Nedrustning eller upprustning

BERTIL JOHANSSON:
Nedrustning eller upprustning?
Det finns möjlighet att nå enighet
i försvarsfrågan. Inom FU 70 är man
överens i många grundläggande frågor.
Inte ens ekonomiskt sett är de reella skillnaderna så stora, fastän de marginella
skillnaderna kan betyda mycket. Major
Bertil Johansson, lärare i strategi vid
Militärhögskolan, har gått igenom 1970
års försvarsutrednings betänkande och
redovisar vad dess förslag kan innebära
och vilka principer det bygger på. Det
framgår av hans artikel, att om utredningens förslag genomförs blir det inte
fråga om en svensk avrustning, men att
det blir en reduktion av vad vi nu kan
ställa upp är tydligt. Om resultatet
motsvarar den uppställda målsättningen
för försvaret·är en annan sak. Riksdagen
har nu att fatta det avgörande beslutet
på grundval av utredningen och den
regeringens proposition, som inte ännu
förelåg då författaren skrev sin artikel.
Paradoxalt nog har i debatten om vårt
försvar båda rubrikens begrepp använts
för att karakterisera den framtida utvecklingen. Det kan därför vara intressant att
närmare granska det betänkande som är
avgivet av 1970 års försvarsutredning och
kallat ”Säkerhets- och försvarspolitiken”.
Det kommer inte att refereras här. I stället kommer vissa där behandlade problem
att ytterligare diskuteras och kommenteras.
FU 70 uppgift har väsentligt skiljt sig
från tidigare försvarsutredningars. FU 70
skulle bl a överväga grunderna för den
svenska säkerhetspolitiken och den långsiktiga inriktningen av våra totalförsvarsansträngningar. Bland deluppgifter kan nämnas att granska och överväga krav på
framtida handlingsfrihet i krigsmaktens
och civilförsvarets femtonåriga perspektivplaner, att överväga möjligheterna till
handlingsfrihet i de femåriga programplanerna och att översiktligt studera totalförsvaret i övrigt med hänsyn till kravet på
balans. FU 70 hade alltså inte till uppgift
att nå en fyrpartiöverenskommelse om försvarets sammansättning på kort och lång
sikt, totalkostnader, kostnader per år under ett visst antal år osv. Detta lämnas i
stället åt normal riksdagsbehandling efter
propositionsskrivning i departementet.
säkerhetspolitisk enighet
Med en sådan uppgift som FU 70 haft
är det naturligt att ett omfattande arbete
ägnats åt den säkerhetspolitiska miljö, inom vilken försvaret skall verka. FU 70 är
överens om beskrivningen av den utrikes- >ch militärpolitiska utvecklingen under selare år. Realistiskt pekar utredningen på
>säkerheten om framtiden och på den lilla
;tatens oförmåga att reellt påverka utveckingen i stort. Lokalt kan däremot det lilla
’andet spela stor roll. Behovet av ett lämp- ~gt avvägt försvar med tillräcklig styrka
;om ett stöd för den svenska säkerhetspolitiken understryks. FU 70 konstaterar ock- ;å att varje land fortfarande måste ha anwaret för sin egen säkerhet.
Men när det gäller slutsatserna av den
;äkerhetspolitiska utvecklingen – så som
utredningens majoritet dragit dem- blir
man genast mer betänksam. De glädjande
avspänningstendenserna har inte lett till
minskade rustningar i Europa. En europei’sk säkerhetskonferens och kanske förhandlingar om ömsesidiga balanserade
styrkereduktioner kan komma till stånd
inom en relativt nära framtid. Det är ett
gott tecken att sådana förhandlingar förbereds. Men resultaten vet vi idag ingenting om. Det enda vi vet är att förhandlingarna, om de blir av, blir långvariga
och oerhört komplicerade. Drag i supermakternas globala agerande gör också att
de europeiska flygelområdena kan komma
att få ökad strategisk betydelse. Beträffande den långsiktiga utvecklingen får man
känslan att utredningsmajoriteten hela tiden sneglat på de mest avspända alternativen. Mindre intresse har ägnats åt mer
ogynnsamma möjligheter. Mot bakgrund
av det beskrivna läget och den möjliga
framtida utvecklingen finns det knappast
så starka och säkra tecken att det svenska
försvarets operativa styrka kan tillåtas
137
minska. Handlingsfriheten på sikt måste
också upprätthållas. Gör man inte det, tar
man stora risker.
