Åke Daun; Den hjärtlösa välfärdsstaten
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Hur kunde denna alldagliga småborgarfigur
med sin blekfeta kroppshydda, ridikyla mustasch och osköna röst utöva ett så starkt inflytande över sin omgivning. Sedan han blivit
Fuhrer und Reichskanzler”, javäl, inför personer i höga ställningar grips människor lätt
av en spontan vördnad. Men innan han kom
dit? Speers memoarer säger något väsentliggt
om det. Hitler måtte kring sin sällsamma
ÅKE DAUN:
Den hjärtlösa välfärdsstaten
Det är både bra och dåligt att samhällsforskan: är aktiva politiker. Det är önskvärt att
politiker är extra kunniga i samhällsfrågor,
men partibundenheten är inte oproblematisk.
Det iir vetenskapligt eftersträvansvärt att
samhällsforskare är så obundna som möjligt.
And<’t skall vi vara medvetna om att det tinns
framstående forskande politiker. en Bertil
Ohlin. en Gunnar Myrdal, en Gunnar
Heckscher.
Ytterligare en är professor Staffan Burenstam Linder. som i sin nyutkomna bok ”Den
hjärtlösa välfärdsstaten” (Timbro samhällsdebatt) presenterar en samhällsanalys som
samtidigt är ett politiska debattinlägg.
Mycket av den kritik som under senare år
riktats mot välfärdsstaten i dess utvecklande
form bygger på studier av systemets ofömtSt’dda avigsidor. Statsvetaren och socialistiska deballören Bo Lindensjö har nyligen för
sin del hävdat. all den liberala och konservativa kritiken av välfärdsstaten i många stycken träffar rätt. ”Genuina problem och dilemman för välfärdsstaten blouläggs. som
välllirdsstatens försvarare medvetet måste
diskutera och ta ställning till” (Tiden 10/
1983).
511
blandning av fryntlighet och korpralskrik
kunnat utstråla en genialitet, som vann och
band människor. Att genialiteten var en den
onda viljans genius, det upptäckte många för
sent eller inte alls.
Så kan man reflektera kring Thede Palms
bok. Och det är inte det minsta värdet med
den att den just lockar till reflexioner i hans
egen genre.
Lindensjö menar att vad denna kritik dock
saknar är en strategi för att överskrida den.
Ej heller erbjuder den något seriöst alternativ
till välfärdsstaten. Emellertid synes det vara
med ett sådant mål för ögonen som Burenstam Linder delvis framställt sitt alternativ:
l’iilfiirdssamhiillet – ej välfärdsstaten.
För Burenstam Linder förverkligas välfärdssamhället väsentligen genom en solidaritet. som har ”sitt ursprung i en önskan och en
möjlighet i vars och ens egen gärning att hjälpa. vara hänsynsfull, ordna väl för sina egna
och andra”. Detta leder honom till att förespråka en politik, som befrämjar en starkare
familjesammanhållning. ”Denna känsla utvecklas naturligt inom familjen och kan där
växa sig så stark att den räcker även till generositet långt utanför dess gränser. Det går
inte att älska vilt främmande människor, om
inte själen först värmts av kärlek och ansvar
för anhöriga och vänner.”
I sin kritik av välfärdsstaten påpekar han
att solidariteten där ”går över skattsedeln”.
Välgörenhet betraktas å sin sida som något
fult , dvs människors medkänsla och vilja att
hjälpa förhånas. Jag är rädd att detta resonemang inte riktigt håller empiriskt. Visserligen
l
l\
512
har vi skäl att tro att välfärdsstaten bidrar till
en allmänt omfattad attityd att den enskilda
medborgaren inte behöver enskilt bekymra
sig om andras väl och ve. Det finns t ex en
tendens bland många föräldrar att lägga hela
ansvaret för de egna barnens uppfostran på
skolan.
Däremot är det svårt att få belägg för hypotesen att frånvaron av ett sådant statligt ansvarstagande, som vi har i Sverige, skulle
resultera i en tillräcklig solidaritet bland medborgarna individuellt. Detta visar väl fattigdomen och nöden i t ex Förenta Staterna –
där den frivilliga välgörenheten är stark och
respekterad. Burenstam Linder säger sig
vara medveten om att välfärdssamhället inte
blir problemfritt, men han bagatelliserar svå-
righeterna. Till hans alternativ hör dessutom
större betydelse för individuella försäkringar.
Dock visar erfarenheterna från USA på att
somliga mer än andra, särskilt mellanskiktet,
förlorar på detta. De fattiga hålls under armarna av det statliga skyddsnätet, men inte
mellangrupperna. De avstår ofta från de dyra
försäkringspremierna, i förhoppning om att
ha turen att slippa sjukdomar m m.
Mycket av den ignorans mot främmande
människor – den känslokyla – som finns i
Sverige finns i många andra länder, inte bara i
välfärdsstater. Bristerna i familjens normbildning är för övrigt bara till mindre del en
implikation av välfärdsstaten. Mera fundamentalt har de att göra med urbanisering och
därmed följande anonymitet, vidare med hastigheten i samhällets kulturförändring, varigenom åldersgrupperna fjärmar sig från varandra. Fenomenet beror också på en allmän
kulturell pluralism, dvs existensen av en
mångfald konkurremnde normer och ideologier, med andra ord på den fortgående upplösningen av det traditionella och kulturellt
homogena småsamhället.
l sin kritik av välfärdsstaten träffar emellertid Burenstam Linder i många hänseenden
rätt. Han vänder sig t ex mot den ”inlärda
hjälplösheten” . Mot denna har t ex den socialdemokratiske chefredaktören Lars Engqvist velat ställa ”gillesocialism” eller ”folkrörelsesocialism”, dvs ansvarstagande i kollektiva former på en lägre nivå än ”statssocialismens”. Även inom socialdemokratinfö-
rekommer kritik av välfärdsstaten.
Kritiken av ”rundgången” är en annan besläktad punkt i Burenstam Linders bok. Det
är förvisso både stötande och ineffektivt att
många människor inte kan höja sig ekonomiskt, därför att högre inkomster innebär
bortfall av bidrag. Denna allvarliga kritik
kommenteras överhuvud inte i socialdemokratiska Tidens ledare (7/1984), där ”rundgången” beskrivs som en självklar följd av en
målsättning i socialdemokratisk politik. Detta
mål är att man vill att samhället skall vara
inte bara så jämlikt som möjligt, utan också
så integrerat som möjligt. ”Det stora flertalet
medborgare befinner sig i ett sådant fall ömsom på den givande och ömsom på den mottagande sidan.”
Den empiriska frågan är dock vilken upplevd fördel som ligger i ett sådant system,
jämfört med den alternativa möjligheten att
kunna höja sig ekonomiskt genom extra arbe- ’te. Till alternativet hör dessutom som Burenstam Linder påpekar, att detta skulle stimulera till ett ökat hushållssparande och därmed
ge en grund för framtida ekonomisk tillväxt.
Personligen besväras jag vid läsningen av
denna bok av förnimmelsen (eller fördomen?)
att den moderate politikern – klädd i vetenskapsmannens mantel – här utnyttjat en
mycket mer förutsättningslös och intellektuellt fri kritik av välfärdsstaten än sin egen för
att komma åt den svenska socialdemokratin.
Det finns en sådan ton i boken tycker jag.
Men han tar förvisso upp frågor av mycket
mera fundamentalt intresse än den partipolitiska konkurrensen om väljaropinionen. Också inom det socialdemokratiska partiet –
inom alla partier – borde man ständigt fråga
sig vilka lösningar som är bäst för medborgarna och inte ta för givet att de traditionella
ideologiskt givna svaren är de bästa.
med sin blekfeta kroppshydda, ridikyla mustasch och osköna röst utöva ett så starkt inflytande över sin omgivning. Sedan han blivit
Fuhrer und Reichskanzler”, javäl, inför personer i höga ställningar grips människor lätt
av en spontan vördnad. Men innan han kom
dit? Speers memoarer säger något väsentliggt
om det. Hitler måtte kring sin sällsamma
ÅKE DAUN:
Den hjärtlösa välfärdsstaten
Det är både bra och dåligt att samhällsforskan: är aktiva politiker. Det är önskvärt att
politiker är extra kunniga i samhällsfrågor,
men partibundenheten är inte oproblematisk.
Det iir vetenskapligt eftersträvansvärt att
samhällsforskare är så obundna som möjligt.
And<’t skall vi vara medvetna om att det tinns
framstående forskande politiker. en Bertil
Ohlin. en Gunnar Myrdal, en Gunnar
Heckscher.
Ytterligare en är professor Staffan Burenstam Linder. som i sin nyutkomna bok ”Den
hjärtlösa välfärdsstaten” (Timbro samhällsdebatt) presenterar en samhällsanalys som
samtidigt är ett politiska debattinlägg.
Mycket av den kritik som under senare år
riktats mot välfärdsstaten i dess utvecklande
form bygger på studier av systemets ofömtSt’dda avigsidor. Statsvetaren och socialistiska deballören Bo Lindensjö har nyligen för
sin del hävdat. all den liberala och konservativa kritiken av välfärdsstaten i många stycken träffar rätt. ”Genuina problem och dilemman för välfärdsstaten blouläggs. som
välllirdsstatens försvarare medvetet måste
diskutera och ta ställning till” (Tiden 10/
1983).
511
blandning av fryntlighet och korpralskrik
kunnat utstråla en genialitet, som vann och
band människor. Att genialiteten var en den
onda viljans genius, det upptäckte många för
sent eller inte alls.
Så kan man reflektera kring Thede Palms
bok. Och det är inte det minsta värdet med
den att den just lockar till reflexioner i hans
egen genre.
Lindensjö menar att vad denna kritik dock
saknar är en strategi för att överskrida den.
Ej heller erbjuder den något seriöst alternativ
till välfärdsstaten. Emellertid synes det vara
med ett sådant mål för ögonen som Burenstam Linder delvis framställt sitt alternativ:
l’iilfiirdssamhiillet – ej välfärdsstaten.
