känd
och uppskattad kulturskribent i Svenska Dagbladet, har nyligen publicerat ett både bokstavligen och bildligt talat tungt vägande inlägg i samhällsdebatten (Sverige 1972, Försök
till en lidelsefri betraktelse. Norstedts 484 s).
ågon intresserad läsare kan – som sidantalet antyder – mot slutet av boken tycka
att han blivit bönhörd över hövan. Strömholm
har nu en gång ett skrivsätt, som ofta går
över gränsen till det preciösa. Eftersom han
också har rättsvetenskapsmannens professionella strävan till precision och därför gärna
introducerar nya eller i allt fall icke alldeles
vanliga termer, kräver han mycket av läsaren.
Boken bör därför läsas i (minst) två omgångar – den första, om tid finnes, i sträck,
den andra och ev följande kapitel för kapitel
med penna i hand. Det är väl värt besväret.
Arbetet är nämligen till den grad fängslande
som allmän konception. Samtidigt är det fyllt
av självständiga och originella observationer,
som får läsaren att snart sagt oupphörligt uppleva en varm lyckokänsla inför formuleringar
av lysande slagkraft och träffsäkerhet.
Mycket riktigt är bokens titel alltför blygsam och till dels vilseledande. Strömholm talar sannerligen inte bara om »Sverige 1972»
– han ger ett brett panorama över vad som
är galet, riskabelt eller livskraftigt i vår tids
Sverige – allt bedömt efter hans egna i grunden humanistiskt konservativa värderingar.
För den som i huvudsak har samma samhällssyn som han blir därför boken ofantligt stimulerande. Den ger svar och ställningstaganden
på frågor och till problem, som ofta är ytterligt komplicerade. De enkla patentlösningar,
som vänstern så högljutt anvisar, ställer han
milt men skoningslöst i deras rätta dager. Hans
egna förslag och ståndpunkter är i regel lågmält och försynt framförda. Men helt har
Strömholm inte lyckats i sitt försök att vara
lidelsefri. Här och var glöder pennan i hans
hand och de otaliga akademiska reservationerna: »Rimligtvis, åtminstone enligt min mening, etc» ersätts av diatriber, som kunde ha
flutit ur en Tegners penna. Eller vad sägs om
följande: »De stora massmediernas – radions,
TV: s, aftonpressens och åtminstone vissa större tidningars – folk har en ställning som inte
är olik forna tiders bödels: de är i stor utsträckning isolerade, fruktade och föraktade.
Isolerade till en del genom yrkets krav, till en
del genom den konserverade 1800-talssociologi
som drar gränser mellan ’intellektuella’ i snäv
mening och den växande skaran kvalificerade
befattningshavare på olika områden. Fruktade
inte därför att de framför kritik med skarpa
sakliga argument och på grundval av vederhäftig information utan därför att de kan förvränga, förgifta, skada och skandalisera. Föraktade emedan det är en allmän uppfattning
att deras arbetsprodukter inte fyller samma
intellektuella och moraliska krav som kvalificerade arbetsinsatser i samhället i övrigt. Den
yrkesmässiga offentliga debatten har i stor utsträckning inte följt den allmänna nivåhöjningen i samhället. Särskilt gäller det sagda
naturligtvis åtskilligt bland de skadskjutna och
aggressionsfyllda existenser som efter misslyckanden på mer respektabla områden söker sin
bärgning i aftonpressens organiserade tarvlighetscentraler.» Eller: »Resultatet, som redan
länge funnits på marknaden, blev studenter
som varken kan läsa innantill, stava eller analysera, som inte känner ett enda fast årtal eller ett enda namn, som saknar varje förmåga
att uttrycka sig i abstrakta ting men som i
orientering om nutida förhållanden och frimodig talförhet – även kring frågor där fakta är dem i huvudsak obekanta – vida överträffar sina truligt vördsamma, stumma men
kunskapsrika föregångare för ännu 10–15 år
sedan. De ådagalägger – enligt många vittnen – stor frihet och frimodighet i uppsyn
och later, totalt främlingskap för traditionella
mönster, intensiv och hämningslös självhävdel- 476
se och ofta stark och okritisk bundenhet i politiskt och ideologiskt hänseende.»
