Neutraliteterna och ECC
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HALVAR SUNDBERG:
Neutraliteten och EEC
I den svenska EEC-debatten påminner
professor Halvar Sundberg om den utredning, som inom utrikesdepartementet
verkställdes före Sveriges inträde i Förenta
nationerna. Av denna framgick, att
svensk neutralitet i krig ej längre kunde
vara vad man tidigare hävdat utan
skulle bli beroende av säkerhetsrådets
beslut. Men, ansåg man, risken för att
vi skulle behöva deltaga i konflikter vore
ringa. I själva verket har vi som bekant
tvingats att deltaga i åtminstone två
krig, med ett fältlasarett i Korea och med
väpnade styrkor i Kongo! Dessutom har
vi i en mängd fall deltagit i sanktioner
och demonstrationer mot andra länder,
frivilligt eller efter begäran av säkerhetsrådet. Det är egendomligt, menar
Sundberg, att statsministern under sådana
omständigheter vågar åberopa svensk
neutralitetspolitik för att hålla oss borta
från EEC. »Makten till socialistisk
inrikespolitik» är, säger han, viktigare
för regeringen än det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter, ja livsvillkor.
Skapandet av en europeisk enhet har
länge framstått såsom ett eftersträvansvärt
mål för att trygga freden i Europa. Ett
embryo till en sådan bildning utgör eller
kan utgöra European Economic Community, EEC. Svensk politik försummar så-
som känt sällan ivrigt deltagande i mer
eller mindre betydande eller diffusa internationella organisationer, där de försiktiga schweizarna hållit sig på avstånd –
alltifrån det förolyckade Nationernas förbund till dagens rikt blommande flora, av
vilken mastodontorganisationen Förenta
nationerna är den främsta. I beskäftigt
nit ha statsmakterna också i grundlagen
infört ett föga erforderligt, särskilt stadgande, som skulle möjliggöra ett överlå-
tande av deras beslutanderätt »på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet.» Den plötsligt påkomna tillbakadragenhet, som vårt land ådagalägger i
frågan om medlemskap eller association
i det första hoppgivande försöket att lägga grunden till ett Europas Förenta Stater ter sig i följd härav såsom en svårförklarlig motsägelse i svensk politik.
Det skäl, som till leda framföres och
omtuggas, är Sveriges »traditionella neutralitetspolitik». En anslutning till den
mellanfolkliga organisationen för fredligt
samarbete, som EEC utgör, uppgives så-
lunda försvåra eller utåt misstänkliggöra
vår vilja och förmåga att upprätthålla
sagda neutralitetspolitik. Neutralitet är
ett folkrättsligt begrepp. Det hänför sig
till förklarat eller pågående krig mellan
främmande makter eller därmed likställda krigförande grupper. Neutralitetspolitik måste då, om ordet skall hava något
förnuftigt innehåll, uttrycka en bestämd
avsikt att ställa sig utanför alla uppkomna eller hotande väpnade konflikter, i
vilka en främmande stat är part.
Neutralitetsargumentet är sällsamt. De,
som åberopa detta, måste hava förgätit
eller bemödat sig att i sitt medvetande
undantränga kännedomen om de förpliktelser, som Sverige åtagit sig genom sitt
inträde i Förenta nationerna. Det långt
mindre krävande och förpliktande medlemskapet i Nationernas förbund möttes
från mera omdömesgilla liksom sannspådda personer med avsevärd skepsis. I motsats härtill skedde anslutningen till Förenta nationerna utan nämnvärda meningsskiljaktigheter. Men genom denna
anslutning avstodo »de fyra stora partierna» in amplissima forma från den obeg-ränsade möjligheten till framtida neu- :ralitet i detta ords folkrättsliga innebörd.
I den officiella kommentar till Förenra nationernas stadga, som utarbetades in- ~m utrikesdepartementet med biträde av
rärskilda sakkunniga – professorerna Hertitz och Tingsten – redovisades ingående
~ch öppet denna konsekvens av medlemlkapet. Där framhölls, att ansvaret för
r.pprätthållande av internationell fred och
fäkerhet främst låge på säkerhetsrådet.
