Åke Lönnberg; Styrkerelation i sovjetisk tappning

ÅKE LÖNNBERG:
Styrkerelation i sovjetisk tappning
Marxistisk-leninistisk dogmatik som t ex
styrkerelationens betydelse kan tänkas
utöva ett övergripande inflytande på det
sovjetiska handlingsmönstret och är
därför av stort intresse. Åke Lönnberg
tecknar en intressant bild av
sovjetmedborgarnas utblick och villkor
som bakgrund till sin analys av
styrkerelationsteorin. Han applicerar
teorin på Sovjetunionens agerande 1939,
1945 och 1979. De sovjetiska
aktiviteterna framstår då som mer
förklarliga. Detförefaller välbetänkt, att
i våra säkerhetsöverväganden beakta de
risker för felbedömning av oss själva,
som styrkerelationsteorin kan ge upphov
till, skriver författaren .
Åke Lönnberg har varit försvarsattacM (flyg) i Sovjetunionen 1975-80.
Den nationella historien har helt naturligt ett allsidigt och stort inflytande på en
nations referensram och värderingar.
Den ryska historien kännetecknas av en
sällsynt och hemsk dramatik, som inte
kan ha undgått att sätta spår – även i
primitiviserande riktning. Den ryskal
sovjetiska överheten har, om västerländsk måttstock användes, traditionellt
utövat sina befogenheter med avsevärt
godtycke och stor stränghet. Kombinationen av rättslöshet (särskilt ifråga om
mänskliga rättigheter), avsiktligt framkallade kunskapsluckor och otillräcklig,
ofta vilseledande, information, gör att
den vanlige sovjetmedborgaren sällan
kan ha en välgrundad uppfattning om
t ex internationella frågor. P ga den atmosfär, som skapas av det kommunistiska systemet, kan ett i västerländsk mening öppet och förtroendefullt tankeutbyte normalt inte förekomma medborgare emellan. Sovjetmedborgarna styrs av
det kraftfält, som bildas av den officiella
meningen.
Dessa omständigheter har lett till att
sovjetledarna kan tillåta sig en stor handlingsfrihet i förhållande till den stora
massan, såväl ifråga om spännvidd som
metoder. Förhoppningar om att en folklig opposition skulle kunna uppstå inom
Sovjetunionen mot en enligt västerländsk uppfattning orättfärdig, kanske
krigshotande sovjetisk handlingslinje –
och leda till kursomläggning – måste betecknas som orealistiska. Den viktiga
och utslagsgivande referensgruppen utgörs av det kommunistiska partiet med
dess ideologiska konformitet. l detta
sammanhang bör påminnas om att marxismen i utpräglad grad företräder en materialistisk grundsyn. Marxismen saknar
270
med andra ord förståelse för sådana abstrakta, etiska värden som kärlek till
nästan i religiös bemärkelse och åsiktstolerans.
Enligt sovjetisk uppfattning är västerländsk objektivitet en menlös strävan efter ett mittenläge mellan extremer, den
sanna objektiviteten skapas av den referensram, som tillhandahålles av marxismen (med det sovjetiska kommunistiska
partiet som auktoriserad uttolkare). I linje härmed ligger också att det som är
fördelaktigt för kommunismen är rätt
och allt som missgynnar är fel. Redan
små avvikelser från den ”rätta” vägen
karakteriseras gärna som antisovjetism
eller sovjetfientlighet, vilket ”rättfärdigar” stränga motåtgärder med biavsikten att avskräcka hugade dissidenter från
att framträda. Redan detta axplock av
skilda värderingar ger en anvisning om
hur svårartade samlevnadsproblemen är
för de två blocken. Att det skulle bli så,
förutsågs sannolikt först av ryssarna –
Stalin skrev nämligen i Izvestija så tidigt
som 1919: ”Världen har på ett avgörande och oföränderligt sätt delats i två lä-
ger: ett imperialistiskt och ett socialistiskt.”
I klart medvetande om den stora fara
för freden som de ideologiska motsättningarna utgör, uttryckte den franske
presidenten Giscard d’Estaing vid sitt
första besök i Moskva efter undertecknandet av Helsingforsdokumentet förhoppningen om en idelogisk avspänning.
Denna propå avvisades emellertid omgå-
ende och bryskt av den sovjetiske värden, Leonid Brezjnev. Detta måste rimligtvis leda till slutsatsen, att den idelogiska kampen även fortsättningsvis har
en hög prioritet i den sovjetiska föreställningsvärlden och att där inte finns plats
för någon viktig samförståndsanda.