Naturligtvis finns det mycket i boken som
inbjuder till motsägelser. Det vore konstigt annat med 484 sidor. Sålunda tror jag att Strömholm är för onyanserad när han menar att arbetargrupper saknar mönster i meningen »en
uppsättning tänkesätt, vanor och beteenden,
som kännetecknar en människagrupp med en
viss stabilitet och som kommer till uttryck i
gruppens handlande i vardagliga och ofta återkommande situationer». Hans korollarium till
detta är »att skapa fullvärdiga levnadsmönster för arbetargruppen förefaller mig att vara
en (hans kurs) av de viktigaste samhällsuppgifterna i dag». Han har glömt fritidslivet. För
denna grupp är nämligen detta ännu mycket
viktigare än för de människor, som har lyckan
att kunna uppleva sitt arbete som meningsfullt
därför att det innebär en konkret skapande
insats. Detta är ju vad Strömholm kallar »teknokraternas» yrkesförmån. Men vi står nästan
alla – och inte minst arbetargruppen – ännu så nära det gamla agrarsamhället att arbetsuppgifter, som på sin tid var nödvändiga
produktionsinsatser, typ jakt, fiske, båthantering, numera blivit fritidssysselsättningar av
stor betydelse. Till dem kommer deltagandet
i alla otaliga sportgrenar och idrotter, på plats
eller i TV. Snarast tror jag att man för att
förstå problemen kring arbetargruppens bildning av levnadsmönster borde analysera närmare just vad fritidslivet betyder och än mera kan betyda i framtiden.
Som synes utgör dessa rader inte en recension i egentlig mening utan en presentation
med några kommentarer. Bokens omfång och
betydelse gör det omöjligt att här göra mera.
Snarast borde den recenseras kapitel för ka·
pitel. Men om någon efterfrågar slutresultatet
av Strömholms betraktelse är detta helt enkelt
att han efter en av både förståelse och generositet präglad diskussion av den demokratiska
socialismen, sådan den framträder i S\’erige,
ser sig tvingad att avvisa socialismens anspråk.
Han blir vid sin humanistiska konservati m
och för den ger han argument, som inte blir
mindre starka av att de framförs i så stillsam·
ma tonfall. Hans kapitel om frihet, jämlikhet
och äganderätt är kanske det bästa som från
konservativ sida skrivits i vårt land om detta
problemkomplex.
Strömholms bok har inte uppmärksammats
så i massmedia eller ännu föranlett den de·
batt, som förf förmodligen hoppats på. Han
kan vara tröstad. Han har presterat något helt
annat än dagens vanliga politiska dagslände·
litteratur; ett arbete som kommer att behålla
sin aktualitet inte i månader eller i år utan
i lång tid framåt.
ANNERS:
Sverige 1972
de som under de senaste åren hoppats
en sammanfattande analys av det svenska
-,·~~.~-.~ politiska problematik presenterad
den konservativa sidan har äntligen blivit
• lbörlhcirda. Professorn i allmän rättslära vid
Uppsala Universitet, Stig Strömholm, känd
och uppskattad kulturskribent i Svenska Dagbladet, har nyligen publicerat ett både bokstavligen och bildligt talat tungt vägande inlägg i samhällsdebatten (Sverige 1972, Försök
till en lidelsefri betraktelse. Norstedts 484 s).
ågon intresserad läsare kan – som sidantalet antyder – mot slutet av boken tycka
att han blivit bönhörd över hövan. Strömholm
har nu en gång ett skrivsätt, som ofta går
över gränsen till det preciösa. Eftersom han
också har rättsvetenskapsmannens professionella strävan till precision och därför gärna
introducerar nya eller i allt fall icke alldeles
vanliga termer, kräver han mycket av läsaren.
Boken bör därför läsas i (minst) två omgångar – den första, om tid finnes, i sträck,
den andra och ev följande kapitel för kapitel
med penna i hand. Det är väl värt besväret.
Arbetet är nämligen till den grad fängslande
som allmän konception. Samtidigt är det fyllt
av självständiga och originella observationer,
som får läsaren att snart sagt oupphörligt uppleva en varm lyckokänsla inför formuleringar
av lysande slagkraft och träffsäkerhet.
Mycket riktigt är bokens titel alltför blygsam och till dels vilseledande. Strömholm talar sannerligen inte bara om »Sverige 1972»
– han ger ett brett panorama över vad som
är galet, riskabelt eller livskraftigt i vår tids
Sverige – allt bedömt efter hans egna i grunden humanistiskt konservativa värderingar.
För den som i huvudsak har samma samhällssyn som han blir därför boken ofantligt stimulerande. Den ger svar och ställningstaganden
på frågor och till problem, som ofta är ytterligt komplicerade. De enkla patentlösningar,
som vänstern så högljutt anvisar, ställer han
milt men skoningslöst i deras rätta dager. Hans
egna förslag och ståndpunkter är i regel lågmält och försynt framförda. Men helt har
Strömholm inte lyckats i sitt försök att vara
lidelsefri. Här och var glöder pennan i hans
hand och de otaliga akademiska reservationerna: »Rimligtvis, åtminstone enligt min mening, etc» ersätts av diatriber, som kunde ha
flutit ur en Tegners penna. Eller vad sägs om
följande: »De stora massmediernas – radions,
TV: s, aftonpressens och åtminstone vissa större tidningars – folk har en ställning som inte
är olik forna tiders bödels: de är i stor utsträckning isolerade, fruktade och föraktade.