Medlemmarna hade förbundit sig att godraga och verkställa säkerhetsrådets beilut med stöd av stadgan. Rådets åtgär- ~er kunde därvid innefatta tvångsåtgärf,er, ekonomiska – såsom avbrytande av
ekonomiska, samfärdsels- och diplomatis- 83
ka förbindelser – eller militära – såsom
demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och landstridskrafter. Medlemmar, som därom anmodades,
vore skyldiga ställa till förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmå-
ner, som erfordrades. Även om de icke
själva deltoge i sanktionerna, vore de i allt
fall pliktiga att bistå andra medlemmar
till genomförandet härav, exempelvis att
ställa krigs- och annan materiel till förfogande och att tåla ingripanden såsom
passage och ianspråktagande av baser. Nå-
gon rätt att däremot åberopa de rättigheter och skyldigheter, som tillkomme en
neutral stat, ägde de alltså icke.
Riskerna att landet skulle komma i
dylikt med vår traditionella neutralitetspolitik oförenligt läge förklarades emellertid vara ringa. Det sades sålunda i den
officiella kommentaren tröstande, att
»mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma i tillämpning»; de ständiga rådsmedlemmarnas vetorätt ansågs utgöra en garanti mot indragning i stormaktstvister. Men det
framhölls samtidigt, att detta icke borde
»undanskymma betydelsen av det engagemang som sker genom inträdet i Förenta
nationerna». En neutralitet och en därpå
inriktad politik blev såsom följd härav
möjlig allenast utom området för nämnda
åtaganden såsom medlem av organisationen.
Sverige och sanktionerna
Det sagda illustreras av några fall, där
en tillämpning av sanktionsbestämmel- 84
serna förekommit. Främst är därvid Koreakriget av intresse. Efter den japanska
utrymningen av Korea besattes norra delen av Sovjetunionen och södra av Förenta staterna. Sedan dessa dragit tillbaka
sina ockupationstrupper, bildades där två
stater, den södra, Republiken Korea, och
den norra, kommunistdominerade Folkrepubliken Korea. Den senare anföll därefter den förra och krigshandlingar inleddes. säkerhetsrådet fastställde detta brott
mot freden samt uppmanade medlemsstaterna att lämna Sydkorea sådant bistånd, att angreppet kunde avvisas samt
internationell fred och säkerhet återställlas. Med hänsyn till att bakom denna konflikt jämväl dolde sig en motsättning mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
förklaras säkerhetsrådets ingripande därav, att Sovjetunionen vid denna tid bojkottade rådets sammanträden och därmed
blev ur stånd att använda sin vetorätt i
rådet.
Sexton stater ställde frivilliga militära
styrkor till Förenta nationernas förfogande och ytterligare fyra, bland dem vårt
land, åtogo sig att bistå med hjälpåtgärder av annan art; för Sveriges del utlovades ett fältlasarett. Regeringen medgav,
att detta innebar ett avsteg från neutralitetspolitiken, men hänvisade till att denna var begränsad av »de konsekvenser
som medlemskapet i Förenta nationerna
medför». Sedan Kommunistkina genom
starka frivilliga förband ingripit till Nordkoreas bistånd, antog generalförsamlingen
ett amerikanskt förslag, att Kina skulle
förklaras hava tagit del i aggression; då
Sverige icke ville medverka till ett principbeslut om vidtagande av sanktioner
mot Kina, nedlade landet sin röst vid
voteringen. I en senare resolution anmodades medlemsstaterna att ej exportera
krigsmateriel m m till Nordkorea och Kina. Sverige nedlade härvid sin röst med
samtidig förklaring, att någon sådan export varken förekom eller vore avsedd
att äga rum, varför de syften beträffande
handeln med Kina, som föranlett resolutionsförslaget, redan vore för Sveriges vidkommande beaktade.