Fredsbevarande försvar är målet
Helt naturligt håller utredningen fast vid
den målsättning som rubriken ovan koncentrerat beskriver. I konsekvens härmed
avvisas de på senare tid livligt diskuterade försvarsformerna gerilla och civilmotstånd. Dessa försvarsformer kan inte ersätta det traditionella svenska försvaret.
Endast som komplement till detta har de
sitt värde. Märkligt hade det ju också varit
om FU 70 kommit till annat resultat. De
nämnda försvarsformerna kan inte på ett
trovärdigt sätt lösa den fredsbevarande
uppgift, som den nuvarande försvarsstrukturen framgångsrikt löst under många år.
Inte heller kan de fylla de speciella krav
på övervakning, ingripande mot kränkningar osv som ställs på en neutral stat
vid en militär konflikt i omvärlden.
FU 70 slår fast att det svenska försvaret
fortfarande skall ha sådan styrka och
sammansättning att ett angrepp på Sverige ej rimligen kan bedömas som lönsamt
för någon stormakt. Vilka krav ställer en
angripare på lönsamhet? Förutom att må-
let skall vara attraktivt skall det kunna
nås på kort tid, med relativt begränsad
styrkeinsats och med liten risk att misslyckas. Genom segt motstånd i varje del av
landet kan vi hindra angriparen att få
den eftersträvade nyttan av vårt territonum.
Utredningens betonande av invasions- 138
försvarets stora betydelse är glädjande och
realistisk. Den stämmer också väl med de
ansträngningar som gjorts under de två
senaste decennierna. Genom kontinuitet
och framsynthet har just de vapensystem,
organisationsformer och metoder prioriterats som bedömts ha värde för invasionsförsvaret. Men för att kunna lösa de i
princip oförändrade uppgifterna krävs resurser. Det finns ett klart samband mellan
uppgifter, resurser och kostnader. FU 70
har inte redovisat några bedömningar som
tyder på att vårt nuvarande försvar är för
starkt. slutsatsen blir därför att nuvarande
effekt i princip borde bibehållas, eftersom
uppgifterna är oförändrade. FU majoritetsförslag såväl som mittenreservanternas
innebär reduktion av den operativa styrkan.
Utredningen har inte redovisat ekonomiska detaljberäkningar, vilket ej heller
var dess uppgift. Överbefälhavaren anser
sig dock kunna konstatera, redan innan
någon proposition lagts på riksdagens
bord, att i varken majoritetens eller mittenreservanternas förslag kan ambitionsnivåerna nås inom föreslagna ekonomiska
ramar. Överbefälhavaren bedömer att för
att majoritetens ambitionsnivå skall kunna nås fordras ytterligare l 000 milj kr
inom den närmaste femårsperioden. För
att kunna fullfölja 1968 års försvarsbeslut
– dvs få godtagbar handlingsfrihet –
krävs ytterligare ungefär samma summa.
I annat fall får man enbart frihet att gå
nedåt i effekt och organisation. Detta kan
knappast sägas vara verklig handlingsfrihet.
Balanserat djupförsvar
När det gäller vårt försvars förmåga att
verka fredsbevarande lägger FU 70 särskild vikt vid den tid det kan bedömas ta
för en angripare att nå sitt mål. Genom att
den tiden görs så lång som möjligt, skall
angriparen av olika skäl finna att ett angrepp inte är lönsamt. Därför lägger FU
70 majoritet särskild vikt vid försvarets
seghet och uthållighet. Mindre vikt läggs
vid förmågan att kunna utöva stor initialeffekt. Försvaret skall byggas upp från
grunden med elementär kunskap och enkel
utrustning. Hellre skall ett stort antal
enklare system anskaffas än ett ringa antal högt kvalificerade. På den grunden
skall sedan ett totalförsvar byggas, som
militärt betecknas som ett balanserat djup·
försvar med kraftsamling till gräns och
kust.
Mot principen som sådan finns inte
mycket att invända. Erfarenheterna från
militära konflikter efter andra världskriget pekar på att en angripare måste genomföra sina aktioner snabbt. I annat fall
kommer det internationella maskineriet
igång. En annan stormakt kan se sina intressen i området hotade och agera. Krav
kan resas på att aktionen avbryts innan
målet nåtts. Vi har också sett hur Jugoslaviens försvar, uppbyggt just efter den
principen, kunnat verka fredsbevarande
och avskräckande, trots att landet ansett
sig hotat under senare år.
