Ädel, ädlare, ädlast: Halsbandsaffären

En essä om ädelstenar kan inte förbigå den märkliga historien om det diamanthalsband som solkungens efterträdare Ludvig XV beslöt att förära sin maitresse-en-titre Mme du Barry – och som kom att spela en avgörande roll i förspelet till den franska revolutionen, skriver Sten Niklasson.

En man som starkt bidrog till intresset för ädla stenar i Europa var Jean-Babtiste Tavernier. Han var en rikt begåvad person som behärskade ett flertal europeiska språk, hade god iakttagelseförmåga samt ett gott anseende som hederlig. I mitten av 1600-talet gjorde han sex långa resor till Persien och Indien, därtill uppmuntrad av den juvelintresserade franske kardinalen Mazarin. Tavernier fick som en av de första européerna tillträde till flera av Orientens härskare och beskrev skarpsynt, om än något svulstigt för en nutida läsare, deras ofantliga skatter.

I Frankrike regerade vid denna tid ”solkungen”, Ludvig XIV, vars sinne för det extravaganta inte minst omfattade ädla stenar. Medan det franska folket led och kved, utvecklades vid Ludvigs hov en sällan skådad prakt. Kungen köpte till sin finansminister Colberts fasa ett stort antal stenar av Tavernier, däribland fyrtiofyra diamanter. Några av stenarna blev gåvor till älskarinnor, hovfunktionärer och andra personer, vilkas lojalitet Ludvig ansåg sig behöva. Men de finaste behöll han själv. Hela hans uppenbarelse gnistrade och sprakade av ädelstenar. Några av dem kan av den nutida resenären beundras i Louvrens smyckegallerier.

En essä om ädelstenar kan inte förbigå den märkliga historien om det diamanthalsband som solkungens efterträdare Ludvig XV beslöt att förära sin maitresse-en-titre Mme du Barry. Kungen hade uppdragit åt juvelerarna Boehmer och Bassenge i Paris att tillverka ett halsband som i prakt skulle överträffa alla då kända smycken. Kostnaden beräknades bli 2 000 000 livres, en kolossal summa på den tiden. Det tog juvelerarna flera år att samla ihop de 650 diamanter som behövdes för uppgiften. Men under tiden dog beställaren Ludvig i smittkoppor, och Mme du Barry förvisades från hovet.

När det enorma halsbandet med sina många slingor, hängen och rosetter äntligen var färdigt, var juvelerarfirman så gott som ruinerad. 1778 erbjöds den tjugofyraårige nye kungen Ludvig XVI att köpa smycket åt sin ett år yngre hustru Marie Antoinette, som emellertid vägrade ta emot det med motiveringen att det ju tillverkats för en annan kvinna som dessutom varit kurtisan.

I detta skede inträdde i historien en skrupelfri dam som kallade sig Jeanne de Saint-Rémy de Valois. Jeanne blev älskarinna åt den äregirige kardinalen de Rohan, som strävade efter att bli minister i kungens regering, men som råkat i onåd hos drottning Marie Antoinette. De Rohan försökte nu hitta ett sätt att blidka drottningen med hjälp av Jeanne, som lyckats nästla sig in vid hovet i Versailles och påstod sig stå drottningen nära.

Jeanne åtog sig att agera som kurir för de Rohans vädjande biljetter till drottningen. Hon överlämnade också svarsbrev till kardinalen, vilka hon bedyrade kom direkt från drottningen. Eftersom tonen i svaren efterhand blev allt intimare, fick de Rohan för sig att drottningen inte bara ville ta honom till nåder, utan också hyste varma känslor för honom. Han bad därför Jeanne i största hemlighet arrangera ett nattligt möte mellan honom och Marie Antoinette i en park vid Versailles.

Jeanne hade letat upp en prostituerad kvinna med en viss yttre likhet med drottningen, som med beslöjat ansikte spelade Marie Antoinette vid det korta mötet. Kvinnan kastade en ros framför de Rohans fötter och yttrade de gåtfulla orden: ”Ni vet vad detta betyder!”

Scenen var nu satt för det stora bedrägeriet. Jeanne uppmanade den kärlekskranke de Rohan att på drottningens vägnar förvärva diamanthalsbandet från de desperata juvelerarna. Efter det att kardinalen förklarat att hans uppdragsgivare var drottningen själv, och styrkt sitt påstående med ett brev undertecknat Marie Antoinette de France som han fått av Jeanne, överlämnade juvelerarna smycket för vidare befordran till den tidigare så ovilliga köparen. Men eftersom de Rohan själv inte ansåg sig kunna lämna det till drottningen, åtog sig den alltid lika tjänstvilliga Jeanne att ordna saken.

Smycket nådde aldrig adressaten. Det togs om hand av Jeanne, som i hemlighet lät föra det till London, där det skulle styckas i syfte att uppnå ett bättre pris för de enskilda stenarna.

I epilogen till detta bisarra drama påminde den stackars juveleraren Boehmer drottningen om betalningen, varpå Marie Antoinette uppbragt förklarade att hon varken beställt eller mottagit något halsband. Saken rullades därmed upp. De Rohan beordrades inställa sig vid hovet och företedde förstås inför kungaparet brevet, undertecknat av Marie Antoinette de France. Kungen blev rasande och hånade de Rohan för att han inte insett att kungligheter aldrig använder tillnamn vid underskrifter. Hade brevet varit äkta, skulle drottningen ha undertecknat endast med Marie.

Under transporten till Bastiljen lyckades den fängslade kardinalen smuggla ut en uppmaning till en förtrogen bekant att förstöra hans komprometterande korrespondens med drottningen. Jeanne, som häktades ett par dagar senare, lyckades likaså förstöra sina förfalskade brev. Men andra inblandade erkände, och svindlerskan Jeanne dömdes att naken bli hudflängd med käppar och att bli märkt med bokstaven ”V” ( voleuse = tjuv ) på båda axlarna med ett glödgat järn. Hon lyckades emellertid, förklädd som pojke, rymma från fängelset och dog fyra år senare, utkastad från ett fönster på tredje våningen i ett hus i London. Dessförinnan hade hon emellertid hunnit skriva ihop sina Mémoires justificatifs, i vilka hon föga förvånande lade hela skulden på Marie Antoinette.

Sensationellt nog friades de Rohan i den följande rättegången men förvisades av kungen till ett kloster efter att ha fråntagits alla sina privilegier och titlar. Den allmänna meningen i Frankrike var att drottningen utnyttjat Jeanne med flera som verktyg för att markera sitt hat av de Rohan. Affären med diamanthalsbandet blev en viktig orsak till kungafamiljens kraftigt minskade popularitet och bidrog på så sätt till den revolution som utlöstes fyra år senare.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör