Adam Nelvin: En socialdemokrati för vår tid

När Torbjörn Nilsson skriver sin stora artikel om Socialdemokraternas valstrategi är Stefan Löfven fortfarande partiledare.

Situationen var desperat. Den så kallade Zanchi-planen – konservativ invandringspolitik och radikal välfärdspolitik – kunde inte genomföras inom ramen för fyrpartisamarbetet. Men den alternativa strategin – ständiga påminnelser om SDs ursprung – verkade inte fästa. Det nya narrativet var en variant på samma tema, inspirerat av Capitolium-attacken den 6 januari. Nu var nationalisterna ett hot mot demokratin.

I några månader höll man på så där. Under tiden föll Jöken. Sedan tog Magdalena Andersson över.

Andersson hade själv varit pådrivande för en mer restriktiv invandringspolitik. Nu stod hon med DNs reportrar och skulle teckna sin framtidsvision på ett blädderblock.

Hon ritar en stor svensk flagga. ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige.”

I sitt Almedalen-tal anklagar hon högerblocket för bristande patriotism. Hon uttrycker sig inte exakt så, men andemeningen är tydlig: högern accepterar utländskt ägande i välfärden och muslimska friskolor. Conservatives In Name Only. Själv ger hon order om att de utländska investerarna ska granskas av Totalförsvarets forskningsinstitut.

En väl avvägd åtgärd eller inte – det är inte poängen här. Det är – förstås – inte ens poängen med själva utspelet. Poängen är Socialdemokratins förskjutning på GAL-TAN-skalan.

Den trendkänsliga Alex Schulman konstaterar att Magdalena Andersson har börjat låta som SD. I Aktuellt anklagar Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson kollegan Anders Ygeman för ”rasism”. Andersson svarar att hon inte vill ha några ”Somalitowns”.

Denna socialdemokratins nya skepnad har något av Boris Johnsson över sig. Något av one-nation conservatism. Något av Red Toryism.

Det viktigaste som hänt i svensk opinion de senaste tio åren är att SD tredubblat sitt väljarstöd. Bland LO-män är S och SD jämnstora.

Sverigedemokraternas narrativ är ju välbekant: en liten korrupt politisk elit – i synnerhet S och samarbetspartiet MP – bedriver en oansvarig invandringspolitik som sliter isär landet. På folkets sida står SD.

Det var därför Stefan Löfvens tirader om ”rasism” inte funkade. Det stärkte bara narrativet.

Magdalena Andersson ser i stället ett framgångsrikt recept som kan omarbetas för att tjäna Socialdemokratins syften.

Det omarbetade narrativet är: en liten ekonomisk elit – som hålls om ryggen av ”högern” – har korrumperat välfärden och sliter isär landet. På folkets sida står S.

Attackerna mot friskolan bottnar möjligen i en genuin övertygelse. Kanske trodde man också att vinst-kritiken – som omfamnas av många borgerliga sympatisörer – skulle locka väljare över blockgränsen. Men viktigare är rollen friskolorna kan spela i en ny berättelse om Sverige. Det är perfekt casting: riskkapitalet, ”vinstjakten”, utlänningarna, muslimerna. Internationella Engelska Skolan AB, grundat av en jänkare. Saknas bara att de är frimurare också.

Ett antal omständigheter har spelat Socialdemokraterna i händerna. Coronapandemin som ”dödförklarade nyliberalismen” och samlade folket framför myndigheternas dagliga presskonferenser. Oppositionens budgetseger som fick Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet. Kriget i Ukraina som skänkt allvar och prestige åt Andersson I. Och krönt statsministern till landsmoder.

Sedan fem år tillbaka anser majoriteten av svenskarna att landet utvecklas i fel riktning. I förra årets SOM utgjorde optimisterna 21 procent av befolkningen, pessimisterna 57. ”Samanhållningen i samhället” brukar vara det man tycker försämras mest.

Alla partier med självbevarelsedrift tar in sådana stämningar. Den politiska trenden – från vänster till höger – är mer kontroll, högre staket, större budgetar.

Den stora statens revansch. Eller som John Zanchi uttryckte det: ”Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär”.

Moderaternas budskap är särskilt kärvt: även med ”terrorlagstiftning”, visitationszoner, hemlig avlyssning och anonyma vittnen kommer det ta 20 år att ”få ordning” på gängkriminaliteten.

Team Andersson är mindre konkret om hur-et. Det ska lyftas på stenar. Ygeman sägs ha ett ”förslag” om att max hälften av invånarna i ett utsatt område ska ha utomnordisk bakgrund. Men det är inget förslag. Möjligen en målbild.

Ett Sverige som är lite mer som Sverige.

Att V och MP gick i taket var förstås inte bara förutsägbart utan avsikten. S kan inte – som SD – gå till storms mot ”vänsterliberalerna”. Återstår att ”vänsterliberalerna” går till storms mot S. Det är som med Duchamps pissoar eller Damien Hirsts dödskalle: det verkliga konstverket är publikens reaktioner.

Över huvud taget äger regeringen stor dramatisk talang. Fattas bara – eftersom det är en valrörelseministär som Andersson samlat.

Vilket – förställer jag mig – är problemet för partiets många nya väljare. Idag är Socialdemokraterna en sak. Men vad är de imorgon?

När Zanchi först presenterade sin valstrategi 2018 skrev Aftonbladets – i vanliga fall osvikligt lojala – ledarsida att partiet förlorat sitt hjärta.

Jag läser det, så här långt senare, och kommer att tänka på Tom Ripley:

”The one thing I know is we’re constantly being born.”

UPPDATERING: På Facebook anklagar “Samtidigt i Sverige” Sverigedemokraterna för att ”rädda Reinfeldts invandringspolitik”. Kontot drivs av AiP Media Produktion AB, ett dotterbolag till Socialdemokraterna. You couldn’t make it up.

Adam Nelvin jobbar med strategisk kommunikation