Mot bakgrund av redovisade, ganska
speciella förhållanden förefaller det nyttigt att begrunda sådan marxistisk-leninistisk dogmatik – t ex styrkerelationens
betydelse – som kan tänkas utöva ett
övergripande inflytande på det sovjetiska handlingsmönstret.
Förhoppningar om att en folklig opposition skulle kunna
uppstå inom Sovjetunionen
måste betecknas som orealistiska.
Styrkerelationsteorien
Den sovjetiska eliten och andra företrä-
dare för marxistisk ”vetenskap” har alltid hävdat, att politiken skall vägledas av
den analys, som görs av relationen mellan klass-krafterna – enligt Lenin var
detta ”kvintessensen i marxismen och
den marxistiska taktiken”. Vid ett annat
tillfälle sade Lenin: ”vi marxister har alltid varit stolta över att vi genom en noggrann beräkning av masskrafterna och
de dubbelriktade klass-relationerna har
kunnat bestämma ändamålsenligheten
av den ena eller andra kampmetoden”.
Det är intressant att konstatera, att det
tsaristiska manifestet (p ga oroligheterna
1905) – enligt vilket tsaren utlovade en
liberalisering av statsskicket – av Lenin
uppfattades som ett uttryck för en förändrad styrkerelation (temporär balans)
mellan tsaren och folket; folket hade
kunnat avtvinga tsaren manifestet, men
inte avskaffa tsarismen, tsaren å sin sida
kunde inte längre fortsätta att regera på
samma sätt som tidigare.
Om Lenin är känt, att han var en stor
beundrare av den preussiske generalen
och militärfilosofen Clausewitz. Dennes
tankeskärpa och aforistiska uttryckssätt
öppnade även militära perspektiv i Lenins tankar kring styrkerelationens betydelse, inte minst bidrog Clausewitz’
kända tes om ”kriget som en fortsättning
av politiken, fast med andra medel” till
detta.
Följden av fredsförhandlingarna 1918
Den verligt smärtsamma och därigenom
oförglömliga lektionen i de militära
maktmedlens betydelse som komponent
i styrkerelationen kom att ges vid fredsförhandlingarna 1918 i Brest-Litovsk
mellan ryssarna och tyskarna. Ryssarna
räknade med att den ryska revolutionen
skulle bli banbrytande och att en liknande revolution mer eller mindre omgående skulle utbryta i Tyskland (Marx hade
ju själv trott, att den proletära revolutionen skulle börja i ett industriland – att
det skulle bli i agrarlandet Ryssland föresvävade honom säkert aldrig). Härigenom hoppades ryssarna, att de som föregångsmän inom samma revolutionära
brödraskap skulle få fred utan landavträ-
delser och skadestånd. Den sovjetiska
taktiken blev därför att åstadkomma en
fördröjning tills den väntade tyska revolutionen bröt ut. Ryssarna höll långa, revolutionära tal , vilket av tyskarna uppfattades som förargelseväckande och utlöste en tysk offensiv. Den visade, att
ryssarna var militärt besegrade och att
de endast hade att villkorslöst underkasta sig segrarens diktat. Fredsvillkoren
271
blev därtill mycket hårda, vilket gav en
extra skärpa åt den lektion ryssarna fick
om de militära maktmedlens slutgiltighet
och karaktär av skiljedom, som icke kan
överklagas. Aforismen ”vid konferensbordet kan icke det återvinnas, som förlorats på slagfältet” åskådliggjordes på
ett chockartat sätt.
Under en därpå följande, ganska kort
tidsperiod gjorde ryssarna nya och huvudsakligen negativa rön om krigets karaktär av ”ultima ratio” . P g a militär
svaghet kunde nämligen Ryssland varken hålla kvar Finland, de baltiska staterna eller Polen. Genom en hänsynslös
koncentration av återstående militär potential lyckades de röda däremot vinna
inbördeskriget – ett resultat, som säkerligen befäste de nyvunna insikterna om
de militära maktmedlens betydelse.
Vetenskaplig tankemodell
Språkanalyser och sammanställningar av
ett stort antal uttalanden och handlingar
av sovjetiska civila och militära ledare
har lett Sovjet-expertis 1
till uppfattningen, att det marxistiska styrkerelationstänkandet utvecklats till en tankemodell,
enligt upphovsmännen av vetenskapligt
slag. Innehållet är i korthet följande.
Den enligt givna regler beräknade
styrkerelationen – som inte anses vara
deterministisk, men väl ge villkoren för
handlandet – ligger till grund för beslutsfattarens val av optimal handlingslinje.
