Adonis tar priset

Årets litterära kontrovers kan redan utnämnas trots att den när detta skrivs inte är ett dygn gammal. Peter J Olsson skriver om en av de författare som kunde, och kanske borde, fått priset – men som i vart fall tagit ett annat.

Årets litterära kontrovers kan redan utnämnas trots att den när detta skrivs inte är ett dygn gammal. När Svenska akademins ständige sekreterare Sara Danius meddelade att Bob Dylan fick årets Nobelpris i litteratur startade en debatt som kommer att vara länge än – föremålet Dylan verkar själv oberörd.

Kritiken handlar förstås om de förtjänta författare som akademin inte belönat, och kanske inte hinner belöna eftersom de är för gamla för att vänta.

En ständig kandidat är sedan länge den arabiskspråkige poeten Adonis, pseudonym för Ali Ahmad Said. Adonis förnyade nästan ensam den arabiska poesin, trots – eller kanske genom – att han är djupt förankrad i den arabiska litterära traditionen. Som TS Eliot ungefär, men inte från New England utan från Levanten.

Hans litterära revolution är en pånyttfödelse, den eld han hyllar är bålet för en ny Fågel Fenix. Som här i en strof översatt av Sigrid Kahle:

”Jag drömmer att jag håller ett brinnande kol i min hand
det har burits hit på en fågelvinge
från äventyrens horisonter
Det luktar brandrök från Karthagos undergång
kanske Tyros har brandmärkt det och kanske en kvinna
vars långa hår virades till skeppstågor”

Han är född 1930 i Syrien och därmed snart 87 år gammal. Vilket inte hindrar att han fortfarande är synnerligen aktiv. På svenska har precis kommit en skrift som vissa kan se som kontroversiell: Tillsammans med den fransk-marockanska psykoanalytikerna Houria Abdelouahed för han en dialog med titeln Våld och Islam (Volante, 2016). Deras tes är att det historiska islam från första början kopplats ihop med politisk makt, våld och förtryck inte minst emot kvinnor.

När man lägger boken ifrån sig är man närmast överväldigad av den massiva bevisningen från två som verkligen läst de muslimska religiösa texterna i detalj, är kunniga i de muslimska ländernas historia och dessutom med goda kontakter över hela dagens muslimska värld. Tesen är att islam måste förändras i grunden för att ta ett steg in i en mänsklig framtid. Varken mer eller mindre. Slutorden hela boken ger detta halmstrå till hopp:

”Människan är definitionsmässigt en skapande varelse. Hon tar hela tiden ett kliv framåt – i livet, samhället och till och med i språket. Framtiden är den plats där människan förverkligar sina möjligheter och krafter för att styra världen bättre och bättre förstå dess hemligheter.

För att bryta den föreställning som härskar i dag måste islam och de kulturer som formats av den islamiska makten ges en ny tolkning. Det behövs dessutom en ny tolkning av hela den arabiska kulturen, en ny historieskrivning. Slutligen måste det upprättas nya relationer mellan orden och tingen, mellan människan och världen och mellan människan och hennes sociala framsteg.”

Kortfattat, islam måste bli individens och inte statens eller stammens. Adonis och Houria Abdelouahed vill liberalism och islam, och går det inte väljer de enbart liberalismen.

Absolutismen i kritiken riskerar att stöta eller bedröva många fromma och välvilliga muslimer som aldrig skulle skada någon medmänniska, eller som ägnar sina liva åt att hjälpa andra; eller bygga en framtid för sig och sitt samhälle; och som hämtar positiv kraft i tron på och överlämnandet av sina liv till gud. Tread softly because you tread on my dreams, skulle de med en annan Nobelpristagare i litteratur kunna säga till den skarppennade Adonis. Men Adonis kunde försvara sig med att citera en av sina dikter:

”Orden stockar sig av dy
orden smyckas av födslovärkar”

Att kritiken är nödvändig, inte minst i dag när de allra mest fasansfulla våldsdåd begås i islams namn – inte minst i hans hemland Syrien.

Men den radikala attityden ska nog inte ses bara som ett upprepande av Adonis gamla tema om den förstörande elden och förnyelsen ur denna, eller hans andra tema att språket är viktigare än staten och därmed än den religion som sitter i syskonstol med staten. Utan kanske är det just hans ålder som gett honom insikten.

Han började som syrisk ”nationell socialist” med ett Storsyrien som mål, blev sedan pan-arabist men med tiden allt mer besviken på ideologier och politisk aktivism. Senast har han sett den arabiska våren komma med ett hopp om individuell frihet som kollapsat i nytt förtryck, inbördeskrig och tortyr. Frihetsdrömmarna ledde till flyktingvågor över ett farligt Medelhav. I Europa känner man åter brandröken från havets andra stränder, inte ännu Karthago-Tunis, men väl Benghazi och Aleppo.

Som ett bevis för att deras teser om islam och våldet har mycket som talar för sig kommer säkert påståenden att Adonis på detta sätt för alltid gjort sig omöjlig för ett Nobelpris. Vi skulle då komma upp i tre värdiga pristagare som delar ett problematiskt förhållande till muslimska aktivister. Förutom Adonis är det Salman Rushdie och Michel Houellebecq. Man kan hoppas att helst alla tre, eller i alla fall någon av dessa blir Nobelprisbelönad.

Med dialogboken om Våld och islam har han redan tagit ett pris, i lidelsefullhet för humanismen och liberalismen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne