Agneta Rehnvall; Åkerfällan
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AGNETA REHNVALL:
Åkerfällan
V
ad skall vi värma oss med när
kärnkraften stängs av? Varje
energikälla är som bekant behäftad med åtminstone något svårt fel. Kärnkraften väcker oro och hotar kommande
generationer och avvecklingen ligger därför fast och är oåterkallelig i en utsträckning som för tankarna tiJJ naturlagar.
Olof Bolin, Ewa Rabinowicz, Niels von
Zweigbergk: Åkerfällan – Energiskog
ingen lösning. SNS förlag 1988
Koleldning sprider svaveldioxid och tungmetaller. Olja är dyrt och politiskt osäkert
och sprider också orenheter över nejden.
Lika illa är det med allt annat man hittar på – om inte annat frigörs koldioxid
när det eldas.
I detta läge har energiskog förts fram
som ett alternativ. Det handlar om väldiga
odlingar av snabbväxande träd – sälg, pil
och poppel – som kan skördas av specialgjorda maskiner efter bara tre-fyra år.
Iden verkar utmärkt på flera sätt. Energiskogen borde kunna växa på mark som
inte behövs för spannmåJsproduktion,
den borde inte ge något nettotillskott av
koldioxid till atmosfären (eftersom växterna binder just så mycket koldioxid som
de avger när de eldas upp) och den borde
innebära en alternativ gröda för bonden
som idag är hårt pressad av omöjligheten
att sälja spannmål på världsmarknaden
utan hjälp av väldiga subventioner.
Försök med energiskog har gjorts –
och visst växer pilarna och popplarna.
Men nu har hela iden ändå slagits i spillror av en studie utförd av OlofBolin, Ewa
Rabinowicz och Niels von Zweigbergk
för studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Utredarna konstaterar rakt på sak att
energiskog är en ekonomisk omöjlighet
och att det vore bättre att elda upp spannmål, en gröda som man i alJa fall har erfarenhet av.
En av grundideerna med energiskogen
är att den skall tjäna som alternativ gröda
för bönderna som idag sägs ha för mycket
åkermark och som därför inte kan bli av
med sina produkter, vilket leder till ett
överskott av spannmåJ.
Men det är fel, menar utredarna, för
det är inte mark det finns för mycket av.
Marken är ju bara en av de resurser som
behövs för att kunna producera spannmål
-handelsgödsel, t ex, är en annan. I själva
verket är åkermarken den biJiigaste av resurserna och därför den sista som man
skall dra in på.
Det är just detta som är ”åkerfällan”.
Det finns ingen överskottsåker – det finn
bara fel pris på spannmåJ.
Jordbrukets problem är alltså att man
kan producera för dyrt och grundfelet
med jordbrukspolitiken är att den ger felaktiga signaler till bönderna. Lantbrukarna stimuleras att producera så mycket
som möjligt per hektar i stället för att försöka frå fram så billiga produkter som
möjligt.
Utredarnas kalkyler visar med aJI
önskvärd tydlighet att energiskog inte är
någon räddning för bonden – och inte
heller för ett energihungrigt Sverige. Att
den förbättrar miljön kan vi också glömma – något öppet landskap blir det inte
av fem meter höga ogenomträngliga poppelsnår. Problemet med kväveläckage
från åkrarna påverkas heller inte eftersom
även energiskog behöver kvävegödning
för att växa.
Åkerfällan är en debattskrift med
mycket sakligt innehåll. I en ganska aggressiv ton varnar den oss för att låta de
särintressen och låsningar som lett till
1YRGILS SAXLUND:
Bergets skugga
D
en finlandssvenska kulturens betydelse kan inte överskattas. Flera
av vårt svenska språks främsta
författare har till exempel varit finlandssvenska. För den som i likhet med mig
själv fötts upp med Runebergs ”Fänrik
Ståls sägner” har den store diktarens
värld av hjältar från det förlorade kriget
1808-09 blivit en del av ens innersta fö-
reställningar. Men Runeberg har – som
bekant – av en senare eftervärld befunnits vara en krigsdyrkare, som glorifierar
kriget och dess människor. För min del
måste jag erkänna att dessa beskyllningar
aldrig lyckats minska min fascination inför Runebergs hjältar.