Eftersom kravet på framgång är absolut,
1
”Soviet Military Policy” av Raymond
Garthoff, professor i Advanced Strategic Studies vid John Hopkin’s University, Baltimore, USA (förf har sedermera varit sALTförhandlare och ambassadör)
l·
272
godtas endast den optimala lösningen.
Medvetenhet måste finnas hos beslutsfattaren om risken för felslut, antingen i
form av en underskattning av motståndarens reella styrka- ”adventurism” –
eller en överskattning av hans förmåga.
Det senare betecknas som opportunism,
antydande att beslutsfattaren av opportunitetsskäl – risken för misslyckande –
undvikit att till fullo utnyttja existerande
möjligheter.
Det inses lätt, att kvalitetskravet måste sättas mycket högt på underrättelseunderlaget – gissningar och bedömningar räcker inte, kännedomen om relevanta förhållanden och data m~ste vara
exakt. Detta kräver naturligtvis en effektiv underrättelsetjänst med spioneri som
viktigt inslag.
De aktuella nationernas värde bestäms
av deras ekonomiska, politiska och militära makt. Styrkerelationen mellan Sovjetunionen och den kapitalistiska världen
avgör, om den sovjetiska utrikespolitiken skall inriktas på defensiv, status quo
eller offensiv, eftergifter eller krav. Om
styrkerelationen är ogynnsam måste
Sovjet ligga lågt, göra eftergifter och anpassa sig. Eftersom nederlag skulle bli
följden av en militär konfrontation, får
freden icke brytas.
Om styrkebalans föreligger – vilket är
ett labilt och därför föga attraktivt läge –
kan bestämningen av styrkerelationen
vara en ganska delikat uppgift. I detta
läge anses ”fredlig samexistens” i princip vara lämpligaste modus vivendi. Genom att utnyttja lokala och tillfälliga variationer kan framgångsrika positionsframflyttningar likväl göras. Detta förutsätter noggrann planläggning och försiktigt genomförande – motståndaren får
inte bli provocerad till verksamma motåtgärder, bakslag får icke onödigtvis riskeras.
Styrkeöverlägsenhet medför enligt
den sovjetiska beteendekoden ett oavvisligt krav pågripandet av initiativet för
att genomföra den yttersta målsättningen. situationen är idealisk, eftersom
motståndaren ju befinner sig i underläge
och enligt styrkerelationsteorin måste
göra eftergifter, underkasta sig och undvika militär konfrontation.
Good-will-gester, omisskännlig
fredsvilja och eftergifter för att
skapa en godförhandlingsatmosfär kan tydas som exploateringsbar svaghet.
Teorin som tolkningsnyckel
Om styrkerelationsteorin används som
tolkningsnyckel för sovjetiska aktiviteter, kan dessa framstå som mer förklarliga. Exempel:
• Enligt ”reglerna” borde det genom
den tysk/ryska vänskapspakten helt
ensamstående Finland ha underkastat
sig Sovjets ultimatum 1939 (kan vara
delförklaring till att Kuusinen-regeringen fanns i beredskap). Genom styrkerelationstänkandet kan Sovjet ha
förletts att icke tillräckligt beakta möjligheten av ett väpnat finskt motstånd
– därtill med kapacitet att skada Sovjets militära anseende.
• De västallierades vänskapliga inställning till Sovjet vid krigsslutet 1945,
president Kennedys ungdom och förmodade osäkerhet, västvärldens humana människosyn och – senast –
Carter-epokens utrikespolitiska valhänthet har av samtidiga sovjetiska
makthavare med största sannolikhet
enligt ”reglerna” tolkats som exploateringsbara svagheter. De har gett klarsignal till sovjetisk expansionism, bl a
den sovjetiska invasionen av Afganistan, som ökat motsättningen mellan
blocken.
• Chrusjtjovs ”adventuristiska” Kubafiasko visade enligt ”reglerna” behovet av en ändrad styrkerelation och
ledde till en gigantisk utbyggnad av de
sovjetiska sjöstridskrafterna (med
ökad global spänning som följd).
• Enligt ”reglerna” borde det neutrala
och ensamstående Afganistan ha underkastat sig Sovjets vilja 1979. Genom
styrkerelationstänkandet kan Sovjet ha
förbisett att tillräckligt beakta afganernas frihetslidelse och försvarsvilja, ett
förhållande, som nu ställer ryssarna inför de föga avundsvärda alternativen
prestigeförlust eller folkmord.