Men egentligen är det väl just den sammansättningen som vårt försvar haft un·
der hela 60-talet. Det har inte varit något
stormaktsförsvar i miniatyr. Alla vapen·
;ystem har varit anpassade efter våra för- ’lållanden. Försvaret har haft en svensk
Jrofil. När man granskar innehållet i
{rigsmakten, uppdelad i s k avvägningsJrogram, dyker emellertid de intressanta
frågorna upp. Man inser lätt att FU 70
inte haft någon avundsvärd uppgift att
lösa, då den skulle göra konststycket att i
~n krympande ram pressa in det kostnads- ~rävande men samtidigt från flera synpunkter värdefulla objektet Viggen. Andra system måste då bli lidande. De eko- 1omiska begränsningarna tillsammans med
:le av utredningens majoritet rekommen- :lerade försvarsprinciperna medför att de
fyra avvägningsprogrammen – rörliga re- ;pektive lokalt bundna markstridsförband,
)vervattensstridsförband och luftförsvars- ;tridsförband – har prioriterats jämfört
med fjärrstridsförband. De först nämn- :la avvägningsprogrammen anses av maioriteten ha en grundläggande betydel- ;e för vår försvarseffekt. Ordet prioriteras
får dock inte förleda någon att tro att des- ;a program ges ett mer omfattande innerråll än i dag.
~vvägningsprogrammen
~ens brigader- pansar-, infanteri- och
r10rrlandsbrigader – som avses lösa uppgiften att slå en fiende som lyckas land- ;tiga eller gå över landgräns, minskar
~raftigt i antal. I dag har vi drygt 30 brigader. På 80-talet har sannolikt antalet
ninskat med åtminstone en tredjedel. Tänker man på landets stora yta och angriparens möjligheter att välja invasionsJmråde och bekämpa kommunikationer- 139
na i Sverige, framstår de negativa konsekvenserna klart.
Övervattenstridsförbanden kommer att
kännetecknas av en definitiv övergång till
en mycket lätt flotta. De uppgifter som
skall lösas är dels kustnära insatser i invasionsförsvaret, dels ingripanden för att
hävda neutraliteten. Dessutom skall kustsjöfart och förbindelserna till Gotland
kunna skyddas. Utredningen bedömer att
för dessa uppgifter krävs främst patrullfartyg och torpedbåtar. Senare kan även
robotbåtar tillkomma.
Genom den angivna inriktningen har
FU 70 onekligen utnyttjat en av vår roiIitärgeografis alldeles speciella fördelar,
nämligen att ta upp striden med lätta
enheter i skärgårdsterräng. Ute på det
öppna havet kan dessa förband knappast
hävda sig mot en stormaktsmarin. Denna kan nästan alltid sätta in fler, större
och mer kvalificerade enheter. Men genom
ett lämpligt taktiskt och tekniskt uppträ-
dande i sin rätta miljö kan de lätta enheterna spela en stor roll i invasionsförsvaret. Från marint håll har främst två invändningar mot den inriktningen framförts. Man saknar fartyg med ledningskapacitet. Möjligheterna att skydda Gotlandsförbindelserna minskar. Ubåtsjaktuppgiften kommer främst att lösas av helikopterförband. Dessa torde dock bli jämförelsevis få, trots den vikt stormakterna
lägger vid ubåtskrigföring. Reservanternas
förslag tillgodoser bättre dessa behov.
