Monarkin och socialdemokratin

GUNNAR UNGER :
Monarkin och socialdemokratin
Grundlagberedningen vill genom sitt
förslag göra Sveriges konung till en krönt
skyltdocka, menar redaktör Gunnar
Unger i denna artikel. Socialdemokraterna har betingat sig ett högt pris för
sina förmenta eftergifter i republikfrågan, ett pris som de andra partiernas
representanter aldrig bort betala. Det nu
liggande förslaget räddar inte monarkin
utan bäddar för övergång till republik.
H an hälsar alltså med tillfredsställelse
den opposition mot förslaget, som kommit till uttryck inom M oderata samlingspartiet. Enligt hans mening finns det
ingen anledning att inte taga strid i
denna fråga. Han är för sin del övertygad om att svenska folkets majoritet
inte önskar den utveckling, som socialdemokraterna nu på en bakväg förberett
men som klokare ledare än de som nu
regerar, och då framför allt Per Albin
Hansson, klart insett skulle vara olycklig.
För mer än ett halvt århundrade sedan,
närmare bestämt vid 1911 års partikongress, inskrevs republikkravet i den svenska socialdemokratins program. Den drivande kraften bakom denna programändring var den vänsterradikala falangens ledare Z Höglund. Dess främste motståndare var partiets ledare Hj Branting. Han
fann programändring onödig i en fråga,
där i själva verket alla var eniga om principen, och betecknade Höglunds aktion
som »studentpolitik». Under intryck av
de upprörda stämningarna efter storstrejken segrade för ovanlighetens skull Höglunds linje över Brantings. Men det var
Erantings linje, som kom att bli riktningsgivande för socialdemokratins hållning till
republikkravet under de närmast följande
55 åren. Kravet förblev principiellt, och
att aktualisera det betraktades som studentpolitik.
När Carl Lindhagen vid 1912 års riksdag framlade den första socialdemokratiska republikmotionen, ogillades sålunda
hans initiativ av förtroenderådet och riks- :dagsgruppen. Partistyrelsen deklarerade
vid 1914 års partikongress: »Tiden att i
riksdagen väcka förslag, som syfta till republik, är inne då händelsernas egen logik givit det nödvändiga underlaget för att
ett sådant yrkande skall på a 11 a håll
kännas så som det bör vara: en allvarlig
politisk aktion. Ställningen bör följaktligen ha utvecklats dithän, att republikens
införande framstår för en avsevärd del av
nationen såsom icke blott teoretiskt riktigt, utan just av den givna situationen på-
kallat.»
Därvid blev det. Inga framstötar om
epublik togs hädanefter på allvar av soialdemokratins ansvariga ledning. Ja,
1dets ironi ville att när mannen, som getomdrivit republikkravets inskrivande i
let socialdemokratiska partiprogrammet,
Utså Z Höglund, skulle hugfästa kungallbileet 1938 i Social-Demokraten, där han
lå var chefredaktör, formade sig hans lelare till ett förtroendevotum för monarin i vårt land. Den svenska demokratin
tade, skrev han, »i samarbete med en loal kungamakt» sannolikt bättre utstått det
·ånga decenniets påfrestningar än en ung
vensk republik skulle ha gjort. »Vi för- ’lir trogna vårt republikanska ideal, men
rågan har förlorat all aktualitet i ett lä-
e, där monarken själv närmast fungerar,
Jm vore han en republikens president.»
löglund hade med andra ord även han
lutligen ställt sig på Erantings linje.
’er Albin Hansson och monarkin
)m möjligt ännu mer markerad blev soialdemokratins solidaritet med monarin under andra världskriget. Det mest
ppseendeväckande uttrycket härför var
’er Albin Hanssons hyllning för Gustaf
r efter det s k andra borggårdstalet. Den
)Cialdemokratiske statsminister, som i hög- ! grad än någon av sina föregångare el- :r efterföljare ansetts förkroppsliga den
venska arbetarrörelsen, yttrade härvid
l a: »Vi veta nu att folkstyrelse är möjg både under kung och president, att
·ågan om monarki eller republik icke är
vgörande för den flemokratiska idens förerkligande, ja t o m att diktaturen tycks
285
kunna lättare etableras i en republik än
i ett kungadöme. Vi veta också att konungen på grund av sin särskilda ställning kan
i en svår tid lättare än någon annan bli
en samlande gestalt för den nationella
sammanhållningen och kraftutvecklingen.»
