Litteratur
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
En norrländsk krönika
Gamla män glömmer, heter det. Det finns
också gamla män som minns, och om de har
livligt minne och förmåga att berätta, kan resultatet bli en sådan bok som professor Henrik
Cornell gett ut, ”Ar och människor” (Raben
& Sjögren 1971). De år han talar om är hans
egna tidiga, uppväxtåren i Sundsvall och de
första studieåren i Uppsala. Det är också andras, ty han följer sin släkt och familjens vänner bakåt i tiden. Boken handlar mycket riktigt, som titeln anger, om människor, och om
många människor dessutom; den handlar om
folk och händelser i en period av vår historia,
som är nästan omöjlig att rekonstruera, om
inte sådana berättare som Cornell fanns.
Boken är inte alltid lätt att läsa. Minnena
har trängt sig på och skrivits ned. Mycket omfattande brevsamlingar har blivit genomlästa,
och de som författat breven har aktualiserats
liksom brevens mottagare. Systematiken har
inte precis skjutits i förgrunden, och bokens
läsare får ibland reda sig så gott de kan. Barndomsminnena börjar det hela, från det Sundsvall som hade förstörts vid den stora branden
1888, men själv föds författaren på sidan 210.
Då har redan de flesta minnena passerat förbi, för att inte tala om hela släkten, som är
nog så invecklad och ibland nästan omöjlig
att hålla reda på. Kanske är det inte heller
alltid nödvändigt. Men när man får höra talas
om faster Hanna på sidan 74, hon som gjorde
”bragden” att utveckla Västerbottensosten,
blir man nyfiken, och man blir glad att på sidan 155 finna att hon var tvillingsyster till författarens far. Närmare kommer man inte. Vad
hon hette får man inte veta, ty för personregistret är hon obekant. Det ödet delar hon
med andra.
Detta är bisaker. Väsentligt i boken är för
det första hemmiljön. Cornell växte upp i ett
välbärgat hem, där man tidvis höll en tjänarstab som inkluderade två barnflickor, en för
vardera av husets två söner. Typiskt var att
flickorna antagits av filantropiska skäl: de kom
från fattiga familjer med stora barnskaror,
och att bli antagen i ett s k bättre hus var en
utveckling och en utbildning. Kosthållet i hemmet var rikligt men enkelt – ärtpuren med
stekta brödtärningar fanns naturligtvis med –
men umgänget var å andra sidan livligt, och
gäster och fester tycks ha avlöst varandra. Det
bibliotek, som Comeils far en gång haft, brann
1888. En enda bok räddades, nämligen Atterboms Lycksalighetens ö. Kring den byggdes en
ny boksamling upp, men man får inte intryck
av att den var särskilt stor. Huset var nog inte
särskilt litterärt. Men liksom i andra landsortsstäder odlades i Sundsvall litterära intressen.
Staden hade bl a en livaktig teater.
Det andra väsentliga i boken är glimtarna,
sedda av ett barn och sedan kompletterade, av
sågverksmiljön, om man får kalla den så. Cornells far planerade och byggde flera av flottlederna ner mot Sundsvall och Alnön. Han
stod alltså mitt uppe i den stora industriutvecklingen vid kusten, dit råvaran flottades
ned och i stora släp fördes till Svartvik och
Kubikenborg och vad alla sågverken hette, vilka nu nära nog alla är borta. Det var den tid
då sågverkspatronerna festade på det nybyggda
Knaust. Därav har Cornell naturligtvis ingen
självsyn. Han är i stället angelägen att betona,
att den typen av patroner var av en förgänglig sort. De som betydde något var de som
höll sig i bakgrunden och som åtnjöt aktning
i Sundsvallssocieteten och, kan väl tilläggas,
i bankerna. A O Wallenberg, bankgrundare
även i Sundsvall, kunde sägas vara urtypen för
dessa industrimän.
Men det fanns andra, och Comeils levande
minnen av dem bör framhållas särskilt. Det
var grosshandlaren och miljonären Magnus
Arhusiander och hans voluminösa fru, han
sparsam med allt utom med den välgörenhet,
som hans hustru utövade i obegränsad omfattning. Det var bankdirektören August Edström och hans fru, vilkas stora Fridhem
brann 1904 men som till dess var en samlingspunkt för stadens musikliv. Det var Frida
och Gotthilf Steenhoff, av vilka Frida som
dramatiker och radikal samhällsförbättrare bör
nämnas först, och det var många andra.
Ett spännande avsnitt, insprängt i släktskildringar, handlar om Robert Schough som
inmutade Kirunavaara och som byggde
vad som hann bli färdigt av Lule älvskanalen,
en vattenled som få numera vet något om.
Detta är måhända höjdpunkten i denna norr- 265
ländska krönika. Svensk kulturhistoria har
många namn att glädja sig åt. Till de mera
kända bör med rätta läggas namnen på dem
som under förra århundradet byggde Norrland.
