Adam Smiths ande var närvarande vid Eidsvoll 1814

I veckan firade Norge nationaldag. Det var den 17 maj 1814 som en konstituerande församling i Eidsvoll, norr om Oslo, högtidligt proklamerade landets självständighet och antog en ganska liberal konstitution (i ordet ”liberal” gammal bemärkelse, innan socialdemokraterna tilldelade det för sina egna syften). Konstitutionen stipulerade maktdelning, religionsfrihet, press- och mötesfrihet samt begränsningar av regeringens ingripande i ekonomin. Den är fortfarande i kraft, med mindre förändringar, och är således den näst äldsta skriftliga konstitutionen i världen, efter den amerikanska.

Det är en ihållande myt att Norge och de andra nordiska länderna är socialistiska. Traditionen med frihet och individuellt ansvar har alltid varit mycket stark i dessa länder, och deras relativa framgång kan, tror jag, tillskrivas tre avgörande drag i de nordiska samhällena: en stark tradition av rättsstatsprincipen, inklusive respekt för privat egendom, ett engagemang för frihandel och öppna ekonomier, och social sammanhållning, baserad på dessa samhällens homogenitet. Deras framgång har skett trots, inte på grund av, socialdemokratin.

I min senaste bok ”Twenty-Four Conservative-Liberal Thinkers – Part I” skriver jag om hur den isländske krönikören Snorri Sturluson i sin historia om de norska kungarna, Heimskringla, beskriver kontrasten mellan goda och dåliga kungar, och kampen i Norge mellan de dåliga kungarna och de ledande bönder. De goda kungarna behöll freden och höll skatterna låga. De dåliga kungarna var krigare och införde höga skatter på befolkningen. Några av de framstående norska bönderna som försökte sätta kungarna på plats, till exempel Erling Skjalgsson och Einar Thambarskelfir, var ganska imponerande.

Norge var ett självständigt kungarike fram till 1380 då landet, och dess nordatlantiska grannar, Island, Färöarna, Grönland, Shetland och Orkneyöarna, förenades med Danmark, då en ung kung av Danmark ärvde den norska kronan. Därefter styrdes Norge av den danske kungen som var bosatt i Köpenhamn. På 1470-talet förlorade landet Shetland och Orkneyöarna till Skottland, och när Norge överlämnades till Sverige i januari 1814 – kompensation för Finland som Sverige hade förlorat mot Ryssland – bestämdes det av de europeiska makterna att Danmark skulle behålla Norges återstående nordatlantiska ägodelar. Detta förmodligen för att Storbritannien ansåg att Danmark skulle vara en mindre framträdande kraft i Nordatlanten än Sverige. Läs: Royal Navy ville kontrollera de norra vattnen.

Det var då som ledande norrmän reste sig, med stöd av Norges generalguvernör, prins Christian Frederik av Danmark, och avskaffade absolutismen och valde en konstituerande församling. De möttes på Eidsvoll i April 1814 och efter sex veckors överläggning skrevs en konstitution och proklamerades ett oberoende kungarike med kristen Frederik som konung. Svenskarna avvisade dock bestämt detta djärva initiativ. De invaderade landet och tvingade norrmännen att erkänna den svenska kungen som kung även av Norge, men för att blidka norrmännen accepterade de Eidsvolls konstitution, även om Sverige förbehöll sig rätten att föra utrikespolitik för de två kungadömenas räkning. Norge var alltså i en personunion med Sverige fram till 1905 då landet återigen blev ett självständigt kungarike, som det fortfarande är.

Vad som dock är föga känt är att den ekonomiska liberalismens fader, Adam Smith, kan ha haft ett visst indirekt inflytande på den liberala konstitution som antogs 1814. När Smith fortfarande bodde i Glasgow och bara hade publicerat ”The Theory of Moral Sentiments and on the Origins of Languages” träffade han tre norrmän som reste runt i Europa, Andreas Holt och dennes studenter, bröderna Peter och Carsten Anker som kom från en rik handelsfamilj. Smith skrev i en reseanteckningsbok som bröderna Anker hade tagit med sig:

”I shall always be happy to hear of the welfare & prosperity of three Gentlemen in whose conversation I have had so much pleasure, as in that of the two Messrs. Anchor & of their worthy Tutor mr. Holt. 28th of May 1762.”

