Ädel, ädlare, ädlast: En slipad diamant

I äldre tider ansåg man att det endast fanns fyra riktiga ädelstenar, nämligen diamant, rubin, safir och smaragd. Alla andra stenar som användes som smycken eller talismaner var på sin höjd halvädelstenar. Dit räknades granat, opal, turkos, topas, beryll och olika varianter av kvarts som ametist, citrin, agat, onyx med flera, skriver Sten Niklasson i del två av sin serie om ädla stenar.

Som ädlast av de ädla betraktades diamanten, som dock i oslipat tillstånd minst av allt liknar en attraktiv smyckesten. I de gamla skrifterna talas om blodröda och svarta diamanter. Förmodligen handlar det om andra mineral som spinell och magnetit som råkar ha samma kristallform som diamanten.

Även om bestämningsmetoderna inte var särskilt sofistikerade, var man tidigt på det klara med att diamanten var sällsynt och hårdare än något annat naturligt förekommande material, vilket naturligtvis ansågs förläna den särskilt magiska egenskaper. Numera vet vi att diamant är en variant av rent kol. Vid en temperatur av ca 900 C kan den i närvaro av syre faktiskt brinna och övergår då till koldioxid. Det händer därför att diamanter försvinner spårlöst i bränder. Den kan också vid ännu högre temperatur och i frånvaro av syre förvandlas till en annan form av kol, nämligen grafit som är mycket mjuk (tillsammans med lera blir den blyerts).

Inget annat naturligt förekommande mineral som har större hårdhet än diamant har påträffats. Men, frågar sig den snabbtänkte läsaren, hur kan då diamanter slipas? Jo, diamanter slipas av diamanter. Det beror på att vissa kristallytor hos en diamant är hårdare än andra. Mestadels används en slippasta bestående av diamantstoft utblandat med olja*.

Innan tekniken att slipa diamanter hade utvecklats, var det enda sättet att avlägsna orenheter och locka fram en stens ljusspel att klyva den. Många misstag gjordes, innan man kom på att en diamant bara kan klyvas parallellt med en kristallyta. En skåra görs vid den punkt där klyvningen skall ske, en klinga ansätts, och genom ett hårt slag med en träklubba på klyvstålets trubbiga ända delas i bästa fall diamanten. Proceduren kräver stor skicklighet och starka nerver. Minsta felvinkling kan leda till att stenen splittras i värdelösa småstycken. Idag används denna teknik endast i undantagsfall. I stället sågas de flesta stenar mot spaltriktningen med hjälp av en snabbroterande sågklinga av fosforbrons belagd med diamantpasta.

Efterhand som ädelstenar började användas som skådesmycken, snarare än talismaner, steg efterfrågan på stenar av en viss form och briljans. Allehanda fantasifulla former såg dagens ljus. Ju mer juvelerarna lärde sig om stenarnas färg, lyster, klarhet och eld, desto snabbare utvecklades äldre former som tavelslipning, tablettslipning och rosenstensslipning mot briljantformen. Ett tidigt exempel på denna form är det berömda smycket Tre bröder, som tillhörde Karl den djärve av Burgund. Detta smycke, i vilket en magnifik diamant är omgiven av tre djupröda spineller och några pärlor, förvärvades på 1800-talet av en amerikan, vars namn förblev okänt. Sökandet efter detta smycke är för övrigt ett centralt tema i romanen Kärleken till stenar (2006), skriven av Tobias Hill.

Briljantslipningens popularitet beror på att den ger stenen god symmetri, samtidigt som den tar tillvara och förstärker dess ljuseffekter. Det finns många exempel på att stenar genomgått flera omslipningar för att till slut som briljanter uppnå sin fulla potential. Men briljantslipning måste ske med stor noggrannhet. Om den sker på rätt sätt, skall det infallande ljuset reflekteras ut ur stenen via taffeln, det vill säga den plana översidan. Blir stenen exempelvis för platt, läcker ljuset ut genom dess underdel.

De finaste diamanterna har vit eller blåvit färg, men andra nyanser förekommer och beror på att atomer av kväve, bor eller väte har lyckats forcera diamantens starka kristallstruktur. Dessa stenar brukar i fackkretsar kallas fancies. Ibland koncentreras sådana främmande ämnen i inneslutningar, synliga för blotta ögat. I USA med flera länder utnyttjas laserborrning för att eliminera sådana orenheter. Därefter fylls hålrummet med material som har samma ljusbrytningsindex som diamanten. Metoden är kontroversiell, och denna typ av manipulerade stenar handlas förhoppningsvis inte över disk i Sverige.

Ädelstenars vikt anges i carat som härleds till det grekiska ordet för johannesbrödsträdets frukt, keration. Sedan viktenheten standardiserades 1914, utgör en carat 0,2 gram. Stavningen karat är förbehållen guld och betecknar halten rent guld. I det sammanhanget motsvarar en karat 1/24, vilket betyder att 18 karats guld innehåller 75% rent guld.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

*2005 lyckades tyska forskare pressa ihop isotopen kol-60 under stark värme. Det resulterade i materialet ACNR (Aggregated Carbon Nano Rods). Detta konstgjorda kolbaserade ämne är hårdare än diamant. Ett par år senare tillverkade forskare i USA ett icke kolbaserat ämne som visade sig vara nästan lika hårt som ACNR, nämligen rheniumdiborid.