Mene Teckel
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR BööS:
Mene tekel
Risken för att haven förstörs av föroreningar ökar med katastrofal hastighet: idag kan man tydligt läsa skriften
på väggen, Mene tekel. Så menar författaren till denna artikel, kommerserådet Gunnar Böös. Han är specialist
på oljeskyddsfrågor och sitter sedan
länge som ordförande i Nordiska oljeskyddsunionens råd; han är även ordförande och verkställande ledamot i
Nordiska aktionsutskottet för oljeskydd
till sjöss. Han tar fram som exempel
Östersjön, där fisken till stor del redan
!ir så förgiftad att den är otjänlig till
människoföda. Han nämner Nordsjön,
där som bekant oljeexploatering har
börjat utanför Norge, men där man
ännu inte vet hur mycket och vad
som kommer att förstöras av den olja
som man får fram. Till sist anför han
emellertid också en svag förhoppning
om en bättre framtid. Ett nystartat
internationellt företag, där även svenska
storföretag ingår, har börjat intressera
sig för bl a haven som proteinproducenter, och därmed kommer det i motsatsställning till de havsförstörande företagen. I varje fall måste något göras,
säger han, och göras nu: Det ligger
fara i dröjsmål.
Den naturförstöring, som länge pågått
genom föroreningen av haven, har nu
nått en sådan omfattning att det synes
vara allenast en tidsfråga när förödelsen
blir fullständig, om den får fortgå som
hittills.
Havsföroreningen ett dödligt hot
Den kände schweiziske oceanografen,
professor Jacques Piccard har nyligen
hållit ett föredrag på uppdrag av sekretariatet för Förenta Nationernas miljö-
vårdskonferens i Stockholm nu i år. Han
framhöll, att många expert~r i dag tror
att allt liv i haven kommer att vara utsläckt inom de närmaste 25- 30 åren, om
mänskligheten inte kan förmås att betala
vad det kostar att stoppa föroreningen.
För egen del ansåg professor Piccard att
de stora haven kommer att dö, om folken
inte upphör med den ständigt ökande föroreningen av vattnen. Östersjön kommer
att bli det som först förstöres, därnäst
Adriatiska havet och sedan resten av Medelhavet, förklarade han.
Professor Piccard har under sina på-
gående oceanografiska undersökningar sett
mer av havsföroreningen än någon annan
vetenskapsman, djuphavsforskaren Cousteau möjligen undantagen. Piccard uppskattar mängden av petroleumprodukter
som haven får mottaga varje år till nå-
gonting mellan -fem och tio miljoner ton.
Härav beräknar han en och en halv miljon (inkl 200 000 ton bly) härröra från
ämnen som på olika sätt utsläppes i luften
och som slutligen hamnar i hav.en. Utflö-
de från fartyg . (fdmst tankfartygen) svar
38
rar för ytterligare en miljon ton, och resten utgörs av petroleumprodukter som
släpps ut i floderna eller elj’!st från land.
Som en annan stor fara framhöll han
kvicksilverutsläppen från pappersbruken,
som han uppskattade till omkring 5 000
ton om året. En tredje svår föroreningskälla utgöres av biociderna.
Denna mångfaldiga förorening förgiftar i första hand planktonmassorna i ytskiktet och när dessa förstörts, säger professor Piccard, förintas också de större artema av djur- och växtplankton och slutligen även fisken.
Havet som näringskäl1a
För människans vidkommande gäller hotet icke blott havet som näringskälla, som
av fysiologerna tillmätes allt större, kanske till sist avgörande betydelse med hänsyn till befolkningsexplosionen. Mot bakgrunden av den befarade planktondöden
öppnar också vetskapen, att omkring 70 %
av syret i luften som vi andas beräknas
bero på algernas kolsyreassimilation genom s k fotosyntes under solljusets medverkan, ett skrämmande perspektiv.