Det må även erinras om Kongostriderna mellan Förenta nationernas styrkor och
Katangaprovinsen, som förklarat sig
självständig samt också fyllde de krav,
som folkrättsligt ställas på en stat och en
krigförande: en ansvarig organisation, ett
folk och ett territorium. Förenta nationernas ingripande var från början angivet
såsom »polisiära åtgärder>> för upprätthållande av ordning och säkerhet i det självständigblivna heterogena belgiska kongoområdet. Ingripandet förvandlades emellertid successivt till ren krigföring, som
åsyftade Katangas nedkämpande. Sverige
deltog i aktionen med en »vaktstyrka»,
som steg till l 500 man, utrustade ur
svenska mobiliseringsförråd och sammansatt av infanteri, artilleri, jakt- och bombflyg, och invecklades i hårda från skilda
håll kritiserade stridshandlingar. Dessa
inbegrep militärt motiverad beskjutning
av byggnader, sjukhus, röda-kors-ambulanser o d, samt medförde betydande offer
i liv och egendom både för de stridande
styrkorna och befolkningen. Denna krigföring ansågs av regeringen förenlig med
Sveriges traditionella neutralitetspolitik,
såsom utförd i Förenta nationernas tjänst
och godtagen av säkerhetsrådets permanenta medlemmar.
I fråga om Sydrhodesia, som också förklarat sig självständigt och bildat en egen,
synnerligen livskraftig stat, har Sverige
även deltagit i tvångsåtgärder, anbefallda av Förenta nationerna. Här ha de
stridslystnaste staterna dock icke lyckats
få i gång ivrigt påyrkade militära aktioner, utan Förenta nationerna har inskränkt sig till ekonomiska och andra likartade sanktioner. Genom att flera i sammanhanget betydelsefulla stater vägrat sin
medverkan har dock effekten varit ringa,
och ingripandet synes också nu stå inför
sitt upphörande. Ett övergivande av neutralitetsståndpunkten om icke-inblandning i andra länders tvistigheter betecknar lika fullt deltagandet för Sveriges del,
föranlett av medlemskapet i Förenta nationerna.
Tryggheten i FN
Den ofarlighet, som framstod såsom en
förutsättning för vår anslutning till Förenta nationerna och för våra utrikespolitiska aktioner av ovan angiven art, är
emellertid varken säker eller ovillkorlig.
Förenta nationernas krigföring i Korea
möjliggjordes, såsom nämnts, av att Sovjetunionen då demonstrativt avhöll sig
från deltagande i säkerhetsrådets sammanträden och därmed icke kunde utöva den
vetorätt, som skulle utgöra en garanti för
de smärre staterna att icke indragas i ett
85
stormaktskrig. Man kan ju göra tankeexperimentet, att Förenta staterna skulle
såsom Sovjetunionen bojkotta säkerhetsrådet eller rent av utträda ur organisationen. Röster i sådan riktning höjdes
som bekant efter de antiamerikanska demonstrationerna vid Kommunistkinas inval i församlingen; de kunna vid fortsatt
antiamerikanism återkomma. Den angivna ofarligheten och tryggheten skulle då
vila på motsättningen mellan de båda
kommunistiska stormakterna, en kanske
ej alltför fast bestående grund.
”Neutralitetspolitiken”
Om sålunda de avsteg från neutraliteten,
vilka förut nämnts, berott av vårt medlemskap av Förenta nationerna, så borde
därav följa, att vårt land i övrigt osvikligt fullföljde sin traditionella neutralitetspolitik. Det är alltför väl känt, att detta
ej är förhållandet. Sverige har icke nöjt
sig med olika »moraliska» pekpinnar utan
tvärtom på uppseendeväckande sätt tagit
ställning både i pågående krig och olika
upprorsrörelser, utan att detta föranletts
av några ens rekommendationer från sä-
kerhetsrådets sida. Det må erinras om de
antiamerikanska demonstrationer, som vi
tillåtit oss i anledning av den amerikanska krigföringen i Vietnam; de ha som bekant också framkallat amerikanska reaktioner. Även de inre förhållandena i Grekland, som föga angå oss, ha föranlett ur
svensk synpunkt föga tvingande demonstrationer. Men Sverige har dessutom
lämnat ej obetydligt materiellt bistånd till
ena parten i Vietnamkriget och till upp- 86
roriska styrkor i Portugals afrikanska territorier, det senare i märklig konträr motsättning till vår ställning till Katangas
och Sydrhodesias frihetsrörelser. Oförenligheten med neutralitetsbegreppet av dylika understöd torde enklast framgå, om
man tänker sig, att Sverige skulle på liknande sätt velat bispringa Tyskland under andra världskriget och hur reaktionen då skulle ha blivit hos de angloamerikanska makterna. Då vårt handlande i
nämnda fall funnit väsentlig förklaring
i regeringens inrikespolitiska manövrerande, kan man knappast undgå slutsatsen,
att svensk neutralitetspolitik utgör ett nå-
got oklart begrepp och i vart fall uppvisar en synnerlig tänjbarhet.
