Agneta Rehnvall; Mord med statligt tillstånd
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
inom den amerikanska konservatismen
har fått utstå hård kritik för ytlighet, lättköpthet och hyckleri; men så är Viereck
också en man som påtagligare än de flesta
fått erfara vad kampen i själva verket gäller. Han slår sammanfattningsvis fast följande sanning:
AGNETA REHNVALL:
331
”Great conservatives – immortals like Burke, Hamilton, Disraeli, Churchill, or the poets Pope and Swift – earned their right to
be sunnily conservative by their Iong dark
nights.”
Mord med statligt tillstånd
I
vår mat finns mikroskopiska rester av
tusentals människatillverkade kemikalier. En del är alldeles ofarliga och
en del är känt giftiga. Men de allra flesta
är helt enkelt okända och vi vet inte om de
har någon inverkan på vår hälsa – på kort
eller lång sikt – i de mängder vi får dem i
oss. Detsamma gäller de tusentals kemikalierna i atmosfären och i dricksvattnet.
Björn O Gillberg och Arthur R Tamplin:
Mord med statligt tillstånd. Hur miljö~
politiken förkortar våra liv. Wahlström
& Widstrand 1988
Värre blir det. Varje år tillkommer nya
ämnen, molekyler av nya slag med okända egenskaper.
Vad göra?
En tänkbar åtgärd är att slå larm, med
många och starka ord. Miljökämpen
Björn Gillberg, Miljöcentrums skapare,
är numera en respekterad väckarklocka
som kommit långt sedan den gången han
tvättade skjortan i gräddersättningsmedel
för att bevisa något som vi nu har glömt.
Tillsammans med Arthur Tamplin, en
amerikan verksam vid Miljöcentrum och
mest känd för omdiskuterade teorier om
strålning, har Gillberg givit ut boken
Mord med statligt tillstånd. Hur miljö-
politiken förkortar våra liv.
Men det är nu inte det som boken
handlar om. Den handlar inte om mord,
med eller utan tillstånd, och den handlar
inte om miljöpolitik.
Den är ett försök att med hjälp av officiell statistik (från statistiska Centralbyrån) visa att överdödligheten bland
svenskar i medelåldern är mycket hög och
att denna överdödlighet mest beror på
miljöföroreningar för vilka vi själva är ansvariga.
Gillberg och Tamplin koncentrerar sig
på åldersgruppen 40-69 år. Genom att
jämföra dödsfallen i cancer och bjärtkärlsjukdomar i olika delar av landet och i
olika yrkeskategorier vill författarna visa
att det finns en mycket stor överdödlighet
i dessa sjukdomar – det handlar om tal
332
mellan 20 och 50 procent. Överdödligheten är dessutom ”undvikbar”, det vill
säga det skulle gå att minska den till nästan noll om man slapp föroreningarna –
inklusive de individuella föroreningarna
som exempelvis tobaksrökning.
Med statistik kan man göra mycket.
Epidemiologisk statistik kan man göra
extra mycket med eftersom den innehåller stora och omdiskuterade felkällor.
Gillberg och Tamplin har belackare som
räknat fram helt andra siffror.
I kvalitativa termer är dock de flesta
överens om att föroreningarna är ett
hälsoproblem och att det minsann inte
bara är skogen som mår dåligt av giftig
luft.
Okunskapen gör det hela extra obehagligt. Vi – allmänheten, kemikalietillverkarna, läkarna, myndigheterna – vet
ytterst lite om den verkliga effekten av alla
dessa ämnen. Än mindre vet vi om hur de
fungerar tillsammans och på lång sikt.
Författarna pekar också på hur otillfredsställande våra metoder är för att avgöra de ”hygieniska gränsvärdena” för ett
nytt ämne – man prövar ämnet på råttor
ett tag och sätter sedan dit en säkerhetsmarginal. Egentligen inte mycket bättre
än en gissning.