Från annat vetenskapligt håll har framhållits, att de för den av professor Piccard
påtalade föroreningen mest utsatta vattenområdena utgöres av kustvatten och de
slutna vattenområdena, innanhaven, som
också rymmer fiskens främsta kläckningsplatser. För Östersjöns vidkommande har
ju förstörelsen på senare tid i högsta grad
oroat marinbiologerna, och en del av fisken där är ju redan så förgiftad, att den
är otjänlig till människoföda; i viss mån
är orsaken den långsamma omsättningen
inom detta slutna vattenområde. Medelhavsområdet lider av liknande svårigheter
i fråga om vattenreningen, på vissa håll
i ännu högre grad än i Östersjön. Grunda
och orörliga vatten som Adriatiska havet
är naturligtvis särskilt illa utsatta och
nästan dömda att tjäna som reservoarer
för allehanda slag av föroreningar.
Den brittiska kusten, som lider svårt av
oljeföroreningen från de mängder av fartyg som ständigt passerar där, är därtill
mycket utsatt för den orenlighet som dumpas i floderna av industriföretagen och i
övrigt kommer från samhällena och jordbruket.
På senare tid har ju Nordsjön också utsatts för hotet av svår förorening genom
oljeborrningar i havsbottnen och dumpning från fartyg av giftigt eller eljest skadligt avfall som forslas ut från industrier i
land. Hur oljelastningen ute vid det norska Nordsjöfältet (Eko-fisk) skall kunna
ordnas med full säkerhet i alla väder är
enligt uttalande från norskt redarehåll ännu en olöst fråga, vartill naturligtvis kommer risken för utflöde från havsbottnen i
samband med borrningen. Vad angår avfallsdumpningen, som särskilt för nordsjöfisket innebär en elakartad risk, har nyligen (i oktober 1971) av en på norskt initiativ anordnad konferens i Oslo antagits
ett konventionsförslag avsett att förhindra
sådan trafik i Nordostatlanten. Låt oss
hoppas att förslaget snabbt ratificeras av
tillräckligt många länder och sedan också
tillämpas och kontrolleras med erforderlig effektivitet.
Framtidsförhoppningar
~nledning till en i någon mån ljusare syn
)å framtiden och en svag förhoppning om
~n möjlighet att hejda den av ekonomiska
~rafter drivna utvecklingen mot en slutlig
”örödelse av allt liv i haven har på allra
;ista tiden yppat sig. Det torde finnas plaller på en verksamhet i stor stil med syfte
l.tt exploatera världshavens nästan outllyttjade rikedomar.
Enligt uppgifter i dagspressen har i så-
fant syfte bildats en sammanslutning, som
Jeskrivits såsom det största privata indu- ;triella samarbetsprojekt som någonsin fö-
rekommit i Europa, med ett tjugotal stor- ”öretag som delägare. I denna har även
•venska företag engagerat sig resp väntas
wmma att engagera sig. Som främsta
1amn i sammanhanget står den ovanlämnde världsberömde djuphavsforskaren
racques-Yves Cousteau. Denne man, som
likhet med Piccard länge varnat för kon- ;ekvenserna av den också av honom under
ridsträckta expeditioner iakttagna, överdit fortgående förgiftningen och förorelingen av haven, uppgives vara utsedd
ill president i sammanslutningen, vilken
>är namnet Association Europeenne Ocealique.
39
Den planerade verksamheten avser till
att börja med att från havsbottnen och
kontinentalhyllorna utvinna värdefulla
metaller såsom mangan, kobolt, nickel och
koppar. Därjämte är avsikten att bidraga
till de växande människomassornas försörjning med protein genom fiskodlingar
och skörd av plankton och tång i mycket
stor skala. Imponerande prospekt – det
måste gälla företag i mångmiljardklassen,
om dessa stora planer skall kunna realiseras. En ofrånkomlig förutsättning härför
är dessutom uppenbarligen att havsföroreningen hejdas och tvingas att upphöra.
En försiktig förhoppning om en sådan
utveckling kan måhända grundas på det
förhållande, att väldiga ekonomiska krafter här kan komma att stå emot de mäktiga teknokratiska och industriella intressen, som i den heliga utvecklingens namn
hittills krävt frihet att opåtalt få exploatera naturen och ödelägga miljön eller i
vart fall handlat utan beaktande av de
ödesdigra konsekvenserna av föroreningen
av havet. Vad som kan komma ut av en
dylik tvekamp återstår att se.
Men tiden hastar: Periculum in mora!