Isolerade till en del genom yrkets krav, till en
del genom den konserverade 1800-talssociologi
som drar gränser mellan ’intellektuella’ i snäv
mening och den växande skaran kvalificerade
befattningshavare på olika områden. Fruktade
inte därför att de framför kritik med skarpa
sakliga argument och på grundval av vederhäftig information utan därför att de kan förvränga, förgifta, skada och skandalisera. Föraktade emedan det är en allmän uppfattning
att deras arbetsprodukter inte fyller samma
intellektuella och moraliska krav som kvalificerade arbetsinsatser i samhället i övrigt. Den
yrkesmässiga offentliga debatten har i stor utsträckning inte följt den allmänna nivåhöjningen i samhället. Särskilt gäller det sagda
naturligtvis åtskilligt bland de skadskjutna och
aggressionsfyllda existenser som efter misslyckanden på mer respektabla områden söker sin
bärgning i aftonpressens organiserade tarvlighetscentraler.» Eller: »Resultatet, som redan
länge funnits på marknaden, blev studenter
som varken kan läsa innantill, stava eller analysera, som inte känner ett enda fast årtal eller ett enda namn, som saknar varje förmåga
att uttrycka sig i abstrakta ting men som i
orientering om nutida förhållanden och frimodig talförhet – även kring frågor där fakta är dem i huvudsak obekanta – vida överträffar sina truligt vördsamma, stumma men
kunskapsrika föregångare för ännu 10–15 år
sedan. De ådagalägger – enligt många vittnen – stor frihet och frimodighet i uppsyn
och later, totalt främlingskap för traditionella
mönster, intensiv och hämningslös självhävdel- 476
se och ofta stark och okritisk bundenhet i politiskt och ideologiskt hänseende.»
Naturligtvis finns det mycket i boken som
inbjuder till motsägelser. Det vore konstigt annat med 484 sidor. Sålunda tror jag att Strömholm är för onyanserad när han menar att arbetargrupper saknar mönster i meningen »en
uppsättning tänkesätt, vanor och beteenden,
som kännetecknar en människagrupp med en
viss stabilitet och som kommer till uttryck i
gruppens handlande i vardagliga och ofta återkommande situationer». Hans korollarium till
detta är »att skapa fullvärdiga levnadsmönster för arbetargruppen förefaller mig att vara
en (hans kurs) av de viktigaste samhällsuppgifterna i dag». Han har glömt fritidslivet. För
denna grupp är nämligen detta ännu mycket
viktigare än för de människor, som har lyckan
att kunna uppleva sitt arbete som meningsfullt
därför att det innebär en konkret skapande
insats. Detta är ju vad Strömholm kallar »teknokraternas» yrkesförmån. Men vi står nästan
alla – och inte minst arbetargruppen – ännu så nära det gamla agrarsamhället att arbetsuppgifter, som på sin tid var nödvändiga
produktionsinsatser, typ jakt, fiske, båthantering, numera blivit fritidssysselsättningar av
stor betydelse. Till dem kommer deltagandet
i alla otaliga sportgrenar och idrotter, på plats
eller i TV. Snarast tror jag att man för att
förstå problemen kring arbetargruppens bildning av levnadsmönster borde analysera närmare just vad fritidslivet betyder och än mera kan betyda i framtiden.
Som synes utgör dessa rader inte en recension i egentlig mening utan en presentation
med några kommentarer. Bokens omfång och
betydelse gör det omöjligt att här göra mera.
Snarast borde den recenseras kapitel för ka·
pitel. Men om någon efterfrågar slutresultatet
av Strömholms betraktelse är detta helt enkelt
att han efter en av både förståelse och generositet präglad diskussion av den demokratiska
socialismen, sådan den framträder i S\’erige,
ser sig tvingad att avvisa socialismens anspråk.
Han blir vid sin humanistiska konservati m
och för den ger han argument, som inte blir
mindre starka av att de framförs i så stillsam·
ma tonfall. Hans kapitel om frihet, jämlikhet
och äganderätt är kanske det bästa som från
konservativ sida skrivits i vårt land om detta
problemkomplex.
Strömholms bok har inte uppmärksammats
så i massmedia eller ännu föranlett den de·
batt, som förf förmodligen hoppats på. Han
kan vara tröstad. Han har presterat något helt
annat än dagens vanliga politiska dagslände·
litteratur; ett arbete som kommer att behålla
sin aktualitet inte i månader eller i år utan
i lång tid framåt.