Denna gärd av demonstrativ rojalism
var dock, som framgått, bara inseglet på
en lång utveckling. Det är ingen överdrift
att säga att sedan monarken godtagit parlamentarismen och demokratin, det socialdemokratiska republikkravet i realiteten
avskrevs eller i varje fall – med Höglunds formulering – förlorade all aktualitet. Hansson, som väl får betraktas som
den svenska socialdemokratins störste realist och främste taktiker genom tiderna,
drog konsekvensen av det ·uppkomna lä-
get genom att vid partikongressen 1944
förorda republikkravets slopande. Liksom
på sin tid Branting fick han vidkännas en
motgång. Väl närmast av pietetsskäl bibehöll man republikkravet, men det fortfor även under de bägge närmast följande decennierna att ha en rent principiell
innebörd och att aktualisera det betraktades alltjämt som studentpolitik.
När den sandlerska författningsutredningen år 1963 – efter att ha verkat eller i varje fall sammanträtt under loppet
av nära nog nio år – framlade sitt huvudbetänkande, aktualiserades sålunda inte republikfrågan. Visserligen hade utredningen i ovist nit och med bedrövligt
resultat oombedd utvidgat sitt uppdrag
till att avskaffa vår mer än 150-åriga regeringsform, Europas äldsta – och värl- 286
dens näst äldsta – skrivna författning och
ersätta den med en ny. Men denna fullständigt opåkallade klåfingrighet hade
dock icke på ett mera djupgående sätt berört monarkens ställning.
Även om utredningsmännen fullständigt
i onödan på vissa punkter reducerat konungens befogenheter i stället för att nöja
sig med att kodifiera gällande praxis, tillerkändes han dock viktiga prerogativ. Enligt utredningens betänkande skulle konungen sålunda bland annat ha rätt att
avskeda regeringen och enskilda statsråd,
ha rätt att säga nej till statsråds förslag i
ett antal ärenden och ha rätt att vägra
statsministern och ministären en begärd
upplösning av riksdagen med utlysande av
urtima val. Det gick så långt, att den av
antirojalistiska spöksyner anfäktade Herbert Tingsten i en skrift beskyllde utredningen för att medverka till att stärka
kungamaktens ställning! Nu underkändes
ju på helt andra grunder den sandlerska
författningsutredningen av praktiskt taget
samtliga remissinstanser, och det befanns
nödvändigt att tillsätta en ny s k grundlagberedning. Men det i detta sammanhang relevanta och intressanta är att inte
heller i samband med den sandlerska författningsutreclrMngen republikkravet ak•tualisemdes från socialdemokratiskt håll.
Grundlagberedningen
År 1966 förändrades emellertid läget i republikfrågan radikalt. Vid detta års riksdag motionerade nämligen 33 socialdemokrater med fru Nancy Eriksson i spetsen
om en utredning av statschefens ställning
i en parlamentarisk demokrati, varvid även
»frågan om en i demokratisk ordning vald
statschef i ett republikanskt statsskich
borde prövas. Dessa motionärer fick inte
som en gång Lindhagen, bakläxa av par·
tiet. Tvärtom godkändes motionen av för·
troenderådet och erhöll på så sätt en par·
tiofficiös hallstämpel. Motionen avstyrk·
tes visserligen av konstitutionsutskottet,
men en socialdemokratisk utskottsreserva·
tion med krav på utredning av statsche·
fens ställning genomtrumfades i riksda·
gen, och i regeringsdirektiven till den nya
grundlagberedningen hänvisades till detta
beslut. Bakvägen hade man alltså lyckats
smussla in republikfrågan i grundlagbe·
redningen. Även om så aldrig klart utsades,
förullsattes denna skola behandla frågan
om monarki eller republilk.