Mene tekel
Risken för att haven förstörs av föroreningar ökar med katastrofal hastighet: idag kan man tydligt läsa skriften
på väggen, Mene tekel. Så menar författaren till denna artikel, kommerserådet Gunnar Böös. Han är specialist
på oljeskyddsfrågor och sitter sedan
länge som ordförande i Nordiska oljeskyddsunionens råd; han är även ordförande och verkställande ledamot i
Nordiska aktionsutskottet för oljeskydd
till sjöss. Han tar fram som exempel
Östersjön, där fisken till stor del redan
!ir så förgiftad att den är otjänlig till
människoföda. Han nämner Nordsjön,
där som bekant oljeexploatering har
börjat utanför Norge, men där man
ännu inte vet hur mycket och vad
som kommer att förstöras av den olja
som man får fram. Till sist anför han
emellertid också en svag förhoppning
om en bättre framtid. Ett nystartat
internationellt företag, där även svenska
storföretag ingår, har börjat intressera
sig för bl a haven som proteinproducenter, och därmed kommer det i motsatsställning till de havsförstörande företagen. I varje fall måste något göras,
säger han, och göras nu: Det ligger
fara i dröjsmål.
Den naturförstöring, som länge pågått
genom föroreningen av haven, har nu
nått en sådan omfattning att det synes
vara allenast en tidsfråga när förödelsen
blir fullständig, om den får fortgå som
hittills.
Havsföroreningen ett dödligt hot
Den kände schweiziske oceanografen,
professor Jacques Piccard har nyligen
hållit ett föredrag på uppdrag av sekretariatet för Förenta Nationernas miljö-
vårdskonferens i Stockholm nu i år. Han
framhöll, att många expert~r i dag tror
att allt liv i haven kommer att vara utsläckt inom de närmaste 25- 30 åren, om
mänskligheten inte kan förmås att betala
vad det kostar att stoppa föroreningen.
För egen del ansåg professor Piccard att
de stora haven kommer att dö, om folken
inte upphör med den ständigt ökande föroreningen av vattnen. Östersjön kommer
att bli det som först förstöres, därnäst
Adriatiska havet och sedan resten av Medelhavet, förklarade han.
Professor Piccard har under sina på-
gående oceanografiska undersökningar sett
mer av havsföroreningen än någon annan
vetenskapsman, djuphavsforskaren Cousteau möjligen undantagen. Piccard uppskattar mängden av petroleumprodukter
som haven får mottaga varje år till nå-
gonting mellan -fem och tio miljoner ton.
Härav beräknar han en och en halv miljon (inkl 200 000 ton bly) härröra från
ämnen som på olika sätt utsläppes i luften
och som slutligen hamnar i hav.en. Utflö-
de från fartyg . (fdmst tankfartygen) svar
38
rar för ytterligare en miljon ton, och resten utgörs av petroleumprodukter som
släpps ut i floderna eller elj’!st från land.
Som en annan stor fara framhöll han
kvicksilverutsläppen från pappersbruken,
som han uppskattade till omkring 5 000
ton om året. En tredje svår föroreningskälla utgöres av biociderna.
Denna mångfaldiga förorening förgiftar i första hand planktonmassorna i ytskiktet och när dessa förstörts, säger professor Piccard, förintas också de större artema av djur- och växtplankton och slutligen även fisken.
Havet som näringskäl1a
För människans vidkommande gäller hotet icke blott havet som näringskälla, som
av fysiologerna tillmätes allt större, kanske till sist avgörande betydelse med hänsyn till befolkningsexplosionen. Mot bakgrunden av den befarade planktondöden
öppnar också vetskapen, att omkring 70 %
av syret i luften som vi andas beräknas
bero på algernas kolsyreassimilation genom s k fotosyntes under solljusets medverkan, ett skrämmande perspektiv.
