Afrika: Givarnas stora utmaning

Göran Hydén
Bistånd och utveckling
Afrika: Givarnas stora utmaning
Liber 2010

Det började med kyrkans missionärer och frivillighet. Sedan kom stora staten och socialiserade hjälpen till de fattiga. 50 år och många hundra miljarder senare har en av världens ledande biståndsexperter skrivit en sedelärande historik över svenskt bistånd med bäring på framtiden.

I den svenska biståndsdebatten har professor Göran Hydén inte satt några frekventa avtryck. Så har han också varit verksam utomlands större delen av sitt liv, vid universitet i Afrika och Ford Foundation i Kenya, samt i Florida. Och sådana svenskar behöver man inte lyssna på, eftersom de inte har den rätta retoriken vid rätt tillfälle.

Detta är också en av hans kritikpunkter, att tänkandet kring bistånd har gått i vågor beroende på vad som varit mode för tillfället bland experter och beslutsfattare i biståndsindustrin. Som han uttryckte det i en artikel 2010 som också sammanfattar hans budskap i boken:

”För Afrika tenderar inriktningen på fattigdomsbekämpning att hålla kvar dessa länder i systemisk misär. Medan enskilda personer kan få förbättrade villkor bidrar inte biståndet till att samhällssystemen omvandlas. … Fattigdomsbekämpningen förstärker den populism politikerna i Afrika gillar. De tycker om att ge bort, men tvekar att fatta och genomföra svåra beslut som är nödvändiga för samhällets framsteg. Denna inställning leder till social utjämning nedåt istället för utveckling uppåt.”

Det var hans budskap redan när jag intervjuade honom i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet i mitten av 80-talet. Då hade en alliansregering försiktigt försökt reformera biståndet, men föga kunde man påverka tänkandet i biståndshegemonin som växt fram under makarna Myrdals och Olof Palmes regim.

Hydéns banbrytande studie ”Utveckling utan genvägar” (1985) hade visat att socialistisk planhushållning i syfte att modernisera Afrika förmodligen var det sämsta av alla utvecklingsalternativ eftersom det koncentrerade makten och resurserna till en storstadselit av enpartipolitiker, istället för att se till hur produktionen skulle kunna växa och fördelas med utgångspunkt från accepterad kultur och mottagarnas.

Mycket har hänt sedan dess, både i biståndet och den verkliga världen. Den svepande förändringen i Asien och Latinamerika har visat på andra utvecklingsfaktorer än statlig kapitalöverföring. Återstår att se om folkresningarna i Nordafrika kan bana väg för ekonomiska och politiska systemskiften också i Afrika och arabvärlden.

I väntan på resultat om några decennier kan Hydéns huvudtes studeras – att det inte finns några genvägar förbi de olika stadierna i marknadsekonomins utvecklande av institutioner som lagstyre, äganderätt, utbildning, frihandel och modernitetens andra kännetecken, inklusive korruptionsbekämpning.

Annars förblir allt vid det gamla, ”the peasant mode of production”, med underproduktion i strukturer som inte når utanför den egna sociala tillhörigheten. Och ett bistånd som konserverar snarare än förmerar.

Mats Johansson, riksdagsledamot (M), är grundare av den nya tankesmedjan Frivärld/Free World Forum.