Sveriges nuvarande statsminister synes
också med någon självförhävelse vilja gö-
ra svensk politik obunden av neutralitetsreglerna: »den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva». Men detta kan
i vart fall icke gälla om det folkrättsliga
neutralitetsbegreppet.
Det skulle likväl vara denna godtyckliga
neutralitetspolitik, som reste ett ovillkor·
ligt hinder mot svensk anslutning eller
association till EEC. I betraktande av här
återgivna fakta måste det uppenbarligen
framstå som tvivelaktigt, om det verkli·
gen är neutralitetspolitiken, som utgör
realskälet för den negativa inställningen
till EEC. Det vill synas som om en upprik·
tigare förklaring till denna inställning
framkommer i den tillfredsställelse, som
en socialdemokratisk tidning låtit komma
till uttryck i en lättnadens suck över miss·
lyckandet i Bryssel: detta medförde dock
fördelarna, att »vi också helt slipper det
vi, d v s löntagarna i Sverige, ville komma
undan, nämligen den fria invandringen av
arbetskraft, de fria kapitalrörelserna och
den fria etableringsrätten». Makten till
socialistisk inrikespolitik anses utgöra ett
större värde än det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter, om icke livsvill·
kor! Sat sapienti.
Neutraliteten och EEC
I den svenska EEC-debatten påminner
professor Halvar Sundberg om den utredning, som inom utrikesdepartementet
verkställdes före Sveriges inträde i Förenta
nationerna. Av denna framgick, att
svensk neutralitet i krig ej längre kunde
vara vad man tidigare hävdat utan
skulle bli beroende av säkerhetsrådets
beslut. Men, ansåg man, risken för att
vi skulle behöva deltaga i konflikter vore
ringa. I själva verket har vi som bekant
tvingats att deltaga i åtminstone två
krig, med ett fältlasarett i Korea och med
väpnade styrkor i Kongo! Dessutom har
vi i en mängd fall deltagit i sanktioner
och demonstrationer mot andra länder,
frivilligt eller efter begäran av säkerhetsrådet. Det är egendomligt, menar
Sundberg, att statsministern under sådana
omständigheter vågar åberopa svensk
neutralitetspolitik för att hålla oss borta
från EEC. »Makten till socialistisk
inrikespolitik» är, säger han, viktigare
för regeringen än det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter, ja livsvillkor.
Skapandet av en europeisk enhet har
länge framstått såsom ett eftersträvansvärt
mål för att trygga freden i Europa. Ett
embryo till en sådan bildning utgör eller
kan utgöra European Economic Community, EEC. Svensk politik försummar så-
som känt sällan ivrigt deltagande i mer
eller mindre betydande eller diffusa internationella organisationer, där de försiktiga schweizarna hållit sig på avstånd –
alltifrån det förolyckade Nationernas förbund till dagens rikt blommande flora, av
vilken mastodontorganisationen Förenta
nationerna är den främsta. I beskäftigt
nit ha statsmakterna också i grundlagen
infört ett föga erforderligt, särskilt stadgande, som skulle möjliggöra ett överlå-
tande av deras beslutanderätt »på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet.» Den plötsligt påkomna tillbakadragenhet, som vårt land ådagalägger i
frågan om medlemskap eller association
i det första hoppgivande försöket att lägga grunden till ett Europas Förenta Stater ter sig i följd härav såsom en svårförklarlig motsägelse i svensk politik.