THEDE PALM:
En norrländsk krönika
Gamla män glömmer, heter det. Det finns
också gamla män som minns, och om de har
livligt minne och förmåga att berätta, kan resultatet bli en sådan bok som professor Henrik
Cornell gett ut, ”Ar och människor” (Raben
& Sjögren 1971). De år han talar om är hans
egna tidiga, uppväxtåren i Sundsvall och de
första studieåren i Uppsala. Det är också andras, ty han följer sin släkt och familjens vänner bakåt i tiden. Boken handlar mycket riktigt, som titeln anger, om människor, och om
många människor dessutom; den handlar om
folk och händelser i en period av vår historia,
som är nästan omöjlig att rekonstruera, om
inte sådana berättare som Cornell fanns.
Boken är inte alltid lätt att läsa. Minnena
har trängt sig på och skrivits ned. Mycket omfattande brevsamlingar har blivit genomlästa,
och de som författat breven har aktualiserats
liksom brevens mottagare. Systematiken har
inte precis skjutits i förgrunden, och bokens
läsare får ibland reda sig så gott de kan. Barndomsminnena börjar det hela, från det Sundsvall som hade förstörts vid den stora branden
1888, men själv föds författaren på sidan 210.
Då har redan de flesta minnena passerat förbi, för att inte tala om hela släkten, som är
nog så invecklad och ibland nästan omöjlig
att hålla reda på. Kanske är det inte heller
alltid nödvändigt. Men när man får höra talas
om faster Hanna på sidan 74, hon som gjorde
”bragden” att utveckla Västerbottensosten,
blir man nyfiken, och man blir glad att på sidan 155 finna att hon var tvillingsyster till författarens far. Närmare kommer man inte. Vad
hon hette får man inte veta, ty för personregistret är hon obekant. Det ödet delar hon
med andra.
Detta är bisaker. Väsentligt i boken är för
det första hemmiljön. Cornell växte upp i ett
välbärgat hem, där man tidvis höll en tjänarstab som inkluderade två barnflickor, en för
vardera av husets två söner. Typiskt var att
flickorna antagits av filantropiska skäl: de kom
från fattiga familjer med stora barnskaror,
och att bli antagen i ett s k bättre hus var en
utveckling och en utbildning. Kosthållet i hemmet var rikligt men enkelt – ärtpuren med
stekta brödtärningar fanns naturligtvis med –
men umgänget var å andra sidan livligt, och
gäster och fester tycks ha avlöst varandra. Det
bibliotek, som Comeils far en gång haft, brann
1888. En enda bok räddades, nämligen Atterboms Lycksalighetens ö. Kring den byggdes en
ny boksamling upp, men man får inte intryck
av att den var särskilt stor. Huset var nog inte
särskilt litterärt. Men liksom i andra landsortsstäder odlades i Sundsvall litterära intressen.
Staden hade bl a en livaktig teater.
Det andra väsentliga i boken är glimtarna,
sedda av ett barn och sedan kompletterade, av
sågverksmiljön, om man får kalla den så. Cornells far planerade och byggde flera av flottlederna ner mot Sundsvall och Alnön. Han
stod alltså mitt uppe i den stora industriutvecklingen vid kusten, dit råvaran flottades
ned och i stora släp fördes till Svartvik och
Kubikenborg och vad alla sågverken hette, vilka nu nära nog alla är borta. Det var den tid
då sågverkspatronerna festade på det nybyggda
Knaust. Därav har Cornell naturligtvis ingen
självsyn. Han är i stället angelägen att betona,
att den typen av patroner var av en förgänglig sort. De som betydde något var de som
höll sig i bakgrunden och som åtnjöt aktning
i Sundsvallssocieteten och, kan väl tilläggas,
i bankerna. A O Wallenberg, bankgrundare
även i Sundsvall, kunde sägas vara urtypen för
dessa industrimän.
Men det fanns andra, och Comeils levande
minnen av dem bör framhållas särskilt. Det
var grosshandlaren och miljonären Magnus
Arhusiander och hans voluminösa fru, han
sparsam med allt utom med den välgörenhet,
som hans hustru utövade i obegränsad omfattning. Det var bankdirektören August Edström och hans fru, vilkas stora Fridhem
brann 1904 men som till dess var en samlingspunkt för stadens musikliv. Det var Frida
och Gotthilf Steenhoff, av vilka Frida som
dramatiker och radikal samhällsförbättrare bör
nämnas först, och det var många andra.
Ett spännande avsnitt, insprängt i släktskildringar, handlar om Robert Schough som
inmutade Kirunavaara och som byggde
vad som hann bli färdigt av Lule älvskanalen,
en vattenled som få numera vet något om.
Detta är måhända höjdpunkten i denna norr- 265
ländska krönika. Svensk kulturhistoria har
många namn att glädja sig åt. Till de mera
kända bör med rätta läggas namnen på dem
som under förra århundradet byggde Norrland.