Benedict Zilliacus: Bergets skugga. Sö-
derström 1988
Utgångspunkten för dessa reflexioner
kring Runeberg gav mig Benedict Zilliacus minnesbok ”Bergets skugga”. Visserligen nämns överhuvudtaget inte Runeberg i boken – däremot hans sentida efterföljare Väinö Linna. Jag är väl inte heller helt övertygad om att Zilliacus ens
skulle uppskatta tankesprånget. Han tillhörde en generation finlandssvenskar
som tragglade Runeberg till övermått i
457
jordbrukets idag så besvärliga situation
sprida sig även till energisektorn. För den
är tillräckligt illa utsatt ändå.
skolan. Men ett annat förlorat krig mot
Ryssland utgör ett genomgående tema i
hans bok. Det är naturligtvis vinterkriget
1939-40 och det så kallade fortsättningskriget 1941-43.
Zilliacus var under krigsåren officer i
finska armen och undkom med ett nödrop levande. När han 24 år gammal kom
ur kriget hade han erfarenheter, som han
liksom många andra ur hans generation
fortfarande bär med sig. Det har präglat
dem och Zilliacus reser dem nu ett äreminne. Kriget har beskrivits ur alla tänkbara aspekter. Man har i Finland (och
Sverige) kritiserat de finska politiker, som
förde Finland in i fortsättningskriget på
det nazistiska Tysklands sida. Zilliacus
aktar sig visligen för att ge sig in i denna
debatt. Han skildrar den enskilde frontsoldatens upplevelser. Krigets vardag om
man så vill.
Men han är också djärv: han hävdar bestämt sedan han svept undan alla invändningar, att de finska soldaternas kamp i
båda krigen räddade Finlands självständighet. I Hufvudstadsbladet har jag läst en
recensent som tar avstånd från Zilliacus
slutsatser. Men det är lätt att vara efterklok, menar Zilliacus. Man måste försvara sig i den situation man befann sig.
Åkerfällan
V
ad skall vi värma oss med när
kärnkraften stängs av? Varje
energikälla är som bekant behäftad med åtminstone något svårt fel. Kärnkraften väcker oro och hotar kommande
generationer och avvecklingen ligger därför fast och är oåterkallelig i en utsträckning som för tankarna tiJJ naturlagar.
Olof Bolin, Ewa Rabinowicz, Niels von
Zweigbergk: Åkerfällan – Energiskog
ingen lösning. SNS förlag 1988
Koleldning sprider svaveldioxid och tungmetaller. Olja är dyrt och politiskt osäkert
och sprider också orenheter över nejden.
Lika illa är det med allt annat man hittar på – om inte annat frigörs koldioxid
när det eldas.
I detta läge har energiskog förts fram
som ett alternativ. Det handlar om väldiga
odlingar av snabbväxande träd – sälg, pil
och poppel – som kan skördas av specialgjorda maskiner efter bara tre-fyra år.
Iden verkar utmärkt på flera sätt. Energiskogen borde kunna växa på mark som
inte behövs för spannmåJsproduktion,
den borde inte ge något nettotillskott av
koldioxid till atmosfären (eftersom växterna binder just så mycket koldioxid som
de avger när de eldas upp) och den borde
innebära en alternativ gröda för bonden
som idag är hårt pressad av omöjligheten
att sälja spannmål på världsmarknaden
utan hjälp av väldiga subventioner.
Försök med energiskog har gjorts –
och visst växer pilarna och popplarna.
Men nu har hela iden ändå slagits i spillror av en studie utförd av OlofBolin, Ewa
Rabinowicz och Niels von Zweigbergk
för studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Utredarna konstaterar rakt på sak att
energiskog är en ekonomisk omöjlighet
och att det vore bättre att elda upp spannmål, en gröda som man i alJa fall har erfarenhet av.
En av grundideerna med energiskogen
är att den skall tjäna som alternativ gröda
för bönderna som idag sägs ha för mycket
åkermark och som därför inte kan bli av
med sina produkter, vilket leder till ett
överskott av spannmåJ.