Det skäl, som till leda framföres och
omtuggas, är Sveriges »traditionella neutralitetspolitik». En anslutning till den
mellanfolkliga organisationen för fredligt
samarbete, som EEC utgör, uppgives så-
lunda försvåra eller utåt misstänkliggöra
vår vilja och förmåga att upprätthålla
sagda neutralitetspolitik. Neutralitet är
ett folkrättsligt begrepp. Det hänför sig
till förklarat eller pågående krig mellan
främmande makter eller därmed likställda krigförande grupper. Neutralitetspolitik måste då, om ordet skall hava något
förnuftigt innehåll, uttrycka en bestämd
avsikt att ställa sig utanför alla uppkomna eller hotande väpnade konflikter, i
vilka en främmande stat är part.
Neutralitetsargumentet är sällsamt. De,
som åberopa detta, måste hava förgätit
eller bemödat sig att i sitt medvetande
undantränga kännedomen om de förpliktelser, som Sverige åtagit sig genom sitt
inträde i Förenta nationerna. Det långt
mindre krävande och förpliktande medlemskapet i Nationernas förbund möttes
från mera omdömesgilla liksom sannspådda personer med avsevärd skepsis. I motsats härtill skedde anslutningen till Förenta nationerna utan nämnvärda meningsskiljaktigheter. Men genom denna
anslutning avstodo »de fyra stora partierna» in amplissima forma från den obeg-ränsade möjligheten till framtida neu- :ralitet i detta ords folkrättsliga innebörd.
I den officiella kommentar till Förenra nationernas stadga, som utarbetades in- ~m utrikesdepartementet med biträde av
rärskilda sakkunniga – professorerna Hertitz och Tingsten – redovisades ingående
~ch öppet denna konsekvens av medlemlkapet. Där framhölls, att ansvaret för
r.pprätthållande av internationell fred och
fäkerhet främst låge på säkerhetsrådet.
Medlemmarna hade förbundit sig att godraga och verkställa säkerhetsrådets beilut med stöd av stadgan. Rådets åtgär- ~er kunde därvid innefatta tvångsåtgärf,er, ekonomiska – såsom avbrytande av
ekonomiska, samfärdsels- och diplomatis- 83
ka förbindelser – eller militära – såsom
demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och landstridskrafter. Medlemmar, som därom anmodades,
vore skyldiga ställa till förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmå-
ner, som erfordrades. Även om de icke
själva deltoge i sanktionerna, vore de i allt
fall pliktiga att bistå andra medlemmar
till genomförandet härav, exempelvis att
ställa krigs- och annan materiel till förfogande och att tåla ingripanden såsom
passage och ianspråktagande av baser. Nå-
gon rätt att däremot åberopa de rättigheter och skyldigheter, som tillkomme en
neutral stat, ägde de alltså icke.
Riskerna att landet skulle komma i
dylikt med vår traditionella neutralitetspolitik oförenligt läge förklarades emellertid vara ringa. Det sades sålunda i den
officiella kommentaren tröstande, att
»mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma i tillämpning»; de ständiga rådsmedlemmarnas vetorätt ansågs utgöra en garanti mot indragning i stormaktstvister. Men det
framhölls samtidigt, att detta icke borde
»undanskymma betydelsen av det engagemang som sker genom inträdet i Förenta
nationerna». En neutralitet och en därpå
inriktad politik blev såsom följd härav
möjlig allenast utom området för nämnda
åtaganden såsom medlem av organisationen.