Från annat vetenskapligt håll har framhållits, att de för den av professor Piccard
påtalade föroreningen mest utsatta vattenområdena utgöres av kustvatten och de
slutna vattenområdena, innanhaven, som
också rymmer fiskens främsta kläckningsplatser. För Östersjöns vidkommande har
ju förstörelsen på senare tid i högsta grad
oroat marinbiologerna, och en del av fisken där är ju redan så förgiftad, att den
är otjänlig till människoföda; i viss mån
är orsaken den långsamma omsättningen
inom detta slutna vattenområde. Medelhavsområdet lider av liknande svårigheter
i fråga om vattenreningen, på vissa håll
i ännu högre grad än i Östersjön. Grunda
och orörliga vatten som Adriatiska havet
är naturligtvis särskilt illa utsatta och
nästan dömda att tjäna som reservoarer
för allehanda slag av föroreningar.
Den brittiska kusten, som lider svårt av
oljeföroreningen från de mängder av fartyg som ständigt passerar där, är därtill
mycket utsatt för den orenlighet som dumpas i floderna av industriföretagen och i
övrigt kommer från samhällena och jordbruket.
På senare tid har ju Nordsjön också utsatts för hotet av svår förorening genom
oljeborrningar i havsbottnen och dumpning från fartyg av giftigt eller eljest skadligt avfall som forslas ut från industrier i
land. Hur oljelastningen ute vid det norska Nordsjöfältet (Eko-fisk) skall kunna
ordnas med full säkerhet i alla väder är
enligt uttalande från norskt redarehåll ännu en olöst fråga, vartill naturligtvis kommer risken för utflöde från havsbottnen i
samband med borrningen. Vad angår avfallsdumpningen, som särskilt för nordsjöfisket innebär en elakartad risk, har nyligen (i oktober 1971) av en på norskt initiativ anordnad konferens i Oslo antagits
ett konventionsförslag avsett att förhindra
sådan trafik i Nordostatlanten. Låt oss
hoppas att förslaget snabbt ratificeras av
tillräckligt många länder och sedan också
tillämpas och kontrolleras med erforderlig effektivitet.
Framtidsförhoppningar
~nledning till en i någon mån ljusare syn
)å framtiden och en svag förhoppning om
~n möjlighet att hejda den av ekonomiska
~rafter drivna utvecklingen mot en slutlig
”örödelse av allt liv i haven har på allra
;ista tiden yppat sig. Det torde finnas plaller på en verksamhet i stor stil med syfte
l.tt exploatera världshavens nästan outllyttjade rikedomar.
Enligt uppgifter i dagspressen har i så-
fant syfte bildats en sammanslutning, som
Jeskrivits såsom det största privata indu- ;triella samarbetsprojekt som någonsin fö-
rekommit i Europa, med ett tjugotal stor- ”öretag som delägare. I denna har även
•venska företag engagerat sig resp väntas
wmma att engagera sig. Som främsta
1amn i sammanhanget står den ovanlämnde världsberömde djuphavsforskaren
racques-Yves Cousteau. Denne man, som
likhet med Piccard länge varnat för kon- ;ekvenserna av den också av honom under
ridsträckta expeditioner iakttagna, överdit fortgående förgiftningen och förorelingen av haven, uppgives vara utsedd
ill president i sammanslutningen, vilken
>är namnet Association Europeenne Ocealique.
39
Den planerade verksamheten avser till
att börja med att från havsbottnen och
kontinentalhyllorna utvinna värdefulla
metaller såsom mangan, kobolt, nickel och
koppar. Därjämte är avsikten att bidraga
till de växande människomassornas försörjning med protein genom fiskodlingar
och skörd av plankton och tång i mycket
stor skala. Imponerande prospekt – det
måste gälla företag i mångmiljardklassen,
om dessa stora planer skall kunna realiseras. En ofrånkomlig förutsättning härför
är dessutom uppenbarligen att havsföroreningen hejdas och tvingas att upphöra.
En försiktig förhoppning om en sådan
utveckling kan måhända grundas på det
förhållande, att väldiga ekonomiska krafter här kan komma att stå emot de mäktiga teknokratiska och industriella intressen, som i den heliga utvecklingens namn
hittills krävt frihet att opåtalt få exploatera naturen och ödelägga miljön eller i
vart fall handlat utan beaktande av de
ödesdigra konsekvenserna av föroreningen
av havet. Vad som kan komma ut av en
dylik tvekamp återstår att se.
Men tiden hastar: Periculum in mora!