Men det är fel, menar utredarna, för
det är inte mark det finns för mycket av.
Marken är ju bara en av de resurser som
behövs för att kunna producera spannmål
-handelsgödsel, t ex, är en annan. I själva
verket är åkermarken den biJiigaste av resurserna och därför den sista som man
skall dra in på.
Det är just detta som är ”åkerfällan”.
Det finns ingen överskottsåker – det finn
bara fel pris på spannmåJ.
Jordbrukets problem är alltså att man
kan producera för dyrt och grundfelet
med jordbrukspolitiken är att den ger felaktiga signaler till bönderna. Lantbrukarna stimuleras att producera så mycket
som möjligt per hektar i stället för att försöka frå fram så billiga produkter som
möjligt.
Utredarnas kalkyler visar med aJI
önskvärd tydlighet att energiskog inte är
någon räddning för bonden – och inte
heller för ett energihungrigt Sverige. Att
den förbättrar miljön kan vi också glömma – något öppet landskap blir det inte
av fem meter höga ogenomträngliga poppelsnår. Problemet med kväveläckage
från åkrarna påverkas heller inte eftersom
även energiskog behöver kvävegödning
för att växa.
Åkerfällan är en debattskrift med
mycket sakligt innehåll. I en ganska aggressiv ton varnar den oss för att låta de
särintressen och låsningar som lett till
1YRGILS SAXLUND:
Bergets skugga
D
en finlandssvenska kulturens betydelse kan inte överskattas. Flera
av vårt svenska språks främsta
författare har till exempel varit finlandssvenska. För den som i likhet med mig
själv fötts upp med Runebergs ”Fänrik
Ståls sägner” har den store diktarens
värld av hjältar från det förlorade kriget
1808-09 blivit en del av ens innersta fö-
reställningar. Men Runeberg har – som
bekant – av en senare eftervärld befunnits vara en krigsdyrkare, som glorifierar
kriget och dess människor. För min del
måste jag erkänna att dessa beskyllningar
aldrig lyckats minska min fascination inför Runebergs hjältar.
Benedict Zilliacus: Bergets skugga. Sö-
derström 1988
Utgångspunkten för dessa reflexioner
kring Runeberg gav mig Benedict Zilliacus minnesbok ”Bergets skugga”. Visserligen nämns överhuvudtaget inte Runeberg i boken – däremot hans sentida efterföljare Väinö Linna. Jag är väl inte heller helt övertygad om att Zilliacus ens
skulle uppskatta tankesprånget. Han tillhörde en generation finlandssvenskar
som tragglade Runeberg till övermått i
457
jordbrukets idag så besvärliga situation
sprida sig även till energisektorn. För den
är tillräckligt illa utsatt ändå.
skolan. Men ett annat förlorat krig mot
Ryssland utgör ett genomgående tema i
hans bok. Det är naturligtvis vinterkriget
1939-40 och det så kallade fortsättningskriget 1941-43.
Zilliacus var under krigsåren officer i
finska armen och undkom med ett nödrop levande. När han 24 år gammal kom
ur kriget hade han erfarenheter, som han
liksom många andra ur hans generation
fortfarande bär med sig. Det har präglat
dem och Zilliacus reser dem nu ett äreminne. Kriget har beskrivits ur alla tänkbara aspekter. Man har i Finland (och
Sverige) kritiserat de finska politiker, som
förde Finland in i fortsättningskriget på
det nazistiska Tysklands sida. Zilliacus
aktar sig visligen för att ge sig in i denna
debatt. Han skildrar den enskilde frontsoldatens upplevelser. Krigets vardag om
man så vill.
Men han är också djärv: han hävdar bestämt sedan han svept undan alla invändningar, att de finska soldaternas kamp i
båda krigen räddade Finlands självständighet. I Hufvudstadsbladet har jag läst en
recensent som tar avstånd från Zilliacus
slutsatser. Men det är lätt att vara efterklok, menar Zilliacus. Man måste försvara sig i den situation man befann sig.