Akademien i tassemarkerna?

Sällan har ett val av nobelpristagare i litteratur varit så digitalt. Antingen reagerar folk positivt eller negativt. En etta eller en nolla. Hurra eller usch. Nobelpriskorrespondenten nöjer sig däremot med att fråga sig om Akademien verkligen tänkt igenom konsekvenserna.

Akademiens stol nummer 14, Kristina Lugn, säger i en intervju i tidningen Vi Läser att hon hoppas att Bob Dylan blir glad. Förra justitieministern Beatrice Ask menar i en tweet att ”Det går i alla fall fortare att lyssna på någon Dylanlåt än att läsa en tjock bok av någon för flertalet helt okänd författare.”

Tja. Få har åsikter om hans storhet som låtskrivare, oavsett om de tycker om honom och hans musik eller ej. Men att ge en låtskrivare priset? Är det rimligt?

Dylan har förvisso skrivit en bok, men här tycks faktiskt meningarna vara totalt odelade om dess totala motsatsförhållande till stor litteratur. Tarantula, som bokens titel är, har till och med av vissa kritiker kallats för bland det sämsta som någonsin har skrivits. Så, liksom motiveringen angav, är det låtskrivandet som belönades med världens främsta litteraturpris.

Svenska akademien har nog tyvärr öppnat locket till Pandoras ask redan för ett tag sedan. Harold Pinter skrev dramatik; Dario Fo lika så. Förra årets vinnare, Svetlana Aleksijevitj, skriver dokumentära böcker. Och i år en låtskrivare. Alla förvisso duktiga på sina genrer, men har Den Stora Romanen verkligen blivit förlegad? Vad händer härnäst? Vem får priset nästa år? Per Svensson, som skriver på Sydsvenskans kultursida, menar att med denna logik kan Horace Engdahl få Polarpriset eftersom han kan spela orgel. Svensk Tidskrifts nobelpriskorrespondent medger att Svensson i just detta kanske har en viss poäng. Kanske den fantastiska Cullbergbaletten kan få ett arkitekturpris för sin utmaning av scenrummet?

Nej, i tider där normkritik är det rådande paradigmet kan det finnas anledning att emellanåt låta en cigarr vara just en cigarr. Vi behöver uppmärksamma mer god litteratur och få saker som ett nobelpris ger en författare en ökad läsekrets och läsarna nya upplevelser. Det är liksom inte så att det läses för lite romaner eller lyrik.

Samtidigt tycker regeringen att novemberlovet ska kallas läslov. Ett område där nobelpriskorrespondenten för en gångs skull faktiskt hoppas att barnen tar regeringen på orden. Faran är ju att de istället – inspirerade av akademiens utnämning! – sätter sig runt en lägereld och sjunger Dylanlåtar.

Och om de ändå gör det, och eftersom det, ju, då är november så kanske denna kan passa:

“Idiot wind, blowing through the buttons of our coats. Blowing through the letters that we wrote. Idiot wind, blowing through the dust upon our shelves. We’re idiots babe. It’s a wonder we can even feed ourselves.”

Nobelpriskorrespondenten