Sverige och sanktionerna
Det sagda illustreras av några fall, där
en tillämpning av sanktionsbestämmel- 84
serna förekommit. Främst är därvid Koreakriget av intresse. Efter den japanska
utrymningen av Korea besattes norra delen av Sovjetunionen och södra av Förenta staterna. Sedan dessa dragit tillbaka
sina ockupationstrupper, bildades där två
stater, den södra, Republiken Korea, och
den norra, kommunistdominerade Folkrepubliken Korea. Den senare anföll därefter den förra och krigshandlingar inleddes. säkerhetsrådet fastställde detta brott
mot freden samt uppmanade medlemsstaterna att lämna Sydkorea sådant bistånd, att angreppet kunde avvisas samt
internationell fred och säkerhet återställlas. Med hänsyn till att bakom denna konflikt jämväl dolde sig en motsättning mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
förklaras säkerhetsrådets ingripande därav, att Sovjetunionen vid denna tid bojkottade rådets sammanträden och därmed
blev ur stånd att använda sin vetorätt i
rådet.
Sexton stater ställde frivilliga militära
styrkor till Förenta nationernas förfogande och ytterligare fyra, bland dem vårt
land, åtogo sig att bistå med hjälpåtgärder av annan art; för Sveriges del utlovades ett fältlasarett. Regeringen medgav,
att detta innebar ett avsteg från neutralitetspolitiken, men hänvisade till att denna var begränsad av »de konsekvenser
som medlemskapet i Förenta nationerna
medför». Sedan Kommunistkina genom
starka frivilliga förband ingripit till Nordkoreas bistånd, antog generalförsamlingen
ett amerikanskt förslag, att Kina skulle
förklaras hava tagit del i aggression; då
Sverige icke ville medverka till ett principbeslut om vidtagande av sanktioner
mot Kina, nedlade landet sin röst vid
voteringen. I en senare resolution anmodades medlemsstaterna att ej exportera
krigsmateriel m m till Nordkorea och Kina. Sverige nedlade härvid sin röst med
samtidig förklaring, att någon sådan export varken förekom eller vore avsedd
att äga rum, varför de syften beträffande
handeln med Kina, som föranlett resolutionsförslaget, redan vore för Sveriges vidkommande beaktade.
Det må även erinras om Kongostriderna mellan Förenta nationernas styrkor och
Katangaprovinsen, som förklarat sig
självständig samt också fyllde de krav,
som folkrättsligt ställas på en stat och en
krigförande: en ansvarig organisation, ett
folk och ett territorium. Förenta nationernas ingripande var från början angivet
såsom »polisiära åtgärder>> för upprätthållande av ordning och säkerhet i det självständigblivna heterogena belgiska kongoområdet. Ingripandet förvandlades emellertid successivt till ren krigföring, som
åsyftade Katangas nedkämpande. Sverige
deltog i aktionen med en »vaktstyrka»,
som steg till l 500 man, utrustade ur
svenska mobiliseringsförråd och sammansatt av infanteri, artilleri, jakt- och bombflyg, och invecklades i hårda från skilda
håll kritiserade stridshandlingar. Dessa
inbegrep militärt motiverad beskjutning
av byggnader, sjukhus, röda-kors-ambulanser o d, samt medförde betydande offer
i liv och egendom både för de stridande
styrkorna och befolkningen. Denna krigföring ansågs av regeringen förenlig med
Sveriges traditionella neutralitetspolitik,
såsom utförd i Förenta nationernas tjänst
och godtagen av säkerhetsrådets permanenta medlemmar.
I fråga om Sydrhodesia, som också förklarat sig självständigt och bildat en egen,
synnerligen livskraftig stat, har Sverige
även deltagit i tvångsåtgärder, anbefallda av Förenta nationerna. Här ha de
stridslystnaste staterna dock icke lyckats
få i gång ivrigt påyrkade militära aktioner, utan Förenta nationerna har inskränkt sig till ekonomiska och andra likartade sanktioner. Genom att flera i sammanhanget betydelsefulla stater vägrat sin
medverkan har dock effekten varit ringa,
och ingripandet synes också nu stå inför
sitt upphörande. Ett övergivande av neutralitetsståndpunkten om icke-inblandning i andra länders tvistigheter betecknar lika fullt deltagandet för Sveriges del,
föranlett av medlemskapet i Förenta nationerna.
Tryggheten i FN
Den ofarlighet, som framstod såsom en
förutsättning för vår anslutning till Förenta nationerna och för våra utrikespolitiska aktioner av ovan angiven art, är
emellertid varken säker eller ovillkorlig.