Vad betydde nu allt detta? Låt vara på
slingrande stigar och under utvecklande av
en dimbildning, som tydde på befogad
rädsla för väljarnas reaktioner, hade den
socialdemokratiska ledningen för första
gången sedan republikkravet 55 år tidi·
gare antogs, beslutat att aktualisera det
Åtgärden betecknades på borgerligt hål
som en avlednings- resp utpressningsman·
över i författningsfrågan kombinerad med
ett försök att ta vinden ur seglen för kom·
munisterna och deras medlöpare inom den
s k nya vänstern. Även om hr Erlander.
som då var statsminister, gjort sig känd
för sin studentikosa läggning – man er·
inrar sig i sammanhanget hans bevingade
ord »visst är jag republikan, men därmed
inte sagt att jag vill avskaffa monarkin,
– ville man i det längsta inte tro att han
ledrev vad Branting kallade studentpoliik i en fråga av denna vikt. Så var heller
nte fallet. Vart socialdemokratin syftade
ned sin taktik skulle småningom visa sig.
~esultatet är grundlagberedninge~ komJromiss, som i hög grad bär prägeln av
1tt vara tillkommen under utpressningstot Socialdemokraterna har under schack·andet med författningen betingat sig ett
tögt pris för sina mer eller mindre förmena eftergifter, bland vilka accepterandet av
nonarkin får anses vara den mest dyrköpa. De har, för a:tlt blott ta de viktigaste
~xemplen, genomdrivit det absurda »komnunala sambandet», vars motivering änm ingen, allra minst statsrådet Carl Lid- >om lyckats klargöra. De har förskaffat
>ss en groteskt öve!’rumensionerad, tungadd och opraktisk riksdag. De har lyc- ;ats undvika kvinnlig tronföljd, beslutanle folkomröstning, lagprövningsrätt och
1ffentliga utskottsförhör. De har beskurit
iksdagens beskattningsrätt. Men framför
Lllt har de nästan fullständigt undergrävt
nonarkens ställning genom att beröva hotom så gott som all auktoritet och alla
unktioner och därmed förvandlat motarkin till en tom dekoration.
Som man erinrar sig står det uttryckli- ~en i grundlagberedningens förslag att
>Konungen är r]kets statschef». Att då
1testänga honom från all verksamhet, som
;an förknippas med chefsskapet över en
tat, verkar inte logiskt. Formuleringen får
tärmast karaktären av ett hån, när stats- :hefens enda fun’ktioner antas bestå i a,tt
örklara riksdage!l. öppnad, närvara vid
ninst fyra konseljer om året och- av nå-
287
gon anledning – sitta ordförande i utrikesnämnden. Han skall inte ens som hittills vara fredad för åtal. Normal praxis i
övriga nord- och västeuropeiska monarkier – liksom än så länge i den svenska –
är som bekant att monarken, vars person
är fridlyst, utnämner regeringen, presiderar i statsrådet, utlyser nyval, i princip
handhar rikets mellanfolkliga angelägenheter, fattar regeringsbeslut, utfärdar lagar och utnämner statstjänstemän. Ingen
kan. rimligen påstå att detta i vår tid lett
till några maktmissbruk, men det har gett
monarkin dess stora symbolvärde. Hela
statsverksamheten bär kungadömets .insegel.
Om vi nu i Sverige skulle gå därhän att
så gott som den enda rätt vi tillerkänner
monarken är rätten att ställas inför rätta,
att så gott som det enda ansvar vi tillerkänner honom är det som kan utkrävas inför domstol, då har vi väl ändå gått för
långt. Skall vi överhuvudtaget behålla monarkin – och det torde ett överväldigande folkflertal önska – får vi inte alldeles
beröva den mening och värdighet. Det
skadar inte heller att betänka hur psykiskt
förödmjukande och allmänt demoraliserande det måste vara för en frisk och arbetsför person att avlönas för att göra
ingenting. Synpunkter som dessa är säkert
allt annat än ovanliga. I själva verket fö-
refaller det som om grundlagberedningens
bedrövliga kompromiss i statschefsfrågan
väckt olust i vida kretsar. Tydligast har
detta av förklarliga skäl kunnat iakttas inom moderata samlingspartiet, som i den
konstitutionella monarkin ser en styrka för
288
demokratin tack vare monarkens opartiska
utövande av det högsta statsämbetet.