Styrkerelationens betydelse har naturligtvis insetts av andra än ryssarna – de
flesta människor och organisationer värderar, ibland kanske omedvetet, sina
egna resurser i förhållande till tillvarons
möjligheter för att finna ett lönsamt
verksamhetsområde. Det speciella med
den sovjetiska tillämpningen förutsättes
emellertid vara den marxistiska ideologins benägenhet för doktrinär stelhet, för
låsningar med hänvisning till vetenskaplig systematik och för underskattning av
abstrakta värden. Bristen på flexibilitet
och nyanserad kännedom om västvärl’-
dens mentalitet och omistliga värderingar- vilket i viss mån förekommer även i
273
den andra riktningen – medför en höjning av risknivån.
För västerlänningen är det utan tvekan
chockerande, att good-will-gester,
omisskännlig fredsvilja och eftergifter
för att skapa en god förhandlingsatmosfär kan tydas som exploateringsbar
svaghet. Det är inte uppmuntrande, att
genom styrkerelationsteorin bättre förstå vad den sovjetiske presidenten Podgornyj hade i tankarna, då han kort efter
Helsingforsdokumentets undertecknande påstod, att de kapitalistiska staterna
tvingats till avspänningspolitiken p ga
Sovjetunionens ökade ekonomiska och
militära styrka. Liknande formuleringar
förekom f ö i en ungefär samtidig tidningsartikel av utrikesminister Gromyko, som talade om fredskrafternas
fördelaktiga styrkebalans, som gav möjlighet att bestämma den internationella
politikens inriktning.
l detta sammanhang är det intressant
att konstatera, att mrs Thatcher i sitt tal
inför den amerikanska kongressen i februari i år hyllade Ronald Reagan för hans
fyra år långa upprustning, som ”förmått
Sovjet att visa förnyat intresse för förhandlingar.” ”Men”, tillade hon, ”vi får
inte vänta oss för mycket, inte ha några
illusioner. Det är vår styrka, inte deras
goda vilja, som har fått Sovjet till förhandlingsbordet i Geneve.” Såväl den
amerikanske presidentens politik som
den brittiska premiärministerns uttalande vid detta tillfälle ger intryck av en
· medvetenhet om det sovjetiska styrkerelationstänkandet.
Reflexioner
Styrkerelationsteorins viktigaste tillämpningsområde gäller naturligtvis super- 274
makternas och blockens förhållande till
varandra. Som tidigare berörts – och till
vilket återkommes – kan emellertid denna modell antagas ha ett stort inflytande
på Sovjets handlingsmönster i förhållande även till alliansfria stater.
Den sovjetiska tilltron till de militära
medlen som slutligt avgörande behöver
inte innebära, att dessa nödvändigtvis
måste komma till användning. De ger
visserligen en någorlunda god säkerhet
för utgången, men det lönsammaste sättet att nå önskat mål är att förhandla
fredligt med hjälp av den övertalningseffekt, som överlägsen militär styrka
skänker. Eftersom styrkerelationsteorin
vilar på materialistisk grund, utgör lönsamhet i materiella termer kriteriet på
framgång – folkopinioner är abstrakta,
med lämpliga medel snabbt övergående
och behöver därför inte tillmätas någon
större betydelse.
Här redovisade tankar och observationer förstärker intrycket av hur viktigt
det är – icke minst för en liten nation –
att med undertryckande av önsketänkande skapa en oförvanskad bild av sin egen
verklighet. En icke försumbar del härav
är att lära känna alla synsätt, varmed den
egna nationen kan betraktas. Det förefaller därför välbetänkt, att i våra säkerhetsöverväganden beakta de risker för
felbedömning av oss själva, som styrkerelationsteorin kan ge upphov till. Enligt
dess logik önskar nämligen den, som bedömer sig själv svag och chanslös, alltid
fred, eventuellt till varje pris. Samma logik leder till att den, som med överdriven
iver försöker bevisa en fredsvilja , som i
realiteten aldrig betvivlats, kommer att
klassificeras som svag, kanske t o m som
alltför svag för att vilja och kunna hävda
sin egen integritet. En sådan bedömning
stimulerar ofrånkomligt en lönsamhetsförväntan. Risken är således stor för att
fredsaktiviteter med drag av uppgivenhet motverkar sitt avsedda syfte.
Risken är stor för att fredsaktiviteter med drag av uppgivenhet motverkar sitt avsedda syfte.
Eftersom Sverige önskar vänskapliga
förbindelser med sina grannar, men också respekt för sin integritet, måste rätta,
entydiga signaler avges och välanpassade åtgärder vidtas. Varken den ena eller den andra sidan får förledas att tro,
att en aktion mot Sverige skulle bli lätt
och lönsam. Med de värderingar, som
Sovjet tillämpar för egen del som förebild för vårt handlande, hör en utveckling av försvarsviljan och ett stärkande
av försvaret till dessa välanpassade åtgärder.