Förenta nationernas krigföring i Korea
möjliggjordes, såsom nämnts, av att Sovjetunionen då demonstrativt avhöll sig
från deltagande i säkerhetsrådets sammanträden och därmed icke kunde utöva den
vetorätt, som skulle utgöra en garanti för
de smärre staterna att icke indragas i ett
85
stormaktskrig. Man kan ju göra tankeexperimentet, att Förenta staterna skulle
såsom Sovjetunionen bojkotta säkerhetsrådet eller rent av utträda ur organisationen. Röster i sådan riktning höjdes
som bekant efter de antiamerikanska demonstrationerna vid Kommunistkinas inval i församlingen; de kunna vid fortsatt
antiamerikanism återkomma. Den angivna ofarligheten och tryggheten skulle då
vila på motsättningen mellan de båda
kommunistiska stormakterna, en kanske
ej alltför fast bestående grund.
”Neutralitetspolitiken”
Om sålunda de avsteg från neutraliteten,
vilka förut nämnts, berott av vårt medlemskap av Förenta nationerna, så borde
därav följa, att vårt land i övrigt osvikligt fullföljde sin traditionella neutralitetspolitik. Det är alltför väl känt, att detta
ej är förhållandet. Sverige har icke nöjt
sig med olika »moraliska» pekpinnar utan
tvärtom på uppseendeväckande sätt tagit
ställning både i pågående krig och olika
upprorsrörelser, utan att detta föranletts
av några ens rekommendationer från sä-
kerhetsrådets sida. Det må erinras om de
antiamerikanska demonstrationer, som vi
tillåtit oss i anledning av den amerikanska krigföringen i Vietnam; de ha som bekant också framkallat amerikanska reaktioner. Även de inre förhållandena i Grekland, som föga angå oss, ha föranlett ur
svensk synpunkt föga tvingande demonstrationer. Men Sverige har dessutom
lämnat ej obetydligt materiellt bistånd till
ena parten i Vietnamkriget och till upp- 86
roriska styrkor i Portugals afrikanska territorier, det senare i märklig konträr motsättning till vår ställning till Katangas
och Sydrhodesias frihetsrörelser. Oförenligheten med neutralitetsbegreppet av dylika understöd torde enklast framgå, om
man tänker sig, att Sverige skulle på liknande sätt velat bispringa Tyskland under andra världskriget och hur reaktionen då skulle ha blivit hos de angloamerikanska makterna. Då vårt handlande i
nämnda fall funnit väsentlig förklaring
i regeringens inrikespolitiska manövrerande, kan man knappast undgå slutsatsen,
att svensk neutralitetspolitik utgör ett nå-
got oklart begrepp och i vart fall uppvisar en synnerlig tänjbarhet.
Sveriges nuvarande statsminister synes
också med någon självförhävelse vilja gö-
ra svensk politik obunden av neutralitetsreglerna: »den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva». Men detta kan
i vart fall icke gälla om det folkrättsliga
neutralitetsbegreppet.
Det skulle likväl vara denna godtyckliga
neutralitetspolitik, som reste ett ovillkor·
ligt hinder mot svensk anslutning eller
association till EEC. I betraktande av här
återgivna fakta måste det uppenbarligen
framstå som tvivelaktigt, om det verkli·
gen är neutralitetspolitiken, som utgör
realskälet för den negativa inställningen
till EEC. Det vill synas som om en upprik·
tigare förklaring till denna inställning
framkommer i den tillfredsställelse, som
en socialdemokratisk tidning låtit komma
till uttryck i en lättnadens suck över miss·
lyckandet i Bryssel: detta medförde dock
fördelarna, att »vi också helt slipper det
vi, d v s löntagarna i Sverige, ville komma
undan, nämligen den fria invandringen av
arbetskraft, de fria kapitalrörelserna och
den fria etableringsrätten». Makten till
socialistisk inrikespolitik anses utgöra ett
större värde än det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter, om icke livsvill·
kor! Sat sapienti.