För FU 70 har den dominerande frå-
gan beträffande luftförsvarsstridsförbanden varit flygplantyp för jakten. Man
140
frestas nästan påstå att frågan inte dominerat bara detta avvägningsprogram utan
en betydande del av utredningens arbete
och resultat. Valet har stått mellan inköp
utifrån eller licenstillverkning, tillverkning
av en ny version av J 35 Draken eller att
fullfölja projektet JA 37 Viggen. Det är
önskvärt att undvika det beroende av utlandet, som de förstnämnda alternativen
i en krissituation skulle innebära. Det
svenskbyggda jaktplanet fyller också de
specifikt svenska kraven. Genom att välja
JA 37 i stället för en ny version av J 35
ser också FU 70 framåt. Draken är ett utmärkt jaktflygplan i 1960- och 70-talens
miljö. Rimligtvis är JA 37 överlägset i
1980-talets miljö. Antalet jaktförband blir
dock mindre (l: 1,4) inom samma ekonomiska ram. Det är därför oroande då utredningen säger, att kostnaderna bör pressas även om detta skulle leda till ”någon
begränsning av prestanda”. Risk finns då
att det uppstår obalans inom det starkt integrerade systemet med försämrad stridsekonomi som följd, utan att väsentliga besparingar har gjorts. FU 70 antyder också att en senareläggning av JA 37 kan
bli aktuell. Ett sådant beslut skulle, menar man inom flygvapnet, kunna medföra
negativa operativa konsekvenser. Den ekonomiska vinsten blir också diskutabel –
mindre kostnader före, ökade kostnader
efter 1977.
Utvecklingen inom luftvärnsförbanden
bör enligt FU 70 inriktas på ett stort antal
eldenheter utrustade med luftvärnsrobotar. Senare års erfarenheter från såväl
Vietnam som Mellanöstern talar för att
ett sådant beslut sannolikt är riktigt. Det
förutsätter dock att den ekonomiska ramen medger en tillräckligt hög kvalitet
kombinerad med det nämnda stora antalet.
Avvägningsprogrammet fjärrstridsförband består av attackflygplan och ubåtar.
Enligt utredningsmajoriteten kan detta
program tillmätas mindre vikt, eftersom
man satt uthållighet framför initialstyrka.
Det torde emellertid vara ytterligt svårt att
dra en så klar gräns som FU 70 försökt
göra. För att åstadkomma uthållighet
krävs en samverkan mellan olika förbandstyper och vapensystem. Tid för mobilisering av det stora antalet enheter i värnpliktskrigsmakten måste skapas. En bidragande faktor är t ex luftförsvar under den
flygbekämpning av våra fjärrstridsförband, som är nödvändig om inte dessa
skall tillfoga en fiendes överskeppningar
oacceptabla förluster. Efter att ett brohuvud eventuellt har bildats, förbättras
också uthålligheten om de fortsatta förbands- och underhållstransporterna kan
försenas och reduceras.
Inom avvägningsprogrammet stod FU
70 inför det faktum, att AJ 37 genom
tidigare beslut redan beställts. FU 70 anser att AJ 37 bör anskaffas, även om man
inte nu vill ta ställning till antalet divisioner. Eftersom majoriteten inte prioriterat fjärrstridskrafterna, kan man anta att
ytterligare beställningar av AJ 37 inte
kommer att föreslås. Snarare kan man vänta försök att begränsa antalet. I så fall
kommer vi att ha drygt hälften så många
attackflygplan som år 1968. De stora begränsningarna inom såväl jakt som attack
kommer att få fredsorganisatoriska konsekvenser på 1980-talet eller t o m tidigare.
Utredningen finner det naturligt att
överväga att inte anskaffa ytterligare ubå-
tar, då den ena av komponenterna inom
programmet har gjorts så relativt stark.
Från marint håll har det framhållits, att
samtidigt som ubåtarnas initialeffekt är
stor, finns det knappast någon förbandstyp som har större uthållighet. Genom sin
närvaro kan de bidra både till att öka angriparens osäkerhet och tvinga honom till
tidskrävande motåtgärder. Enligt långsiktsplanerna för marinen skulle ubåtsprojektet A 14 beställas 1972/73. Senareläggning kan medföra fördyringar och därmed också mindre antal enheter. Eftersom en del av våra ubåtar snart faller
för åldersstrecket, kan en senarelagd beställning också få operativa konsekvenser.
Allmän värnplikt
FU 70 slår fast att Sveriges försvar skall
vara en hela folkets angelägenhet. Den
knytningen kan bäst uppnås genom den
allmänna värnpliktens princip. Endast genom allmän värnplikt kan vi dels ställa
det stora antal krigsförband på fötter som
landets yta kräver, dels dra nytta av de
bästa egenskaperna och kunskaperna hos
hela den manliga befolkningen. Erfarenheterna utifrån med olika selektiva system
för inkallelse är heller inte goda. Utredningens klara och eniga ståndpunkt i denna viktiga fråga bör hälsas med tillfredsställelse av alla försvarsvänner.