I mars 1764 träffade de tre norrmännen återigen den skotska forskaren i Toulouse där Smiths student, hertigen av Buccleuch, skrev i reseanteckningsboken:

“Having had the pleasure of meeting Messieurs Anchers & Mr. Holt at Toulouse. It is with the greatest satisfaction that I member myself amongst their acquaintance. Buccleugh.”

Holt och de två bröderna Anker blev senare höga tjänstemän i det dansk-norska kungariket. Kort efter publiceringen i Storbritannien av Adam Smiths mästerverk, ”Wealth of Nations” 1776, ordnade de tre med en översättning av verket till danska, som också talades av norska intellektuella, vilken kom ut 1779-1780. Holt kontaktade sin gamle vän för att berätta om översättningen, och Smith svarade honom i oktober 1780 och uttryckte sin glädje över den. Holt gick bort 1785 men bröderna Anker blev framträdande medlemmar i den norska självständighetsrörelsen, och Carsten Anker erbjöd sin stora herrgård på Eidsvoll som plats för den konstituerande församlingen våren 1814. Utan tvekan hade Smiths två lärjungar stort inflytande på konstitutionens skrivande, även om ingen av dem var delegat. Deras nära släkting, Peder Anker, var emellertid talman av församlingen, och hans svärson var också en av dess ledande medlemmar. Peder Anker blev Norges första statssekreterare, från 1814 till 1822.

En norsk historiker, professor Oystein Sörensen, skriver om den ekonomiska liberalismens ”gyllene era” i Norge under perioden 1814–1884. Även om Norge var en demokrati var rösträtten ganska begränsad, men den styrande eliten var starkt för privat egendom och frihandel. De två ledande liberalerna i mitten av 1800-talet var Anton Martin Schweigaard, den första norska professorn i nationalekonomi och riksdagsledamot 1841–1869, och Frederik Stang, statsminister 1873–1880. Under deras storhetstid lades grunden för Norges framtida välstånd. Men den ekonomiska liberalismen var inte begränsad till intellektuella och höga tjänstemän. Böndernas mångårige ledare, Sören Jaabaek, var en stark motståndare till statliga ingripanden och höga skatter, en modern motsvarighet till Snorris hjältar i ”Heimskringla”.

På 1900-talet etablerade socialdemokraterna intellektuell och politisk hegemoni i Norge, såsom i de två andra skandinaviska länderna. En vältalig proteströst tillhörde ekonomen Trygve Hoff, redaktör för en välspridd affärstidning och författare till två anmärkningsvärda böcker. En doktorsavhandling om ekonomisk beräkning under socialism (vilket var omöjligt, hävdade Hoff, med Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek) och en bok om vad som borde göras i Norge efter kriget, ”Fred og fremtid”. Uppmuntrad av Hayek’s Road to Serfdom 1947 etablerade några framstående affärsmän en fond för att främja liberala idéer, passande nog kallad Libertas. Den hade dock bara en begränsad intellektuell inverkan.

Efter några årtionden som marginaliserad idé fick den ekonomiska liberalismen en nystart på 1980- och 1990-talet, inte minst under inflytande av Hayek och hans kollega vid University of Chicago, Milton Friedman – en personlig vän till Trygve Hoff. I dag har liberalismen, både ekonomisk och politisk, återigen en betydande närvaro i den norska debatten, inte minst genom den liberala tankesmedjan Civita. Idéerna från 1814 är fortfarande vid liv.  

Hannes H. Gissurarson är professor i Statsvetenskap vid Islands Universitet. Han har skrivit mer än 15 böcker på engelska och isländska, tjänstgjort i styrelsen för Mont Pelerin Society och Islands centralbank, och har varit visiting scholar vid ett flertal universitet, däribland Stanford och UCLA.