Moderaternas reaktion
Ett synnerligen uppseendeväckande uttryck tog sig denna olust vid vårens stämma med moderata samlingspartiets Stockholmsförbund. Modera.terna i Stockholm
beslöt sig i skrivelser till partistyrelsen och
riksdagsgruppen enhälligt för att hemställa att partiet vid den fortsatta behandlingen av grundlagberedningens förslag öppet
måtte arbeta för en revision av kompromissen i syfte att återge monarkin en meningsfull funktion. Som ett minimi’krav
uppställdes att konungen även i fortsättningen skall leda konseljerna och fullgöra
nuvarande funktioner i samband med regeringsbildningen samt vara fredad för
åtal. Liknande önskemål har satt sin prä-
gel på en motion, som inlämnats till partiets i höst förestående riksstämma. Den
är undertecknad – vilket har sitt speciella intresse – icke blott av en av partiets
rättsvetenskapliga veteraner utan också av
två av de mest aktiva krafterna inom dess
ungdomsrörelse. Motionärerna utgår från
att partiet i sitt program fastslår att det
svenska statsskicket skall grundas på den
konstitutionella monarkin och ifrågasätter
om grundlagberedningens statschefskompromiss är förenlig med partiprogrammet.
Motionärerna hävdar att konungen liksom hittills måste förenas med statsverksamheten på ett sådant sätt att han är
formellt delaktig i regeringens beslut och
väl insatt i den politiska verksamheten.
Han bör därför förbli ordförande i den
regeringskonselj där alla viktigare
ringsärenden slutgiltigt skall avgöras.
därigenom hindras en för vårt hittillsv<L-1
rande statsskick främmande minis>tet·st)rrell-1
se. Genom enkammarsystemet har
gens talman fått en ännu starkare nr~.lit:iol.d
ställning och betoning, vilket är ett
mot att till honom överföra uppgiften att
vara regeringsbildare. Motionärerna anser
också att en folkomröstning om statsskicket bör hållas och uppmanar stämman att
besluta att partiet måtte avvisa grundlagberedningens kompromiss i statschefsfrå-
gan och verka för de i motionen framförda
kraven.
Denna reaktion inom moderata samlingspartiet är högst tillfredsställande. Som
regeringsrådet Gustaf Petren i en uppmärksammad tidningsartikel påpekat finns
det veterligen ingen författning i världen
där statschefen gör en så slät figur och
spelar en så ömklig roll som i den tilltänkta svenska. Även om moderaternas representant i grundlagberedningen av naturliga skäl känner sig bunden av kompromissen, behöver partiet som sådant sannerligen inte göra det, detta så mycket mindre
som kompromissen enligt mångas mening
snarare än att befästa monarkin underlättar övergången till republik. Ett minimikrav borde vara att den svenska monarken
får åtminstone samma formella befogenheter som sina skandinaviska kolleger.
Att bekämpa kompromissen är om man
så villliktydigt med att blåsa till strid mot
socialdemokratin när det gäller monarkin.
Men varken monarkin eller moderata samlingspartiet kan ha något att förlora på
en sådan strid, tvärtom. Det kan knappast
råda något tvivel om att det finns ett mycket stort antal svenska medborgare både
mom och utom moderata samlingspartiet,
;om icke önskar att se Sveriges monark
289
förvandlad till en krönt nickedocka, eller
rättare – ty ordet nickedocka gör ett i
sammanhanget alltför energiskt intryck –
till en krönt skyltdocka.