Tyvärr – för det är bra med väckarklockor ibland – är Gillbergs och Tamplins bok krångligt skriven. Man måste vara ordentligt intresserad av debatten för
att orka klämrna sig igenom de 150 sidorna halvsmält statistik och halvgenomskinliga resonemang. Bättre pedagogik på
Miljöcentrum!
har fått utstå hård kritik för ytlighet, lättköpthet och hyckleri; men så är Viereck
också en man som påtagligare än de flesta
fått erfara vad kampen i själva verket gäller. Han slår sammanfattningsvis fast följande sanning:
AGNETA REHNVALL:
331
”Great conservatives – immortals like Burke, Hamilton, Disraeli, Churchill, or the poets Pope and Swift – earned their right to
be sunnily conservative by their Iong dark
nights.”
Mord med statligt tillstånd
I
vår mat finns mikroskopiska rester av
tusentals människatillverkade kemikalier. En del är alldeles ofarliga och
en del är känt giftiga. Men de allra flesta
är helt enkelt okända och vi vet inte om de
har någon inverkan på vår hälsa – på kort
eller lång sikt – i de mängder vi får dem i
oss. Detsamma gäller de tusentals kemikalierna i atmosfären och i dricksvattnet.
Björn O Gillberg och Arthur R Tamplin:
Mord med statligt tillstånd. Hur miljö~
politiken förkortar våra liv. Wahlström
& Widstrand 1988
Värre blir det. Varje år tillkommer nya
ämnen, molekyler av nya slag med okända egenskaper.
Vad göra?
En tänkbar åtgärd är att slå larm, med
många och starka ord. Miljökämpen
Björn Gillberg, Miljöcentrums skapare,
är numera en respekterad väckarklocka
som kommit långt sedan den gången han
tvättade skjortan i gräddersättningsmedel
för att bevisa något som vi nu har glömt.
Tillsammans med Arthur Tamplin, en
amerikan verksam vid Miljöcentrum och
mest känd för omdiskuterade teorier om
strålning, har Gillberg givit ut boken
Mord med statligt tillstånd. Hur miljö-
politiken förkortar våra liv.
Men det är nu inte det som boken
handlar om. Den handlar inte om mord,
med eller utan tillstånd, och den handlar
inte om miljöpolitik.
Den är ett försök att med hjälp av officiell statistik (från statistiska Centralbyrån) visa att överdödligheten bland
svenskar i medelåldern är mycket hög och
att denna överdödlighet mest beror på
miljöföroreningar för vilka vi själva är ansvariga.
Gillberg och Tamplin koncentrerar sig
på åldersgruppen 40-69 år. Genom att
jämföra dödsfallen i cancer och bjärtkärlsjukdomar i olika delar av landet och i
olika yrkeskategorier vill författarna visa
att det finns en mycket stor överdödlighet
i dessa sjukdomar – det handlar om tal
332
mellan 20 och 50 procent. Överdödligheten är dessutom ”undvikbar”, det vill
säga det skulle gå att minska den till nästan noll om man slapp föroreningarna –
inklusive de individuella föroreningarna
som exempelvis tobaksrökning.
Med statistik kan man göra mycket.
Epidemiologisk statistik kan man göra
extra mycket med eftersom den innehåller stora och omdiskuterade felkällor.
Gillberg och Tamplin har belackare som
räknat fram helt andra siffror.
I kvalitativa termer är dock de flesta
överens om att föroreningarna är ett
hälsoproblem och att det minsann inte
bara är skogen som mår dåligt av giftig
luft.
Okunskapen gör det hela extra obehagligt. Vi – allmänheten, kemikalietillverkarna, läkarna, myndigheterna – vet
ytterst lite om den verkliga effekten av alla
dessa ämnen. Än mindre vet vi om hur de
fungerar tillsammans och på lång sikt.
Författarna pekar också på hur otillfredsställande våra metoder är för att avgöra de ”hygieniska gränsvärdena” för ett
nytt ämne – man prövar ämnet på råttor
ett tag och sätter sedan dit en säkerhetsmarginal. Egentligen inte mycket bättre
än en gissning.
Tyvärr – för det är bra med väckarklockor ibland – är Gillbergs och Tamplins bok krångligt skriven. Man måste vara ordentligt intresserad av debatten för
att orka klämrna sig igenom de 150 sidorna halvsmält statistik och halvgenomskinliga resonemang. Bättre pedagogik på
Miljöcentrum!