141
Bekänneffie till den allmänna värnpliktens princip behöver inte betyda att alla
differentieringar är uteslutna. Redan i dag
är skillnaden stor i tjänstgöringsskyldighet mellan t ex en lastbilsförare och en
värnpliktig underofficer. Men differentieringen får inte gå ut över varken det
antal förband, som oundgängligen behövs,
eller den enskilde soldatens utbildning.
Behovet att spara pengar för materielanskaffning och därmed motverka krigsorganisationens urholkning är klart motiverat. Men vägen dit är så mycket mer
intressant att diskutera. I mittenpartireservationen tas ideer upp om förkortning
av utbildningstiden för s k icke stridande
förband och lokalförsvarsförband till
mindre än 6 månader och direkt utbildning för dessa (ca 25 %av armens åldersklass) samt sänkt utnyttjandetid för värnpliktiga från 47 till 40 års ålder inom icke
särskilt utsatta områden.
Först kan denna konstruktion verka tilltalande. Rent teoretiskt skulle man kunna
spara pengar dels på själva avkortningen
av utbildningen, dels på rationaliseringar
av fredsorganisationen genom att två kontingenter per år skulle kunna utbildas vid
samma fredsförband. Men förslaget för
med sig flera besvärliga konsekvenser.
I det moderna kriget finns det inga förband som icke är stridande. Utöver sin
specialuppgift måste varje förband kunna
försvara sig självt inte bara stationärt utan
också under t ex fältmässiga omgrupperingar eller transporter. Man träffar då inte på fiendens andrarangsoldater utan
hans elitsoldater i t ex luftlandsatta för- 142
band. De ekonomiska vinsterna minskar
genom den kompensation, som måste förutsättas ges åt de värnpliktiga – dvs huvuddelen – som genomför normal utbildning.
De fredsorganisatoriska vinsterna kan
också bli diskutabla. Möjligheterna begränsas inte bara av det utrymme för utbildning som krävs. Här kommer faktorer
som lokaliseringspolitik, behov av lokal
beredskap och framtida medel för investeringar in i bilden. Man kan vidare peka
på den allsidiga utbildning som både aktivt och värnpliktigt befäl måste ha. Ekvationen att direktutbilda 25 % går heller
inte ihop med 20 brigader som mål. I så
fall torde högst 6 000 man återstå för utbildning i mindre än 6 månader.
Beträffande minskningen av utnyttjandetiden från 47 till 40 år kan konstateras
att den motsvarar ett stort antal bataljonsenheter, främst lokalförsvarsförband.
Det är billiga förband, som ofta utnyttjar
äldre materiel från fältförbanden. Landets
stora yta kräver också ett stort antal förband. Det gäller i synnerhet om majoritetens tidigare refererade principer blir
riksdagens beslut.
Kompromiss i försvarsfrågan?
Här har belysts ett antal viktiga problem,
där man inom FU 70 ofta haft delade meningar. Detta får inte överskyla det fak
tum att de reella skillnaderna inte är si
stora ekonomiskt sett. Majoritetsf(jrslaget
torde ligga på drygt 32 miljarder kr på eJ
femårsperiod. Reservanten Hernelius ham
nar på ca 34 miljarder. Det betyder int’
att dessa till synes marginella skillnade
är oväsentliga. Bibehållen operativ styrk:
och framtida handlingsfrihet kan bero p:
detta tillskott av medel. Men man ä
överens i många grundläggande fråg01
De säkerhetspolitiska bedömningarna ä
relativt likartade, även om meningarn:
om framtiden går något isär. Det gör där
emot inte meningarna om uppgifterna
stort för vårt försvar, dvs att vara freds
bevarande. I många avseenden är maJ
också överens när det gäller försvaret
uppbyggnad. Det gäller t ex avgörand’
frågor som den allmänna värnplikten
princip och synen på ABC-stridsmedlen
Tankar på en övergång till gerilla elle
civilmotstånd avvisas enhälligt. Det finn
alltså en viss grund för enighet i försvars
frågan.
Riksdagen står nu i tur att ta sitt an
svar och på grundval av bl a FU 70 för
slag fatta sitt beslut. Ett beslut som maJ
får hoppas karakteriseras av tillräckli,
operativ styrka under de närmaste åre1
och verklig handlingsfrihet på lång sikt.