För Burenstam Linder förverkligas välfärdssamhället väsentligen genom en solidaritet. som har ”sitt ursprung i en önskan och en
möjlighet i vars och ens egen gärning att hjälpa. vara hänsynsfull, ordna väl för sina egna
och andra”. Detta leder honom till att förespråka en politik, som befrämjar en starkare
familjesammanhållning. ”Denna känsla utvecklas naturligt inom familjen och kan där
växa sig så stark att den räcker även till generositet långt utanför dess gränser. Det går
inte att älska vilt främmande människor, om
inte själen först värmts av kärlek och ansvar
för anhöriga och vänner.”
I sin kritik av välfärdsstaten påpekar han
att solidariteten där ”går över skattsedeln”.
Välgörenhet betraktas å sin sida som något
fult , dvs människors medkänsla och vilja att
hjälpa förhånas. Jag är rädd att detta resonemang inte riktigt håller empiriskt. Visserligen
l
l\
512
har vi skäl att tro att välfärdsstaten bidrar till
en allmänt omfattad attityd att den enskilda
medborgaren inte behöver enskilt bekymra
sig om andras väl och ve. Det finns t ex en
tendens bland många föräldrar att lägga hela
ansvaret för de egna barnens uppfostran på
skolan.
Däremot är det svårt att få belägg för hypotesen att frånvaron av ett sådant statligt ansvarstagande, som vi har i Sverige, skulle
resultera i en tillräcklig solidaritet bland medborgarna individuellt. Detta visar väl fattigdomen och nöden i t ex Förenta Staterna –
där den frivilliga välgörenheten är stark och
respekterad. Burenstam Linder säger sig
vara medveten om att välfärdssamhället inte
blir problemfritt, men han bagatelliserar svå-
righeterna. Till hans alternativ hör dessutom
större betydelse för individuella försäkringar.
Dock visar erfarenheterna från USA på att
somliga mer än andra, särskilt mellanskiktet,
förlorar på detta. De fattiga hålls under armarna av det statliga skyddsnätet, men inte
mellangrupperna. De avstår ofta från de dyra
försäkringspremierna, i förhoppning om att
ha turen att slippa sjukdomar m m.
Mycket av den ignorans mot främmande
människor – den känslokyla – som finns i
Sverige finns i många andra länder, inte bara i
välfärdsstater. Bristerna i familjens normbildning är för övrigt bara till mindre del en
implikation av välfärdsstaten. Mera fundamentalt har de att göra med urbanisering och
därmed följande anonymitet, vidare med hastigheten i samhällets kulturförändring, varigenom åldersgrupperna fjärmar sig från varandra. Fenomenet beror också på en allmän
kulturell pluralism, dvs existensen av en
mångfald konkurremnde normer och ideologier, med andra ord på den fortgående upplösningen av det traditionella och kulturellt
homogena småsamhället.
l sin kritik av välfärdsstaten träffar emellertid Burenstam Linder i många hänseenden
rätt. Han vänder sig t ex mot den ”inlärda
hjälplösheten” . Mot denna har t ex den socialdemokratiske chefredaktören Lars Engqvist velat ställa ”gillesocialism” eller ”folkrörelsesocialism”, dvs ansvarstagande i kollektiva former på en lägre nivå än ”statssocialismens”. Även inom socialdemokratinfö-
rekommer kritik av välfärdsstaten.
Kritiken av ”rundgången” är en annan besläktad punkt i Burenstam Linders bok. Det
är förvisso både stötande och ineffektivt att
många människor inte kan höja sig ekonomiskt, därför att högre inkomster innebär
bortfall av bidrag. Denna allvarliga kritik
kommenteras överhuvud inte i socialdemokratiska Tidens ledare (7/1984), där ”rundgången” beskrivs som en självklar följd av en
målsättning i socialdemokratisk politik. Detta
mål är att man vill att samhället skall vara
inte bara så jämlikt som möjligt, utan också
så integrerat som möjligt. ”Det stora flertalet
medborgare befinner sig i ett sådant fall ömsom på den givande och ömsom på den mottagande sidan.”
Den empiriska frågan är dock vilken upplevd fördel som ligger i ett sådant system,
jämfört med den alternativa möjligheten att
kunna höja sig ekonomiskt genom extra arbe- ’te. Till alternativet hör dessutom som Burenstam Linder påpekar, att detta skulle stimulera till ett ökat hushållssparande och därmed
ge en grund för framtida ekonomisk tillväxt.
Personligen besväras jag vid läsningen av
denna bok av förnimmelsen (eller fördomen?)
att den moderate politikern – klädd i vetenskapsmannens mantel – här utnyttjat en
mycket mer förutsättningslös och intellektuellt fri kritik av välfärdsstaten än sin egen för
att komma åt den svenska socialdemokratin.
Det finns en sådan ton i boken tycker jag.
Men han tar förvisso upp frågor av mycket
mera fundamentalt intresse än den partipolitiska konkurrensen om väljaropinionen. Också inom det socialdemokratiska partiet –
inom alla partier – borde man ständigt fråga
sig vilka lösningar som är bäst för medborgarna och inte ta för givet att de traditionella
ideologiskt givna svaren är de bästa.